tahlia skrev:Så pass? I mitt landsting tycks man dra sig för att låta psykologerna ställa diagnoser, man skickas direkt till psykiater om eventuella diagnoser kommer på tal.

Det var en neuropsykolog som ställde min ADHD diagnos med konsultation med en psykiatriker. Och det var via Stockholmsläns landsting. Men det var lite drygt 3 år sen. Fast det kanske var läkaren som började medicinera mej som satta den officiellt det vet jag inte så ska inte svära på vem som satte den.

Har ni tänkt på utifrån vilka kriterier ADHD diagnosticeras?

Sigvard Lingh skrev:Har ni tänkt på utifrån vilka kriterier ADHD diagnosticeras?

Hur menar du nu? Att det ska vara en funktionsnedsättning och ha funnits med innan 7 års ålder? Eller tänker du på uppmärksamhet, hyperaktivitet/impulsivitet? Och alla kriterier under det?

Jag har märkt att alla trådar som skapas här om att utredare inte ger diagnos slutar med att alla uppmuntrar personen söka vidare. Att inte kunna ställa diagnos över internet borde vara detsamma som att inte uppmuntra personen att fortsätta vidare eftersom ingen ändå vet något om dem.
Jag håller med de som sagt tidigare att alla inte får eller har NPF bara för att de gör utredning, att alla inte per automatik har rätt till utredning samt att det finns andra diagnoser som överlappar autism. Jag har förstått att de som vill ha en aspergerdiagnos för igenkänning blir besvikna när de inte får det, men jag förstår inte varför.
En annorlunda personlighet kanske kan förklara problemet lika bra, eller någon annan diagnos för den delen?
Ibland kanske det är lika bra att vara nöjd över det man har.

Inte sagt att psykiatrin aldrig gör fel.

Om du har läst ett tvärsnitt av de trådar det gäller så har du också läst ett tvärsnitt av vad bedömarna/diagnostikerna har sagt. Även i den här tråden finns minst ett konkret exempel, även om det bara gällde en inledande fas av en kontakt som sedan såg ut att ljusna. På vad sätt visar sådana uttalanden att bedömaren/diagnostikern är kompetent nog för att man ska nöja sig med ett besked på den nivån? Eller, alltså, för att man med gott samvete ska kunna skriva till den som utsätts för inkompetensen att "då är det väl som h@n säger då"?

Här har en yrkesperson (om vi får tro hur h@n själv presenterade sig någonstans jag inte kommer på var) givit en förklaring till åtminstone en del av kompetensproblemen: det är faktiskt inte i första hand NPF-experter som ska utreda NPF. Ens; än mindre förstås bedöma om man ska remitteras till utredning. Det ska då också ses mot bakgrund av att NPF är ett nytt diagnosområde som inte har ingått i folks utbildning och där mycket har hänt på kort tid.

Jag sa att psykiatrin inte är felfri.

Jag kan inte fundera över enskilda fall, än mindre är jag kapabel att göra ett utlåtande oavsett om jag känner människan eller inte. Jag har varken kompetens eller mental förmåga att tänka om andra.
Det som förbryllar mig lite är ändå hur mycket det talas om diagnosen idag och hur många som ändå vill ha den. Som jag sa i förra inlägget har jag ingen aning om varför, alla som är udda har knappast Asperger.
Det här är en evig diskussion eftersom alla, alltid, kommer att ha olika åsikter. Liksom det varit ända sedan autism myntades från början. Jag tror, och det står jag för, att många inte har Asperger som diagnos egentligen liksom att det finns de som har Asperger men inte har den diagnosen. Det borde vara åt båda hållen, eller hur?
Vilka som har det eller inte har det, kan jag som sagt inte yttra mig om överhuvudtaget.

shibedibato skrev:Jag har märkt att alla trådar som skapas här om att utredare inte ger diagnos slutar med att alla uppmuntrar personen söka vidare. Att inte kunna ställa diagnos över internet borde vara detsamma som att inte uppmuntra personen att fortsätta vidare eftersom ingen ändå vet något om dem.
Jag håller med de som sagt tidigare att alla inte får eller har NPF bara för att de gör utredning, att alla inte per automatik har rätt till utredning samt att det finns andra diagnoser som överlappar autism. Jag har förstått att de som vill ha en aspergerdiagnos för igenkänning blir besvikna när de inte får det, men jag förstår inte varför.
En annorlunda personlighet kanske kan förklara problemet lika bra, eller någon annan diagnos för den delen?
Ibland kanske det är lika bra att vara nöjd över det man har.

Inte sagt att psykiatrin aldrig gör fel.

Jag håller med dej. Men nu tror jag att du kommer att få drevet på dej för att du har sagt din åsikt mot de som inte håller med dej.

shibedibato skrev:Jag sa att psykiatrin inte är felfri.

Jag såg och räknade med det.

shibedibato skrev:Jag kan inte fundera över enskilda fall, än mindre är jag kapabel att göra ett utlåtande oavsett om jag känner människan eller inte. Jag har varken kompetens eller mental förmåga att tänka om andra.

Där är vi väl också olika, helt enkelt. Men uttryckt sig utan reservationer, med amatördiagnosticeringar och så vidare är det nog ingen eller bara någon enstaka ibland som har.

Det sägs i skrifterna att en aspergare är konkret och rakt på så sak.

Men här finns massor av texter med antydningar blandade med elakheter.

Hur många av de som skriver här, är egentligen själva aspergare?

shibedibato skrev:Jag tror, och det står jag för, att många inte har Asperger som diagnos egentligen liksom att det finns de som har Asperger men inte har den diagnosen. Det borde vara åt båda hållen, eller hur?

Ingen, vad jag minns, har påstått något annat.

Men det här tangerar också frågan vad asperger är. Och där duger det inte att hävda, till exempel (jag påstår inte att du har påstått det), sådant som att man måste ha just nedsättningar i känsloliv och så vidare, när det går omkring massor med folk som uppfyller diagnoskriterierna som inte har det.

Om sedan diagnosen borde splittras eller ej är en annan fråga. Men dels kan man inte kasta ut folk som behöver hjälp nu i kylan när de uppfyller diagnoskriterierna; dels måste man ha något slags faktagrund för en sådan delning. Faktagrund finns inte idag, och den dag den kommer kan det mycket väl visa sig att det är samma organiska "fel" som ligger bakom symptom som ser rakt motsatta ut. (Bror Duktig var inne på det i en annan tråd senast idag.)

Sigvard Lingh skrev:Hur många av de som skriver här, är egentligen själva aspergare?

Det har jag också undrat många gånger.

slackern skrev:@Bror Duktig det syns tydligen väldigt tydligt på mej när jag har ångest på ögonen enligt vården. Och jag kan nog inte mer än att hålla med jag kan också så folk ute på stan som har ångest och folk som är närmare det syns helt klart på ögonen. Tror att den känslan är väldigt svårt att dölja och för folk att missa det.

Har hört att det syns väldigt tydligt på ögonen om man är deprimerad också och jag tror det är svårt att dölja. Jag har själv väldigt svårt att dölja min ångest, panikattacker och tvång. Om jag sitter hos en läkare och mår riktigt dåligt, vilket jag gjort ett antal gånger så kan jag inte hålla mig och kan börja gråta i sådana situationer.

Sigvard Lingh skrev:Hur många av de som skriver här, är egentligen själva aspergare?

Har autismdiagnos, men så diskuterar jag inte mycket. Tycka är jag bra på.

slackern skrev:Jag håller med dej. Men nu tror jag att du kommer att få drevet på dej för att du har sagt din åsikt mot de som inte håller med dej.

Diskutera emot får de göra, jag har sagt vad jag tror och tycker.

Wine: Ofta syns det, visst. Men ni vet väl helt enkelt inte, precis som alltför många "specialister", hur litet sådant kan synas på en autist. Inget fel med det i sig, jag har inte heller träffat alla sorters människor.

slackern skrev:Jag håller med dej. Men nu tror jag att du kommer att få drevet på dej för att du har sagt din åsikt mot de som inte håller med dej.

Sigvard Lingh skrev:Det sägs i skrifterna att en aspergare är konkret och rakt på så sak.

Men här finns massor av texter med antydningar blandade med elakheter.

Hur många av de som skriver här, är egentligen själva aspergare?

Selma skrev:

Sigvard Lingh skrev:Hur många av de som skriver här, är egentligen själva aspergare?

Det har jag också undrat många gånger.

Det här är hela diskussionen från den sidan, på det här varvet hittills, med argument och allt. Vilka är det som är drevet?

Wine skrev:Har hört att det syns väldigt tydligt på ögonen om man är deprimerad också och jag tror det är svårt att dölja. Jag har själv väldigt svårt att dölja min ångest, panikattacker och tvång. Om jag sitter hos en läkare och mår riktigt dåligt, vilket jag gjort ett antal gånger så kan jag inte hålla mig och kan börja gråta i sådana situationer.

Blä situationer jag hatar att få grävt i hur jag mår utav en psykiatriker. Hos dom brukar jag alltid börja skruva på mej och röra mej nervöst även hos min samtalskontakt när det kommer in på obehagliga ämnen. Men jag har lärt mej hos dom att prata om hur jag mår för de är ju trotts allt där för att hjälpa mej. Men är det familj och vänner då kommer den berömda muren upp visar inga som helst känslor och vill hålla distansen när det kommer in på för personliga saker.

Zombie skrev:Om sedan diagnosen borde splittras eller ej är en annan fråga. Men dels kan man inte kasta ut folk som behöver hjälp nu i kylan när de uppfyller diagnoskriterierna; dels måste man ha något slags faktagrund för en sådan delning. Faktagrund finns inte idag, och den dag den kommer kan det mycket väl visa sig att det är samma organiska "fel" som ligger bakom symptom som ser rakt motsatta ut. (Bror Duktig var inne på det i en annan tråd senast idag.)

Och där kan man även spinna vidare på hur många diagnoser det egentligen finns och när det är dags att sluta bryta ned diagnoser i undergrupper; teoretiskt sett är ju varje människa "en diagnos", för vi är alla olika och har olika svårigheter. Tar vi det till sin spets så har vi snart Anders Syndrom, Annas Syndrom, Annikas Syndrom...

P.S. Jag har inte någon diagnos på papper, mer än social fobi. Men vi får se.

Wine skrev:Har hört att det syns väldigt tydligt på ögonen om man är deprimerad

Absolut inte. Det finns många olika sorters depression. Under mina drygt 40 år som privat psykoterapeut har jag mött många.

Depression är ett mycket mer komplicerat begrepp än vad gemene man föreställer sig.

En människa med depressiv personlighet kan till vardags vara full med leenden, skratt och skämt.

biologic skrev:Och där kan man även spinna vidare på hur många diagnoser det egentligen finns och när det är dags att sluta bryta ned diagnoser i undergrupper; teoretiskt sett är ju varje människa "en diagnos", för vi är alla olika och har olika svårigheter. Tar vi det till sin spets så har vi snart Anders Syndrom, Annas Syndrom, Annikas Syndrom...

P.S. Jag har inte någon diagnos på papper, mer än social fobi. Men vi får se.

Ett klokt inlägg.

"Social fobi"... Du menar att du är lite (eller mycket) blyg?

Sigvard Lingh skrev:Slackern - och ni andra - jag undrar om man kommer till en ny läkare, som man aldrig träffat förr (på en annan klinik) och berättar att man äter t ex Metamina. Skulle man fortfarande kunna bli diagnostiserad med ångestsyndrom?

En sak jag har undrat över är om ADHD diagnos hos vuxna kan bero på alkoholmissbruk eller någon annan typ av missbruk eller allmänt dåligt leverne istället för att det faktiskt är något neuropsykiatriskt. Säg att någon sedan alkoholdebuten i tonåren har druckit regelbundet och festat på helger och sedan efter ett antal år börjat få symptom som kan verka stämma överens med ADHD, koncentrationssvårigheter, ångest, sömnsvårigheter m.m. Nu vet jag att ADHD ska ha funnits med sedan födseln men om det inte utreds ordentligt att det har funnits sedan barndomen menar jag.

biologic skrev:

Zombie skrev:Om sedan diagnosen borde splittras eller ej är en annan fråga. Men dels kan man inte kasta ut folk som behöver hjälp nu i kylan när de uppfyller diagnoskriterierna; dels måste man ha något slags faktagrund för en sådan delning. Faktagrund finns inte idag, och den dag den kommer kan det mycket väl visa sig att det är samma organiska "fel" som ligger bakom symptom som ser rakt motsatta ut. (Bror Duktig var inne på det i en annan tråd senast idag.)

Och där kan man även spinna vidare på hur många diagnoser det egentligen finns och när det är dags att sluta bryta ned diagnoser i undergrupper; teoretiskt sett är ju varje människa "en diagnos", för vi är alla olika och har olika svårigheter. Tar vi det till sin spets så har vi snart Anders Syndrom, Annas Syndrom, Annikas Syndrom...

P.S. Jag har inte någon diagnos på papper, mer än social fobi. Men vi får se.

Men snacket är att de ska slå ihop AS och autism i bara 1 autism diagnos när DSM-5 kommer ut och ICD brukar följa DSM i ganska mycket. Så det lär väll dröja cirka 20 år innan de börjat att dela upp autism i fler diagnoser igen om det skulle hända.

Sigvard Lingh skrev:

biologic skrev:Och där kan man även spinna vidare på hur många diagnoser det egentligen finns och när det är dags att sluta bryta ned diagnoser i undergrupper; teoretiskt sett är ju varje människa "en diagnos", för vi är alla olika och har olika svårigheter. Tar vi det till sin spets så har vi snart Anders Syndrom, Annas Syndrom, Annikas Syndrom...

P.S. Jag har inte någon diagnos på papper, mer än social fobi. Men vi får se.

Ett klokt inlägg.

"Social fobi"... Du menar att du är lite (eller mycket) blyg?

Jag klarar helt enkelt inte av den sociala kontakten med människor. Det är för komplext för att jag skall kunna förklara det i ett enda inlägg, men det är mer än bara blyghet. Hela kommunikationen med kroppsspråk och allt som hör därtill. Jag misstänker att jag är feldiagnostiserad, eller att den sociala fobin är sekundär till AS... Men jag är inte proffs, därför har jag sökt mig till psykiatrin för en NPF-utredning.

Wine skrev:Har hört att det syns väldigt tydligt på ögonen om man är deprimerad också och jag tror det är svårt att dölja. Jag har själv väldigt svårt att dölja min ångest, panikattacker och tvång. Om jag sitter hos en läkare och mår riktigt dåligt, vilket jag gjort ett antal gånger så kan jag inte hålla mig och kan börja gråta i sådana situationer.

Ja, alltså, jag har inte försökt dölja något. Det syns helt enkelt inte, eller syns sämre på mig.

Och jag börjar inte alltid gråta när andra i samma situation hade gråtit.