Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Alien skrev:Menar du "rena" aspergare? De flesta verkar ha något mer än AS (ADHD, depression, ångest, OCD, bipolär, borderline, paranoia etc).
Dessutom finns ju det berömda autistiska vredesutbrottet (autistic rage): vredesutbrott-t3643.html
Långsinthet och hämndlystnad är inte heller ovanligt. Och "nöjestjafs" är rätt vanligt på forumet.
Parentetistk: länken fungerade inte.
Andra berömda vredesutbrott är narcissisters och psykopaters, ja rent allmänt inom hela (den gamla) borderlinegruppen. Där kallades dessa vansinnesutbrott för "psykotisk episod". De brukade vara en halvtimme. Sedan återgick personen till sitt vanliga tillstånd.
Moderator: Länken i originalinlägget fungerade, har ordnat så att även länken i citatet fungerar.
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
tahlia skrev:Enligt DSM-systemet beskrivs Asperger på följande sätt:
* begränsad förmåga till socialt umgänge
* speciella begränsade intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner
* tal-, språk- och kommunikationsproblem
* motorisk klumpighet.
Vill du Thalia hålla diskussionen där?
Med vissa tillägg, ja. Kan vi komma överens om att dessa kriterier kan vara väldigt tydliga i barndomen men i många fall väl kompenserade i vuxen ålder?
Många här tycks vara överens om jag är en utpräglad aspergare. Om jag så skulle jämföra mig mot dessa fem DSM-kriterier:
* begränsad förmåga till socialt umgänge - Ptja, jag har vänner i alla fall som jag umgås regelbundet med.
* speciella begränsade intressen - Jag har många olika intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner - Jag har en mängd rutiner. Men de är inte tvångsmässiga. Dvs. jag får ingen ångest om jag struntar i dem.
* tal-, språk- och kommunikationsproblem - Jag behärskar svenska och flera andra språk mycket väl. Kommunikationsproblem... Mja, där ligger det nog en hel del i.
Å andra sidan "förstår jag inte att inte andra förstår".
* motorisk klumpighet - absolut inte. Jag dansar bra, var mycket framgångsrikt inom friidrott när jag var ung. Likaså har jag svart bälte i judo och var med i landslaget.
Så vad blir kvar? Kommunikationsproblemen.
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Du kan notera att jag inte har påstått att du har Aspergers och inte kommer jag att göra det heller. Personligen lutar jag åt en helt annan diagnos om jag nu tvunget måste klistra en på dig.
Till skillnad från dig uppfyller jag samtliga kriterier och är samtidigt en känslomänniska och tämligen känslostyrd.
Till skillnad från dig uppfyller jag samtliga kriterier och är samtidigt en känslomänniska och tämligen känslostyrd.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Vill bara påpeka att inte heller jag har sagt att du har asperger, Sigvard. Vad jag har sagt är att du "beter [d]ig aspigt så det stänker om det" (underförstått enligt det intryck jag har fått); men precis som brukar påpekas här ibland, det kan också bero på annat och är inte liktydigt med en amatördiagnosticering. Att jag nämnde det i det sammanhanget var ett för mig just då enklare sätt att försöka säga ungefär "spänn av, gott folk, ser ni inte att han på ett eller annat vis är en av oss".
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:Enligt DSM-systemet beskrivs Asperger på följande sätt:
* begränsad förmåga till socialt umgänge
* speciella begränsade intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner
* tal-, språk- och kommunikationsproblem
* motorisk klumpighet.
När började motorisk klumpighet räknas som ett diagnoskriterie? Det gjorde inte det för 4 år sen i alla fall.
Det brukar nämnas 3 problemområden:
* svårighet med socialt samspel
* svårighet med kommunikation
* begränsade intressen / rutinbunden
Jag uppfyllde diagnoskriterierna med god marginal. Jag kan känna starka känslor, men oftast syns det inte på mig hur jag mår. Det får jag höra hur ofta som helst, att jag ser ut att må bra även om jag mår skitdåligt.
Sigvard Lingh skrev:Många här tycks vara överens om jag är en utpräglad aspergare. Om jag så skulle jämföra mig mot dessa fem DSM-kriterier:
* begränsad förmåga till socialt umgänge - Ptja, jag har vänner i alla fall som jag umgås regelbundet med.
* speciella begränsade intressen - Jag har många olika intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner - Jag har en mängd rutiner. Men de är inte tvångsmässiga. Dvs. jag får ingen ångest om jag struntar i dem.
* tal-, språk- och kommunikationsproblem - Jag behärskar svenska och flera andra språk mycket väl. Kommunikationsproblem... Mja, där ligger det nog en hel del i.
Å andra sidan "förstår jag inte att inte andra förstår".
* motorisk klumpighet - absolut inte. Jag dansar bra, var mycket framgångsrikt inom friidrott när jag var ung. Likaså har jag svart bälte i judo och var med i landslaget.
Så vad blir kvar? Kommunikationsproblemen.
Så du menar att du ljög när du sa att du har AS, för att få komma in på mötet?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Kimmelie skrev: Jag kan känna starka känslor, men oftast syns det inte på mig hur jag mår. Det får jag höra hur ofta som helst, att jag ser ut att må bra även om jag mår skitdåligt.
Det är min förbannelse
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Kimmelie skrev:Så du menar att du ljög när du sa att du har AS, för att få komma in på mötet?
Nä, Kimmelie, så korkad är jag inte.
Jag har skrivit på många ställen här att jag inte instämmer i de officiella definitionerna. Men jag har tydligen ändå sociala kommunikationsproblem... Jag grubblar på det.
Däremot satte du fingret på en punkt. Jag hade skrivit: Enligt DSM-systemet beskrivs Asperger på följande sätt:
* begränsad förmåga till socialt umgänge
* speciella begränsade intressen
* tvångsmässighet och speciella rutiner
* tal-, språk- och kommunikationsproblem
* motorisk klumpighet.
När jag nu tittar i min bok ser jag att - trots att den har 2000 vetenskapliga referenser, så hade jag ingen referens efter ovanstående fem punkter.
Vad kan nu detta bero på? Runt omkring detta avsnitt i min bok finns ett dussintal referenser. Jag måste ha tagit ur en av dem. Men det kommer att ta ett tag att spåra.
Under tiden "gör jag botgöring" och publicerar gällande DSM -IV kriterier från år 2000. Jag hittade dem inte på svenska så jag översatte från engelskan.
Här är de:
Diagnostiska kriterierna för 299,80 Aspergers syndrom. DSM -IV från år 2000
(I) Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion, vilket visar sig i minst två av följande:
(A) markerade försämringar vid användning av flera icke-verbala beteenden såsom öga mot ögakontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera social interaktion
(B) Oförmågan att utveckla för utvecklingsnivån relevanta vänskapsband.
(C) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor (t ex av en brist på att visa, att föra, eller peka ut objekt av intresse för andra människor)
(d) brist på social eller emotionell ömsesidighet
(II) selektivt repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter, som tar sig minst ett av följande:
(A) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma antingen i intensitet eller fokusering
(B) tydligt rigid fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
(C) stereotypa och repetitiva motoriska manér (t ex att vifta eller vrida på handen eller ett finger eller komplexa kroppsrörelser)
(D) enträget fascinerad av delar av föremål
(III) Störningen orsakar kliniskt signifikant funktionsnedsättning i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
(IV) Det finns ingen kliniskt signifikant allmän försening i språk (t.ex. enstaka ord som används av ålder 2 år, kommunikativa fraser som används av ålder 3 år)
(V) Det finns ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata självhjälpsgrupper färdigheter, adaptivt beteende (annat än social interaktion) och nyfikenhet på miljön i barndomen.
(VI) kriterier får inte vara uppfyllda för någon annan specifik genomgripande störning i utvecklingen eller schizofreni. "
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:För det första tror jag att många aspergare fått en felaktig diagos.
Varför tror du det diagnoskriterierna måste ju uppfyllas.
Skulle de haft någon annan diagnos eller hur menar du
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:Bara en sådan sak som DSM inte alls beaktar intelligensens roll för hur känslomässiga symptom uttrycker sig är väl knappast något mindre än ren skandal.
Medhåll.
Jag brukar påpeka liknande ganska ofta. Och det gäller inte bara känslomässiga symptom, utan påverkar även sociala förmågor. Som vuxen kan det skilja otroligt mycket på social (inlärd) förmåga hos två personer som har samma sociala grund, men helt olika intelligens. Naturligtvis måste ett visst intresse finnas med om det ska bli några större framgångar eller insikter.
Speciellt intelligensens påverkan på de sociala färdigheterna är väl vad jag har diskuterat mest, eftersom detta är något som många proffs verkar löjligt okunniga om. Kanske inte just de som utreder (om de är duktiga team vill säga), men på hab och inom många andra områden där de ändå sysslar med NPF:are, så är de märkvärdigt okunniga om hur intelligensen och intresse påverkar en individ så att den som vuxen inte är likadan som ett barn.
Många av de där proffsen agerar alltid som om även vuxna NPF:are måste ha samma oövervunna svårigheter som ett barn, och har personen inte det, så tror de att den har mildare AS eller "saknar det draget". Jag har diskuterat det rätt mycket, och dragit (anonyma förstås) exempel på vad jag hört och läst, och svaren jag får är sällan eller aldrig "kompensation" eller "de lär ju sig", utan just "mildare AS" eller "saknar drag".
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
slackern skrev:Kimmelie skrev: Jag kan känna starka känslor, men oftast syns det inte på mig hur jag mår. Det får jag höra hur ofta som helst, att jag ser ut att må bra även om jag mår skitdåligt.
Det är min förbannelse
Det är nog något liknande här. Eller så ger jag fel signaler och kan få frågan om varför jag ser glad ut när jag berättar XXX eller YYY.
Men jag tycker ju att när jag är deprimerad, så skrattar jag inte lika mycket, och roas inte lika mycket av diverse saker. Men det kanske är något annat folk menar? Kanske som att när jag väl är hos en psykiatriker, så märks det inget, trots att jag säger hur jag mår, och inte alls sitter och ler och skrattar eller beter mig uppåt.
Jag minns att när jag var barn eller ung tonåring, så satt jag och tittade på något roligt TV-program. Som jag alltså tyckte var riktigt roligt. Någon ståuppare som berättade vitsar eller liknande. När min kusin var med en gång, så satt han och skrattade högt åt de roliga sakerna. Jag funderade jättemycket över varför han skrattade högt, och om det var det jag borde göra när det var roligt på TV.
Fast jag kunde nog skratta mer synligt åt IRL-saker tror jag om jag minns rätt. Inte som andra, men mer än när jag kollade TV. Jag minns förresten att jag mest blev irriterad av skämt som gick ut på frågor som inte går att svara på. Så svarar man "nej" och så kommer en poäng. Jag tyckte att det kunde vara roligt (var ju ofta roliga ordgrejer) men jag blev ändå irriterad på att få frågor jag inte kunde räkna ut, och att inte bara få en vits levererad direkt utan omväg.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Bror Duktig skrev:slackern skrev:Kimmelie skrev: Jag kan känna starka känslor, men oftast syns det inte på mig hur jag mår. Det får jag höra hur ofta som helst, att jag ser ut att må bra även om jag mår skitdåligt.
Det är min förbannelse
Men jag tycker ju att när jag är deprimerad, så skrattar jag inte lika mycket, och roas inte lika mycket av diverse saker. Men det kanske är något annat folk menar?
För mej handlar det mer om ångest och kaos. Men jag har alltid visat ett stenansikte utåt och inte visat hur jag har mått innerst inne. Eller det handlar väll mer om att jag har svårt för att känna vilken känsla jag känner och analysera det och förmedla den har skit svårt för att prata om känslor.
Sen har jag väll någon slags försvarsmekanism att om något är jobbigt så vill jag gärna hålla distans till folk att de inte ska fråga hur jag mår och börja gräva. Handlar väll om någon slags intigritet jag gillar att ha en mur kring mej att inte folk ska komma för nära. Och det gör jag bäst genom att spela oberörd och skämta bort frågor eller bara att låtsas som att det regnar och börja prata om något annat.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@slackern: Jaha, ångest. Det är nog en typisk grej som folk inte kan se på mig. Jag har ju haft extrem ångest utan att ens kunna få minsta medicin för det. Inte för att jag vill bli tablettmissbrukare, utan jag menar att det visar att läkaren nog inte förstått graden av ångest. Det räcker inte att berätta med ord, även om man är aldrig så tydlig och väl beskrivande.
Fast liknande gäller depression när jag beskriver hos läkare. De tror mig inte riktigt. En gav mig ett skattningsforumlär, och då tyckte jag inte att jag var värdelös (men jag hade gärna tagit livet av mig, och höll faktiskt på att träna lite på att våga). Eftersom jag inte tyckte att jag var värdelös, så saknades tydligen något viktigt, och det var ingen fara. Fast nu några år senare, så vet jag att jag faktiskt är värdelös, och anses värdelös av hela samhället dessutom, så det kan jag kryssa i nästa gång. Jag tycker att de där skattningsformulären är lika stelbenta och missar mycket, som det mesta av liknande verktyg inom psykiatrin. Och liknande kan psykiatrikernas tankegångar vara. 100 % av alla kommer aldrig att vara skolboksexempel, och det är ju dessa personer som är de som kommer i kläm, eller lyckas ta livet av sig för att vården tyckte att de verkade må bra.
Gällande identifiera känslor och sätta ord på dem, så är jag rätt konstig med det. Å ena sidan är jag träffsäker och beskriver så bra att psykologer påpekar att jag är ovanligt bra på det.
Men ibland är det tvärtom, och jag måste analysera och tolka och få perspektiv för att kunna säga eller känna något. Då brukar det handla om mer nyanserade känslor, eller där det är sociala saker inblandade på olika sätt.
Jag har haft kontakt med en psykolog tillräckligt länge, för att hon skulle märka detta, och hon påpekade att jag var väldigt ojämn. Det första intrycket som ger sken av att jag träffsäkert känner alla mina känslor, stämmer inte. Men själv kan jag egentligen tycka att jag har närmare till mina känslor än NT:ar eftersom de så ofta verkar blanda ihop saker, tankar, värderingar och samhällskrav, inte se grundkänslan o.s.v.
Jag har kommit fram till att jag känner grundkänslorna och kan beskriva dem. Men har svårt med mer komplexa och nyanserade känslor (jag klarar dem ganska ofta, om jag får gott om tid och perspektiv på dem, vilket gör att när jag beskriver sådant som hänt år tillbaka, så framstår jag på ett helt annat sätt än om man börjar rota i något liknande som händer nu). Man framstår som ovanligt klarsynt tydligen, om man beskriver grundkänslorna rakt av utan omvägar kring mer nyanserade beskrivningar, eller egna tolkningar som inte handlar om känslor egentligen. Detta eftersom NT ofta verkar ha motsatt problem, och sitter hos psykolog och ältar för att komma på vad för grundkänsla de har egentligen, så de inte blandar ihop och tror att de "känner sig övergivna" eller med tankeresonemang som "de bryr sig inte om ifall de själva mår bra, bara andra gör det" när de egentligen är ARGA eller ledsna.
Fast liknande gäller depression när jag beskriver hos läkare. De tror mig inte riktigt. En gav mig ett skattningsforumlär, och då tyckte jag inte att jag var värdelös (men jag hade gärna tagit livet av mig, och höll faktiskt på att träna lite på att våga). Eftersom jag inte tyckte att jag var värdelös, så saknades tydligen något viktigt, och det var ingen fara. Fast nu några år senare, så vet jag att jag faktiskt är värdelös, och anses värdelös av hela samhället dessutom, så det kan jag kryssa i nästa gång. Jag tycker att de där skattningsformulären är lika stelbenta och missar mycket, som det mesta av liknande verktyg inom psykiatrin. Och liknande kan psykiatrikernas tankegångar vara. 100 % av alla kommer aldrig att vara skolboksexempel, och det är ju dessa personer som är de som kommer i kläm, eller lyckas ta livet av sig för att vården tyckte att de verkade må bra.
Gällande identifiera känslor och sätta ord på dem, så är jag rätt konstig med det. Å ena sidan är jag träffsäker och beskriver så bra att psykologer påpekar att jag är ovanligt bra på det.
Men ibland är det tvärtom, och jag måste analysera och tolka och få perspektiv för att kunna säga eller känna något. Då brukar det handla om mer nyanserade känslor, eller där det är sociala saker inblandade på olika sätt.
Jag har haft kontakt med en psykolog tillräckligt länge, för att hon skulle märka detta, och hon påpekade att jag var väldigt ojämn. Det första intrycket som ger sken av att jag träffsäkert känner alla mina känslor, stämmer inte. Men själv kan jag egentligen tycka att jag har närmare till mina känslor än NT:ar eftersom de så ofta verkar blanda ihop saker, tankar, värderingar och samhällskrav, inte se grundkänslan o.s.v.
Jag har kommit fram till att jag känner grundkänslorna och kan beskriva dem. Men har svårt med mer komplexa och nyanserade känslor (jag klarar dem ganska ofta, om jag får gott om tid och perspektiv på dem, vilket gör att när jag beskriver sådant som hänt år tillbaka, så framstår jag på ett helt annat sätt än om man börjar rota i något liknande som händer nu). Man framstår som ovanligt klarsynt tydligen, om man beskriver grundkänslorna rakt av utan omvägar kring mer nyanserade beskrivningar, eller egna tolkningar som inte handlar om känslor egentligen. Detta eftersom NT ofta verkar ha motsatt problem, och sitter hos psykolog och ältar för att komma på vad för grundkänsla de har egentligen, så de inte blandar ihop och tror att de "känner sig övergivna" eller med tankeresonemang som "de bryr sig inte om ifall de själva mår bra, bara andra gör det" när de egentligen är ARGA eller ledsna.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@Bror Duktig det syns tydligen väldigt tydligt på mej när jag har ångest på ögonen enligt vården. Och jag kan nog inte mer än att hålla med jag kan också se folk ute på stan som har ångest och folk som är närmare det syns helt klart på ögonen. Tror att den känslan är väldigt svårt att dölja och för folk att missa det.
Men sen att jag har svårt att uttrycka hur just min ångest känns. Jag gjorde en ångestutredning för ungefär 1 år sen när min förra läkare skulle ansöka om sjukersättning till mej. Fick ingen specifik ångest diagnos utan ångestsyndrom UNS med inslag utav panikångest, tvångstankar och PTSD.
Men tack och lov har ångesten blivit mycket bättre sen jag bytte Concerta och Ritalin till Metamina.
Men sen att jag har svårt att uttrycka hur just min ångest känns. Jag gjorde en ångestutredning för ungefär 1 år sen när min förra läkare skulle ansöka om sjukersättning till mej. Fick ingen specifik ångest diagnos utan ångestsyndrom UNS med inslag utav panikångest, tvångstankar och PTSD.
Men tack och lov har ångesten blivit mycket bättre sen jag bytte Concerta och Ritalin till Metamina.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Ok, slackern. Inte riktigt samma sak då. Jag tror att det syns dåligt på mig. Svårt att uttrycka också kanske (ångest är svårt att beskriva, även om jag kanske skulle kunna säga att "jag har ångest" så är det nog svårt att beskriva mer detaljerat, om jag inte kan få ett år att analysera och få perspektiv).
Att det syns dåligt på mig, kan nog delvis bero på att jag skulle kunna ha ångest dygnet runt, men vid ett vårdbesök, så klipps allting av, och jag blir som nollställd. Och i situationern har jag svårt att koppla på känslorna och känna dem, om inget under besöket råkar framkalla dem, som när ngn läkare pressade mig om vägning och mat under mina anorexiår.
Så under de flesta besök, måste jag beskriva mig själv utifrån, och lever inte riktigt i känslorna just då. Usch så svårt att förklara (för er här). I alla fall, de mest negativa och positiva känslorna brukar inte vara aktiva och närvarande vid besök. Och då syns såklart inget i ögonen. Fast jag tror att folk har missat detta även när jag HAR ångest eller annat. När jag känner positiva känslor, så verkar det som att det syns tydligare utåt. Folk har kunnat se att jag är extra glad eller kär.
Det tycker jag dock är obehagligt. Det känns som att de vet saker de inte borde veta eftersom jag inte har sagt något. Jag vet att det kan låta dumt, men så känner jag inför det.
Att det syns dåligt på mig, kan nog delvis bero på att jag skulle kunna ha ångest dygnet runt, men vid ett vårdbesök, så klipps allting av, och jag blir som nollställd. Och i situationern har jag svårt att koppla på känslorna och känna dem, om inget under besöket råkar framkalla dem, som när ngn läkare pressade mig om vägning och mat under mina anorexiår.
Så under de flesta besök, måste jag beskriva mig själv utifrån, och lever inte riktigt i känslorna just då. Usch så svårt att förklara (för er här). I alla fall, de mest negativa och positiva känslorna brukar inte vara aktiva och närvarande vid besök. Och då syns såklart inget i ögonen. Fast jag tror att folk har missat detta även när jag HAR ångest eller annat. När jag känner positiva känslor, så verkar det som att det syns tydligare utåt. Folk har kunnat se att jag är extra glad eller kär.
Det tycker jag dock är obehagligt. Det känns som att de vet saker de inte borde veta eftersom jag inte har sagt något. Jag vet att det kan låta dumt, men så känner jag inför det.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Bror Duktig skrev:Så under de flesta besök, måste jag beskriva mig själv utifrån, och lever inte riktigt i känslorna just då. Usch så svårt att förklara (för er här). I alla fall, de mest negativa och positiva känslorna brukar inte vara aktiva och närvarande vid besök. Och då syns såklart inget i ögonen. Fast jag tror att folk har missat detta även när jag HAR ångest eller annat. När jag känner positiva känslor, så verkar det som att det syns tydligare utåt. Folk har kunnat se att jag är extra glad eller kär.
Fast för mej om jag har kronisk ångest som ett ångestsyndrom är. Kan jag inte stänga av det under ett vårdbesök. Men jag tror att det går ganska lätt att läsa av en annan människas humör genom att studera ögonen och mimik även fast man försöker att dölja det och tror att den andra personen inte märker det.
Men där kan det uppstå ett problem jag tror att folk kan läsa av mej och de kanske de kan till en viss mån. Men mitt problem är att jag inte kan förmedla det genom ord och då uppstår lätt missförstånd. Min förra samtalskontakt sa att jag måste säga rent ut hur jag mår eller vad jag vill för de är inga tankeläsare. De kan scana av ganska bra om jag mår bra eller dåligt men inte mycket mer.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Ok slackern. Jag har säkert inte kroniskt ångestsyndrom (även om jag har mer och mer av ångest som jag inte ser en tydlig anledning till mer än "livet i sig"). Så då vet jag säkert inte hur jag skulle fungera i vårdkontakter vid en sådan problematik. Men som det är nu, så blir jag väldigt lätt helt nollställd vid vårdkontakter. Även om det gäller somatiska saker. Och det ställer till det för mig. Inte minst i en tid då även en normal NT har svårt att bli lyssnad på, oavsett hur väl det syns på personen eller om den beskriver på ett "normalt sätt".
Jag upplever ändå att folk inte kan scanna av mig bra alls, även om de tittar på mina ögon. Jag har kunnat gå runt med en oroande gnagande ångestkänsla eller funderat över självmord eller riktigt ledsamt frustrerande saker i livet, och plötsligt har någon sagt "vad du ser ut att må bra". Och när jag hade värsta depressionen sade en person att det märktes att jag mådde bättre nu för tiden. När jag kom dödstrött till ett slags träff med många personer, så påpekade de hur pigg jag såg ut - "här har vi en som inte är trött". Jag hade precis tänkt "jag är så trött att det måste synas lång väg" (just detta händer riktigt ofta).
Däremot extra glad eller kär, har folk prickat rätt.
Jag upplever ändå att folk inte kan scanna av mig bra alls, även om de tittar på mina ögon. Jag har kunnat gå runt med en oroande gnagande ångestkänsla eller funderat över självmord eller riktigt ledsamt frustrerande saker i livet, och plötsligt har någon sagt "vad du ser ut att må bra". Och när jag hade värsta depressionen sade en person att det märktes att jag mådde bättre nu för tiden. När jag kom dödstrött till ett slags träff med många personer, så påpekade de hur pigg jag såg ut - "här har vi en som inte är trött". Jag hade precis tänkt "jag är så trött att det måste synas lång väg" (just detta händer riktigt ofta).
Däremot extra glad eller kär, har folk prickat rätt.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:
Bara en sådan sak som DSM inte alls beaktar intelligensens roll för hur känslomässiga symptom uttrycker sig är väl knappast något mindre än ren skandal.Bror Duktig
Medhåll.
Jag brukar påpeka liknande ganska ofta. .... Speciellt intelligensens påverkan på de sociala färdigheterna är väl vad jag har diskuterat mest, eftersom detta är något som många proffs verkar löjligt okunniga om
Några forskare (Heilbrun och Heilbrun, 1985; Looney m fl 1998; Farrington, 2000; Salekin m fl 2004; Vittaco m fl 2004; Johansson,2006) har noterat intelligensens roll för hur Asperger uttrycker sig men som ingen låtit påverka teoretiserandet i stort. Hippler och Klicpera (2005) tittade på Hans Aspergers ursprungliga data för perioden 1950-1986 (n=181) och genomförde en kvantifiering av de två grupperna ”autistisk psykopati” (AP) och ”autistiska tecken” (AZ). Den senare gruppen företedde mindre allvarliga symptom, högre intelligens och de kommunikativa svårigheter man vanligen förknippar med Asperger. AP-gruppen uppvisade en bredare symptombild.
OBS Nuvarande Asperger- och autismdefinitioner hade inte slagit igenom på den tiden.
PS Jag kunde inte få "Citera" att fungera, så jag blockade själv. Gick det bra?
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
@Bror Duktig men jag måste påpeka att min ångest har blivit mycket bättre sen jag bytte Concerta och Ritalin till Metamina. Så jag vet inte om jag fortfarande skulle bli diagnostiserad med ångestsyndrom UNS. Men den finns ju helt klart kvar men absolut inte lika stark och påtaglig. Och de inom vården säger att det märks att det syns på mej att jag mår mycket bättre.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
slackern skrev:@Bror Duktig men jag måste påpeka att min ångest har blivit mycket bättre sen jag bytte Concerta och Ritalin till Metamina. Så jag vet inte om jag fortfarande skulle bli diagnostiserad med ångestsyndrom UNS. Men den finns ju helt klart kvar men absolut inte lika stark och påtaglig. Och de inom vården säger att det märks att det syns på mej att jag mår mycket bättre.
Slackern - och ni andra - jag undrar om man kommer till en ny läkare, som man aldrig träffat förr (på en annan klinik) och berättar att man äter t ex Metamina. Skulle man fortfarande kunna bli diagnostiserad med ångestsyndrom?
- Sigvard Lingh
- Inlägg: 240
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Uppsala
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:slackern skrev:@Bror Duktig men jag måste påpeka att min ångest har blivit mycket bättre sen jag bytte Concerta och Ritalin till Metamina. Så jag vet inte om jag fortfarande skulle bli diagnostiserad med ångestsyndrom UNS. Men den finns ju helt klart kvar men absolut inte lika stark och påtaglig. Och de inom vården säger att det märks att det syns på mej att jag mår mycket bättre.
Slackern - och ni andra - jag undrar om man kommer till en ny läkare, som man aldrig träffat förr (på en annan klinik) och berättar att man äter t ex Metamina. Skulle man fortfarande kunna bli diagnostiserad med ångestsyndrom?
Oj det vet jag inte. Jag tror att den psykiatriska mottagning jag går på har det övergripande behandlingsansvaret över min behandling med psykofarmaka. Men jag hade ångestsyndrom UNS redan innan jag började min behandling med centralstimulantia. Det går säkert att manipulera systemet och få någon läkare att skriva ut ångestdämpande mediciner om det är det man vill. Kanske om jag skulle söka mej till en annan läkare för att få en ångestdiagnos kanske de skulle vilja sätta ut min Metamina under en period och se om det var den som orsakade min ångest.
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Sigvard Lingh skrev:
Slackern - och ni andra - jag undrar om man kommer till en ny läkare, som man aldrig träffat förr (på en annan klinik) och berättar att man äter t ex Metamina. Skulle man fortfarande kunna bli diagnostiserad med ångestsyndrom?
Hur skulle du göra Sigvard skulle du diagnostisera någon med ångest om du visste att personen medicinerade med centralstimulantia?
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Han skulle förhoppningsvis inte diagnostisera alls eftersom han inte är psykiater (som jag förstått det).
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
tahlia skrev:Han skulle förhoppningsvis inte diagnostisera alls eftersom han inte är psykiater (som jag förstått det).
De har tydligen rätt att ställa diagnos. Nu handlar den här artikeln om ADHD men bör även gälla ångestsyndrom?
Psykologer har alltså rätt och även skyldighet att ställa diagnos inom det psykologiska vetenskapliga området. Frågan om psykologers rätt att ställa diagnosen ADHD har även prövats rättsligt. Domstolen fastställde att psykologerna har rätt att ställa diagnos inom det psykologiska vetenskapliga området och diagnosen ADHD låg inom psykologernas kompetensområde.
http://www.psykologforbundet.se/yrket/y ... nsvar.aspx
Re: Utredarna anser att det inte är asperger. Vad göra?
Så pass? I mitt landsting tycks man dra sig för att låta psykologerna ställa diagnoser, man skickas direkt till psykiater om eventuella diagnoser kommer på tal.
Återgå till Aspergare och vården