Ere nån som har märkt att TS Sanny har slutat skriva i sin tråd?
Undrar vad det kan bero på
Vart tog du vägen Sanny?

Wine skrev: varför ska man äta SSRI om man istället kan aktivera sig med t.ex. lugna skogspromenader eller trädgårdsarbete t.ex.

För att man kanske inte kan ta sig ur sängen utan SSRI? En depression kan göra en så orkeslös att man knappt orkar gå på toaletten så då är en skogspromenad eller trädgårdsarbete uteslutet.

A skrev:Ere nån som har märkt att TS Sanny har slutat skriva i sin tråd?
Undrar vad det kan bero på
Vart tog du vägen Sanny?

Kollade lite hur ofta Sanny skriver och det verkar helt klart vara en periodare, skrev ett antal inlägg samma dag som den här tråden startades, dessförinnan var det några inlägg en månad tidigare osv.

Ser fram emot svar från dig Sanny.

Zima33 skrev:

Wine skrev: varför ska man äta SSRI om man istället kan aktivera sig med t.ex. lugna skogspromenader eller trädgårdsarbete t.ex.

För att man kanske inte kan ta sig ur sängen utan SSRI? En depression kan göra en så orkeslös att man knappt orkar gå på toaletten så då är en skogspromenad eller trädgårdsarbete uteslutet.

Eller för att man inte skall gråta av ångest på jobbet? För att man inte skall se allt i svart eller vitt och ha självmordstankar? En vuxen människa får inte gråta, skrika och ha ångestanfall, det rimmar illa med att vara "normal".
Jag ser SSRI som en nödvändighet för att hålla näsan ovanför ytan. Det värsta jag vet är när någon kallar det för "lyckopiller"; det är ingen lyckoberusande narkotika. En diabetiker behöver insulin, jag behöver SSRI för att ordna till min seretoninobalans.

Men visst kan symptombehandling behövas. Problemet är när vården mer och mer ägnar sig åt enbart symptombehandling.

Den som har en riktigt svår depression kanske inte kan förväntas börja motionera sig frisk. Och genom att gå deprimerad och obehandlad i åratal, kanske man till slut förstör något så att man måste ha medicinen som stöd också.

När det gäller både depression och anorexi, så kan symptombehandling behövas inledningsvis för att personen alls ska kunna ta åt sig terapi, eller klara att ägna sig åt att "äta sig frisk", "motionera sig frisk" och dylikt. Anorektiker kan vid en viss låg vikt ofta inte göra något själva längre, och saknar förmåga att ta sig ur situationen. Då kan både tvångsmatning och tvångsmedicinering (trots den ångest tvångsmatning innebär) göra att kropp och hjärna kan bli mottaglig för terapi, och att patienten själv alls kan bestämma sig för att vilja ta tag i situationen. En svårt svältande kropp blockerar effektivt allt annat än ren överlevnad, att den ger upp helt, eller att personen slukas totalt av tvångstankar om mat och inte kan ta till sig något alls. Liknande gäller säkert för många sjukdomar. Och även inom det somatiska, så måste man ju t.ex. medicinera mot diabetes typ2 innan man har lyckats äta sig frisk om man kan det.

Problemet är som sagt när man helt förlitar sig på symptombehandling. Exemplet med anorexi igen, är från förr när man tvångsmatade upp personer, och skrev ut dem som friska när de gått upp i vikt. Sedan ansågs de envetna och jobbiga som bara gjorde sig sjuka igen (de slutade ju äta när de kom ut, eftersom de inte alls hade blivit friska, eftersom sjukdomens grund inte sitter i vikten).

Det skrivs ut mycket läkemedel i onödan mot olika tillstånd som kanske skulle kunna behandlas på ett bättre sätt. Det finns t.ex. KBT mot depression, panikångest, fobier m.m. som har visat sig ge mycket god effekt. Kanske är det bättre att ta tag i orsaken till problemen om det går istället för att ta den enkla vägen och medicinera?

http://dinamediciner.se/nyheter/promena ... r-resultat

Jag har också erfarenhet av SSRI men många upplever att det är negativt med SSRI då de känner det som att de inte upplever så mycket känslor längre då de äter SSRI samt andra tråkiga bieffekter. Numera äter jag inte SSRI.

@Wine: Man får vara mycket drivande själv för att få effektiv terapi. Jag håller alltså med dig, men pekar på problemet att man som svårt sjuk, och/eller inte så kunnig, kanske inte kan vara starkt pådrivande för att få t.ex. terapi.

De psykologer jag tilldelats under åren, har aldrig varit annat än samtalskontakter. Det har bara lett till ändlösa diskussioner. Iofs intressanta diskussioner ibland, men oftast långt ifrån ämnet, och ännu längre ifrån ett spår som ska leda framåt. Alltså ingen målmedveten terapi, utan prat om allt möjligt, där psykologen låter sig styras till nya ämnen av patienten.

Jag har också ätit SSRI. Åt Fontex i 8 år (tillsammans med Stilnoct). Jag slutade med Fontex för över ett år sedan, och sedan Stilnoct i augusti 2010. Vad som hände, förutom att jag fick de värsta parestesier man kan tänka sig (och då fick noll stöd av psyk, de kastade ut mig i stället och sade att jag måste äta mediciner för att få gå hos dem, även om jag nu blev mycket sämre), var att en förlamande trötthet jag hade haft under många år, gav med sig till stor del. Jag sover aldrig middag längre, och sover 6-8 h/natt mot 18 h/dygn förut. Men läkarna är övertygade om att AS är orsaken till tröttheten(?!?) När jag slutade med Stilnocten, började jag plötsligt klara sömnbrist och blev ännu lite piggare, trots att jag då fick extrema insomningsproblem. Innan jag slutade, klarade jag inte ens 30 minuters för lite sömn.

En av anledningarna till att jag slutade med Stilnoct, var faktiskt att läkaren skrev ut dem på ett sätt som gjorde mig mycket otrygg. Ofta räckte inte ett uttag tills jag fick ta ut mer, eftersom läkaren inte förstod hur det fungerar med uttag om man vill ha inom högkostnadssystemet, och att tidsgräns för när man tidigast får ta ut nästa uttag inte får lov att förkorta intervallen som han trodde, utan för att se till att t.ex. tablettmissbrukare inte kan ta ut så att de kan samla på sig. Men han envisades med att skriva ett kortare intervall i stället för högre dos, och sade att det står i journalen att du får ta mer. Till slut fick apoteket skriva ett brev till honom och skicka med en broschyr. Han skrev då rätt dos, men sade att han gjorde det för att apoteket inte förstod reglerna LOL

Och så brukade han skriva ut små askar, så att jag fick åka till apoteket jämt och ständigt. Han sade att det var för att jag kanske skulle ta livet av mig med en stor ask. Trots att jag hade ätit Stilnoct från stora askar i 7 år utan problem, och många perioder dessförinnan. Så ja, alla fattar hur stressande det var att få sin Stilnoct.

Jag misstänker också tråkiga bieffekter av SSRI. Framförallt var det slående hur mycket piggare jag blev av att sätta ut dem (och ännu lite piggare av att sätta ut Stilnoct). Det hade jag inte väntat mig, och hade jag vetat, så hade jag slutat långt tidigare.

Men nu lever jag med dystymi och hoppar ned i depression för ofta. Jag fick tvingat till mig remiss till psykolog, men då sade psykologen att på öppenpsyk har man inte kompetens att ta hand om aspergare, gå till hab. På hab vill de inte ta hand om rena sjukdomar, utan erbjuder helt annat samtalsstöd. Hab tog kontakt med psyk och försökte få tillbaka mig, och då sade psyk att jag fick skicka en remiss, och att de skulle skicka den till primärvården i alla fall. På primärvården vill de skicka de som behöver mer än lite samtalsstöd, till psyk. Och psyk - de vägrar ge terapi till aspergare. Så var det med det.

Och när man tar sig till hab i mitt område, måste man köra ett antal mil till Göteborg. In i det tätaste centrum, parkera för 40-50 kr, om man hittar någon plats vill säga, och om vägtullarna går igenom, även betala detta. Så ett besök landar på några hundra kronor. Har tyvärr ingen buss här, och ska man åka med pendeln, så måste man köpa något slags färdbevis (var vet jag inte) och byta bussar lite här och var och vara beredd på att avsätta avsevärd tid åt besöket, med upp till två timmars restid en väg.

Nu fick jag gnällt på placeringen av hab också. Man ska inte se sig som offer sägs det, men det är fanimej inte lätt att se sig som något annat när man har med vården och nya hab att göra.

Jag vill ha planlagd och effektiv terapi (alltså ej samtalsstöd där jag får veta hur fin min 40-talskorg är). Fick en remiss till det förra vintern, och sitter bara fast och får inget. Och jag mår dåligt. Och vill inte använda med SSRI (är rädd för långtidsbiverkningar, samt misstänker att jag hade en del tråkiga biverkningar när jag åt det).

Bror Duktig skrev:Men nu lever jag med dystymi och hoppar ned i depression för ofta. Jag fick tvingat till mig remiss till psykolog, men då sade psykologen att på öppenpsyk har man inte kompetens att ta hand om aspergare, gå till hab.

Och när man tar sig till hab i mitt område, måste man köra ett antal mil till Göteborg. In i det tätaste centrum, parkera för 40-50 kr, om man hittar någon plats vill säga, och om vägtullarna går igenom, även betala detta. Så ett besök landar på några hundra kronor. Har tyvärr ingen buss här, och ska man åka med pendeln, så måste man köpa något slags färdbevis (var vet jag inte) och byta bussar lite här och var och vara beredd på att avsätta avsevärd tid åt besöket, med upp till två timmars restid en väg.

Här du får sjukvårdsresor betalt utav landstinget och egenavgiften täcks utav högkostnadskortet. Så du kan ta din egen bil och få det betalt utav landstinget eller i varje fall 1.50 kr/km. Så du kan ta dej till vården med inte allt för stor kostnad.

http://vard.vgregion.se/sv/Regler-och-r ... an-varden/

Bror Duktig skrev:Wine: Man får vara mycket drivande själv för att få effektiv terapi. Jag håller alltså med dig, men pekar på problemet att man som svårt sjuk, och/eller inte så kunnig, kanske inte kan vara starkt pådrivande för att få t.ex. terapi.

De psykologer jag tilldelats under åren, har aldrig varit annat än samtalskontakter. Det har bara lett till ändlösa diskussioner. Iofs intressanta diskussioner ibland, men oftast långt ifrån ämnet, och ännu längre ifrån ett spår som ska leda framåt. Alltså ingen målmedveten terapi, utan prat om allt möjligt, där psykologen låter sig styras till nya ämnen av patienten.

Been there done that. Det blir väldigt tuttinuttigt och även lite intressant ibland. Men det leder ingenstans. Låter sig styras har de säkert lärt sig är ett sätt att få reda på vad som rör sig däruppe på patienten. Så det är inget konstigt i början när man inleder en serie träffar med en ny psykolog. Det konstiga är när de aldrig själva vänder på steken och tar initiativ. Det klassiska mumlande terapeuten. Ifall patienten lämnar behandlingen lika förvirrad och vilsen som före borde hela grejen ses som ett stort misslyckade.

Bror Duktig skrev:....Men läkarna är övertygade om att AS är orsaken till tröttheten(?!?)

Att vara "övertygad" borde ju betyda att man kan presentera bevis? Eller betyder "övertygad" fortfarande att man bara "tror", fast väldigt "starkt tror" kanske? Ett problem med att vara övertygad är att man tenderar att slå sig till ro och sluta tänka. Livsfarligt.

Bror Duktig skrev:Jag misstänker också tråkiga bieffekter av SSRI. Framförallt var det slående hur mycket piggare jag blev av att sätta ut dem (och ännu lite piggare av att sätta ut Stilnoct). Det hade jag inte väntat mig, och hade jag vetat, så hade jag slutat långt tidigare.

I våras slutade jag också med mina SSRI. Har inte saknat dem hittills. Visserligen var de billiga på slutet och jag hade inte några märkbara biverkningar. Men precis som ni så var jag aldrig tillfreds med riskerna som t ex avtrubbning och potenspåverkan.

Sedan jag slutade har jag känt mig i stort sett som jag brukar. Men en positiv skillnad är att jag kan visa prov på ilska något oftare vilket är bra. Förr när jag kände ilska kunde jag aldrig släppa ut den. (Iofs kan ju detta också vara nåt sorts inbillat önsketänkande, what the hell.)

Bror Duktig skrev:Men nu lever jag med dystymi och hoppar ned i depression för ofta.

Jag tror också jag har dystymi och alltid har haft det. Lite förvånad att min utredning aldrig berörde det. Men jag ju GAD. Kan det vara så att de numera använder GAD istf dystymi? Dystymi hör man nämnas så sällan. Har en del funderingar kring dystymi, det finns äldre trådar om det.

Depression är ett ord jag försöker att inte använda utom när det gäller djupa kliniska sådana. Men det används i alla möjliga sammanhang numera.

Jag ska till hab första gången nästa vecka, faktiskt samma hab som Bror Duktig skriver om. En av grejerna jag vill kolla upp är pyskolog/terapeut/whatever.

Jag gillar inte "manipulation" med piller utan föredrar helst att vara utan och försöker leva på ett sådant sätt att jag har balans i livet. Sen underlättar det att jag med åren lärt känna mig själv, min kropp och mina behov bättre. Jag tycker det är obehagligt med sömntabletter som snabbt kan göra en beroende och överhuvudtaget preparat som är beroendeframkallande. Jag vill inte vara "slav" under något som gör mig beroende.

Om man kommer på ett sätt att klara sig bättre från att t.ex. bli deprimerad så slipper man äta SSRI. Det kan ju vara svårt att få till den där balansen i livet men jag kämpar. Tror också att man lär sig bättre att hantera livet ju mer man försöker klara det utan piller därför att man kanske lär sig något. Aktivering och promenader överhuvudtaget är faktiskt bra för att bryta depression eller förebygga depression men det är klart att om det är en riktigt svår depression så kan det vara svårt att ta sig för något. Tror ändå att det är svårare att ta sig ur en depression om man passiviseras för mycket.

barracuber skrev:Kan det vara så att de numera använder GAD istf dystymi? Dystymi hör man nämnas så sällan.

En psykolog på min utredning menade precis tvärtom, att GAD har blivit något av en slaskdiagnos (hennes ord) som många fall används när man inte hittar en diagnos som passar bättre. Däremot hade hon ingenting emot Dystymi (diagnosen som sådan, då).

Bror Duktig skrev:Man får vara mycket drivande själv för att få effektiv terapi. Jag håller alltså med dig, men pekar på problemet att man som svårt sjuk, och/eller inte så kunnig, kanske inte kan vara starkt pådrivande för att få t.ex. terapi.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/201 ... /index.xml

Det finns ju numera KBT över internet där man i Stockholm i alla fall inte behöver någon remiss utan kan anmäla sig direkt:

http://www.internetpsykiatri.se/

Nu länkade jag till en sida om KBT som gäller om man är bosatt inom Stockholm läns landsting men det kanske finns något liknande i Västra Götaland eller Göteborgstrakten.

KBT är ingen universalmetod som passar alla.

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:Men nu lever jag med dystymi och hoppar ned i depression för ofta. Jag fick tvingat till mig remiss till psykolog, men då sade psykologen att på öppenpsyk har man inte kompetens att ta hand om aspergare, gå till hab.

Och när man tar sig till hab i mitt område, måste man köra ett antal mil till Göteborg. In i det tätaste centrum, parkera för 40-50 kr, om man hittar någon plats vill säga, och om vägtullarna går igenom, även betala detta. Så ett besök landar på några hundra kronor. Har tyvärr ingen buss här, och ska man åka med pendeln, så måste man köpa något slags färdbevis (var vet jag inte) och byta bussar lite här och var och vara beredd på att avsätta avsevärd tid åt besöket, med upp till två timmars restid en väg.

Här du får sjukvårdsresor betalt utav landstinget och egenavgiften täcks utav högkostnadskortet. Så du kan ta din egen bil och få det betalt utav landstinget eller i varje fall 1.50 kr/km. Så du kan ta dej till vården med inte allt för stor kostnad.

http://vard.vgregion.se/sv/Regler-och-r ... an-varden/

Det där utnyttjar jag redan. I nuläget är det ockerpriserna på parkering, avsaknad av parkering (är ju alltid fullproppat i centrala GBG) och kommande trängselskatter med biltullar som är den stora kostnaden och som retar upp mig. Detta ersätts väl inte av resehögkostnadsskyddet?

(Tips förresten, man får ersättning för resa till tandläkare, vilket man kanske inte tror då de inte ingår i andra högkostnadsskydd.)

Också att för mig betyder en resa in till centrala GBG och parkera där, att jag är helt och totalt slut och inte kan göra mer den dagen. Samma besök till ett normalt ställe (normalt att ha vård på, ofta i utkanten av orter, och ofta in centraliserat till ett enda ställe för en hel stor jävla region) gör inte att jag blir helt slut resten av dagen.

Jag tillhör den typ av folk som retar upp sig oerhört när man inte kan få åka någon annanstans, och när man MÅSTE hitta parkeringsplats som inte finns, och om den finns, kostar löjligt mycket.

Detta har lett till att jag och andra väljer bort hab numer. Man åker bara dit om man måste. Förr låg det ett hab i min kommun, och då fungerade det som det är tänkt.

@barracuber: Att de är övertygade om att AS är orsaken till trötthet, betyder kanske "tror starkt" och att tro räcker för att göra dem övertygade.

Dystymi har jag nog också haft länge. Jag har inte fått nedskriven diagnos på det, och när jag frågar, så säger de att det inte är viktigt. Jag sade till slut att om de menar att jag har dystymi, så ska de skriva det också. FK går inte på "psykisk insuff." längre liksom. Men psykiatrikern tyckte att "depression utan symptom" var samma sak. Det tycker naturligtvis inte FK som naturligtvis skulle undra vad fan det där betyder. Jag håller med dem, och undrar samma sak själv, när symptom på dystymi knappast är depression utan symptom.

Jag brukar i alla fall vara klockren på de symptom som räknas upp för dystymi. Men GAD känns inte relevant i stället för dystymi, även om jag själv har fått mer ångest med åren. Synd att man ska märka hur modediagnoser blossar upp, och att det alltid verkar som att nya diagnoser som det talas om mycket, och som kan passa in på många, ofta verkar överdiagnostiserade under perioder (säger jag utan att VETA om någon verkligen har eller inte har en diagnos, så ta det inte som att jag ifrågasätter någon speciell).

@Wine: När jag började med min långa Stilnoctperiod, sov jag max två timmar per natt och mådde riktigt dåligt av det. Min situation var då en sådan där folk vanligtvis får mer eller mindre sömnproblem, och jag fick extrema problem eftersom jag har medfödda insomningsproblem. Till slut fick jag panik, och fick be en nära släkting ringa och tvinga dem att skriva ut (jag ringde faktiskt själv, men fick höra "har du sovit dåligt så länge, så kan du nog vänta en månad till", när manlig släkting ringde, fick jag recept efter två minuter).

Jag har alltid varit orolig för beroendeframkallande saker, men Stilnoct ansågs då ännu inte som det. Utan det var helt och totalt ofarligt.

Med SSRI har jag nog tänkt för lite själv, och tänkt att det inte kan skada. Jag hade helt fel. Men jag har också på rätt nära håll sett hur illa depressioner kan gå, och att man till slut accepterar elbehandling och lite vad som helst, för annars dör man, alternativt lever som en död zombie helt utan liv. När personen själv försöker, men inte på något sätt får balans eller acceptabel nivå på måendet. Så jag inser att det där att klara sig utan medicin inte är något som alltid fungerar för alla.

Jag promenerar en hel del (har ju en setter av jakttyp, så här är det jaktaktivering, motion och olika slags träning som gäller), men jag ser inte att det hjälper mig faktiskt. Men jag tror att en stor del av mitt mående är rätt beroende på att jag är ofrivilligt isolerad. Jag är inget vidare bra på sociala saker (har ju AS...) men jag har ändå ett visst behov av att träffa folk. Kanske mindre än andra, men det är svårt att veta när behovet trycks ned, och man då lätt tror att man alltid vill träffa folk eftersom man lätt kan bli lite fixerad vid problemet. Skulle jag träffa folk "alltid" så skulle jag med all säkerhet bli mycket trött på det och vilja vara ensam.

Jag känner mig misslyckad med mitt liv, klarar inte det som andra klarar, kan inte arbeta och vara självständig ekonomiskt, har otroligt skralt med vänner, bor på ett sätt som gör att jag inte träffar andra hundägare ute, utan i stället har blivit något av "original" här. Jag vet att det är många som hälsar kort på mig, men pratar med alla andra, eller att de undviker att hälsa. Och det kanske beror på att jag har svårt att veta hur man hälsar korrekt, och inte kan kallprata. Men det hjälper ju inte mitt mående att veta det.

KBT över internet känns inte lockande alls Wine. Det fungerar nog inte för mig. Även om jag har svårt med ögonkontakt (som vissa mindre duktiga psykologer hänger upp sig på) och veta hur man ska bete sig ihop med psykologen eller vad den menar med många frågor, så är det ändå viktigt att det är IRL och inte halvdött. Däremot så skulle det kunna vara bra om man via email eller liknande, kunde komplettera vissa saker som är svåra att komma på eller uttrycka medan man sitter hos psykologen. Eller kanske att man har något man vill tala om, och som man kan förbereda via internet. Ibland glömmer man, och ibland kan man inte komma på hur man ska uttrycka sig.

Bror Duktig skrev:
Det där utnyttjar jag redan. I nuläget är det ockerpriserna på parkering, avsaknad av parkering (är ju alltid fullproppat i centrala GBG) och kommande trängselskatter med biltullar som är den stora kostnaden och som retar upp mig. Detta ersätts väl inte av resehögkostnadsskyddet?

Jag vet inte om parkering och biltullar ingår i ersättningen för sjukresor men det är ju bara ringa och fråga om det gör det eller så kan du ju bara skicka in kvitton och hoppas att du får tillbaks pengar.

slackern skrev:[...] så kan du ju bara skicka in kvitton och hoppas att du får tillbaks pengar.

Det är ju så lagom dags om man får avslag och sen måste överklaga och hela baletten...

Miche skrev:

slackern skrev:[...] så kan du ju bara skicka in kvitton och hoppas att du får tillbaks pengar.

Det är ju så lagom dags om man får avslag och sen måste överklaga och hela baletten...

Då gör du som jag också skrev ringer innan och frågar eller om du har telefonskräck går det säkert att maila en fråga.

Att ringa och prata som vanligt, dvs. varken domdera, krypa eller smickra, är en bra metod.

Enligt min erfarenhet är nästan alla handläggare bra att ha att göra med om man pratar lugnt och civiliserat. Men, inte för lugnt. Det får inte verka konstlat.

Jag ringde sjukreseenheten.

De sade att om jag kan påvisa att jag inte kan ta mig dit på annat sätt, så ersätter de parkeringskostnad. Med tillägget att det är lite upp till handläggarna hur de dömer (hon sade att som jag berättade, så skulle hon ge mig parkeringskostnaden).

Jag sade att jag KAN ju köra till pendelparkering och ta buss + tåg och byta flera gånger, men då menade hon att det blir ju ändå dyrare eftersom det blir bil dit, inom taxeområdet - alltså bil + hela kostnaden för buss. Samt att de inte kräver att man ska ägna dagen åt att resa. Jag kunde också skicka in ett intyg om att det är olämpligt för mig med mitt handiapp att flaxa runt på bussen på det sättet. Men ett sådant intyg har hab sagt att de inte vill skriva, oavsett om det stämmer eller ej (?!?), märkliga människor de där. De vill inte ens skriva ett intyg som säger att de är enda stället jag kan vända mig till.

OT-tillägg: Fasen vad skönt när man talar med någon som inte bara tjafsar emot så in i bomben. Tänker på hon på sjukreseenheten. Det var lite som JO och Socialstyrelsen. Lugna och lätta att tala med, inte tjafsar emot allt man säger, och inte hårda toner direkt.

Talar man med sjukvård, kommun, fk och liknande, så är de ju på sin vakt och stentuffa och äckligt hårda och omöjliga direkt.

Bror Duktig skrev:KBT över internet känns inte lockande alls Wine. Det fungerar nog inte för mig. Även om jag har svårt med ögonkontakt (som vissa mindre duktiga psykologer hänger upp sig på) och veta hur man ska bete sig ihop med psykologen eller vad den menar med många frågor, så är det ändå viktigt att det är IRL och inte halvdött.

KBT behandling över internet verkar i alla fall ge goda resultat och jag tänker att det kan ju vara bra om man tycker att det är jobbigt och krångligt med resor att då kanske prova att söka KBT behandling över internet istället.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/201 ... /index.xml

Efter en screening där patienter med exempelvis paniksyndrom eller depression svarar på en enkät får patienten även träffa en läkare som bedömer om behandling via internet är lämplig. De patienter som passar för programmet kan sedan direkt starta behandlingen tillsammans med en psykolog.

Programmet som pågår under tolv veckor är, precis som vid vanlig KBT, grundat på övningar som patienterna genomför, i detta fall under webbförmedlad handledning.

När jag kom hit till AF levde jag i den föreställningen att aspergare vare sakliga personer som inte gick vilse i känslovärldarna. Eller rättare sagt, de gick vilse, men reagerade då med en kort irritation.

När jag nu ser personer som går ut i provocerande, återkommande och detaljerade "känslosvängar" skulle jag vilja påstå att dessa personer inte är aspergare. De är här för att "roa sig" och fylla sina tomma liv med den turbulens som uppstår när de kastat in diverse irrelvanta argument i en debatt.

Med det meanr jag inte "vanliga människor" som skojar lite grann. Sådana vanliga människor brukar komplettera sin skämt med någon emoticon.

Min bok (http://psykopat.info) innehåller många exempel på olika personlighetsstörningar. Just dessa avsiktliga och ständigt återkommande provokationer enligt ovan, skriver jag mycket om i min bok. Jag ger även tips på hur man ska förhålla sig till sådana personer.

Resultatet? De blir riktigt irriterade, för att inte säga rasande. Sen försvinner de - om inte offren blivit rädda och lagt sig.

OT

Sigvard Lingh skrev:När jag kom hit till AF levde jag i den föreställningen att aspergare vare sakliga personer som inte gick vilse i känslovärldarna. Eller rättare sagt, de gick vilse, men reagerade då med en kort irritation.

När jag nu ser personer som går ut i provocerande, återkommande och detaljerade "känslosvängar" skulle jag vilja påstå att dessa personer inte är aspergare. De är här för att "roa sig" och fylla sina tomma liv med den turbulens som uppstår när de kastat in diverse irrelvanta argument i en debatt.

Med det meanr jag inte "vanliga människor" som skojar lite grann. Sådana vanliga människor brukar komplettera sin skämt med någon emoticon.

Min bok (http://psykopat.info) innehåller många exempel på olika personlighetsstörningar. Just dessa avsiktliga och ständigt återkommande provokationer enligt ovan, skriver jag mycket om i min bok. Jag ger även tips på hur man ska förhålla sig till sådana personer.

Resultatet? De blir riktigt irriterade, för att inte säga rasande. Sen försvinner de - om inte offren blivit rädda och lagt sig.

Hur menar du med det jag har fetmarkerat i citatet och kan du ge något konkret exempel på ett eller flera inlägg en sådan här person kan tänkas skriva? Jag är nyfiken.
/OT

OT

Sigvard Lingh skrev:Banzai, mina tolv rader måste ses som ett förenklat utkast.

Ett förenklat utkast till vad? Jag förstår inte vad du menar. Jag är en smula trög, ber om ursäkt för det.
/OT