Tänker ofta på att människor "därute" ser sig själva som den normala och ser alla som inte är som de själva som konstiga eller sjuka.

Fast det är ju alltmer uppenbart, med alla intressanta dokumentärer som visas om "udda" människor att det vanliga är att inte vara som "alla andra".

Tänker oxo ibland, om psykvården, att de är så upptagna med en slags "skolboksbild" av att vara normal att de inte kan se att ett "nytt" beteende kan vara sunt och friskt även om "patienten" har problem, problem som bottnar i ett oförstående samhälle.

geocache skrev:

Grimuald skrev:

trémula skrev:Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.

Låter som "Wrong planet syndrome". Det var faktiskt detta som fick mig att ana att jag led av AS. Nu när man har den insikten så har jag överseende med att folk inte riktigt förstår mig, även om det är vad man helst vill. Detsamma gäller även hur man ser på andra, man förstår inte allt. Men om man har den ödmjuka inställningen att man kan mötas på halva vägen så lär det nog funka rätt bra ändå socialt sett.

Jag har Wrong planet syndrome jag med. Och så funderar jag ofta på om det inte finns ett direkt samband mellan Wrong planet syndrome och Aspergers syndrom... någon som vet?

Bara att kriterierna till stora delar sammanfaller. Jag känner också igen mig i trémulas beskrivning.

trémula inledde tråden så här:
"Jag uppfattar mig själv på ett helt annat sätt än andra människor uppfattar mig....."

- Paradoxalt nog innebär det att du har bra "theory of mind".

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är vuxen nu, men när jag var ett fantasifullt barn var jag 100 % övertygad om att jag inte kom från den här planeten. "Wrong planet syndrome" är nog ganska vanligt.
Å andra sidan är vi alla byggda av materia "från stjärnorna". Det finns inga gränser mellan vilken materia som är utomjordiskt eller inomjordiskt. Gränserna som finns är uppdiktade i den mänskliga hjärnan. Samma hjärna som trodde jorden var helt platt.

Schtekarn skrev:

Parvlon skrev:Menade varför det är uppenbart att personen har mentala problem. Vi är många 'UFO's' här, att känna sig som ett sådant i sällskap med 'normala', betyder inte heller att man tror att man är FÖDD på Mars, men om det är så bör det vara effektivare med lite efterforskning än psykodravell.

Jaha okej då är jag med! Det jag menade är att knappast en fullt frisk människa går och svammlar att han/hon tänker som en utomjording eller sådanna liknande. För det låter inte särskillt friskt? håller du med?. Därför tycker jag att det kan vara bra att få hjälp med sina problem, självklart kan man inte utesluta att det är mentala problem bara sådär.

Hur lätt är det för en 7-åring att fatta att h*n har mentala problem och borde söka hjälp, istället för att tro på känslan som säger att man inte tillhör jorden/är en utomjording som inte fattat varför den trillat ner här? Om man har känt sig som en utomjording i hela sitt liv, så är det inte lätt att plötsligt fatta att det inte är sant. Vid vilken ålder skulle den känslan komma automatiskt?

Jag tror inte på det längre, men det är nog tack vare att jag under ett par år var involverad i en "klubb för inbördes beundran" där "ledaren" pekade ut vilka som var utomjordingar, och vilka planeter de kom från. Efter 2 år, när ingen av förutsägelserna slagit in, började jag tröttna, och hittade nåt annat att tro på. Då kunde jag äntligen släppa tanken på att vara en utomjording. Så jag kan ju se idag att jag dels hade känslan och tanken med mig från barndomen, och det gjorde mig lättare påverkbar för att bli övertygad. Så nu i efterhand kan jag nog säga att jag var rätt "hjärntvättad" när det var som värst.

Men hade jag inte kommit i kontakt med den "ledarpersonen", så hade jag nog aldrig riktigt heller släppt tanken på att vara utomjording. Och nån psykiatriker skulle aldrig kunnat övertyga mig om att det inte var sant. Dels för att jag aldrig skulle ha berättat det (även om jag trodde på det själv, så fattade jag att andra inte skulle tro på det), dels för att jag inte hade nåt förtroende för psykiatrin.

Jag vet inte när, eller ens om, det i mitt fall fanns nån punkt när en naiv barnatro övergick till ett slags sektlikt hjärntvättat tillstånd. Övergången var gradvis, och övertygelsen om att inte höra hemma här fanns där hela tiden.

Idag kan jag skilja på min känsla av att vara som ett "ufo", och förstå att det betyder inte att jag är en utomjording. Jag är autistisk helt enkelt, det är därför jag inte kan förstå en massa saker, som andra förstår automatiskt. Jag känner mig ofta avskärmad från omvärlden, men det är signalsubstanserna i hjärnan som spelar mig ett spratt.

Jag har landat på jorden, och det är faktiskt betydligt bättre det, än att sväva i en omloppsbana utanför sin egen kropp, och ständigt leta efter tecken på att det är dags att få återvända "hem". (Även om jag fortfarande mår dåligt av andra orsaker, men det är faktiskt skönt att inte gå omkring och tro att man är en utomjording längre.)

Ensamflickan. Intressant, det du berättar om din utomjordingskänsla från barndom och framåt. Inte minst detta med tilltro till andra personer i olika sammanhang och tilltro till dig själv.

Så är det.

Jag får känslor inom mig att jag inte hör till detta samhälle i denna tid.

Jag vet inte vem jag är. Jag sitter i sängen och tittar på mina fötter och tänker att de har en ointelligent design. Foten är inte utvecklad för moderna påfrestningar och fotleden gör ont till följd av det. Tånaglarna gör inte något som helst syfte, de är enbart rudiment sedan mina förfäder hade klor att gripa och sönderdela med.

Jag är en klump av DNA som råkar ha ett medvetande och det medvetandes känslor stämmer inte överens med som sker i min kropp.

Jag hör inte hemma här, det är en känsla inom mig som är svår att beskriva.

msitua skrev:ointelligent design

Kanske du skulle använda din fot för att motbevisa teorin om Intelligent Design?

Jag känner igen både Ensamflickans och msituas vinkling, från jagkänsla respektive reflexioner.

Svårt att översätta mer av till ord, dock, särskilt av det förstnämnda.

[OT]

Inger skrev:

msitua skrev:ointelligent design

Kanske du skulle använda din fot för att motbevisa teorin om Intelligent Design?

Om det finns intelligent design i någon vettig mening (jag menar då inte religiösa fundamentalisters), så ser det ut som att den måste vara på något annat plan än den biologiska evolutionens.

För evolutionen tycks, väl belagt, arbeta med att lappa, modifiera och anpassa vad som redan finns så att det funkar hyggligt i nästa steg, steg för steg och långt ifrån optimalt eller mot något mål.

Men om någon vill spinna vidare på det här temat kanske det är bäst att starta en ny tråd... eller leta upp den gamla som säkert finns.

[/OT]

Jag har inte hört andra beskriva mig (iallafall på ett positivt sätt) på jättelänge, så jag kan inte svara på det tyvärr, men jag vet att ibland känns det som om jag inte hör hemma på denna planet och de gånger kan jag också undra över det där med att leva (känsla av förtvivlan, ett -vad skall jag göra åt det här?-), medans när jag mår lite bättre, då hör jag också hemma här.

Och jag tycker, det är inget fel i att känna sig som annat än en människa. Att visa att man ogillar det som mänskligheten gör många gånger, krigar, förstör, ofta helt fel saker. Ofta varandra. Därför behöver man inte identifiera sig med mäniskan, om man inte gillar allt som den gör. Eller om man känner att man fungerar som olika djur, om man känner att man är som ett visst djur, man identifierar sig med den, man kan ändå förstå det som att man ÄR född här.

Nej, att förvänta sig ett visst tankesätt från "friska människor" tycker jag man skall vara försiktig med. Men man får ju se hur det besvärar en och om man verkligen behöver hjälp. man kanske inte ens behöver det: Jag säger, det är okej att känna sig som något annat än en människa. Gör något bra av det!
Eller försök. Det kan vara jättesvårt. Men så har jag försökt tänka. Att det inte är något fel.

Det finns massor med mäniskor som klär sig som annat än mäniskor till exempel, vi har ju som sagt yttrandefrihet och så här. Detta är ju inte Arabien eller något, jag tycker att man skall få tänka som man vill. Man kan lära sig att vara i samspel med varandra? Det är därför som jag iallafall mår dåligt. När jag har förstått att andra inte är beredda på att satsa på det. Det är ledsamt, för mig. För jag har banne mig inte tid att låtsas vara något jag inte är. Det mår väl alla dåligt utav?!

Men jag tycker, man kan häva sin egen personlighet i detta med att känna sig som annat än en människa också. Om det kan få växa till något positivt. Om någon stoppar en positiv utveckling, så tycker jag det är något fel någonstans.
Så, även om det besvärar en själv, man kan göra något bra av det sen ändå.
Jag tycker att psyk och sådana verkar inte ens förstå vad det handlar om, utan skall "sjukifiera" allting. jag tycker det är löjligt. Vill de att man skall känna sig dålig och aldrig bli bra? Nej, jag bara undrar.
Allvarlig störning tycker jag faktiskt är elakt att säga, om allt man vill är att proppa i folk piller men sedan inte ens lyssna eller ge social hjälp. Då kvittar väl piller ändå?
Lär man sig sociala koder med pillrena? Jag undrar.

Många bra svar. Tack! Det är intressant att läsa det ni skriver.

Jag har svårt att förstå det här med att vi som tycker om att vara ensamma och lever mest inom oss själva ändå har ett starkt behov av att ha närstående eller träffa folk ibland (vet visserligen inte om det bara är jag). Det skulle vara mycket lättare om jag bara kunde nöja mig med att aldrig få nån bra kontakt med folk, och leva nöjd och glad ensam.

Regnif:Jag tänker mycket på det där också. Egentligen vore det väldigt enkelt om alla bara lärde sig att leva i samspel med varandra, men de vill inte det. Folk finner stort nöje i konflikter verkar det som tyvärr. Man får en egokick av att smutskasta andra. Det är tydligen friskt beteende

Jag känner mig inte riktigt hemma i det moderna samhället, den sk civiliserade världen. Har aldrig gjort.
Jag kan ofta förnimma en slags diffus längtan till savannen, slagfältet, vildmarken, vilda västern, gladiatorspelen, sjömanslivet. Det är helt enkelt väldigt sällan jag känner mig riktigt levande, det gör jag i princip bara i farliga situationer.
Det normala livet har blivit så pass tryggt att kamp, jakt, försvar har blivit slumrande fenomen som mycket sällan blir till praktiska egenskaper.

Klart som fan jag går hem själv från krogen, klart som fan jag sizar upp gängen jag passerar. Klart som fan jag utmanar ödet. Klart som fan jag gör sånt ingen annan vågar vid ett givet tillfälle.

I nästa liv vill jag bli en sibirisk tiger, en örn, en varg eller något ditåt.

Jag är helt enkelt inte gjord för att bara sitta och trivas.
Jag är en krigare.

trémula skrev:Jag uppfattar mig själv på ett helt annat sätt än andra människor uppfattar mig.
Varje gång jag blir påminnd om det så blir jag helt förtvivlad och funderar på om jag hellre vill dö nu. Jag är fånge i min egen kropp.
Det mesta jag upplever upplever jag alldeles för mig själv i min egen skalle. Jag tror jag kanske aldrig riktigt delar en upplevelse med någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin lyckas kommunicera.
När jag ska säga vad jag tänker så måste jag först översätta tanken till språket vi talar. Just nu känns det som jag nog aldrig har lyckats förmedla vad jag tänker till någon. Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.
När jag hör någon beskriva mig så känns det alltid som h*n pratar om en helt annan människa.

Är det någon som känner igen sig? Berätta gärna om det!
Jag vet inte hur jag ska vända den här förtvivlan, hur jag ska tackla det, nu när jag varken medicinerar,super eller knarkar.
Är det någon som har ett bra tips?

När andra säger hur "dom" upplever dig så ta det med 1-1000 nypor salt.
Mycket som folk säger är ju skit.

Alla människor har sin egen tolking av verkligheten.
Din tolkning är LIKA MYCKET värd som de andras.

Så inge förtvivlan och sånt. Var dej själv och försök gilla det bara.
Sen om nån kommer fram och säger du är en enbent groda...
Det är ointressant!


Och du har ju lyckats "förmedla" här nu i tråden. Gick bra!

KrigarSjäl skrev:Jag är en krigare.

Jag är krigare också. Känner som du. Västvärlden idag är BORING!

Hahaha, då är vi iaf två! Det var på tiden, jag har misströstat om att hitta andra krigare bland aspergare ganska länge...
För det mesta tycker jag andra aspergare är otroligt mjäkiga.

KrigarSjäl skrev:Hahaha, då är vi iaf två! Det var på tiden, jag har misströstat om att hitta andra krigare bland aspergare ganska länge...
För det mesta tycker jag andra aspergare är otroligt mjäkiga.

Nya Zeeland, i Maorikvarter är nog de stället jag mött flest personer som helt klar skulle vilja kalla sig äkta krigare.

Aspkvinna skrev:

KrigarSjäl skrev:Hahaha, då är vi iaf två! Det var på tiden, jag har misströstat om att hitta andra krigare bland aspergare ganska länge...
För det mesta tycker jag andra aspergare är otroligt mjäkiga.

Nya Zeeland, i Maorikvarter är nog de stället jag mött flest personer som helt klar skulle vilja kalla sig äkta krigare.

Ja de är tuffa jävlar eftersom de slagits mot kolonisatörer.

Aspkvinna skrev:

KrigarSjäl skrev:Hahaha, då är vi iaf två! Det var på tiden, jag har misströstat om att hitta andra krigare bland aspergare ganska länge...
För det mesta tycker jag andra aspergare är otroligt mjäkiga.

Nya Zeeland, i Maorikvarter är nog de stället jag mött flest personer som helt klar skulle vilja kalla sig äkta krigare.

Krigarsjäl och jag ska åka dit och testa stämningen nu i sommar kanske.
Blir intressant.

Pröjsar du resan?

Ok, rekomenderar då http://en.wikipedia.org/wiki/Waitangi_Day när det dels firas att man haft dom vita där sedan 1840 så det brukar vara en del gruff, uppvisning av krigare både i ordnad och oordnad form.

Mycket respektingivande folk.

KrigarSjäl skrev:....Jag kan ofta förnimma en slags diffus längtan till savannen, slagfältet, vildmarken, vilda västern, gladiatorspelen, sjömanslivet. Det är helt enkelt väldigt sällan jag känner mig riktigt levande, det gör jag i princip bara i farliga situationer.
Det normala livet har blivit så pass tryggt att kamp, jakt, försvar har blivit slumrande fenomen som mycket sällan blir till praktiska egenskaper.

Klart som fan jag går hem själv från krogen, klart som fan jag sizar upp gängen jag passerar. Klart som fan jag utmanar ödet. Klart som fan jag gör sånt ingen annan vågar vid ett givet tillfälle....

Kan inte säga att jag kännner mig attraherad till farliga situationer, däremot känner jag mig riktigt bra när jag uträttat något juste och korrekt, såsom att rädda folk från en brinnande bil.
Blir den som gör vad som behövs i en sådan situation och hamnar liksom i ett sorts realtidsnärvaro och insikt i exakt vad som behöver göras och hur lång tid det kommer att ta, samtidigt genomför jag det.
Skulle känna mig vidrig om jag gjorde något orätt i en sådan situation.

Ser ingen som helst dragning till bråk alls.
Har svårt o se varken nöje eller nytta med bråk men den som gör det får väl ta och organisera bråkmatch eller något sådant då, det är ens fulla rätt, bara det inte går ut över den som inte vill vara med. Lär finns en stor sådan tillställning i spanien.

nano skrev:Kan inte säga att jag kännner mig attraherad till farliga situationer, däremot känner jag mig riktigt bra när jag uträttat något juste och korrekt, såsom att rädda folk från en brinnande bil.
Blir den som gör vad som behövs i en sådan situation och hamnar liksom i ett sorts realtidsnärvaro och insikt i exakt vad som behöver göras och hur lång tid det kommer att ta, samtidigt genomför jag det.
Skulle känna mig vidrig om jag gjorde något orätt i en sådan situation.

Ser ingen som helst dragning till bråk alls.
Har svårt o se varken nöje eller nytta med bråk men den som gör det får väl ta och organisera bråkmatch eller något sådant då, det är ens fulla rätt, bara det inte går ut över den som inte vill vara med. Lär finns en stor sådan tillställning i spanien.

Menar du tjurrusningen i Pamplona? Det ska jag fan göra någon gång!

Det du skriver om realtidsnärvaro känner jag igen mig fullständigt i. Jag får aldrig panik när det hettar till. Agerar helt pragmatiskt istället.
Det kanske verkar som att jag är någon slags lågsinnad primitiv idiot om man läser en del av det jag skrivit.
De som vill tro det kan få tro det vad mig anbelangar.

Det jag tycker mjukisarna kan fundera på är vem de vill ha på sin sida när det smäller på riktigt.
Om mitt sällskap blir fysiskt hotad av någon påtänd aggressiv idiot på stan säger jag gå på mig istället, din *****...!
Och jag kan ärligt säga att jag har gjort det. Och det oavsett motståndets numerär eller styrka.
Det är mitt ansvar att hålla 'besten' i schack, bara mitt. Samtidigt är det mitt val att släppa ut honom. När så behövs.

Tjejer: vem vill ni ha bredvid er när ni blir hotade av kriminella drägg, velourkoftan eller krigarn?

It takes a maniac to catch a maniac

trémula skrev:Många bra svar. Tack! Det är intressant att läsa det ni skriver.

Jag har svårt att förstå det här med att vi som tycker om att vara ensamma och lever mest inom oss själva ändå har ett starkt behov av att ha närstående eller träffa folk ibland (vet visserligen inte om det bara är jag). Det skulle vara mycket lättare om jag bara kunde nöja mig med att aldrig få nån bra kontakt med folk, och leva nöjd och glad ensam.

Regnif:Jag tänker mycket på det där också. Egentligen vore det väldigt enkelt om alla bara lärde sig att leva i samspel med varandra, men de vill inte det. Folk finner stort nöje i konflikter verkar det som tyvärr. Man får en egokick av att smutskasta andra. Det är tydligen friskt beteende

Jag har också tänkt på det. Att det vore lättare att bestämma sig. Men kanske man man lära sig att leva i båda sätten. Variera. Se något bra i båda. Trivas i ensamheten, och trivas bland folk. Sedan betyder det ju inte att man skall tycka att diskriminering är bra, det som många av oss utsätts för. Det är ju bara okunskap. Om att vi alla är ändå olika (fast så lika).
Ja, det verkar så. Fast egokickar är bra ibland tycker jag, men inte som vi håller på här i samhället tycker jag. Smutskasta andra, som du säger. Ha någon att skylla på. Ofta någon som inte ens förtjänar det, och går det för långt är det ju bara sjukt ändå. Samma som mobbning, det är väl smutskastning av enskilda individer? Okunskap, mer än någon tuffhet.

Man kan skylla på dåliga element i samhället, hellre än hela personer, som jag tycker det blir så mycket av i detta samhälle. Att man skyller på enskilda, hela personer. Det blir bara fel. För att svaret på det blir ju inte att den det skylls på mår bra, eller kanske låter bli att visa agg mot folk. Det blir ju någon slags motreaktion, antingen att man går in i sig själv eller visar agg eller annan missnöje. Om man inte orkar vara glad ändå.

Så det är lika bra med samspel tycker då jag. Trots olikheter. Att man kan försöka enas. Man bor ju trots allt på samma planet, så varför inte enas redan nu? Det ligger som det sägs, i våra händer. Vilken annans?
Att någon från rymden verkligen kommer och räddar världen, så tycker jag ibland det ser ut i samhället. Man väntar på att någon skall komma och ge oss detta samspel, när vi bara vill bråka och vara oense, och få andra att må dåligt förrän vi själva mår bra. Då tycker jag att man hellre kan skylla på ett samhälle (det består ju av så mycket och många personer), för att skylla på enskilda individer blir bara så fegt att vemsomhelst borde se det till slut. När vi ändå inte är världsledare.
Och kan tex. folk unna aspergare det de behöver, kanske "aspergarna" kan unna dem också vad de vill?

Och nu kanske det verkar som att jag menar att man inte skall tro på nån gubbe på ett moln, religion kan vara bra för den som trivs i det, så det behöver inte betyda sådant. Men som sagt, så tycker jag att vi i samhället tar inte så mycket ansvar. Eller mycket sådana element finns. Att man väntar på att någon skall ordna upp allt. Oftast knappast politikerna.

Därför så är det bara ledsamma tecken som folk visar genom att trycka ned andra för skojs skull. Eller mest, av okunskap. Jag blir mest förbannad när jag ser det som argument. Eller, då finns ju egentligen inget argument. När det bara är okunskap ändå.

Då kan vi ju säga: J*vla folk som är från Jorden. Vad är det för bluffar?
Tänk om vi sade så?
Så, alla vill ha rätt, ungefär. Därför är det bara mångfald som funkar. Annars är det ju diskriminering bara, så är det.
Och om okunskap är friskhet, då vill iallafall inte jag vara med.
Då är isåfall rasism också friskhet. Okunskap, igen.
Rädsla för det annorlunda.
Och kan vi inte leva i samspel på jorden, så tycker jag det är ganska banalt och börja bygga några stationer på månen, om vi inte ens lärt os samspelet på denna planeten för i h-vete, ursäkta uttrycket. Det kommer antagligen bara att bli samma sak där ändå. Om det inte är ett gäng folk som nu har kommit på att de kan komma överens där, för att flytta ifrån jorden och dess elände. Men jag tror ändå det är lite farligt. Om det blev till verklighet.
I fantasin kanske det är lite hälsosammare med. Det är ju ändå fantasi. Och säger man att fantasi är sjukt är det ju läskigt.
Och har man inte låtit samspelet få en chans, så tycker jag att man har förlorat mycket.

Det är ju därför som alla är olika. För att det är ju inget brott.
Det har ju skapats så många individer här ändå. Många olika sorter utav allting. Det är ju menat att man skall göra något bra utav det? Eller bråka, det är väl upp till oss alla. Därför blir jag lite ledsen när folk skall jämt hålla på sådär. Man kan lära sig att se olikheterna utan att bråka så mycket, tror jag. Ofta säger jag saker som jag inte ens menat något särskilt med, men folk tycker det är alldeles för mycket nästan, och jag tänkte inte på vad jag sade. Ofta också menat positivt, men de tog det negativt, och där var vi igen.
Det känns synd med.
Hur många konflikter..?
Det känns så tidsslösande.

När alla kunde vara gladare mot varandra och inte så sura, kalla eller elaka och emot att man bara blir trött. Eftersom man tydligen skall spela med i något "leka sur" eller annat, för att ler man så är man ju ond och vill ha något emot dem känns det som. Det är också sårande. När man hade tvärtomma tankar om dem, eller tänkte på helt annat, tills man blir sur/grinig själv. SÅ det är bara helt onödigt. Det slutar ju med att alla blir griniga till slut om man bara skall bråka hela tiden. Det måste ju inte bli tråkigt för det.
Bara för att man inte vill se och ta in det nya. Bara för det. Så mycket elände för en liten, liten grej. Som man sållar bort.

Och när jag håller på att bli sådär själv, att gå med på alla sociala koder, så mår jag bara dåligt. Bara för att bli något som förväntas utav en. Det kan inte vara så hälsosamt det heller.
Jag tänker nog inte fullt ut lära mig några, för då kommer jag bara att bli deprimerad. Om jag måste göra så för att jag inte annars skulle duga. Det känns så onödigt.

Som häromdagen på bussen, jag skulle stämpla min biljett, men frågade om den åkte dit och dit eftersom jag inte visste säkert (så frågade jag. Finns inga dumma frågor heter det ju?), men chauffören svarade inte, utan verkade sur och tittade vare sig på mig eller kortet, bara stämplade, och jag tyckte det var så...en sån där, liten grej bara som förändrar så mycket. I onödan. Även om man är glad eller inte sedan innan, så är det ibland som ett straff. Man undrar vad det var bra för?! Man hade ju rätt att veta var man skulle åka någonstans? Det var nog till månen, för det verkade sak samma. Det är synd när det blir så. Nästan bara bråk och osämja undrar man ju ibland.

När man väl tar sig för att öppna sig, så får man som en k*ftsmäll känns det som. Att vad är detta egentligen?
Jag vet inte vad det var för kick, men det räcker ju som det är..?
Vad var det för en social kod det där då undrar man ju sig.
Det är då tur att man inte börjar fundera på färdtjänst igen för det. Det är ju tur det. Jag hade också kunnat promenera den biten, men valde buss. Valde att faktiskt kliva på det, även om jag tidigare haft jättesvårt för det. Och svårt för att fråga en del gånger. Fortfarande. Det är jättetur att jag inte har mörka tankar för att chaffisen vägrade svara. För att man ofta undrar vad man gjorde för fel nu igen. Så jag säger, det går att se ljust på det, men ändå vara annorlunda som sagt.
Annorlunda från mängden, även om alla är individer. Det är synd om man inte kan ta fram det.

Vet, det är lite långt, men när jag filosoferar..

Nä, dalt är inte bra vet jag heller, men jag är nog van vid dalt, tyvärr. Men det beror väl på också hur det sägs och görs och så. Sedan kanske jag reagerar lite känsligt ibland.
Men jag vill helst vara med på själva grejen innan jag bestämmer mig för vad jag tycker. Sedan så känner jag mig rätt outvecklad i vissa avseenden tyvärr.
Tror det är resultatet utav dalt.
Och ibland känner jag att jag är elak och dålig människa (som jag lärt mig, även om jag eg. tycker annorlunda) om jag gör si eller så, så jag låter bli.
Men jag gillar mjukhet ändå. Lite av varje kanske, vet inte.
Men näe, jag gillar inte heller det om något händer, och ingen gör någonting. Men det vore lättare att göra saker om man vore fysiskt större också.
Försöker väl att inte bli ett offer, men sedan så orkar jag inte med stressen och då mår jag sådär lågt igen.

Heh, velourkoftan eller krigarn...det med krigare låter bara som att man vill göra motstånd mot allt typ och bara skjuta eller nåt. Ordet för mig.
Blod och av med huvuden och sådant. Jag vet nog vad jag inte vill se igen, när jag ens känner mig verbalt hotad. Gäller alltså inte forumet, utan "vanliga livet". Jag fullkomligt faktiskt hatar när folk bara ser på, även när det "bara så är lite mobbing". Jag kan vara känslig rent verbalt ibland, men ibland skrattar jag åt dem, för att jag vet att de har fel. Nu kanske detta är otydligt, men kan inte skriva tydligare.