Utlevelse av inneboende frustration

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Utlevelse av inneboende frustration

Inläggav phumia » 2010-11-04 10:51:32

Jag undrar om det finns några fler här som har samma erfarenheter som mig.

När jag var liten fick jag kraftiga utbrott, speciellt hemma. Med tiden "lärde" jag mig att det inte tjänade någonting till och drog mig istället undan. Har inte fått ett utbrott på 5 år nu och är väldigt lugn. Men jag känner all frustration och inbyggda känslor som vill ut.
Pratar mycket med mig själv för att klara av påfrestningarna.

Vad är era erfarenheter? Grinar ni ofta? Får ni ständiga utbrott (riktar sig till 18+)?

Och vart kan man vända sig om man vill ha hjälp? Det känns som att ingen tar en på allvar!
phumia
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2010-11-02

Inläggav Monoaminoxidas » 2010-11-05 14:44:40

Gå ut i skogen och få dina "utbrott" eller på ställen utan folk. Bra o skrika av sig ibland. Kanske slå på nåt.
:)
Monoaminoxidas
 
Inlägg: 21
Anslöt: 2010-08-08

Inläggav Miche » 2010-11-05 16:30:19

När livet är jobbigt får jag emellanåt utbrott och slår sönder saker i ren frustration, detta trots att jag är 50 år. Jag skulle verkligen behöva hitta metoder att hantera frustrationen (har funderat på att skaffa en boxningssäck...)
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav phumia » 2010-11-05 19:56:20

Ja, jag ljög nog lite. Får visst utbrott ibland. Ibland på döda ting, men aldrig på nån levande varelse (skulle aldrig falla mig in, trots att samhället har en del i att jag inte får utlopp för min frustration).

Det är så jobbigt att man aldrig hittar någon mellanting. Känns som att allt jag gör eller känner antingen är lika med ingenting eller allting.
Typ som ojämn intelligens och ibland väldigt socialt tafatt medan andra gånger alldeles för social. Oftast socialt tafatt dock.
phumia
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2010-11-02

Inläggav Truly » 2010-11-05 20:16:53

Jag grinar sällan. Däremot får jag utbrott flera gånger i veckan pga. överkrav, frustration och stress.
Jag är som Miche beskriver sitt beteende - jag slår sönder saker i ren frustration. Ibland gör jag mig själv illa också men inte andra.

Jag blir impusiv vid mina utrott så jag kan inte hindra mig. Jag kan inte diskutera med mig själv. Det går blixtsnabbt och PANG så har jag slagit nävarna i middagsdisken som står på diskbänken och krossat glas, tallrikar och annat porslin.
Sen blir jag lugn.

Men min man blir såklart inte lugn då jag blir det. Han blir livrädd då när jag lugnat ned mig. För där står jag lugn som en filbunke med blödande händer under rinnande vatten och plockar ur skärvor ur såren. Och han blir lämnad kvar med en total chock. INTE SCHYSST ALLS och jag vet inte alls hur jag (eller någon annan) ska kunna hantera den här frustrationen som kommer med överkrav och jobbigt liv...
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav Miche » 2010-11-05 23:48:33

Truly skrev:... jag vet inte alls hur jag (eller någon annan) ska kunna hantera den här frustrationen som kommer med överkrav och jobbigt liv...

Nej, det är extremt jobbigt att hantera. I mitt fall beror frustrationen nästan alltid beroende på att jag inte lyckas göra mig förstådd...
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav Arkimedes » 2010-11-06 0:06:38

Miche skrev:I mitt fall beror frustrationen nästan alltid beroende på att jag inte lyckas göra mig förstådd...


Samma här. Känns som att man skriker för döva öron för det mesta.
Arkimedes
 
Inlägg: 4043
Anslöt: 2010-10-27

Återgå till Aspergare och vården



Logga in