I senaste numret av Attention står två artiklar om detta: http://www.exakta.se/x-online/attention ... 2012/#/16/

Dels ett reportage om Jakob, som vid 12 års ålder tog time-out från skolan.

Från och med tredje klass hamnade han allt mer i konflikter i skolan. Hans far berättar:
"- Även om han inte fick skäll var det alltid honom personalen tog hand om. De andra lämnades på något sätt utanför konflikterna. Jakob kände sig utpekad, misslyckad och fick allt oftare ont i magen."

Föräldrarna bytte till en annan skola som verkade ha bra lärare och friare arbetsformer. Men det passade inte alls Jakob. Han blev mer och mer stressad. Till slut kopplades BUP in, han utreddes och han fick diagnosen AS. Men detta gjorde bara Jakob mer deprimerad. Föräldrarna kände pressen av att de hade ansvar för att han skulle gå i skolan pga skolplikten.

Men räddningen blev en remiss till Aspergercenter i Stockholm. Specialpedagogen Elisabet von Zeipel förklarade att Jakob var utbränd efter flera års stress.
"Att hans stress berodde på att vanliga situationer i vardagen innebar svårigheter pga hans Asperger räknade varken föräldrar eller skola med. I stället möttes han av oförståelse. Han kände sig värdelös och tyckte att alla var emot honom. Det blev en alltför stor press på honom under lång tid."

Så Jakob blev sjukskriven en termin och har nu två år senare återfått lusten att gå till skolan.


Dels en intervju med specialpedagogen Elisabet von Zeipel:

"Skolan skapar problem för många barn och unga med Asperger. Bristen på struktur, otydliga arbetsuppgifter, stökiga miljöer, grupparbeten och lagspel och plötsliga förändringar i scheman gör det oerhört svårt för dessa barn." Lösningen när barnen blivit utmattade av att inte kunna leva upp till de krav som ställa på dem är att stanna hemma. Det handlar om ren överlevnad, säger Elisabet.

"Mitt råd är att vända sig till läkare som förstår detta och kan sjukskriva barnet en längre period.
---
Under den här tiden är det viktigt att föräldrarna kan släppa alla krav och inte prata om skolan över huvud taget. Barnet i sin tur ska få veta att inget prat om skolan ska förekomma.
- Däremot kan det vara bra att få hjälp att förstå sin funktionsnedsättning och få bättre jag-kunskap, t ex att lära sig de egna gränserna för vad man orkar."


Barnet ska få bestämma själv när det är redo att återvända till skolan.

Men jag undrar vad som händer med barnens kunskaper? Måste han gå om två klasser eller hur garanteras han sin rätt till utbildning?

Då jag själv har ett barn som blir dödstrött av skolmiljön undrar jag hur det kommer gå. Det är fruktansvärt att bränna ut sug, det har jag själv gjort, och att behöva gå igenom det som så ung känns ju fruktansvärt! När kommer lagen om vissa barns rätt att undervisas i mindre grupper?!

Skolan är enligt skollagen skyldig att se till att alla barn kan tillgodogöra sig undervisningen, så en sådan specifik lag borde inte behövas (men eftersom skolan numera sorterar in under kommunernas budgetar eller privata vinstintressen så funkar det inget vidare).

Jo precis. Men med tanke på hur det ser ut kanske det krävs tydliggörande lagstiftning.

Det kan väl finnas olika lösningar. Ibland tar barnet lätt igen undervisningen när det kommer tillbaka, ibland byter det skola, ibland får det gå om (i gamla skolan el i en ny). Hemundervisning borde också kunna vara ett alternativ.

Skarpsynt dam den här specialpedagogen. Tro fan att aspergerbarn blir utbrända i dagens skolmiljö så stökig som den har blivit.

KrigarSjäl skrev:Skarpsynt dam den här specialpedagogen. Tro fan att aspergerbarn blir utbrända i dagens skolmiljö så stökig som den har blivit.

Jag har en hemma som vägrat gå dit sedan slutet av oktober i höstas och jag kommer inte att tvinga dit henne mer. Hon blir sjuk av att vara där. Tyvärr - men förståeligt.

@Titti, Då får väl skolledningen eller soc spader?

Kanske det finns en lugnare friskola?
Läser hon hemma nu?

plåtmonster skrev:@Titti, Då får väl skolledningen eller soc spader?

Kanske det finns en lugnare friskola?
Läser hon hemma nu?

Det är mer jag som får spader än skolledningen, dessvärre. Soc känner till situationen och har gjort i flera år och får mest spader på skolan (det finns fler barn som inte är där fast de borde). Problemet är att det inte finns någon mer högstadieskola i vår kommun och det går inte att nå något annat högstadium med mindre än ett par timmars extra restid varje dag, det orkar hon inte och det finns inget som talar för att en annan "vanlig" skola skulle fungera bättre. Antar att det låter absurt för er som bor i storstad men så ser det ut när man kommer ut i glesbygden.

Vi har hittat en annan skola där hon skulle kunna bo under veckorna och jag håller på att skriva ihop en välmotiverad ansökan. Det borde vår nuvarande skola göra men de anser att när hon väl är där så fungerar det bra - och min fråga varför hon inte är där då har de inget svar på...

Problemet är att den andra skolan skall ha plats att ta emot henne också; den drivs av en annan kommun och tar i första hand emot barn därifrån (vilket jag förstår).

Så hemskt! Måste ju vara väldigt stressande som förälder till ett sådant barn också. För det är väl inte så att skolan direkt anstränger sig för att lösa problemet.

Iridia skrev:Så hemskt! Måste ju vara väldigt stressande som förälder till ett sådant barn också. För det är väl inte så att skolan direkt anstränger sig för att lösa problemet.

Nej, skolan anser att hon trivs i skolan och att det fungerar bra när hon väl är där så varför skulle de anstränga sig - mer än att säga att de vill att hon kommer dit?

Hon är omtyckt av de andra i klassen och tycker själv om de flesta av eleverna i klassen (dvs hon är egentligen rätt ointresserad av dem men de stör henne inte) och sina lärare. Problemet ligger inte där - hon orkar bara inte. Klasserna är ganska små, 16 elever som regel i hela högstadiet, och hennes klass har de flesta lektionerna i samma klassrum, som ligger i ett hörn av byggnaden, och elevskåpen strax intill. De har två klassföreståndare som sammanräknat undervisar de flesta av veckans timmar i klassen (svenska, engelska, tyska, matematik, fysik, kemi och biologi blir många timmar sammanlagt) och ytterligare en lärare har alla SO-ämnen.

Det finns en assistent mer än halva tiden i klassen men inte i första hand för henne utan för en kille med ADHD. Min dotter kommer aldrig i första hand för henne men hon finns ofta tillgänglig ändå. Trots allt detta - som egentligen är ganska bra anpassningar för många - orkar hon inte göra mer än att vistas där och när hon inte längre orkar det kollapsar hon. Det har hänt varje termin i vart fall de senaste fyra åren och vid något enstaka tillfälle även innan dess. Nu har både hon och jag givit upp tron att det skall gå att rädda situationen på den här skolan, som bara associerar till misslyckanden för henne.

Men visst - hon tänder inte eld på skolan, hon slår inte ner andra varken elever eller vuxna, hon välter inte möblerna eller annat som syns, hörs och märks. Hon sätter på sig ett leende och står ut, till priset av att hon inte orkar lära sig eller göra något och till slut inte ens orkar vara där. Nu, sedan hon slutade gå dit, somnar hon mestadels på kvällarna, sover lugnt på nätterna och har slutat ha ont i hela kroppen. De första veckorna sov hon i stort sett oavbrutet men nu börjar hon ha tråkigt. "Jag vill också gå i skolan" säger hon och det borde inte en trettonåring behöva säga i Sverige idag.

Hon delar erfarenheten med så många av oss här att en hög begåvning inte alls underlättar skolgången. För att klara av grundskolan krävs helt andra egenskaper och dem saknar hon. Och jag. Och många, många fler.

Edit: tog bort en cyberkram, du kanske inte är den kramiga typen, men mina sympatier till er båda i alla fall! Låter fruktansvärt!

Iridia skrev:

Edit: tog bort en cyberkram, du kanske inte är den kramiga typen, men mina sympatier till er båda i alla fall! Låter fruktansvärt!

Tack. För sympatierna - och för att du tog bort cyberkramen, jag är helt riktigt inte mycket för sånt...

@Titti

Hur gammal är hon? Vad kommer hennes trötthet av tror du? Kan du känna igen den från dig själv eller pappan eller så?

Den där aspiga tröttheten har alltid varit ett mysterium för mig, båda bland barn o vuxna, vilket beror på att jag inte begriper mig på vad asperger egentligen är. Min son t ex som nu är 13 går i sexan och är inte det minsta trött. Han spelar tennis 2 dagar i veckan och går eller cyklar till skolan. Han klarar sig bra i skolan, har inga problem att hänga med, han har inte NPF. Han är slank vilket han har ärvt från mig.

Jag har visserligen diagnos men jag tror inte på det, utredarna hade fel i all sin välvilja, jag tror inte jag har asperger eller add, det hela är en enda stor missuppfattning från min sida. Däremot är jag aspig i min livsfilosofi, det är därför jag hänger här och trivs här och inte på andra ställen.

Att ungar beter sig så väldigt olika när de behöver en bättre skolmiljö - och att de säkert behöver helt olika skolmiljöer - gör ju inte precis saken lättare. Jag behövde vänner - så kom det sig att jag till sist lämnade skolan för ett år. Din flicka, Titti störs av stim. Varken jag eller hon har stört ordningen, det har däremot pojken i artikeln gjort, vad han behöver för att klara skolan så väl som han förtjänar har jag väldigt liten aning om. Men inte får man ge sig förrän vet det, om utgör del av hans situation! Förhoppningsvis räcker det med paus för hans del men att chansa på det...

Titti skrev:Nej, skolan anser att hon trivs i skolan och att det fungerar bra när hon väl är där så varför skulle de anstränga sig - mer än att säga att de vill att hon kommer dit?

Som sagt är det så "din" skola säger, genomgående är väl inställningen tillbakalutad eller i bästa fall uppgiven.

Jag tror en stor del av problemet är att en social miljö är ett villkor för många av oss för att klara skolan, samtidigt som de flesta sociala miljöer är en stor del av problemet för oss. Och det är ju svårt att få rekvisitan att ställa upp när man skapar sociala miljöer. Svårt att välja ut såna där goa ungar som jag skulle ha behövt omkring mig och få dem att bytta till en klass för min räkning eller till samma skola så vi kunde starta klubb där...

Jag menar, även om man skulle klara skolarbetet bättre på helt egen hand så kommer man då väldigt lätt helt utanför all gemensakap och mister den sociala träning man behöver för livet och, i såna fall som mitt, den känsla av meningsfullhet som bara ett socialt liv kan ge.

Så självklart är det svårt för skolledningarna. Men det är väl det det står i skollagen att de har betalt för?!!

Den här mänskliga egenskapen acceptans, skulle jag säga är det enda problemet. Envisas man tills antingen alla berörda är döda eller problemet är löst, så löser man det mesta, och rätt snabbt dessutom.

barracuber skrev:Vad kommer hennes trötthet av tror du?

Även om det var riktat till Titti...
Känner igen. Det har väl med perceptionen att göra, tänker jag. Överstimulering. Jag blir trött av allt utanför hemmet i princip, det är det som är min AS, lite så.

Jag har en sjuårig dotter som verkligen kan hålla igång och gillar skolan och särskilt gymnastiken, men hon har helt klart ASdrag, hon blir lätt överstimulerad och då väldigt trött.

barracuber skrev:inte begriper mig på vad asperger egentligen är

Nej det gör inte jag heller. På många sätt verkar man ju kunna fungera diametralt olika.

Ugglan skrev:

barracuber skrev:Vad kommer hennes trötthet av tror du?

Även om det var riktat till Titti...
Känner igen. Det har väl med perceptionen att göra, tänker jag. Överstimulering. Jag blir trött av allt utanför hemmet i princip, det är det som är min AS, lite så.

[OTtrötthet]

Då blir jag ännu mer säker på att jag inte har Asperger; jag blir nämligen inte specifikt trött av perception och överstimulering, dvs inte onormalt trött.

Om en aspergare säger att h*n är "trött" antar jag att det handlar om en sorts fysisk trötthet som påverkar energinivån i kroppen så att man känner sig matt trots att man ätit och sovit som man bör osv. Det handlar inte enbart om att man blir "trött på den och den personen" vilket man iofs kan bli matt av men mer på ett mentalt plan snarare än ett kroppsligt. Även om mental trötthet även kan kännas lite i kroppen så får man skilja på mental reaktion (irritation osv) och kroppslig reaktion (fysisk utmattning, svimningskänslor, svaghet, matthet osv). Jag kan ofta känna mentala reaktioner när jag umgås med irriterande människor men kroppsliga reaktioner känner jag ytterst sällan. Dvs även om jag är irriterad så känner jag sällan av det i kroppen. Är det det som aspergare gör??

Jag skulle vilja att folk när de skriver att de blir "trötta" specificerar vad de menar: sömnig, matt, svag, utmattad, irriterad, arg osv osv. Annars begriper jag inte vad de menar.

[/OTtrötthet]

Jag har fått för mig att fysiska reaktioner på stress är sådant som drabbar en när de mentala reaktionerna inte längre räcker till. Det borde väl gälla även folk med AS-diagnos i så fall?

Tycker inte det är riktigt OT för jag tänker att herregud BARN blir utbrända, något är helt galet och utbrändhet är väl en sorts varaktig trötthet.

barracuber skrev: Jag kan ofta känna mentala reaktioner när jag umgås med irriterande människor men kroppsliga reaktioner känner jag ytterst sällan. Dvs även om jag är irriterad så känner jag sällan av det i kroppen. Är det det som aspergare gör??

Jag skulle vilja att folk när de skriver att de blir "trötta" specificerar vad de menar: sömnig, matt, svag, utmattad, irriterad, arg osv osv. Annars begriper jag inte vad de menar.

Trötthet, you name it...en mix av allt, för blir jag mentalt trött på en viss typ av människa, eller situation, eller nånting, då blir jag också lättare fysiskt trött (det tar mycket energi) och blir jag fysiskt trött blir jag även irriterad, lättdistraherad och tappar humöret och blir arg. Jag blir så trött att jag blir utmattad och sömnig och måste gå och lägga mig. Sådan blir jag om jag varit i farten eller jobbat en dag.

Men min ASdiagnos är lite "luddig" dvs jag har en diagnos men det är mycket jag inte känner igen mig i. Alls. Sen kan jag vara extrem på vissa punkter.

För att återkoppla till ämnet. Skolan med de krav den ställer idag på elever och detta att det är stökigt och högljutt ofta i vissa klasser det skulle jag aldrig fixat jag skulle också vara ett av de utbrända barnen.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har fått för mig att fysiska reaktioner på stress är sådant som drabbar en när de mentala reaktionerna inte längre räcker till. Det borde väl gälla även folk med AS-diagnos i så fall?

[OTutanförskap]

Och hur skulle man fundera över "när de mentala reaktionerna inte längre räcker till"? Att man mår dåligt? För det är ju ingen nyhet att människor i olika former av utanförskap gör det. Det märks rätt tydligt på det här forumet till exempel. Det kanske till och med är själva utanförskapet i sig som gör att man mår dåligt och inte nödvändigtvis den bakomliggande orsaken. Orsaken - i det här fallet NPF/asperger - är något som man tjänar på att förhålla sig till och hitta sig själv i om man är säker på att man har det. Utanförskapet däremot är svårare att hantera eftersom det till stor det är mera komplicerat, ligger utanför ens kontroll och ofta på samhällsnivå. Man borde alltså först jobba på att hitta sig själv i funktionsnedsättningen och sedan gå på utanförskapet.

[/OTutanförskap]

Är det inte så att aspergare är olika känsliga för kognitiv stress beroende på vilken typ av överkänslighet man har? Eller är det så att det är överbelastningen i sig som skapar känsligheten?

Svårt att veta.

Mina egna stressreaktioner såsom icke aspergare har efter viss överbelastning förändrats från att vara huvudsakligen mental stress till att bli mer fysisk stress och de håller i sig längre.

Ugglan skrev:För att återkoppla till ämnet. Skolan med de krav den ställer idag på elever och detta att det är stökigt och högljutt ofta i vissa klasser det skulle jag aldrig fixat jag skulle också vara en av de utbrända barnen.

Har inte hela tråden i minnet men just "stökigt och högljutt" är ju lärarens ansvar att se till att få bort. Nu har ju lärarna rent formellt eller informellt (har inte riktigt fattat det där) blivit fråntagna vissa av sina tidigare befogenheter och har heller inte fått nya befogenheter för att hantera exempelvis mobiltelefoner och andra distraktioner. Hur mår en lärare som inte får säga åt en elev av risk för att bli anmäld av eleven eller dennes föräldrar och kanske inte ens får stöd av sin egen rektor?

Hur mår den elev som förstör för en hel klass men inte blir tillsagd? Både han, läraren och klassen mår skit pga att läraren inte får göra som lärare gjorde förr, nämligen att kraftigt markera mot beteendet, varna för följderna och i slutändan köra ut eleven ur klassrummet (till allas bästa). Bara för att man stör behöver inte betyda att man är en bråkstake, den kan vara att man helt enkelt inte orkar med en rörig situation och dessutom utan vuxenkontroll. Kunskapsbristerna för den typen av känslighet ska vi bara inte prata om även om det börjar bli bättre.

Fy fasen för att vara lärare eller elev i dagens skola där läraren inte längre får vara lärare

Bjäbbmonstret skrev:Jag har fått för mig att fysiska reaktioner på stress är sådant som drabbar en när de mentala reaktionerna inte längre räcker till. Det borde väl gälla även folk med AS-diagnos i så fall?

barracuber skrev:Och hur skulle man fundera över "när de mentala reaktionerna inte längre räcker till"? Att man mår dåligt?

Fast jag tänker mig att det inte nödvändigtvis har att göra med att må dåligt utan att man kanske använt kopingstrategier och överansträngt sig och sen sätter sig tröttheten i kroppen, nåt åt det hållet, så känns det för mig.

barracuber skrev:För det är ju ingen nyhet att människor i olika former av utanförskap gör det. Det märks rätt tydligt på det här forumet till exempel.

Dock håller jag med om detta. Det kan nog vara på det sättet också i många fall, att AS ger ett utanförskap som man mår dåligt av. OT

Bjäbbmonstret skrev:Mina egna stressreaktioner såsom icke aspergare har efter viss överbelastning förändrats från att vara huvudsakligen mental stress till att bli mer fysisk stress och de håller i sig längre.

Så du har vissa fysiska reaktioner, du känner av det i kroppen?

Jag är sannolikt inte heller aspergare men jag var utbränd två-tre gånger på nittiotalet. De gångerna var jag mentalt väldigt nära självmord men jag hade inga fysiska reaktioner vilket alltid förbryllat mig. Funderar ofta på ifall det kan bero på fysisk kondition, personlighet, läggning eller vad.