Utanförskap - orkar inte med att umgås med klasskamrater

Diskussioner kring allt som rör arbete och studier.

 Moderatorer: Alien, atoms

Utanförskap - orkar inte med att umgås med klasskamrater

Inläggav dipsy » 2012-09-22 17:49:24

Flyttade in på en ny skola för ca fem veckor sen, och som så många gånger förr tänkte jag att "denna gång ska jag allt vara NORMAL, inte den konstiga som inte umgås med folk". Gick väl bra i början men nu är det som alltid, blir bara att jag är på rummet.. Känner mig utanför men vet att det är mitt eget fel, mina klasskamrater är jättesnälla men jag vill ju verkligen inte vara med dom efter skoltid, är ju fullkomligt utmattad då.. Känns som jag missar allting typ, och många frågar mig vad jag egentligen har för mig eftersom dom knappt ser mig. Nu vill jag inte gå kvar längre. Vad ska man göra i detta läget? Tvinga sig själv till att vara med dom, fast man är jättetrött och stressad då, eller acceptera läget och fortsätta följa sin kroppsliga vilja, dvs vara ifred..?

Co-Admin: flyttade tråden från Att leva som Aspergare.

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.
dipsy
 
Inlägg: 76
Anslöt: 2012-09-20

Utanförskap

Inläggav DIProgan » 2012-09-22 18:11:19

Det här hade kunnat vara jag. Flyttade till en folkhögskola för att ta tag i mitt liv både studiemässigt och socialt. Ville satsa och slutligen skaffa de där vännerna jag så gärna ville ha. Jag failade. Jag hade ingen aning om Asperger så jag såg det inte lika klart som du att det handlade om energibrist utan var mer inne på att jag inte var på samma våglängd som de andra och att de tråkade ut mig. Det var en hel del dåliga ursäkter. De egentliga orsakerna var många men jag fick inte ihop det hur som helst.

Vad jag gjorde var att bli bitter ett tag och koncentrera på studierna nästan helt istället. Flydde till mitt internatrum på rasterna för att få va själv (hämta energi förstår jag nu). Körde över folk i diskussionerna i skolan och var väl allmänt mycket asshole. Sedan en dag så fick jag höra om en tjej i klassen jag pratat lite med som inte var som alla andra utan lugn och sig själv att hon hade blivit intagen på psyk. Jag kände någonstans att detta inte var bra alls. Om jag skulle kunna leva med mig själv något mer var jag tvungen att chansa och visa lite av den där godheten som jag envist höll fast vid fanns där inne. Att för en gångs skull faktiskt bry mig om någon. Läraren gav mig hennes e-mail och pga. hur vi blev vänner och senare kärlekspar klarade jag äntligen av min gymnasiala grundbehörighet med maxbetyg... Har senare kallat det min bästa tid i livet efter den verkliga barndomen så nog finns det chans ännu att det kan bli bra för dig. Min ljusning kom inte förrän efter runt 3 månader.

Tillåt dig själv att hämta energi när du behöver det. Om folk inte kan acceptera ditt lugnare tempo så kommer ni aldrig att lyckas vara vänner senare ändå. Det finns fall där Aspergare stressat sig till långvariga sjukdomar för att de prompt skulle hålla andras tempo så gör inte det är du snäll.
DIProgan
 
Inlägg: 4558
Anslöt: 2008-10-14

Utanförskap

Inläggav Meier » 2012-09-22 19:07:29

DIProgan skrev:Tillåt dig själv att hämta energi när du behöver det. Om folk inte kan acceptera ditt lugnare tempo så kommer ni aldrig att lyckas vara vänner senare ändå. Det finns fall där Aspergare stressat sig till långvariga sjukdomar för att de prompt skulle hålla andras tempo så gör inte det är du snäll.


+1 för detta! mycket bra skrivet!

Detta är precis vad jag har gjort, dvs. stressat mig till långvarig sjukdom. Jag vill inte att någon annan ska göra det samma.

Jag tror nog att den enda vägen är att försöka hitta människor som är någorlunda som en själv, att umgås med om inte omgivningen kan eller vill acceptera en för den man är.
Meier
 
Inlägg: 162
Anslöt: 2012-08-29

Utanförskap

Inläggav Flinta » 2012-09-22 20:24:31

En till som anpassat sig till samhällets krav och blivit sjuk (livet ut??) bl a av det. Det är svårt att hitta en egen väg som håller.. Jag var relativt högpresterande under alla mina skolår - både socialt (ansträngde mig som sjutton för att iaf ha en-två ytliga vänner i grundskolan o gymnasiet)och betygsmässigt.. Fortsatte läsa lite kurser på högskolan.. Men stressades redan då av mina negativa erfarenheter från sommarjobb "jag skulle aldrig klara ett riktigt jobb".

Jag ångrar inte det jag utsatt mig för men priset blev högt (lågt m a o).

Vet inte hur jag skulle kunna gjort ngt annorlunda.

Kanske kan du bo och gå kvar på skolan utan att anpassa dig inte så mycket så att du blir sjuk? Dra dig undan så mkt du behöver. Sök gemenskap (om du saknar o orkar det) hos folk som förstår, som du kan prata med, känna dig avslappnad med. Det lär finnas andra med npf i din närhet, om inte annat finns ju t ex finns Attentions föreningar och deras grupper..

Om skolan har en kurator kanske hen kan bidra med stöd? Internatföreståndaren eller studievägledaren kanske också kan bidra med råd? Kanske är det bra att någon anställd på skolan är insatt i din situation, både i och utanför klassrummet? Om skolan har en fritidsledare kan det vara bra att hen är införstådd med ditt behov av vila från former av social interaktion.

Vår situation är otroligt svår och jag vet hur påfrestande det kan vara. Det här va lite tankar från mig. Kram.
Flinta
 
Inlägg: 5428
Anslöt: 2007-07-21

Utanförskap

Inläggav dipsy » 2012-09-22 21:53:07

Tack så mycket för dessa svar:)

Känns så j*vla mycket bättre efter att jag läst runt här! Blev medlem igår. Hade ingen aning om att det fanns folk som mig i denna värld. Tanken på att ni går omkring därute och har samma ångest som mig värmer, haha.. På något sjukt sätt. Och att det går att komma runt det lixom. Jag ska gå till kuratorn på måndag och tala lite med henne och se vad hon säger.

Vad tror ni om att prata med klassen? Vi är 14 stycken, bör jag tala om för dom om min diagnos eller blir man bara som något sorts offer? Vill vara en i mängden.. men det är jag ju inte, dom märker ju att jag är annorlunda.
dipsy
 
Inlägg: 76
Anslöt: 2012-09-20

Utanförskap

Inläggav Flinta » 2012-09-22 22:10:45

Flinta
 
Inlägg: 5428
Anslöt: 2007-07-21

Utanförskap

Inläggav blyertspenna » 2012-09-23 0:09:08

Hej,
Jag vet precis hur du känner dig. Började på en skola för ett år sedan och tänkte att jag skulle vara social och skaffa vänner. Jag gick på fester, kände mig deprimerad efteråt för jag hatar fester, och verkligen försökte. Men känner hela tiden att jag inte passar in.
Har den känslan jämt, även om jag pratar med nån en och en. Speciellt i grupper och många som pratar, då kommer utanförskap känslan. Dom är för normala. Det går inte bra.

Har inga kompisar. Jag utmattade mig själv genom att tvinga mig själv att vara social fast jag var inte på humör. Och jag bor i en korridor med 7 andra och är för trött på kvällarna ,efter att ha varit i skolan hela dan ,för att vara social. Jag orkar inte bara men känner mig utanför när jag hör andra prata ute i köket och skrattar och pratar. Och jag sitter på mitt rum, känner mig trött och orkar inte vara trevlig. Det är väldigt jobbigt. Jag förstår hur du mår. Du är inte ensam. :-)Happy

Och om tipset om att träffa likasinnade, så stämmer det. Gick på en aktivitet hos en aspergerförening och träffade andra med asperger syndrom. Jag kände mig inte som en missanpassad alien. Det kändes skönt.
blyertspenna
Ny medlem
 
Inlägg: 9
Anslöt: 2012-05-17

Utanförskap

Inläggav Kostymhippie » 2012-09-23 9:59:44

Tycker absolut du ska berätta för kurskompisarna om din diagnos, min erfarenhet är att folk förstår bättre om dom vet vad det är frågan om.

Ett tips kan också vara att hålla dej mer för dej själv på rasterna, då kommer du orka vara mer social efter skoltid med dina kurskompisar. Och även andra på skolan. Att hitta likasinnade är viktigt för alla, men vi som är lite speciella behöver många gånger söka i en vidare krets för att hitta folk som förstår oss och som vi kan få en närmare kontakt med.

För tydlighets skull kan jag säga att jag p.g.a tidig diagnos och min excentriska personlighet aldrig känt ett behov av att vara "normal" eller haft jobbiga känslor för att jag inte varit det. Att acceptera sej själv är väldigt viktigt för att må bra, och därmed också få mer energi.
Kostymhippie
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 2573
Anslöt: 2011-10-12

Utanförskap

Inläggav dipsy » 2012-09-23 10:13:03

Missanpassad alien var ordet! Speciellt nu på helgerna, fest dygnet runt här och det är ungefär 50 stycken som bor i mitt hus och alla undrar varför jag inte är med. Men blir väl eventuellt att prata med min lilla klass om jag vågar det.

Jag jobbar hårt på att försöka våga mer, acceptera mina awkward-het och inte vara så rädd för kontakt. Just nu är jag så rädd att jag knappt vågar gå ut i korridoren om det är folk där. Vet inte varför. Ska kolla upp om det finns någon sorts aspergerförening i detta län. Det måste ju känns fantastiskt att möta gelikar irl:)
dipsy
 
Inlägg: 76
Anslöt: 2012-09-20

Utanförskap

Inläggav Miche » 2012-09-23 11:05:24

dipsy, jag tycker att du ska försöka lista vad som gör dig trött, är det ljuden i klassrummen, ljuset, den sociala interaktionen eller vad är det. Försök att identifiera källorna, det kan finnas detaljer som går att förändra så att du inte behöver bli så trött och därmed får ork över till annat.

Om det är ljuset kan det underlättas genom att byta lampor (ljusrör är ett elände) och/eller mörka glasögon (om du ska ha mörka glasögon är det viktigt för andra att veta varför).

Om det är ljudet så djupddämpande material och/eller ljuddämpande hörselskydd vara lösningen och om det är den sociala interaktionen så kan säkert läraren och klassen underlätta genom att de vet om ditt problem och lära sig hur de ska göra för att hjälpa dig att inte bli så trött.

Inget är omöjligt, men för att det ska bli bättre så måste du (kanske tillsammans med kuratorn) identifiera källorna till din trötthet.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Utanförskap

Inläggav Miche » 2012-09-23 11:15:32

Här är en till tråd där jag är inne på ett liknande spår.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Utanförskap

Inläggav dipsy » 2012-09-23 23:04:45

Tack Miche! Så har jag inte riktigt tänkt på saken förut. Jag tror det är kontakten, kallpratet som jag förväntas ha med andra människor, som gör att jag känner mig pressad och hela tiden spänd för att verka normal i andras ögon, som gör mig så förbannat trött. Jag ska försöka ta mod till mig och prata med min klass om det, och förklara att ibland orkar jag bara inte. Vissa dagar känner jag mig väldigt lätt i huvudet och då går det lättare. Om dom vet om det blir det väl lättare att acceptera att jag är konstig och otrevlig :P
dipsy
 
Inlägg: 76
Anslöt: 2012-09-20

Utanförskap

Inläggav Jesters Tear » 2012-09-23 23:13:22

dipsy skrev:Flyttade in på en ny skola för ca fem veckor sen, och som så många gånger förr tänkte jag att "denna gång ska jag allt vara NORMAL, inte den konstiga som inte umgås med folk". Gick väl bra i början men nu är det som alltid, blir bara att jag är på rummet.. Känner mig utanför men vet att det är mitt eget fel, mina klasskamrater är jättesnälla men jag vill ju verkligen inte vara med dom efter skoltid, är ju fullkomligt utmattad då.. Känns som jag missar allting typ, och många frågar mig vad jag egentligen har för mig eftersom dom knappt ser mig. Nu vill jag inte gå kvar längre. Vad ska man göra i detta läget? Tvinga sig själv till att vara med dom, fast man är jättetrött och stressad då, eller acceptera läget och fortsätta följa sin kroppsliga vilja, dvs vara ifred..?

Co-Admin: flyttade tråden från Att leva som Aspergare.


Åh, sådär har det känts för mig varje gång jag börjat på en ny skola. Just det där "och som så många gånger förr tänkte jag att "denna gång ska jag allt vara NORMAL, inte den konstiga som inte umgås med folk". Gick väl bra i början men nu är det som alltid, blir bara att jag är på rummet.." är väldigt bekant för mig, men det är fel sätt att tänka. Det är inte bra att ha ouppnåeliga krav på sig själv. Det bästa är nog om du kan acceptera att du inte orkar vara så social som de andra och att det är helt ok. Du uppfattas kanske som lite tillbakadragen, men gör det något egentligen?

Om det är vad du vill så tycker jag att du ska göra det bästa av skoldagarna och vara så social som du vill och orkar då. Om du väljer att vara för dig själv på kvällarna tycker jag inte du ska behöva känna dig misslyckad för det! När folk frågar varför du är själv; svara att du är lite av en ensamvarg, att du inte är ointresserad av umgänge men att du vill vara för dig själv efter en lång skoldag. Och ägna dig åt något du tycker om på kvällen, ett specialintresse kanske? Det är mina tips.
Jesters Tear
Inaktiv
 
Inlägg: 633
Anslöt: 2011-04-26

Utanförskap

Inläggav dipsy » 2012-09-25 16:02:27

Tackar o bockar för alla tips! :)
dipsy
 
Inlägg: 76
Anslöt: 2012-09-20

Återgå till Studier och arbetsliv



Logga in