Kommer bli svårt att formulera sej men jag ska göra mitt bästa hoppas ni förstår. Vet inte om det finns nån intresserad men nånstans måste jag börja.

Jag är en kille på 26år och som haft en hel del problem i livet, Jag tycker myndigheterna inte gjort vad som krävts för att hjälpa mej, redan när jag var 7år så gjorde BUP en utredning kring mej fast där dom inte kom fram till nån ting, inget hände! Och när jag 13 år senare söker hjälp för depprission så blir jag inlagd bland missbrukare pga platsbrist på dom psykriatiskaavdelningarna. På den avdelningen stanna jag nästan ett halv år, Sedan blir jag skickad till ett behandligshem där det sitter ungdomar som har problem med både droger och kriminalitet. efter några månader kom jag hem från det stället och då hade jag fåt med mej diagnosen AS.
Där träffade jag även en hel del nya vänner som kanske inte var så bra för mej. Den där världen var främmande för mej innan och jag är övertygad om att dom hjälpte mej att hamna längst ner i samhällsskiktet.


Borde inte min AS upptäktes mycket tidigare?
Nån som tror att det går att få nån upprättelse i det här?.



Mvh Niclas

Hej och välkommen!

För 19 år sen var AS rätt ny som diagnos, det kan vara en förklaring att AS inte upptäcktes när du var 7 år. Däremot tycker man de kunde upptäckt det senare. Låter som du haft det tufft.

Tror det är svårt att få upprättelse. Många har historier att berätta om felaktiga diagnoser el behandling. Och "bristande resurser" tycks alltid vara en fullgod ursäkt.

Det bästa är om du kan gå vidare och se till att ditt liv blir bättre i framtiden. Vilket inte hindrar att du berättar din historia här och på andra ställen.

Håller med Alien. Har funnits andra på forumet som har råkat ut för liknande.

Orkar man bråka så är det förstås bättre ju fler som gör det och ju mera de gör det - så länge det inte medför att man förgiftar sitt eget liv ytterligare. För bråka lär man få göra utan att kunna räkna med mycket upprättelse ändå, om någon alls, utan värdet skulle väl snarare ligga i att informera folk och kanske på litet längre sikt skämma ut makthavare så att de inte lika lätt kan fortsätta göra så här.

Kan man genom det få en viss upprättelse för sig själv så blir väl det en vinst för alla, men hur man bäst kommer igen är ju olika för var och en; man måste först och främst se till att skydda sig själv och söka vad man behöver där man kan finna det, inte där man inte fick det förut heller.

Min första kontakt med psykiatrin var hemsk. Jag fick en första generationens neuroleptika istället för en AS diagnos. Det var typ 94. Innan AS diagnosen gavs. Men jag upplever samma sak att det liksom kan vara lite godtyckligt hur folk behandlas. Framför allt kanske om AS är dolt och det finns någon annan problematik dessutom.

Tack för alla svar.
Det är hemskt hur människor behandlas i vården!!.


När ni fick diagnosen vad hände sen?
Jag fick diagnosen sen var det inget mer med det, Socialen ställer lika hårda krav som förut.

Jag har hört att dom som har AS behöver en trygghet runt sej för att kunna må bra? Har hela livet flyttat runt , hela tiden fåt byta skola aldrig fåt några riktiga kompisar.. det har vart tufft

Någon upprättelse kanske blir svårt, det väl som du säger Alien "bristande resurser" tycks alltid vara en fullgod ursäkt.

Det är märkligt på natten blir hjärnan full med tankar och det blir omöjligt att sova

Tror jag kan hitta svar på mina frågor här rätt ny så ber om ursäkt..

Hej! Själv är jag 16, och har haft depression i snart 4 år. Efter 3,5 år på BUP har min terapeut (som jag träffat i lite mer än ett år) äntligen förstått vad mina svårigheter är. Fast det tog även flera månader för henne att förstå att jag har lätt att lära mig och är "intellektuellt begåvad", och ytterligare ett par månader innan det kom fram att jag blivit misshandlad som liten (jag har glömt/ förträngt det). Så det har tagit lång tid för mig med, antagligen eftersom jag kompenserar mina brister med min "begåvning". För övrigt är hon min första terapeut, de första 2,5 åren på bup hade jag bara nån familjeterapi i kanske en månad (hjälpt inget), och så fick jag SSRI-preperat och sömnmedel, fick träffa en läkare nån gång då och då, och sjuksköterska lite mer regenbundet. Sen, när SSRI-preperaten inte hjälpte (provade två olika) sa läkaren att jag har dystymi. Har alltid haft svårt för att få andra att förstå hur dåligt jag faktsikt mår, plus att läkaren inte är så bra på att lyssna. Inte ens när jag sa att jag har svårt att förstå andra människor, och hon (läkaren) sa att det "typiskt autistisk", sa hon att jag inte hade det. Efter att ha träffat mig typ en timme var tredje månad. När min terapeut tog upp sina misstankar om att jag har AS med henne, trodde hon inte heller det. Ska göra Aspergerutredning snart iaf..

MrJi skrev:Tack för alla svar.
Det är hemskt hur människor behandlas i vården!!.


När ni fick diagnosen vad hände sen?
Jag fick diagnosen sen var det inget mer med det, Socialen ställer lika hårda krav som förut.

Jag har hört att dom som har AS behöver en trygghet runt sej för att kunna må bra? Har hela livet flyttat runt , hela tiden fåt byta skola aldrig fåt några riktiga kompisar.. det har vart tufft

Någon upprättelse kanske blir svårt, det väl som du säger Alien "bristande resurser" tycks alltid vara en fullgod ursäkt.

Det är märkligt på natten blir hjärnan full med tankar och det blir omöjligt att sova

Tror också att det kan vara svårt att få upprättelse i den bemärkelsen att någon myndighetsperson skulle ställa sig upp och bekänna att de agerat fel eller att få skadestånd för allt lidande du utsatts för pga. felbehandling mm.

Men du har väl hjälp via LSS?
Boendestöd eller särskild boende där du kan få lite extra hjälp att få flyt på tillvaron istället för att behöva vända dig till "kompisar" som drar ner dig ännu mer?

Du skriver ingenting om hur ditt dagliga liv ser ut så kanske är jag fel ute.
Men om du behöver stöd i vardagen eller med att bygga upp ett fungerande nätverk runt dig så finns det en del hjälp att få genom olika insatser som du borde vara berättigad till genom din AS-diagnos.

Efter att ha fått en diagnos måste man på många håll i landet själv söka sig vidare för att få den hjälp och avlastning man behöver.
Om du upplever att Socialen ställer överkrav och inte tar hänsyn till det du själv anser dig klara av bör du ta upp det med dem samt antingen själv kolla upp dina rättigheter i och med diagnosen eller också se till att hamna hos någon som hjälper dig med det.
Habiliteringen kanske?