Jag har overklighetskänslor i varierande grad hela tiden. Värst är det när intrycken är många och/eller jag är bland mycket folk. Om jag går i ett köpcentrum mer än typ 30 minuter kopplar jag bort helt och får en känsla av att allt är en dröm, min kropp domnar halvt bort och jag kan ibland börja tvivla på att jag finns till. Jag upplever "hjärndimma" och det känns som både tankeverksamheten och känsligheten är satta på paus. Precis som Sheyen känner jag också att jag kan göra lite vad som helst utan att det spelar någon roll, eftersom allt känns så overkligt. Dock brukar jag inte bete mig konstigt ändå.

Jag upplever att min medicin (Cipralex) tar bort den värsta dissociationen, men jag lider ändå mycket av att känna såhär. Jag känner mig så himla borta ibland, har svårt för att glädjas och sådär... När allt känns overkligt känner jag mig helt likgiltig, som om jag inte har några känslor.

Jag har fått den här känslan då och då så länge jag kan minnas men nu har det eskalerat. När jag var liten fick jag alltid drömkänslan när jag varit på bio, det blev helt enkelt för mycket av både syn- och ljudintryck.

Jester'sTear skrev:Jag har overklighetskänslor i varierande grad hela tiden. Värst är det när intrycken är många och/eller jag är bland mycket folk. Om jag går i ett köpcentrum mer än typ 30 minuter kopplar jag bort helt och får en känsla av att allt är en dröm, min kropp domnar halvt bort och jag kan ibland börja tvivla på att jag finns till. Jag upplever "hjärndimma" och det känns som både tankeverksamheten och känsligheten är satta på paus. Precis som Sheyen känner jag också att jag kan göra lite vad som helst utan att det spelar någon roll, eftersom allt känns så overkligt. Dock brukar jag inte bete mig konstigt ändå.

Jag upplever att min medicin (Cipralex) tar bort den värsta dissociationen, men jag lider ändå mycket av att känna såhär. Jag känner mig så himla borta ibland, har svårt för att glädjas och sådär... När allt känns overkligt känner jag mig helt likgiltig, som om jag inte har några känslor.

Jag har fått den här känslan då och då så länge jag kan minnas men nu har det eskalerat. När jag var liten fick jag alltid drömkänslan när jag varit på bio, det blev helt enkelt för mycket av både syn- och ljudintryck.

Det där känner jag igen mig i väldigt. Det låter som att du är alldeles överbelastad av intryck nu - kanske dags att rensa ut bland dem? Finns det ljudkällor du kan göra dig av med? Vistas du i rörigare miljöer än du behöver? Kan du ta time-out oftare, på en tyst och vilsam plats? Skala bort dofter som tränger sig bort i vardagen genom att byta produkter? Ta dig ut i naturen?

Ja, vissa.

Det har ökats kraftig sedan jag började SSRI. Det känns som att jag inte heller känner igen mig till fullo.

I början av min panikångest fick jag som att jag vore en kamera precis ovanför mitt huvud. Och såg allting ur det perspektivet, men bara i korta stunder. Sjukligt obehagligt dock.

Tintomara Ariadne skrev:Det där känner jag igen mig i väldigt. Det låter som att du är alldeles överbelastad av intryck nu - kanske dags att rensa ut bland dem? Finns det ljudkällor du kan göra dig av med? Vistas du i rörigare miljöer än du behöver? Kan du ta time-out oftare, på en tyst och vilsam plats? Skala bort dofter som tränger sig bort i vardagen genom att byta produkter? Ta dig ut i naturen?

Väldigt trist att höra att du känner igen dig, men samtidigt är det ju alltid skönt att veta att man inte är ensam om något. Ja, jag borde verkligen gå ut i skogen oftare, det hjälper inte på en gång men jag tror nog att mina overklighetskänslor kommer minska med tiden om jag drar ner på daglig stress. Tyvärr vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Ett av de värsta ljuden jag vet är ljudet av spårvagnen men dottern fick ingen dagisplats på gångavstånd så det finns inte mycket till val. Som väl är pluggar jag på distans för tillfället vilket åtminstone underlättar en del.

Jag har börjat läsa böcker om mindfulness och acceptans och tror det kanske hjälpa mig om jag blir mer medvetet närvarande. Jag har en tendens att dagdrömma och att oroa mig mycket vilket inte gör att jag känner mig mer verklig, precis. Har du någon strategi som funkar för dig när du känner dig som mest "borta"?

när folk vill pina ens tankevärld, utifrån, då blire problematik.

Autismsmurfen skrev: Var nämligen i stan med min mamma och lillasyster idag och blev ganska snabbt orolig när vi kom till ställen där det fanns mycket färger och folk som spred ljud omkring sig. Jag vet att det är väldigt typiskt att vara känslig för sådana saker när man har autism, men anledningen till att jag blev orolig var inte (kom jag på) på grund av att jag upplevde att intrycken var för många, utan för att jag upplevde det omkring mig som overkligt, som i en dröm.

Låter som en beskrivning av ångest. Själv har jag inte så mycket ångest men när jag får det så är det så det känns. Har en kompis som beskrev sin ångest på precis samma sätt, obehag och overklighetskänsla.

Ångest är ju ganska vanligt förekommande hos autister.

Choklad skrev:

Autismsmurfen skrev: Var nämligen i stan med min mamma och lillasyster idag och blev ganska snabbt orolig när vi kom till ställen där det fanns mycket färger och folk som spred ljud omkring sig. Jag vet att det är väldigt typiskt att vara känslig för sådana saker när man har autism, men anledningen till att jag blev orolig var inte (kom jag på) på grund av att jag upplevde att intrycken var för många, utan för att jag upplevde det omkring mig som overkligt, som i en dröm.

Låter som en beskrivning av ångest. Själv har jag inte så mycket ångest men när jag får det så är det så det känns. Har en kompis som beskrev sin ångest på precis samma sätt, obehag och overklighetskänsla.

Ångest är ju ganska vanligt förekommande hos autister.

Jo, det är väl det. Har haft ångest sedan jag började skolan, men då var overklighetskänslorna värre. Var ibland som om jag var utanför min kropp, hörde röster och trodde att ett rum skulle flyga iväg om jag stängde dörren till det.

Hur vet vi att det är verkligt egentligen? ge det 200 år och vi kan skapa virtual reality lika verkligt som verkligheten idag