Nu vänder jag mig främst till dem som röstade ja till att ta tabletten som med en dos "botar" dig från Asperger (bota är för mig något man gör med sjukdomar).

Vad gör ni nu när ni blivit botade och gått med i gruppen NT?
Hur förändrar ni era liv, berättar ni för folk att ni minsann är botade nu?
Läser in kurser och skaffar ett jobb? Om ni redan har ett berättar ni för alla vad som har hänt?
Hur hanterar ni eventuella biverkningar?

Hur skulle ni se på oss som inte tog någon tablett (förutsatt att den även funkade på Autism) antingen för att vi är rädda för om vi skulle känna igen oss och/eller tycker att en tablett som orsaker en så pass långtgående personllighetsförändring verkar obehaglig?

Hur förändrade som personer tror att ni är? Vad är Aspergern och vad är er själva så att säga?

Diskussionen började i Botemedel mot asperger, du kan bli normal!!

Tja, istället för att sitta vid ett bord med fem andra killar på after work och mestadels lyssna på fullkomligt meningslösa diskussioner om vilket flygbolag som är bäst (svaret är att alla är lika bra/dåliga), töntiga internskämt om "value" på ukrainska pubar (det underförstådda är att ukrainska horor har hög "value" och det roliga är att man ska spinna vidare på det), skulle jag själv kunna delta i snacket och ha ett utbyte av umgänget istället för att bara stå ut med det. Kanske skulle jag kunna prata om saker som intresserar mig, fast göra det på ett sätt som engagerar folk och inte bara får dem att tycka att jag är en besserwisser.

Det skulle även vara kul att bonda med kollegerna på arbetsplatsen och folk i min omgivning och skapa vänrelationer vilket jag noterat att de andra gör smidigt, men jag inte verkar kunna.

Eftersom jag är multisjuk vet jag inte om något skulle bli bättre i nuet, men i det liv som gick: Då skulle jag på ett smidigt sätt ha kunnat skaffa mig vänner och partner och sluppit denna infernaliska ensamhet och grubblerier "Vad gjorde jag nu för fel då? Vad skulle jag ha sagt/gjort? Hur gör de andra? Vad är det jag missar?"

Jag skulle kunna vara med i grupper utan att ifrågasätta allt. Jag skulle galant kunna smälta in och vara del av större sällskap. Jag skulle kunna gå förbi alla hemlösa och de som lider nöd utan att reagera mer än medelsvensson. Skulle inte ha slitit ut mig genom ständiga skriverier och arbete för att rädda dem samt bli så infernaliskt baktalad pga att det jag gjorde var så suspekt. Så gör ju ingen annan. De bara går förbi. De trodde jag tog in hemlösa för att utnyttja dem sexuellt och rykten dör aldrig ut i småstäder...

Mitt barn skulle kanske inte haft autism och sluppit sitt enorma lidande i livet med ständig mobbning och svårigheter att skaffa en bra partner. Jag har satt en lidande varelse till världen. Jag ångrar det nästan, för hans skull. Själv vill han absolut inte skaffa barn: "Jag vill inte att någon ska lida så som jag har lidit!"

Jag accepterar detta lidande liv men idag skulle jag inte välja det. Tror jag valde det i livet före detta.

Man kan inte besvara en fråga som "vad är aspergern i dig" eftersom AS inte är en isolerad tydligt avgränsad del av personligheten. AS är en beskrivning av en personlighetsvariant.

Tänk, hur hade mitt liv gestaltat sig om jag fötts med vingar?

KrigarSjäl skrev:Man kan inte besvara en fråga som "vad är aspergern i dig" eftersom AS inte är en isolerad tydligt avgränsad del av personligheten. AS är en beskrivning av en personlighetsvariant.

Tänk, hur hade mitt liv gestaltat sig om jag fötts med vingar?

Nej, men om nu skulle ta den här tänkta tabletten. Vad skulle ändras, hur skulle man ändras som person? Hur skulle man vara efter man tagit den här fiktiva tabletten jämfört mot hur man är nu.

Jag har ingen aning ... Jag kan inte dela upp mig i nt- och as-drag.
Jag är ju en helhet. Som råkar ha diagnosen AS.

Om det nu gick att medicinera bort diagnosen så vore det ju inte jag längre.

Och det finns ju ingenting som säger att min hopplösa besservissermentalitet, min extrema envishet, kontrollbehov och lösningsfokusering skulle försvinna, det finns gott om odrägliga nt'are också.

Det enda jag kan säga med relativ säkerhet är att jag förmodligen inte skulle bli så förtvivlat trött av social interaktion. Det är också den enda förändringen jag skulle uppskatta.

En stor "fördel" med mitt funktionshinder är att mina problem att skaffa kompisar i kombination med mitt intresse för att allt ska vara rätt, politik och lagar samt IT har gjort att jag sluppit att konfronteras med alkohol och droger, vilket dessutom skulle vara extra farligt för mig i och med att jag redan har en mental utsatthet.

Till exempel så har jag använt den tid som andra slösat på festande och drickande att sitta med mitt specialintresse, datorer ännu mera och detta har bland annat lett till att ett av Sveriges ledande IT-bolag är i luven på mig och har bjudit in mig på ett besök nästa vecka.

Jag skulle satsat på att uppfylla alla de drömmar som jag har, men som min AS-problematik idag förhindrar. Jag skulle utbilda mig till lärare för att undervisa och föreläsa inom något intressant ämne. Eller så skulle jag läsa språk för att jobba utomlands i något intressant land. Jag skulle också lära mig att dansa, spela fotboll och hålla livliga diskussioner. Kanske en kurs i retorik? Mitt hem skulle alltid vara rent och fint. Framförallt skulle jag ha mycket energi till att göra allt som är kul i livet. Kanske skulle jag skaffa mig en hund och börja varje morgon med en joggingtur.

Damn nu blev jag ledsen när jag tänker på vilket liv AS har stulit ifrån mig. Kanske nästa liv?

Jag tror inte att allt skulle förändras över en natt. Vad tabletten gör är att lägga kablarna rätt i hjärnan, så att man får förmågan att t ex kunna förstå underförstådda budskap mm. Men jag tror ändå att man måste lära sig genom att se andras exempel. Jag tror att det skulle bli en lång övergångsperiod på flera år, då man gradvis lär sig mer, allt det där man missat i hela sitt liv.

Jag tror även att det skulle vara smärtsamt när man gradvis börjar förstå mer, att inse att världen inte är sån som man trott. Jag tror man skulle gå igenom en fas där det gör så in i helvete ont att tvingas ompröva sin syn på omvärlden. För att inte tala om smärtan i att inse allt man missat... Tänk om jag vetat tidigare... Vad mycket lidande jag tvingats gå igenom helt i onödan bara för att jag inte förstått...

Jag tror inte att man skulle bli personlighetsförändrad på en dag. En stor del av ens personlighet baseras ju på tidigare erfarenheter, och dem skulle man ju ha kvar. Det skulle bli en gradvis process, så den största skillnaden blir väl att man har möjlighet att lyckas, utan att ens behöva gå under av ansträngningen.

Men i slutändan skulle det vara värt det, absolut! Livet kommer att bli mycket enklare. Givetvis inte problemfritt, men betydligt enklare än nu. Säg till när tabletten finns tillgänglig, jag tar den direkt!

Jag är inte alls säker på att livet faktiskt skulle bli enklare. För en sån som mig som dessutom inte är speciellt intresserad av andra människor är ökad social förmåga på bekostnad av minne, detaljseende och en förmåga till ett säreget perspektiv i sig inte så lockande men även om jag skulle vara beredd på det bytet är jag inte helt säker.

Jag har observerat hur människor lägger ner massor med energi på ytliga och menislösa aktiviteter som inte ens de själva mår bra av. Jag är välsignad med förmågan att bortse från det oviktiga och jag tror att det är åtminstone delvis relaterat till autism. Att tvingas vara orolig och stressad över obetydligheter och att ständigt tänka på hur bra man hanterar det sociala spelet med grannar, vänner och bekanta tycker jag känns som en förlustaffär.

Autister har många problem, men vi får inte glömma att vi också slipper mycket av de problem och ickeproblem som andra människor ständigt utsätts för.

Debbido skrev:Eftersom jag är multisjuk vet jag inte om något skulle bli bättre i nuet, men i det liv som gick: Då skulle jag på ett smidigt sätt ha kunnat skaffa mig vänner och partner och sluppit denna infernaliska ensamhet och grubblerier "Vad gjorde jag nu för fel då? Vad skulle jag ha sagt/gjort? Hur gör de andra? Vad är det jag missar?"

Det känner jag igen. Och jag skulle gärna ta ett piller eller fler. Och vips blev man en glad depresionsfri lycklig människa. Självklart skulle man se ut som folk oxå.

Fast alla AS verkar inte ha det särskilt lika. Jag kommer från en "svår" familj. Man har sitt sociala arv att bära i ryggsäcken oxå. Jag har jobbat med relativa normala jobb. Och har en hund:)
Problemet är att jag alltid lyckas göra någon idiotiskt tanklös tabbe. Och folk gör mig nervösa. Men ja tack. Giv min hjärna inre frid.

Antal pinsamma tystnader skulle definitivt minska.

Ett tips är att undvika branscher som befolkas av för mycket kafferepsmänniskor eller alfahanar.