Del 13 av 18. I decennier vanvårdades barn inom den sociala barnavården. Nu ger en ny lag dem rätt till ersättning - men bara om vanvården skedde före 1980. Uppdrag granskning har träffat några av dem som samhället sviker på nytt.

http://www.svtplay.se/uppdrag-granskning?beskrivning=1

Tre pojkar som oberoende av varandra vittnade om misshandel, övergrepp och skendränkningar utförda av en och samma fosterpappa. Nu sviks de av samhället igen, lagen ger dem inte rätt till skadestånd – de misshandlades några år för sent.

http://www.svt.se/ug/vanvardades-fyra-ar-for-sent

Såg slutet på programmet igår. Det var ju fruktansvärda saker som pojkarna fick uppleva hos den sadistiske forsterfadern. Denne nekade till mycket, men det han erkände borde varit tillräckligt för att fälla honom. Men givetvis blev han frikänd (denna förbannade fäbless för att hellre fria än fälla). Ingen trodde på fosterbarnen, inte heller grannars vittnesmål betydde något. Fostarfamiljen specialiserade sig på att ta emot barn som ingen annan ville ta emot. Och då var tydligen kommunerna så nöjda med det att de inte brydde sig mer.

Om något barn skulle drista sig att berätta för socialsekreteraren så trodde hon inte på barnet. Hon frågade fosterföräldrarna om det var sant och de nekade förstås. När hon gått vankades det stryk.

Fosterfadern räknade kallt med att ingen någonsin skulle tro på barnen.

Ett numera vuxet barn berättade om när han fick hugga ut en vak i isen. Sedan tvingade fosterfadaern en pojke att klä av sig så han bara hade kalsongerna kvar. Sedan doppades pojken i vattnet, drogs upp, hann dra ett andetag och doppades igen. Både den pojken som utsattes för den som pojken som bevittnade det trodde att han skulle dö.

Ja, vanvård känns som för svagt. Tortyr är rätta ordet, och det tyckte Joakims läkare också.

Fosterfamijen bodde på landet i Skåne. De skrev om sina principer, att de skulle vara positiva förebilder och att barnen skulle lära sig ta konsekvenserna av sina handlingar. De konsekvenserna gav minnen (trauman) för livet. 25 år senare var Andy, Robin och Joakim märkbart skakade när de berättade. Andy och Joakim hade ägnat sig åt brott och droger och därför blivit omhänertagna. Robin hade flyttat minst 30 ggr sedan han var två år (famijehem, barnhem, barnpsyk).

Fosterfadern tvingade dem till:
Göra armhävningar, sit-ups, krypa på bara knäna på gruset, hoppa groda, stå med utsräckta armar med hammare i händerna. När de inte orkade fick de slag med en järnkäpp. Sedan var man så slut i armarna att man inte kunde lyfta dem utan fick böja ner huvudet för att äta.

Fosterfadern skulle kallas för "herre, chef, gud".

Misshandeln fick förstås pojkarna att gråta. Då fick de höra att de var käringar och skulle ha käringnamn. Robin fick heta Asta. Många barn hade förlorat kontakten med sin biologiska familj. Andra förbjöds ringa hem till föräldrar och syskon. Ingen idé att berätta, ingen kommer att tro er, sade fosterfadern.

Efter tre månader rymde Andy och berättade för polisen men anmälan lades mycket riktigt ner.



När Joakim läste om Vanvårdsutredningen så anmälde han sig och blev intervjuad. Han trodde att han skulle få upprättelse och avslut genom en ursäkt från samhället och ett skadestånd. Men sedan så bestämdes att endast de som varit fosterbarn 1920 - 1980 skulle få ursäkt och ersättning (250.000 kr) Andy, Robin och Joakim var fosterbarn under 1980-talet.

Den klena ursäkt minister Maria Larsson gav var att ingen skulle få dubbla ersättningar, både från staten coh osterfamiljerna. Men då hade man väl kunnat skriva att endast de offer där preskriptionstiden gått ut skulle få ersättning. Varför just ett årtal?

Även systrarna Sofia och Hanna Rapp Johansson intervjuades. De var fyra syskon som växt upp med misshandel och övergrepp i sin biologiska famlj. När de omhändertogs så skildes syskonen åt. Och övergreppen fortsatte hos fosterfamiljerna. Sofia berättar om elva olika hem på två år. Hon satt med en gitarr och sjöng "Vad vet väl ni om själva livet, ni som aldrig har fått spö".

Så många övergrepp, så många traumatiserade fosterbarn. Fosterfamiljer som bara tar emot barn för pengarnas skull (och för att få ulopp för sina sadistiska impulser gentemot de mest försvarslösa).
Egentligen tycker jag dessa fosterbarn borde få skadestånd både av stataen och fosterfamiljerna. Staten har (via domstolen) överlämnat dem till fosterhem och har ett ansvar. Fast även kommunerna hade ett ansvar. T ex till att lyssna på vad barnen säger och inte utgå från att baren alltid ljuger.

Misshandeln pågår troligen än idag och ingen tror på barnen. Socialförvaltningarna är så jävla stolta när de "räddat" ett barn från sin biologiska familj (oavsett orsaken till anmälan) och skiter högaktningsfullt i att fråga barnen hur de mår (både före och efter LVU-beslutet), uppföljningen sker genom att fråga fosterföräldrarna och de har friheten att ljuga hej vilt och göra vad fan de vill med barnen (utom möjligen att mörda dom, går det så långt att de vill mörda är det bara att begära att barnet omplaceras till en annan familj där misshandeln kan fortsätta med socalförvaltningens goda(?) minne).

Enda sättet att klara sig är att ha ihjäl fosterföräldrarna eller fly utomlands?

Skulle de begära tillbaks barn som flyr till annat land i Europa?
(man kan lifta, begära hjälp av frivillig organisation osv. Det finns driftiga barn)

Nu finns det ju faktiskt bra fosterhem också, man får hoppas att de är i majoritet. Men när det funkar bra, så kan i stället tjänstemännen besluta att barnen ska tillbaka till den icke-fungerande föräldern: ug-sma-barn-och-maktfullkomliga-socialtjansteman-langt-t17474.html

Att fly utomlands är knappast ett alternativ för små barn. Menar du att de biologiska familjerna ska fly med sina barn? Det finns vanligen goda orsakeer till att barn blir omhändertagna, deras föräldrar kan inte ta väl hand om sina barn på missbruk, barnen blir försummade, misshandlade och ibland även utsatta för sexuella övergrepp.

Vad som krävs är att socialen har större koll på sina familjehem. Nu verkar det som de tänker: "Skönt, nu fick vi X placerad, problemet är löst" och sedan aldrig kollar upp ordentligt hur det går med barnen där.

1. Intervjua tidigare fosterbarn om hur det var (de behöver inte vara rädd för att bli misshandlade om de "skvallrar")
2. Göra oanmälda besök istf för att varna några dagar innan, så familjen kan städa undan alla bevis på vanvård (och blåmärkena har bleknat).
3. Ta med fosterbarnen ut på kafé el till kontoret, så de intervjuas utom fosterfamiljens kontroll.
4. Inte berätta om det för fosterfamiljen innan barnet flyttats därifrån

Jag förmodar att det inte görs pga kommunens dåliga ekonomi, för få socialsekreterare etc. Men om kommunerna skulle tvingas betala skadestånd skulle de få ekonomiska incitament att avsätta tillräckliga resurser. Som det nu är går såväl fosterfamiljerna som kommunerna fria, medan de misshandlade fosterbarnen får ett livslångt trauma. De borde få psykologisk behandling för att bearbeta sina trauman, och det borde kommunerna få betala.

Polisutredningen som aldrig ledde till åtal i de tre pojkarnas fall hade åtminstone det goda med sig att länsstyrelsen startade en egen utredning. Efter den fick inte denna fosterfamilj fortsätta med som familjehem. Dvs inga fler pojkar behövde uppleva tortyren där.

Så här skriver Sofia Rapp Johansson, som också intervjuades i Uppdrag Granskning:

Aftonbladet skrev:”Jag hade knappt lärt mig gå när min pappa våldtog mig för första gången. Båda mina föräldrar var missbrukare när jag föddes och jag var drogberoende redan i mammas mage. För mig och mina tre syskon var våldtäkter, misshandel och droger en naturlig del av livet. Det var vad vi var uppväxta med och den enda verklighet vi kände till.
När jag var sju år bestämde sig de sociala myndigheterna för att placera oss i fosterhem. Just när vi trodde att mardrömmen var över, så visade det sig att den precis hade börjat.
---
I ett av mina fosterhem hade föräldrarna misshandlat och förgripit sig på ett av sina tidigare fosterbarn, men eftersom händelserna inte gick att bevisa så dömdes de aldrig. Och då ansåg socialtjänsten att de fortfarande var lämpade att ta emot fosterbarn.
---
Jag har aldrig polisanmält min pappa. Så här i efterhand känns det onödigt, eftersom det redan har hänt. Vi har pratat en del om min bok. Ibland säger han att det är tack vare honom som jag har kunnat skriva den, andra gånger har han mycket ångest och tror att han ska bli mördad. Jag älskar min pappa samtidigt som jag hatar honom."

http://www.aftonbladet.se/wendela/article11705961.ab

Att det inte juridiskt kan bevisas att fosterföräldrarna inte förgripit sig på sitt fosterbarn är inte samma sak som att de är oskyldiga. Socialtjänsten borde besinna uttrycket "frikänd i brist på bevis". Det behövs ingen fällande dom för att starta en utredning av fosterhemmets lämplighet.