Av någon anledning så har folk stämplat mig med en "TRÅKIG" stämpel. Jag är van vid att folk tar avstånd från mig, av någon anledning. Jag har t.o.m. hört att folk är rädda för mig. Sedan hör man att de snackat bakom ryggen på en, "tråkig, gör hennes pojkvän tråkig, dryg, tystlåten, allvarlig, idiot."
Jag förstår inte. De har inte ens gett mig en chans. Har de ens pratat med mig ordentligt? Nej, det har de inte.
Och det är först och främst tjejer som stämplar mig som tråkig. Jag är utseendemässigt väldigt "tjejig" men det finns ingenting i min personlighet som är typiskt tjejigt.
När man kommer till en fest t.ex., så sitter alla tjejer i ett hörn och fnissar med sina 2,8 cider i handen. Vad är det som är så roligt med det? Medan jag sitter och lyssnar på killarnas diskussioner, eftersom de oftast är mer intressanta och mer humoristiska, även om jag kanske har svårt för att komma in i dem.

Jag är en s.k. "iakttagare". Jag lyssnar väldigt mycket på andra människor, och koncentrerar mig på mitt supande istället för att "ta del" av det sociala. Så har det alltid varit. Jag kommer helt enkelt inte in i mängden.
Men kommer en person fram till mig och börjar prata så är jag oftast hur pratsam som helst, ibland lite väl pratsam. Men jag tar aldrig plats och så fort det är flera personer inblandade i en diskussion så hamnar jag oftast utanför. Vilket leder till tystnad. Jag tänker kanske inte så mycket på hur tystlåten jag egentligen är från o till, eftersom jag oftast sjunker in i min egen värld, mer eller mindre.

Hur som helst, folk tycker jag är "tråkig", och jag får ständigt och jämt höra att det är det som folk tycker. En del tycker t.o.m. jag är otrevlig, stel, robot, weirdo, utseendefixerad bitch etc.
Jag är bara så trött på det. Finns det någon "norm" för HUR man ska vara?
Jag har lärt mig principen om att man alltid ska hälsa på folk, och det gör jag. Jag säger "Hej" och sen något annat, och så är det oftast slut på konversationen, om det inte är någon jag känner väl.
Jag trivs med det. Men tydligen är s.k. normala människor van vid en massa fake leenden, onödiga kommentarer och långa diskussioner om precis ingenting.

Jag vet inte, men jag är så trött på allt "socialt" att jag inte orkar helt enkelt. Ändå älskar jag att sitta och diskutera med folk, dock med en åt gången. Men alla dessa människor som stämplar mig som "tråkig" utan att ens ha gett mig en chans, de behöver inte heller finnas i mitt liv.
Det är ok om de nu tycker så, men de behöver ändå inte göra mig till ett hatobjekt bara för det.


... Någon mer som blivit stämplad som "tråkig" eller liknande?

Har inte blivit stämplad som tråkig av de jag pratat med, snarare smått tokig, nördig, glad, konstig, pratig, skämtsam o.s.v.

Vet inte vad de som inte pratar med mig tycker, men jag har hört saker som tyst, blyg och antagligen tråkig (är ju i regel inte intresserad av sådant de andra är intresserade av).

Jag är antingen eller, i de flesta sociala sammanhang så hoppar jag in i pajasrollen och deltar så gott jag kan. Tror jag har konstruerat denna roll för att bli omtyckt och för att ingen ska veta vad som konstiga beteenden och vad som bara är skoj. Älskar också att sitta och lyssna på folk ibland utan att delta själv, när jag inte glider in i min egna lilla bubbla då förstås.

På fester så hamnar jag automatiskt utanför då dessa inte är miljöer jag trivs i alls. Finns det ett TV-spel hamnar jag antagligen där.

Tråkig har jag varit stämplad som under hela livet, av de som inte känner mig. De få kompisar jag har haft har tyckt att jag var rolig för det mesta. Fester är jag aldrig på, men skulle definitiv hamna utanför i ett sånt sammanhang.

Kanske är det för dig som det är för mig. När många personer pratar och det aldrig är tyst så tar lyssnandet all min uppmärksamhet och jag får ingenting sagt själv. Det finns liksom inget utrymme i skallen för nya tankar eftersom jag lyssnar på allt som sägs vare sig jag vill eller ej.

De som säger att du är tråkig är troligtvis såna som säger negativa saker om de flesta i deras omgivning.
Jag har tyckt det vart jättehemskt att höra någon beskriva mig oavsett om de säger bra eller dåliga saker. Det har alltid tagit mig tillbaka till känslan av att vara en utomjording.
Jag har lättare att hantera sånt nu.

Faktum är att ingen säger någonsin nånting om dig. Alltid när de verkar göra det så säger de egentligen nånting om sig själva.

Har nog också blivit stämplad, så jag har svårt att lita på folk. Ful, dum, bitch, en som är död, konstig, freak, säkert tråkig också, osv. . Så tror jag. Jag misstänker iaf att det handlar om mig. Eftersom jag också kan vara sådär, avvaktande, inte kommer in i nåt gäng, liksom. Men de flesta vill nog inte ens ha mig där. Är annorlunda och går inte mkt på fester. Ibland har jag väl gått på någon fest men då har det varit med folk som inte haft för sig massa falska leenden och sånt som rejected_doll tar upp. Det är ju inget fel på leenden och att ha kul och så, men blir det utan att man menar det eller att man försöker skratta åt någon så den mår dåligt, så är det dåligt.

rejected_doll. Har de inte pratat med dig ordentligt, så har de väl dömt dig, tycker jag. Jag känner dig inte, men tråkigt att de inte gett dig en chans.

Långa startinlägg skrämmer mig...

Men jo, när jag var yngre fick jag ofta höra att jag var tråkig, stel etc. Tänkte inte då på att ifrågasätta det, men nu i efterskott kan jag konstatera att den ena som tyckte det var en ständigt partajande übersocial strulpelle, och den andra en dito stureplansglidare som senare hamnade i fängelse för knarksmuggling... Klart jag var tråkig i deras ögon. Det bjuder jag på.

Inger: Hehe, bjuda på att vara tråkig! Det var lite kul/skönt/annorlunda.

Det låter som det är tjejer som har sagt det mesta till dig och det är helt säkert för att du umgås med killarna och då blir de svartsjuka mer eller mindre per automatik. Med andra ord du har antagligen inget att ändra på utan det får andra göra så kan du skita i rötäggen med dåligt självförtroende och umgås med riktiga människor.

Jag kände igen mig mycket i TS långa startinlägg t ex "iakttagare" vilket jag också är.

Lustigt att jag är tvärtom mot TS men ändå inte. Med detta menar jag att jag tycker tjejer är intressantare än killar oftast. Och jag är själv man. Så det som är gemensamt för mig och TS är att vi tycker det andra könet är intressantare. (Det kan ju iofs ligga något "sexologiskt" i det, men jag tror inte det är hela förklaringen.)

Det har hänt i dagens stress-samhälle att folk blivit utbrända för att de uppfattar sig själva som tråkiga, för att de inte hinner utveckla sidor hos sig själva som andra ska tycka är häftiga och coola.

Att vara tråkig är den ultimata synden. Det är som att gå genom livet och vara osynlig.

Jag har hört att jag inte kan göra saker i den ordning som förväntas, att jag borde förstå hur det ska vara, att jag beter mig på ett ej förväntat sätt, att jag är väldigt naiv, att jag ska anstränga mig mera... Men tråkig har jag inte hört, vad jag kommer ihåg. Begriper inte vad som sägs till mig alla gånger, då svarar jag felaktigt eller på det sätt som jag uppfattar det.

Men, ibland blir jag rädd för att öppna käften och glappa nåt dumt (ögonblick av självinsikt) så då håller jag truten, helt enkelt. Då tycker nog folk att jag är tråkig, eller konstig kanske som inte samtalar som andra.

Nu har det dock blivit mycket bättre... Värre förut.

Min tystnad skrämmer vissa människor. Övertrevlighet och pratkvarnar skrämmer mig.

imperativ skrev:Min tystnad skrämmer vissa människor. Övertrevlighet och pratkvarnar skrämmer mig.

Vad skriver folk om meddelanden som detta...

Jag testar: +1 && Touché!

Känner igen mig helt i hur du beskriver det. Jag har själv slutat gå på fest då jag inte ser det "roliga" i det. Jag har svårt för att umgås med mer än en person åt gången eftersom det oftast bara blir "struntprat" när mer än en person är med i diskutionen. Jag tycker också det är mer intressant att lyssna på manliga diskutioner då dessa oftast är mer sakliga. Det förvånar mig inte alls om andra människor uppfattar mig som tråkig och konstig. Men det är ju ömsesidigt. Jag uppfattar ju dem likadant.

Det här är ett av skälen till att jag är så oerhört anti-social. Jag försöker verkligen vara aktiv och utåtriktad, men när man får höra "Varför är du så tyst?" "Var inte så tråkig." "Är du sur eller?" "Hallå, är du arg eller?" "Kom igen, var lite glad." och så vidare har man ingen lust att ens försöka. Jag är tyst för att jag tänker. Jag kan inte hjälpa att du har en konstig uppfattning om vad tråkig är. Är jag sur är det för att du inte kan sluta ställa dumma frågor angående mitt humör. Nej, jag är inte arg men skulle gärna se om min näve får plats i din mun. Jag är glad! Låt mig vara ifred istället.

Var stämplad som tråkig som yngre. Inte nu längre så mycket.

Om nån tycker jag är "tråkig" får dom väl tycka det. Varför ens bry sig?

Ge dock inte upp det sociala. Det går att lära sig med åren. Att prata om precis ingenting, prata skit, är enkelt när man väl kommer på hur man gör. Hehe.

Människor får nog inget "grepp om dej". Eftersom du inte säger så mycket. Så då blir "normala" smått rädda. De vet inte var de har dej. Dom är rätt lässkrämda dom små liven (de flesta)

Känner mycket väl igen mig i vad du säger, lyssnar hellre på vad folk säger än att säga nått själv.

Säger man något så uppfattas det som allt för ovanligt eller irrelevant.
Behöver tid på mig för att förstå en person innan jag kan lägga i mig i en diskution och som det är nu så diskuterar jag bara med folk jag känt minst ett par år som regel.

Men regler har alltid undantag såklart