Är detta typiska aspergersymptom hos barn?

- sen motorik
- lever sig in i olika filmer och karaktärer, brukar bytas ut efter ett tag
- otroligt översocial, kan prata eller ta kontakt med precis vem som helst och när som helst
- många fantasifyllda lekar
- brukar ibland ta det man säger bokstavligt, men förstår ändå ironi
- använder "vuxna" uttryck
- har svårt att koncentrera sig att äta p.g.a av pågående projekt...ex legobygge etc
- pratar högt och gör ibland ifrån sig plötsliga ljud
- om jag ber barnet titta på mig när jag pratar kör han fram huvudet jättenära mig och säger jamen jag tittar ju på dig....
- spelar ofta pajas och clown, ofta i situationer där barnet känner sig osäker
- behöver förbereda barnet ex hjälpa till att titta på klockan vid läggdax....



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Övriga Aspergerfrågor.

marlid skrev:Är detta typiska aspergersymptom hos barn?

- sen motorik
- lever sig in i olika filmer och karaktärer, brukar bytas ut efter ett tag
- otroligt översocial, kan prata eller ta kontakt med precis vem som helst och när som helst
- många fantasifyllda lekar
- brukar ibland ta det man säger bokstavligt, men förstår ändå ironi
- använder "vuxna" uttryck
- har svårt att koncentrera sig att äta p.g.a av pågående projekt...ex legobygge etc
- pratar högt och gör ibland ifrån sig plötsliga ljud

Sånhär var jag som barn. Speciellt de tre första.

Många punkter stämmer mycket bra in på mej som barn och jag har både AS och ADHD och om du känner att barnet är väldigt annorlunda gentemot andra så är det möjligt att det finns något i det, rådfråga på din vårdcentral om du kan få prata om dina funderingar och se vad de tycker är lämpligt.

Jag har fått remiss från bvc till barnmedecin.
Är nog ganska nervös för vad de ska säga, kommer känna mig dum om de anser att detta inte är något att oroa sig, som om jag skulle sätta en "stämpel" på mitt barn.
Jag som känner honom bäst känner att det är något, men jag kan inte sätta fingret på VAD det är!

Skolpsykolog sa att jag inte behövde oroa mig (hon var på förskolan för att jag tycker att sonen har svårt att koncentrera sig olika sammanhang, fast då hon var där hade de en samling som handlade om en sak som sonen är jätteintresserad av och då var han naturligtvis koncentrerad) och att hans översocialitet kommer att växa bort, bvc var inne på min linje, men pratade sedan om mognad.

När jag pratat med andra som har barn med diagnos, har många saker stämt in...

Jag är så otroligt kluven!

marlid skrev:- pratar högt och gör ibland ifrån sig plötsliga ljud

Det sista tycker jag låter som tics el Tourettes.

Känner inte igen mig i "översocial", jag var blyg och tillbakadragen. Men det kan ju vara ett ADHD-drag.

Är nog ganska nervös för vad de ska säga, kommer känna mig dum om de anser att detta inte är något att oroa sig, som om jag skulle sätta en "stämpel" på mitt barn.

Du är bara orolig för ditt barn. Som du själv skriver, du känner honom bäst. Du vet att något är annorlunda, och om det "växer bort" vet man inte förrän man vet vad det är. Hur gammal är han? Och det är ju inte du som ger honom en "stämpel", dvs diagnos, i så fall, utan experterna.

Barnet fyller strax sex år.
Menar att det känns som att jag sätter en stämpel ifall det inte skulle vara en ev dianos.

Kanske låter konstigt, men på något sätt skulle det "underlätta" att få en diagnos ifall han skulle behöva en extra resurs i skolan, då han har svårt att koncentrera sig.

Lite svårt att förklara.....

Jag tycker det är självklart, om man känner att något är annorlunda, så vill man ju veta vad det är och om han behöver och kan få hjälp i skolan.

marlid skrev:- brukar ibland ta det man säger bokstavligt, men förstår ändå ironi
- använder "vuxna" uttryck
- har svårt att koncentrera sig att äta p.g.a av pågående projekt...ex legobygge etc
- behöver förbereda barnet ex hjälpa till att titta på klockan vid läggdax...

Detta tycker jag verkar vara aspiga drag. Dålig motorik är också vanligt bland aspies men ingalunda något som gäller alla. Jag har haft usel motorik hela livet. Är ju bra om han kan få extra träning för att öva upp den.

Men jag tycker du ska skippa det där med att kalla att du "stämplar" när att du oroar dig. Som om det vore något fult att oroa sig för sitt barn. Även om han inte får en diagnos så finns det vissa drag som kan försvåra för honom och det är du som förälder uppmärksam på, inget fel i det. Men ser personalen på förskolan samma sak som du?

Förskolan bekräftade de flesta svårigheter jag pratade om på senaste utvecklingssamtalet, vilket känns positivt.

För mig låter det som typiska symtom på att vara ett barn... det vill säga helt normalt.

Dragen ger antydan på en kombination av Asperger och ADHD (de två diagnoser jag har själv). För min del känns det nu i efterhand som att det var bättre att inte få någon diagnos under tiden i grundskolan eller ens i början av gymnasiet. Nu har kanske skolklimatet för funktionsnedsättningar blivit lite mer acceptant. Tror det är lätt hänt att man blir utpekad som "konstig" och får svårare med vänner och grupparbeten om diagnoser uppdagas så tidigt.

Är ditt barn intresserat av att sköta skolan och att lära sig nya saker så lär det inte vara några problem. På den tiden var jag lärarnas favorit som gjorde flera gånger längre arbeten än mina klasskamrater, den som skrev och ritade snyggast i klassen, hade nästan alltid alla rätt på glosor och låg oftast något kapitel före de andra.

Asperger blir jobbigare i känslomässiga sammanhang som kommer senare i livet enligt min erfarenhet. ADHD brukar oftast väga över med sociala förmågor, precis som du upplever kring ditt barn.

Dessa dagar medicinerar vi bort allt sånt där jobbigt som barndom

BloodyPirate skrev:Nu har kanske skolklimatet för funktionsnedsättningar blivit lite mer acceptant.

Vilka indikationer finns det på att det blivit så?

BloodyPirate skrev:Tror det är lätt hänt att man blir utpekad som "konstig" och får svårare med vänner och grupparbeten om diagnoser uppdagas så tidigt.

Instämmer. Om inte annat så kan allt bortförklaras med diagnoser istället för att man försöker överbrygga svårigheter.

BloodyPirate skrev:Är ditt barn intresserat av att sköta skolan och att lära sig nya saker så lär det inte vara några problem. På den tiden var jag lärarnas favorit som gjorde flera gånger längre arbeten än mina klasskamrater, den som skrev och ritade snyggast i klassen, hade nästan alltid alla rätt på glosor och låg oftast något kapitel före de andra.

Asperger blir jobbigare i känslomässiga sammanhang som kommer senare i livet enligt min erfarenhet. ADHD brukar oftast väga över med sociala förmågor, precis som du upplever kring ditt barn.

Instämmer. Om skolan ordnar den kunskapsmässiga delen så kan du som förälder ju lägga resurserna mer på att lära ut detta med den sociala sfären. Inte hur personen skall vara utan hur man behöver göra för att interagera på ett effektivt sätt. Dock får man vara obs på att om barnen har diagnos så är risken stor att iaf en av föräldrarna har subkliniska drag så att det inte blir blinda som leder blinda.

plåtmonster skrev:Dessa dagar medicinerar vi bort allt sånt där jobbigt som barndom

BloodyPirate skrev:Nu har kanske skolklimatet för funktionsnedsättningar blivit lite mer acceptant.

Vilka indikationer finns det på att det blivit så?

BloodyPirate skrev:Tror det är lätt hänt att man blir utpekad som "konstig" och får svårare med vänner och grupparbeten om diagnoser uppdagas så tidigt.

Instämmer. Om inte annat så kan allt bortförklaras med diagnoser istället för att man försöker överbrygga svårigheter.

BloodyPirate skrev:Är ditt barn intresserat av att sköta skolan och att lära sig nya saker så lär det inte vara några problem. På den tiden var jag lärarnas favorit som gjorde flera gånger längre arbeten än mina klasskamrater, den som skrev och ritade snyggast i klassen, hade nästan alltid alla rätt på glosor och låg oftast något kapitel före de andra.

Asperger blir jobbigare i känslomässiga sammanhang som kommer senare i livet enligt min erfarenhet. ADHD brukar oftast väga över med sociala förmågor, precis som du upplever kring ditt barn.

Instämmer. Om skolan ordnar den kunskapsmässiga delen så kan du som förälder ju lägga resurserna mer på att lära ut detta med den sociala sfären. Inte hur personen skall vara utan hur man behöver göra för att interagera på ett effektivt sätt. Dock får man vara obs på att om barnen har diagnos så är risken stor att iaf en av föräldrarna har subkliniska drag så att det inte blir blinda som leder blinda.

Jag är verkligen sämst på att citera här (mina teknsiska förmågor har aldrig varit de bästa)... Så svarar som vanligt, med att bara citera hela texten.

Själv provade jag bara medicin väldigt motvilligt i två månader mot adhd (innan asperger-diagnosen var fastställd). Så jag medicinerar inte bort någon barndom. Den tid jag hade i grundskolan var underbar, såväl helgerna med min bästa kompis från ridskolan. Det jobbiga var allt bråk hemma mellan mamma och pappa, att jag och min bror bråkade mycket (som syskon brukar göra) och att pappa bestraffade oss fysiskt. Någon diagnos på mig eller min bror hade inte förändrat pappas behandling. Så är väldigt emot medicin även nu.

Bortförklaringar i form av diagnoser är väldigt vanligt. De få som hade diagnoser i min skola "fick hållas" med att väsnas, slåss, störa, retas, vara okoncentrerade, inte göra sina uppgifter m.m. Usch!

På ett barns nivå handlar det mer om uppfostran och uppförande. Man ska kunna passa in så bra som möjligt, oavsett vetskap om diagnoser eller ej. Instämmer fullständigt med plåtmonster!

Angående medicinering tänkte jag mest på att det finns otillbörlig påverkan från läkemedelsbolag och sponsrade läkare att medicinera sådant som är vanlig uppväxt eller problem vars orsak finns i omgivningen.

plåtmonster skrev:Angående medicinering tänkte jag mest på att det finns otillbörlig påverkan från läkemedelsbolag och sponsrade läkare att medicinera sådant som är vanlig uppväxt eller problem vars orsak finns i omgivningen.

Håller verkligen med dig! Blir otroligt irriterad när läkare tycker att man ska ta antidepressiva, lugnande, adhd-medicin m.m. när livet omkring en verkligen inte står rätt till. Det enda som sker av medicineringen är att man håller nästan alla känslor inom sig och att andra slipper se reaktionerna. Är det andra som behandlar en illa tycker jag att det är rätt åt dem att behöva se ångestattacker, aggressionsutbrott och liknande så att de tillslut ändrar på sitt beteende! Den drabbade hjälps i vilket fall som helst inte av att hålla allt jobbigt för sig själv.