Ja, jag klarar av det och tycker om det.

Däremot pratar jag sällan i telefon någon längre tid, då jag blir stressad av att mobilräkningen växer varje minut.

Tycker inte särskilt mycket om det. Jag blir stressad och trött av att koncentrera mig på vad den andra personen säger. Ibland känns det liksom som om den andra personens röst går in i mig genom örat och kletar sig fast under huden på min kropp. Inte en trevlig känsla. Men om jag själv får tjöta och den andra är tyst så går det bra

Jag valde "ja, jag tycker om det" i pollen, men det beror helt på vem jag pratar med. En förutsättning är att det är med folk jag känner, och helst ganska väl. Jag avskyr att ringa till folk jag inte känner. Men det är väl inte telefontalandet i sig jag har problem med, utan det att ta kontakt.

Jag klickade för alternativ 1. Pratar i och för sig "obehindrat" i telefon, men gillar det inte riktigt. Jag tycker man missar en massa i kommunikationen när man pratar i telefon jämfört med när man pratar med någon i verkliga livet.

Föredrar sms före samtal mobilt. Om någon annan ringer gör det inget men att själv ringa upp tar emot. Jag struntar hellre i det och söker upp vederbörande istället. Myndigheter är värst. Skulle ringa vårdcentralen om röntgenremiss härom sistens.. det tog tre dagar att förbereda för samtalet som sen tog ca en minut och jag nästintill hyperventilerade innan jag vågade ringa och flåsade nästan i luren hos den stackars sköterskan..

Jag tröttnar snabbt på samtal i telefon och lägger ibland ifrån mig luren för att göra något annat.. Kan det uppfattas som oartigt

Oftast pallar jag inte med att prata i telefon. Särskilt jobbigt är det när någon plötsligt ringer helt oplanerat till en och man tvingas ge sig in i ett samtal som inte nödvändigtvis handlar om något alls. Så måste man hålla låda för att samtalet inte ska tystna osv.. sjukt jobbigt kan det va.

Mer okej kan det vara om jag själv ringer till någon jag tycker är rolig att prata med. Då har jag också hunnit förbereda mig på vad jag ska/kan prata om och samtalet flyter på bättre. Men det är sällan som lusten faller på för detta!

Jag klarar av det men tycker inte om det när det handlar om telefonsamtal med myndigheter eller d.y.l.

Föredrar mejlkontakt.

En gammal tråd, men med nya tankar kring det. Varje gång det ringer eller jag är tvungen att ringa någon blir jag alldeles kallsvettig. Det är som om telefonsamtalet kommer att döda mig. 5 minuter senare, är det över. Jag dog inte och jag tänker alltid, varför löjla sig, det där var inte farligt.
Men ändå händer samma sak varje gång.
Innan: HJÄÄÄÄÄÄLP!
Under: Kallsvettning, halv stamning, vet inte vad jag talar om eller vad den andre säger. Efter: Inte så farligt, jag dog inte.
En stund efter: Vad pratade vi om?

Blir galen att det aldrig blir bättre. Pratar väldigt sällan i telefon numer, låter bli att svara 9/10 gånger. Avskyr det så pass att jag kan lägga telefonen i ett skåp i flera dagar.

Usch ja. Det har inte blivit bättre för mig heller. Konstigt nog har jag svårast för att påbörja och avsluta samtal... Man måste liksom läsa av den andre personen (enbart med ljudets hjälp) och bestämma om det är dags att runda av. Sedan ska man sköta själva avslutandet genom ett märkligt protokoll av tomma fraser och ev. vekt småskämtande, sedan ska rätt antal "hej" utväxlas innan man lägger på. Får f-n aldrig någon känsla för det här.

Det beror på. Om nån ringer upp mig kan jag svara utan problem. Men ska jag ringa upp nån så kan jag gå och dra på det i hur lång tid som helst. Då blir jag handlingsförlamad.

shibedibato skrev:En gammal tråd, men med nya tankar kring det. Varje gång det ringer eller jag är tvungen att ringa någon blir jag alldeles kallsvettig. Det är som om telefonsamtalet kommer att döda mig. 5 minuter senare, är det över. Jag dog inte och jag tänker alltid, varför löjla sig, det där var inte farligt.
Men ändå händer samma sak varje gång.
Innan: HJÄÄÄÄÄÄLP!
Under: Kallsvettning, halv stamning, vet inte vad jag talar om eller vad den andre säger. Efter: Inte så farligt, jag dog inte.
En stund efter: Vad pratade vi om?

Blir galen att det aldrig blir bättre. Pratar väldigt sällan i telefon numer, låter bli att svara 9/10 gånger. Avskyr det så pass att jag kan lägga telefonen i ett skåp i flera dagar.

Jag upplever det ganska så exakt jag med.

Föredrar sms framför telefon, utan tvekan. Blir alltid lite smått irriterad när människor insisterar på att ta det i telefon, trots att det både är dyrare och tar längre tid (för min del iaf). Ringer bara om jag behöver ett snabbt svar.

Om jag inte är beredd, hoppar jag högt när telefonen ringer. Jag mejlar hellre myndigheter än pratar i telefon. Jag ringer sällan. Ringer bara till mina föräldrar. Mina få vänner bor långt härifrån. Vi har brevkontakt och kontakt på Facebook. Där "träffar" jag även min storebror.

För mig beror det väldigt mycket på "humör", ibland funkar det helt smärtfritt, men ibland stänger jag av telefonen i nån vecka, så att jag slipper höra när det ringer. Jag ogillar skarpt att lyssna av mitt mobilsvar.

Jag gillar mest att prata i telefon om det är med en kvinna som stönar. Och det ska vara äkta stön. Och jo jag gillar det.

treeman skrev:Jag gillar mest att prata i telefon om det är med en kvinna som stönar. Och det ska vara äkta stön. Och jo jag gillar det.

Du kan ju försöka ringa till mig........Nä just ja du har ju inte mitt nummer.

Ja, men jag tycker inte om det

Om jag ska ringa till folk behöver ofta en minut eller så för att lugna ner mig

Klarar av det med gillar det inte.
Hatar dessutom när telefonen ringer - eller ja, när någon klocka ringer. Speciellt dörrklocka och mobil iaf.

Jag kan väl säga såhär också:
Jag känner mig mer "aspig" när jag talar i telefon. Jag upplever mig själv som klumpigare, har mer monotom röst, osv.

Det beror ju på vem man pratar med, en del personer är helt enkelt inte telefonmänniskor och de pratar man inte i telefon med annat än för att meddela saker. Sedan har jag vänner som jag kan prata i telefon med i timmar, väldigt ofta så ringer jag någon när jag väntar på spårvagnen eller bussen för jag blir så rastlös.

Alternativ 1 gäller för min del.
De allra flesta telefonsamtalen (utöver de ständiga samtalen som min mor behöver då) är pest & pina för min del.
Jag måste ibland t.o.m. byta tröja efter samtalet ifråga, eftersom jag svettas som en "liten blå" när jag talar i telefon och därmed försöker förstå vad som utspelar sig utan att ens se personen jag pratar med.

Tycker om? Nej. Klarar av? För det mesta.

Jag klarar av det, men det beror på vem jag pratar med och om vilket ämne. Men jag är definitivt inte bra telefon.

Jag tycker för det mesta om det, förutsatt att människan i andra änden i är tvärtyst. Så länge det finns en dialog så kan jag prata nästan hur länge som helst.