Jag känner hela tiden en massa krav på mig, tänker att om jag bara tog mig i kragen skulle jag kunna få ett meningsfullt liv. Så här säger min inre röst:
"Du har insett att du är homosexuell. Gå på någon flatklubb och ragga upp en söt tjej då! Eller gå åtminstone med i QX igen och ragga för glatta livet! Skall du vara singel tills du stupar eller? Visst, du säger att du trivs med att vara singel, men du BORDE faktiskt leva i tvåsamhet!"

"Du bara drömmer och drömmer om att bli sångerska. Ansträng dig då! Fixa kontakter och spela in en demo!"

"Kom igen nu och skriv den där romanen eller novellsamlingen du har fnulat på i så många år! Det kan väl inte vara så jäkla svårt!? Få arslet ur vagnen då!"

"Du bara pratar o hur eländig världen är, men engagera dig då! GÖR något för världens barn i stället för att skämmas när du ser utmärglade ungar på TV!"

"Se till att lära dig spela på den där jämrans gitarren någon gång! Tänk om du kan bli en ny Joni Mitchell!"

Jag tänker att om jag hade familj och barn, om jag slog igenom som artist eller författare, om jag arbetade för världens barn, då skulle mitt liv inte vara förgäves. Och ändå gör jag ingenting vettigt.

Det lättaste av allt det där är nog att gå med i någon förening som jobbar med barn och engagera sig där. Det ställer inte så stora krav på en personligen och det man inte klarar själv kan man ibland klara tillsammans med andra. Förutom det så finns det väl skrivarkurser och musikkurser om man vill utveckla sin förmåga på det området? Och Qx är ju lätt att gå med i så länge man inte har så stora krav på att det ska leda till något.

Men det är ju just det där som är svårt. Jag tar mig inte för någonting. Och jag vill verkligen inte leva i tvåsamhet, jag trivs ensam just nu...men jag tänker att mina föräldrar vill ha barnbarn och jag borde...

Jag känner igen det där, att ha en massa drömmar men att helt enkelt inte kunna ta sig för att genomföra något. Som ett osynligt handikapp.
Jag har också dessa tankar på att mitt liv borde vara annorlunda, jag borde ha parner, jag borde ha barn, jag borde ha jobb..jag tror det beror på att jag jämför mig med andra i min ålder..och dömer mig alltför hårt..snarare än att det handlar om vad jag egentligen vill.

Kahlokatt skrev:Men det är ju just det där som är svårt. Jag tar mig inte för någonting. Och jag vill verkligen inte leva i tvåsamhet, jag trivs ensam just nu...men jag tänker att mina föräldrar vill ha barnbarn och jag borde...

Det finns ju faktiskt något som heter särbo också om det skulle passa dig bättre. Är ju något att fundera på tills du träffar någon...

Men bara tanken på ett förhållande skrämmer mig! Jag har försökt ha ett förhållande, men jag var så vansinnigt sjuk då att det inte funkade. Jag känner att jag BORDE leva i tvåsamhet, men jag har oerhört svårt att älska någon annat än som vän; jag känner ingen attraktion. Om en kille försöker ta kontakt får jag panik! Och jag kan väl inte vara tillsammans med någon bara för sakens skull?
Jag är så oerhört mån om att få bli BEKRÄFTAD, att få bevis på att jag duger, att mitt liv inte är förgäves, men jag vet inte hur jag skall få det. Jag skäms hela tiden, känner mig oduglig och onyttig, som en börda för samhället.

Känner igen mig. Jag har en ständig inre slavdrivare som tycker att jag borde göra något vettigt. Har ett par-tre projekt som verkligen vill göra något av men orken räcker sällan ända i mål.

Men relationer måste man inte alls ha! Låter som om du är mer asexuell än homosexuell och kanske mår bäst av att bara beundra dina idoler på avstånd istället för att ha en annan människa i nyllet hela tiden? Finns ingen lag på att man måste.

Men när jag har sökt information om asexualitet står det överallt att det är "sjukligt" och "en förträngningsmekanism" och "sådant som växer bort med tiden". Och jag kan känna...ehrm...upphetsning. Jag vill bara inte ha sex.

Kahlokatt: Ja, det ÄR sjukligt. Men det är ju inget du kan rå för. Du har förmodligen något fel i din sexdrift om du är asexuell, vilket är beklagligt och läkarna borde absolut hjälpa dig och bistå med information, alla problem här i livet "växer inte bort med tiden", sådant där skitsnack sa en psykolog till mig
Psyk: "Jasså, du blev diagnoserad med aspergersyndrom när du var yngre ser jag, har du blivit av med din aspergersyndrom nu när du blivit äldre?"
Jag: "Ähm.. alltså det är något ärftligt, man kan inte bli av med det"
Psyk: "Ursäkta? Det är JAG som är psykolog, JAG är utbildad med det här, INTE du!"

Jävlar vad arg hon blev pga sin egen okunskap :p

Asexualitet i den enkla bemärkelsen att inte vilja ha sex kan säkert ha flera orsaker, både "friska" och "sjuka". Liksom asexualitet i bemärkelsen att inte kunna bli sexuellt upphetsad. Man bör betänka att även heterosexualitet med vanilj på kan ha patologiska orsaker, med den obarmhärtiga press som råder i riktning mot den läggningen snart sagt alltid och överallt.

Och frisk eller sjuk, det viktiga är att man trivs (med sig) själv. Delvis snömos, eftersom det kan vara så mycket svårare att trivas med sig själv när man känner av det där konformitetstrycket från storsamhället och kanske också närstående. Men smälter man snömoset kan man upptäcka en trädgård.

Det var det vettiga brottstycke jag orkade skriva just nu. Ser du, du är inte ensam.
Särskilt inte bland bohemer, excentriker, konstnärssjälar, "intellektuella", aspergare och dylika.

Kahlokatt skrev:Jag är så oerhört mån om att få bli BEKRÄFTAD, att få bevis på att jag duger, att mitt liv inte är förgäves, men jag vet inte hur jag skall få det. Jag skäms hela tiden, känner mig oduglig och onyttig, som en börda för samhället.

du e bra som du e^^ jag älskar dig, som min nästa, och gillar dina inlägg, du e vettig

thefilosofer skrev:Kahlokatt: Ja, det ÄR sjukligt.

Jag anser det vara en alternativ kabling, precis som Asperger.

Kahlokatt skrev:Men när jag har sökt information om asexualitet står det överallt att det är "sjukligt" och "en förträngningsmekanism" och "sådant som växer bort med tiden". Och jag kan känna...ehrm...upphetsning. Jag vill bara inte ha sex.

Det är en passage i livet. Det är inget konstigt med att man inte vill hela tiden.

Gud vad jag känner igen mig TS! Jag har kompetens och kunskapen att göra det jag vill men någonting hindrar mig. Jag ser på något sätt allt framför mig i mitt huvud men det är som att tankarna och drömmarna är större än vad jag är. Som att det inte riktigt är samma person... Jag har ett problem att berättar alla drömmarna för alla runt omkring mig, men eftersom jag inte tar tag i det slutar folk tro på det. Som att mina innre krav på mig själv bottnar sig i att jag undermedvetet fått för mig att det är andra som har krav på mig. T.ex kan jag inte sköta min vardag ordentligt utan fastnar i allt jag gör hela tiden och kan inte släppa det förens det blir klart... Men det är ofta det inte blir klart utan en evighetsprocess. Jag har fått många klagomål på att jag "aldrig gör något". Detta har skapat en fixering i att jag måste ställa allting till rätta. Har ganska svårt att skilja på att min mamma tycker det och att grannen tycker det. Grannen tycker säkerligen inte det men jag har fått för mig att det är ett kollektivt tyckande om mig att jag inte gör något. Detta skapar som sagt en fixering, tvångstanke på att ställa allting till rätta men det är fixering och en evighetsprocess, något jag snöat in mig på. Hoppas verkligen att det hade någonting med saken att göra. Lätt att jag svävar iväg ibland... Behövde ventilera lite...

@Kimmunikation

Det är vanligt att de flesta kraven vi upplever är egenkrav dvs sådana vi själva ställer upp. Jag lyssnade på Kropp och Själ där två terapeuter påstod det (vilket iofs inte behöver vara ett bevis men terapeuter träffar ju många människor).

Att förväxla egenkrav med andras krav, dvs exempelvis tro att din mamma ställer ett krav när hon inte gör det, är en sorts paranoia och är vanligt vid borderline. Säger inte att du har borderline, det kan vara så att du behöver titta närmare på de krav du upplever och komma fram till vilka du kan stryka och vilka dom egentligen är dina egna krav. Fråga gärna din mamma också om vad hon tror.

Kahlokatt skrev:Men när jag har sökt information om asexualitet står det överallt att det är "sjukligt" och "en förträngningsmekanism" och "sådant som växer bort med tiden". Och jag kan känna...ehrm...upphetsning. Jag vill bara inte ha sex.

Jag tror inte alls det är sjukligt. En del gillar inte sex helt enkelt. Det är en preferens, inte en sjukdom. Utom i vår översexualiserade värld, där brist på sexuellt intresse blir avvikande och därmed måste vara sjukt. Särskilt om personen ifråga är kvinna, vad kan vara mer hotfullt än om kvinnor inte längre vill ha sex? Det måste vi genast patologisera!

Detta är väl egentligen den yttersta feministiska rättigheten: att slippa ha sex och uppfylla omvärldens förväntningar på hur man ska vara. Man existerar inte bara för att tillfredsställa andra.

Känner så väl igen det där.
Har massor med drömmar, önselistor, idéér och saker jag egentligen vill göra... men ändå inte orkar. Tänker hela tiden "Jag borde..." och har stora krav på mig själv. Får sedan ångest när jag är passiv och inte gör ett skit om dagarna, och de känslorna i sin tur motverkar mig själv - det blir lite momtent 22.

Du kan ju prova att göra små "ska göra"-listor som du skriver ner på exempelvis post-it -lappar. Ordna dom efter hur lång tid de tar och göra. T.ex. ha en lapp med bara 5-minuters uppgifter. Kryssa sedan av allt eftersom du blir klar med dem.

"Jag tänder på tatuerade dvärgar från Uzbekistan."
"Jaha, så trevligt."
"Jag tänder på att stå på huvudet i badkaret och lyssna på Ernst Kirschsteiger."
"Ser man på."
"Jag tänder på att kissa på min man endast iklädd Miss Piggy-mask."
"Jaha du."
"Jag tänder bara till när jag har sex på järnvägen."
"Se upp för tågen bara."
"Jag tänder....inte alls?"
"VA!? SKANDAL! Hur bara VÅGAR du!? Som kvinna skall du alltid vilja föröka dig! Varen fruktsamma och föröken eder, så säger den Heliga Skrift! Du skall vara KÅT!"

Jag lider också av svår lättja. Jag tror att ett vettigt sätt att lindra besvären vore att byta ut den inre rösten mot en mer verksam yttre röst. Åtminstone för mig är det avsevärt sannolikare att jag kommer göra någonting om någon annan sagt åt mig att göra det än om jag bara själv tycker att jag borde. Tyvärr lever vi i ett hemskt frihetligt samhälle där man knappt någonsin beordras till någonting.

Kahlokatt skrev:"Jag tänder på tatuerade dvärgar från Uzbekistan."
"Jaha, så trevligt."
"Jag tänder på att stå på huvudet i badkaret och lyssna på Ernst Kirschsteiger."
"Ser man på."
"Jag tänder på att kissa på min man endast iklädd Miss Piggy-mask."
"Jaha du."
"Jag tänder bara till när jag har sex på järnvägen."
"Se upp för tågen bara."
"Jag tänder....inte alls?"
"VA!? SKANDAL! Hur bara VÅGAR du!? Som kvinna skall du alltid vilja föröka dig! Varen fruktsamma och föröken eder, så säger den Heliga Skrift! Du skall vara KÅT!"

Hehe, ungefär så ja.

men OBS! - inte för kåt. då blir det genast lite äckligt.

OT: Jag tyckte precis att osäkers capybara blinkade åt mig! Eller är det bara min paranoja?

Det är ju just detta att man är så svårtstartad...
Det finns antingen ingen energi eller så vet man inte hur man ska gå tillväga praktiskt eller så är det de sociala kraven som hämmar en!
Jag är 31 år nu och fungerar fortfarande på detta sätt. Jag har blivit mer avspänd allmänt sett men kommer alltid ha en låg stresströskel, låg energinivå, bli trött av mycket fysisk social kommunikation. Nu har jag accepterat det själv iaf. Och det är skönt.
Bara att vänta på att myndigheterna ska förstå detta också....

Haha, nu trodde jag din kommentar gällde de sista inläggen och var helt inne i de tankegångarna.

Svårstartad? Jo, vissa kan behöva långt förspel, tänkte jag.
Social krav? Ja, det kan det ju vara när man ska ha sex.

Men varför är det viktigt att myndigheterna fattar det...?

Sen fattade jag att kommentaren gällde de första inläggen.