..det gör jag. Trots att min dotter är annorlunda och inte tycker om höga ljud, leka med kompisar, är jätteintresserad av dinosaurier tycker jag att hon funkar bra. Vi genomgick utredningen för att försäkra oss om att hon ska få rätt stöd i skolan men innerst inne tycker jag att diagnoser mer stjälper än hjälper. Jag tror min dotter kan funka bra i samhället men kanske gör diagnosen att hon begränsas och hamnar på någon daglig verksamhet istället? Kanske sitter hon hemma och surfar på AS och "blir" till slut sin diagnos?

Är helt övertygad om att det kommer att svänga om i framtiden och man tvingas inse att folk kan vara annorlunda. Vi "normala" känner oss alltsom oftast som riktiga aliens med.
Psykologerna vi träffat har enligt mig hafsat igenom utredningen och bestämt sig på förhand. Dom vill såklart hjälpa och en AS-diagnos öppnar ju dörrarna för resursstöd, boendestöd etc. Men är det verkligen rätt? Jag tvivlar..

Jag tvivlar inte en sekund på min sons diagnos som han tyvärr fick alldeles för sent, han var 15 år.

Även om man har en diagnos behöver man ju inte "använda" den.
Som jag ser det fungera diagnosen på en "fallskärm", man vecklar ut den och har rätt till stöd om det behövs .
Man behöver inte ens tala om för af att man har en diagnos, men behöver inte informera någon om man inte vill.

Visst finns risken att man "blir" sin diagnos men efter vad jag set kämpar de flesta tonåriga bokstavsbarn som djur för att passa in och vara som alla andra. Och att "passa in" tar orimligt mycket energi.

Jag tvivlar på att din dotter begränsas och hamnar på DV. För att hamna där skall problemen vara svåra, folk på DV är ju där av goda anledningar, de hamnar inte där för att de är lata direkt.

Muminmamman skrev:Jag tror min dotter kan funka bra i samhället ...

... kan ...Är du nöjd med det?

Jag vill att min son skall trivas i samhället.
Själv har jag As, ganska ny diagnos, och har funkat alldeles ypperligt i samhället. Men jag har aldrig trivts och är utsliten i förtid. Hade jag fått min diagnos tidigare hade jag kunnat hushålla med min energi bättre.

Muminmamman skrev:Dom vill såklart hjälpa och en AS-diagnos öppnar ju dörrarna för resursstöd, boendestöd etc.

Det är väl bra om det kommer att behövas?

Muminmamman skrev:Kanske sitter hon hemma och surfar på AS och "blir" till slut sin diagnos?

Har hon så dålig jagkänsla finns det säkerligen värre saker hon "kommer att bli" annars.

Parvlon skrev:

Muminmamman skrev:Kanske sitter hon hemma och surfar på AS och "blir" till slut sin diagnos?

Har hon så dålig jagkänsla finns det säkerligen värre saker hon "kommer att bli" annars.

Helt rätt!

Muminmamman skrev:..det gör jag. Trots att min dotter är annorlunda och inte tycker om höga ljud, leka med kompisar, är jätteintresserad av dinosaurier tycker jag att hon funkar bra. Vi genomgick utredningen för att försäkra oss om att hon ska få rätt stöd i skolan men innerst inne tycker jag att diagnoser mer stjälper än hjälper. Jag tror min dotter kan funka bra i samhället men kanske gör diagnosen att hon begränsas och hamnar på någon daglig verksamhet istället? Kanske sitter hon hemma och surfar på AS och "blir" till slut sin diagnos?

Är helt övertygad om att det kommer att svänga om i framtiden och man tvingas inse att folk kan vara annorlunda. Vi "normala" känner oss alltsom oftast som riktiga aliens med.
Psykologerna vi träffat har enligt mig hafsat igenom utredningen och bestämt sig på förhand. Dom vill såklart hjälpa och en AS-diagnos öppnar ju dörrarna för resursstöd, boendestöd etc. Men är det verkligen rätt? Jag tvivlar..

När jag var runt 5 år var mitt specialintresse dinosaurier..

Jag misstänker inte bara felaktig diagnos. Jag är övertygad. Idag ska vi till BUP och diskutera diagnosen. Undrar just hur det kommer att gå.

Varför tvivlar du på ditt barns diagnos? hur gick det på bup?

Muminmamman skrev:Varför tvivlar du på ditt barns diagnos? hur gick det på bup?

Jag har skrivit en del i den tråden jag startade. Framför allt därför att han inte uppfyller något av de där fyra kriterierna i de två första punkterna av DSM-IV-299.80. Om man ska vara generös kanske en av dem.

Men jag har börjat förstå att det inte finns någon annan väg att gå om han ska få någon hjälp. Oavsett vad det är för etikett man använder.

Det är en ganska deprimerande verklighet. I längden tror jag att de verkliga förlorarna är de som har aspergers på riktigt.

... om det nu finns något sådant som "asperger på riktigt" heller. Eller "helt neurotypisk" – missförstå mig rätt.

Det här är ju några få grova indelningar av ett kontinuum av mänskliga drag (i vad mån "friska" eller "sjuka" är en annan diskussion); och hur de dragen fungerar gentemot omgivningen beror naturligtvis också på hur bra den fungerar. Vilket varierar på samma sätt. Klart att inte sådana här grova indelningar kan täcka allt det, och särskilt inte när nästan allt ansvar läggs på den enskilda personen. Så ska man få hjälp, som uppenbart behövs, går det inte alltid att följa regelbokens bokstav. (Inte för "riktiga aspergare" eller "ärkeneurotyper" heller.) Sorgligt, men livet kan inte frysas. Fast det är ju också därför livet kan vara så roligt.

Zombie skrev:... om det nu finns något sådant som "asperger på riktigt" heller. Eller "helt neurotypisk" – missförstå mig rätt.
...

Jo, det måste det finnas. Annars är diagnoskriterierna meningslösa. Det jag menar är de som uppfyller kriterierna "på riktigt". Inte något som man pressar in med mer eller mindre generösa bedömningar.

Svårigheter lär uppstå när, (eller om), man försöker utprova någon sorts terapi, och måste skilja på de som faktiskt tillhör gruppen, och de med allsköns psykiska, sociala eller andra problem.

Jag skrev att det är ett kontinuum av mänskliga drag, och jag har inte sett något som tyder på annat. I den bemärkelsen finns varken "asperger på riktigt" eller "fullfjädrad neurotyp", därför att de är omöjliga att avgränsa så att det stämmer längs alla axlar och i alla situationer. Ska man hjälpa någon kommer man inte undan att se till personen i första hand och etiketten som ett hjälpmedel för det, inte tvärtom. Men det system vi har låtit vår överhet bygga upp tycks inte gynna en sådan syn.

Borde väl ha tillfogat att en diagnosinflation naturligtvis går ut över dem som har värre problem. Men diagnosinflation kan det ju bli för att folk med mindre men dock problem inte får hjälp annars, så vad gör man? Det var väl snarast det jag kommenterade.

Och som du påpekade i din egen tråd är det här en pågående process som inte har kommit särskilt långt.