Jag tvivlar emellanåt.. då jag trivs väldigt bra i sociala situationer och tycker att dessa är trevliga.(3-4 timmar utspridda på en hel vecka)…
När jag sedan sover ikapp på fredag-kväll och på lördag(då jag flyttar mig mellan sängen och soffan och fortsätter med att halvsova/sova ända tills jag börjar känna mig ok nog att ta en promenad på eftermiddagen(typ kl 17…) och ofta får jag vila på söndag med då fredag/lördag är bara till för att sluta vara övertrött.(så känns det inte längre osannolikt att min diagnos stämmer)

Jag försöker se det så här: Jag gick igenom en utredning och blev grundligt undersökt. Och de gav mig ett papper där det stod att jag har AS. Så jag måste väl anta att de vet vad de gör.

Men det viktigaste är att jag lever mitt liv. Oavsett om jag har en diagnos eller om jag inte hade haft det, är det viktigaste att leva. Så jag försöker att inte tänka på diagnoser och bara leva och ha ett liv.

aspiemason skrev:Det är individuellt. "Individernas diagnos" kallas asperger och det är verkligen sant. Det finns de som tolkar saker man säger bokstavligt såsom 'ta med dig dörren in' eller 'ska vi hoppa över kaffet'. Men det finns ju även dem som förstår det ologiska i att ta loss dörren från gångjärnen och släpa in den i rummet eller sätta ner kaffekoppen på golvet och ta ett skutt över den.

Jag vet ju vad de där idiomen betyder, men min hjärna brukar ofta producera en "video" som jag ser framför mig när någon säger något liknande. Det gör ibland att jag börjar skratta helt plötsligt, eftersom det ser väldigt komiskt ut t ex när min svärmor tar ett vigt språng över en gigantisk kaffekopp. Jag inser att det uppfattas som märkligt när en person plötsligt börjar skratta åt "ingenting", men det får jag bjuda på! Oftast förklarar jag vad som händer i min hjärna och då börjar personen antingen skratta eller se ut som ett stort frågetecken. Båda reaktionerna är helt okej tycker jag.

För övrigt så har jag inte Aspergers syndrom utan "Autismspektrumstörning, ospecificerad". Men tror jag hade fått diagnosen Aspergers om jag utretts tidigare. Nu kan man ju inte få den diagnosen. Tvivlar i alla fall inte på den diagnos jag har.

När jag var tonåring kände jag mig mycket igen i diagnosen, men numera känner jag inte alls igen mig. Jag har hört att detta är vanligt, oavsett om det gäller ADHD eller Asperger. Många "växer" ifrån sin diagnos. Sen finns det såklart alltid vissa aspekter kvar, till exempel att sociala situationer kan ge ångest, och detta i sig kan ju vara ett sorts handikapp. Social fobi i sig är ju ett handikapp och om man har mycket ångest i sociala situationer då kan man ha nedsatt funktionsförmåga. Orsaken är ju att det ofta ställs väldigt höga krav på social kompetens. Jag skulle inte säga att jag har ångest på grund av att jag har svårigheter att tolka sociala signaler och interaktion, men snarare på grund av alla tidigare dåliga minnen då min sociala förmåga inte räckte till.

Nä, jag tvivlar inte alls, utan har börjat inse mer o mer att Asperger stämmer ganska bra in på mig. Typ specialintressen o ibland beter jag mig klumpigt inom det sociala.

Jag har andra diagnoser också så som de vanliga depression o ångest, men även schizoaffektivt syndrom med paranoida vanföreställningar. Men allt det där medicineras ganska enkelt bort, när jag väl hittat rätt mediciner, eller kan det vara så att jag helt enkelt växt ifrån det.

Jag är på väg tillbaka ut i arbetslivet o är ärlig mot potentiella arbetsgivare med min diagnos, berättar lite hur den påverkar mig o liknande. Visst är det övervägande svagheter, men ibland kommer det fram nått positivt ur det hela.

Egentligen är jag inte så mycket för att "placera folk i fack" så som vid diagnostisering, men det finns fördelar med det också. Tidigare accepterade jag inte min Aspergerdiagnos o hade ingen sjukdomsinsikt, mer än att jag var medveten om depressionen.

Richard skrev:Nä, jag tvivlar inte alls, utan har börjat inse mer o mer att Asperger stämmer ganska bra in på mig. Typ specialintressen o ibland beter jag mig klumpigt inom det sociala.

Jag har andra diagnoser också så som de vanliga depression o ångest, men även schizoaffektivt syndrom med paranoida vanföreställningar. Men allt det där medicineras ganska enkelt bort, när jag väl hittat rätt mediciner, eller kan det vara så att jag helt enkelt växt ifrån det.

Jag är på väg tillbaka ut i arbetslivet o är ärlig mot potentiella arbetsgivare med min diagnos, berättar lite hur den påverkar mig o liknande. Visst är det övervägande svagheter, men ibland kommer det fram nått positivt ur det hela.

Egentligen är jag inte så mycket för att "placera folk i fack" så som vid diagnostisering, men det finns fördelar med det också. Tidigare accepterade jag inte min Aspergerdiagnos o hade ingen sjukdomsinsikt, mer än att jag var medveten om depressionen.

Jag tror det är svårt att bli accepterad av en arbetsgivare om man är öppen med att man har asperger. Det beror förstås på vilka typer av jobb man söker. Jag letar jobb nu också. Får inkomst genom att svara på enkäter och sälja saker men känner att det inte håller i längden. Det som gör det svårast dock att hitta ett jobb är min epilepsi. Blir osäker på min aspergerdiagnos för jag vet inte om det är den eller epilepsin som bär mest skuld för problem med det sociala.