Äh, jag skev ju fel där!
ETT LINDRIGT begåvningshandikapp heter det.

Jag är finsk. Säger vi.

Lakrits: Förutom det, ja du har rätt. Jag kände/känner mig korkad i sociala sammanhang, som att jag inte hängde med, inte fattade vad någon menade förrän flera timmar eller dagar efteråt osv.

Jag har länge funderat på att göra en ny utredning. Det känns helt enkelt som att Asperger inte passar mig. Det är inte "jag".
Visst, jag är lite konstig av mig och ganska egen på vissa plan. Men det är inte åt Aspergerhållet, det vet jag om.

För att inte verka som ett totalt fån när jag ska göra om utredningen började jag se tillbaka på min barndom. Jag hade inga som helst problem med att förstå ironi och kroppspråk. Jag visste när min styvfar var arg och grinig, det var då man skulle akta sig. Han var ofta sarkastisk och lite speciell, men jag förstod honom.

Förändringar har aldrig varit något problem heller, tvärtom, jag älskar drastiska förändringar i vardagen... Det känns som om jag lever då. Ibland gör jag oväntade saker för att inte ha ett tråkigt, förutsägbart ruttet liv. Kan man vara aspergare och vara såhär? Väldigt spontan och älska nya utmaningar.

Mitt ex som känner mig bäst av alla vet om att jag går i en skola för ungdomar med aspergers syndrom. Han tycker det är helt sjukt att jag går där eftersom jag inte alls visar några tecken på asperger. Han vet precis allt om mig, hur jag tänker, vad jag gör på fritiden... Han är väldigt arg på min mamma som av någon sjuk anledning skickade dit mig när det gick galant på en vanlig skola. Visst, det var en stökig klass som resulterade i alla bytte efter två veckor. Men hon bestämde sig för att jag skulle åka till någon jävla särskola istället för att bara byta till en annan klass som alla andra.

Något jag märkt med just skolan är att eleverna mår bra där. Dom känner gemenskap med varandra, dom förstår inte omvärlden men dom förstår varandra. Jag gör inte det. Väldigt ofta känner jag mig utanför och lite för "smart" för läroplanen. Samma ämne varje dag, tusen pedagoger som ska hjälpa till, det känns inte seriöst helt enkelt. Det känns som att jag inte borde vara där, varför vet jag inte.
Ibland när jag är ironisk på ett avancerat vis förstår eleverna inte mig. Dom kan liksom inte skifta från att ha varit seriös till att sedan skoja till det. Eller om man är dubbelsarkastisk, det funkar inte för dom.

Samtidigt som jag känner alla dom här känslorna vet jag inte om jag ska göra en ny utredning. Jag har träffat många aspergare som är helt 100 på att dom minsann inte har någon diagnos, men utomstående ser stora tecken på just AS. Kanske är jag en sån? Jag känner mig kluven... Om diagnosen hade varit rätt hade jag väl inte känt ett sådant tvivel?

Långt och knasigt inlägg, men jag behöver skriva av mig lite.

mnordgren:

Slog ihop två trådar om samma ämne.

Tvivlar också ibland. Har träffat en grupp andra aspergare en gång och jag tyckte att de flesta verkade ha mycket mer problem än mig. De var mer märkbart annorlunda. Psykologen säger att jag har högfungerande asperger.

Jag stämmer dock mer in på aspergerkriterierna än vad du säger att du gör. Men det märks inte tydligt för utomstående att jag inte är som andra.

I många avseenden är jag inte ett dugg lik många Aspergare, men nog känner jag igen en hel del diagnoskriterier som gör att jag känner mig som en Aspie, dock en högfungerande sådan (men det sa ingen av de som utredde mig något om).

Jag har heller inte haft några större problem med skiftena mellan ironi/sarkasm och allvar (även om jag missat). Förändringar i vardagen och saker som händer plötsligt tycker jag är en grund för att livet ska vara roligt (hatar när dagarna är förutbestämda och dag efter dag liknar varandra).

Överraskningar är trevligt, jag gillar spontana kramar mm som många här på forumet sagt att de inte klarar av.

KandiShaker, är det en Aspergerklass du går i, eller bara särskola?

Jag tycker att du ska prata med skolpsykologen om din placering i särskola och berätta att du anser att studietakten är för låg för dig, att du genom särskoleplaceringen blir märkt för livet och att det hindrar dig i dina framtida studie och yrkesval. Om det nu bara var en stökig klass du kom ifrån, varför ska då vuxna som inte vet hur du fungerar bestämma och sabotera din framtid (för ditt nuvarande yrke är väl knappast något du vill fortsätta med...)

Ja, är det en särskola så ska du bara därifrån fortast möjligt, hur det än ligger till med allt annat! En sådan är rent framtidssabotage för en normalbegåvad. (Och i onödigt hög grad för en förståndshandikappad med, tyvärr, även om de alternativ den personen har kanske är ännu sämre.)

Hon skriver att hon går i en skola för ungdomar med AS.

"Jävla särskola" tolkar jag mest som raljerande.

Kan så vara, men lika bra att varna när man inte vet. Saken är viktig.

Nja, "särskola" är väl lite att ta i. Men det känns som att jag går i en, har inga riktiga vänner eller så i skolan. Klart vi hänger och snackar på rasterna, men det är inte som om jag skulle vilja vara med dom på fritiden.
Mina vänner jag har utanför skolan slipper jag ha den här pedagogiska attityden. Det är då jag kan vara mig själv till 100% och inte behöva agera någon jävla morsa.

Skolan känns inte seriös, jag känner sällan att jag har den där härliga stressen om att man måste göra en viss grej. Eleverna utvecklas inte, vissa som är 20 skulle jag mentalt tro att dom är runt 12-14. Hemskt men sant. Är det inte lärarnas/föräldrarnas jobb att dessa ungdomar ska utvecklas för att sedan kunna få ett någorlunda bra jobb? Blir ledsen när jag tänker på det.

Det hemska var när vi bytte till en vettig svenskalärare ( många lärare slutar på skolan, ingen aning om varför... men det går vissa tragiska rykten ), jag trodde att jag var helt okej på svenska, men icke. Det var tydligen massor med kriterier jag inte kunde uppnå eftersom de tidigare svenskalektionerna har varit helt jävla meningslösa. Knappt några prov och en helt kass planering, inga genomgångar eller grupparbeten. Jag visste inte ens att "särskilt" stavades med k!?!?!?

Iallafall, jag har länge undrat om jag verkligen har asperger. Har träffat över 60 personer med as syndrom och jag har aldrig någonsin känt en gemenskap med dessa. Vissa är normala i början, men sen märker man hur dom egentligen är. Den sociala teatern tar slut.
Har pratat med min mamma om detta, hon tycker inte heller jag är särskilt aspie av mig. Visst kan en hel kväll ägnas åt att måla naglarna och sånt roligt, men det är inget som tar över mitt liv, om ni förstår...
Det som kan ta emot är hur jag är i skolan, jag vet inte, det känns som om personalen behandlar mig som om jag vore efterbliven, därav kanske man beter sig så också. Man blir som man blir behandlad.

Bör tillägga att mina utredningspapper blev felaktiga, kanske det kan vara något att ta upp?

Den enda gången jag faktiskt har känt gemenskap är när jag jobbat. ( Jobbar som strippa ). Har alltid känt att det är något som inte stämmer med mig, men när jag väl träffade dessa underbara tjejer insåg jag varför. Visst, alla är inte helt jävla fantastiska... Men jag har hittat några guldkorn.

linek skrev:Tvivlar du på din aspergerdiagnos?

Jag har tvivlat lite fram och tillbaka hela tiden. Ena dagen tycker jag att jag är rent klassiskt autistisk och jag vill bara gömma mig under täcket. Senare kommer bättre dagar då jag anser mig vara överlägsen drottning Cleopatra och tycker därför att diagnosen inte stämmer.

Men jag har äntligen insett att det inte är annat än olika dagar - bättre och sämre dagar - men att min AS alltid finns där.

Nu har jag dessutom precis fått reda på att en mycket nära släkting till mig har autism, och en annan nära släkting har ADHD så nu betvivlar jag inte längre diagnosen.

Truly, du har verkligen inte problem med folk, kan prata om väder och vind och allt möjligt.

KandiShaker skrev:Dom känner gemenskap med varandra, dom förstår inte omvärlden men dom förstår varandra. Jag gör inte det. Det känns som att jag inte borde vara där, varför vet jag inte.
Ibland när jag är ironisk på ett avancerat vis förstår eleverna inte mig. Dom kan liksom inte skifta från att ha varit seriös till att sedan skoja till det. Jag känner mig kluven... Om diagnosen hade varit rätt hade jag väl inte känt ett sådant tvivel?

Känner verkligen igen mej!!!
Det är jobbigt att hela tiden behöva sänka sig till en lägre nivå och "översätta till deras språk".
Du känner inte att du råkar bli övertydlig ibland mot normala?

För det har jag märkt och då tycker dom man är skitdryg. Jag tycker det är jobbigt att komma ihåg att växla. Man vet vilka skämt som passar sig där och utanför, men ibland kommer man spontant på något, och är skitnöjd, men hissen går inte enda upp, och själv går ens humör ner.

Eftersom man känner så starkt inom sig att det är fel, så är det förmodligen det.

KandiShaker skrev:Bör tillägga att mina utredningspapper blev felaktiga, kanske det kan vara något att ta upp?

Hur då fel? Fel papper i förhållande till utredningen eller blev hela utredningen fel? I det förra fallet tycker jag ju det verkar bättre att ha korrekta papper, men vet aldrig vad det kan leda till annars; i det senare fallet är ju utredningen värdelös och bör strykas ur dokumenten.

Sedan är väl nästa fråga om du tycker du har nytta av utredningen, eller skulle ha av en ny utredning. Jag tycker de saker du tar upp i den här tråden verkar viktiga, och det kan straffa sig svårt senare att inte ha litat på sin egen känsla och upplevelse och krävt vettiga besked och tillräckligt med frihet för att kunna andas av andra.

Även om man inte måste ha rätt bara för att det är en själv det handlar om, utan behöver självprövning och att ta andras synpunkter på allvar även om de är obehagliga, så måste man också där ytterst lita till sin egen inre kompass - tar man sådant från andra bara för att de säger det ramlar man omkull.

Och det där med kamraterna och svenskaundervisningen låter ju så att jag blir mörkrädd när jag läser det.

(För övrigt, bara för att ha nämnt det, finns det ju ett så stort spann bland aspergarna, förutom den oklara gränsdragningen mot "klassisk" autism, att man mycket väl kan ha asperger utan att passa i en sådan miljö som den du verkar beskriva. Jag tror inte så många av de aktiva här på forumet skulle ha gjort det.)

lallic skrev:Truly, du har verkligen inte problem med folk, kan prata om väder och vind och allt möjligt.

Var det en fråga utan frågetecken, ett konstaterande eller en retorisk fråga? Jag förstår inte riktigt vad du vill ha sagt eller vad det är jag ska svara på...

Jag undrar också över lallic.

Humor eller felplacerat allvar? (Är h*n läkare t.ex.?):
har-jag-asperger-t16740.html
post435516.html#p435516

Diskussionerna som börjar här?
ditt-resultat-pa-aspie-quiz-t1520-216.html
post434876.html#p434876
(där h*n också uppträder som om h*n känner ett par stycken här. Kanske h*n gjorde i det fallet, vad vet jag? Eller återigen någon form av humor?)
post435568.html#p435568

H*ns diskussioner tog jag på allvar. Men inlägget i den här tråden fick mig att undra om h*n helt enkelt trollar. Undra, märk väl, jag påstår det inte.

Zombie:

Jo, jag har också lagt märke till dessa inlägg. Det är därför jag är lite försiktig i mitt svar till lallic. Jag vet inte vad h*n är ute efter.

Och naiv som jag brukar vara, så skriver jag ofta lååååååååååånga inlägg om mig själv för att i varje fall försöka ge en någotsålunda bild av hur jag tror att jag fungerar. Men det vill jag inte göra nu, för risken finns att jag får ett korthugget tvetydigt inlägg till svar. Orkar inte med sånt. Bättre att fråga, rakt och ärligt, vad h*n menar!

Gratulerar! (Har gjort den resan själv ett antal gånger i livet...)

Zombie och Truly

Självklart var detta på skoj: http://www.aspergerforum.se/har-jag-asperger-t16740.html#p435516

Det där med "Analyserar.. Ja, du har AS" ser du nog själv är skämtsamt skrivet. Jag är ju ingen robot som kan analysera någon via internet och sen spotta ut svar.

När det sen gäller diagnoser och utredningar så görs det olika bedömningar beroende på vem som utreder dig. Jag kan nästan garantera att du hade fått olika diagnoser om du rest runt i landet och gjort utredning.

Zombie, om du läser vidare i de trådar du länkat till, så ser du att AAA verkar vara med på det jag skriver. Alltså det är inget "trams" utan en diskussion och frågor som jag tar upp (bla till AAA).

Skakar på huvudet över din förmåga att slå in öppna dörrar, lallic. Om det nu är så att du inte driver med oss, utblandat med allvar för att förvirra (?), så får du nog skaffa dig litet mer tilltro till andra skribenters djup och intellekt. Åtminstone till mitt.

Och/eller läser du bara sporadiskt här? Rätt anmärkningsvärt att du har missat exempelvis att diagnosticeringens godtycklighet är ett ledmotiv här på forumet.

Zombie, jag förstår inte vad du menar riktigt. Du undrade, och jag försökte förklara så gott jag kan.

Du ställde frågor som tex:

"Humor eller felplacerat allvar?"

Jag försökte ge dig ett svar genom att förtydliga mitt tidigare inlägg.

Samt:

"där h*n också uppträder som om h*n känner ett par stycken här. Kanske h*n gjorde i det fallet, vad vet jag? Eller återigen någon form av humor?"

Här försökte jag också ge dig ett svar när jag skrev att jag inte är ute efter att skämta, utan ställa frågor (till AAA i det här fallet) och skapa en diskussion.

När jag sen svarar så utförligt jag kan, så tycker du att jag slår in dörrar som redan är öppna osv.

Jo, jag ser vad som är skämtsamt skrivet i dina fall. För den skull kan det finnas allvar under, särskilt mot bakgrund av att du verkar påläst (åtminstone i vissa riktningar) och tar en hög profil i det avseendet. Se också tillägget jag gjorde ovan efter att du hade svarat.

Vad AAA:s reaktion beträffar så tycker jag inte den hör hit. Jag uppfattar det som att du påstår kontroversiella saker tvärsäkert över nätet om folk du inte känner, och det är enbart tur om den du gör det om har nog med omdöme, jämnt humör och dessutom kunskaper om de alternativ du underkänner för att dels inte avvisa rakt av, dels ignorera din tvärsäkerhet såpass att det hela blir till ett nyttigt tips. Observera att jag då inte syftar på sakinnehållet - jag är inte den som vill se något ur bara en vinkel, en annan punkt där jag får intrycket att du är anmärkningsvärt okunnig om många av oss andra här - utan din hållning till hela frågan.

Du skrev bland annat att jag verkar okunnig om många av er andra här, och jag kan inte annat än hålla med dig. De flesta av er här har jag aldrig ens träffat.

Jag håller dock fast vid mitt påstående ang överdiagnosticeringstrenden av NPF och att man missar komplex differentialdiagnostik (personlighetsstörningar vs NPF m.m.) som jag skrev i en annan tråd.

Jag ber om ursäkt ifall mina svar hittills inte varit tydliga nog. Jag ska ta mig tid att svara så utförligt jag kan i fortsättningen.

Jag tror vi fortsätter tala förbi varandra men jag vet inte hur jag ska vara tydligare. Utom i två saker:

När jag skriver att jag tycker du verkar okunnig om andra här så syftar jag på vad jag uppfattar att man kan läsa sig till av deras inlägg under så att säga rimligt aktuell tid.

Skepsis skulle jag inget ha emot, som sagt (fast jag sa det i annat ordalag). Men jag uppfattar inte dig som skeptisk i den här frågan mer än i så fall selektivt, och i motsvarande mån okritisk åt andra hållet. (Möjligen aspigt innördad? )