Tvivlar du på din aspergerdiagnos? (Omröstning)
Rosamunda skrev:Aspkvinna: Har de sagt VARFÖR de är så säkra på att du har asperger ? Och VARFÖR de vill göra om utredningen? Det skulle vara intressant att höra mer.
Nej, det var väl lite de också min psykiater skrattade åt att det var inte riktigt klart hur dom tänkte dvs om dom tänkte över huvud taget eller om det var bekvämt att skjuta lite på framtiden... men vi ska höras om allt i januari så får vi väl fnissa vidare då. Jag måste säga att min psykiater i alla fall har humor.
Kunde ju inte låta bli att fråga om det var psykiatripolitik om att sätta diagnos eller inte som spökade i korridorerna!
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna skrev:earlydayminer skrev:Hmm, interesting.
Ja, minst sagt! Men jag betraktar mig just nu som försökskanin i utredningsträsket!
Jag skulle vilja bli försökskanin. Ge mig några tips!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:Aspkvinna skrev:earlydayminer skrev:Hmm, interesting.
Ja, minst sagt! Men jag betraktar mig just nu som försökskanin i utredningsträsket!
Jag skulle vilja bli försökskanin. Ge mig några tips!
Möjligen är det bara att kliva in innanför sjukhusdörrarna så börjar det!
Nej, skämt och sido. Begär vård för det du hittar i dig själv så du träffar på dessa klurande människor! Men jag skulle inte göra det om jag inte kände att jag hade en bra läkare med mig i racet!
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer skrev:Aspkvinna skrev:earlydayminer skrev:Hmm, interesting.
Ja, minst sagt! Men jag betraktar mig just nu som försökskanin i utredningsträsket!
Jag skulle vilja bli försökskanin. Ge mig några tips!
Aspkvinna skrev:
Möjligen är det bara att kliva in innanför sjukhusdörrarna så börjar det!
Nej, skämt och sido. Begär vård för det du hittar i dig själv så du träffar på dessa klurande människor! Men jag skulle inte göra det om jag inte kände att jag hade en bra läkare med mig i racet!
Hehe. Det är väl ungefär så!
Mm, mm. Det låter lite krångligt det där. Men jag måste säga att jag är lite nyfiken på om jag platsar in någon annanstans. Förmodligen gör jag inte det, men nyfikenheten flyter i mina ådror.
En bra läkare är helt klart ett plus i kanten. (Eller hur säger man?)
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Agatha skrev:Ni som betvivlar att era diagnoser är korrekta, har ni utretts av team eller bara psykiater/psykolog?
Utretts enbart av neuropsykolog.
I mitt fall finns en cp-skada med i bilden. Msstänker därför att det har blivit något fel där - diagnosen är i mitt fall konstruerad (utredaren sade detta) för att jag skulle kunna få hjälp för den problematik som trots allt fanns. Det handlade dock om att jag anses vara ett gränsfall.
Jag tror i efterhand att en alltför stor tyngdvikt lagts på den neuropsykiatriska sidan istället för den neurologiska,där jag faktiskt haft och har diagnos. För mig förefaller det som att np/autismspektraliknande tillståndet handlar mer om sviter av depressioner och stress jag utsatts för till följd av de problem som finns på grund av cp-skadan (mobbing, problem i arbete-observera att det aldrig rört sig om några psykosociala eller sociala problem inom arbete och skola/utbildning undantag grundskolan då jag var mobbad på grund av cp). Det är känt att cp även kan ge upphov till problem med perceptionen.
Jag funderar längre fram på att begära en second opinion, inte för att utredningen är dåligt gjord-den är mycket nogrann utifrån neuropsykiatrisk synvinkel vad gäller antalet tester, men det är just detta att inga arbetsterapeuter eller neurologer funnits med i någon fas av utredningen. Dessutom har jag själv börjat misstänka att den längre tids press (det handlar om flera år) jag befunnit mig i satt sina spår vad gäller stress vilket i sin tur påverkade resultaten i WAIS-III. Det fanns nämligen noterat att jag på grund av stress presterat sämre än vad jag egentligen skulle kunnat. Känns lite knepigt att ett sådant test då ska få ligga till grund för min framtid så som det dessvärre fått möjlighet till nu (en miss av mig att vara så öppen med diagnos inför myndigheter....).
Det finns anledning att ifrågasätta en del, med tanke på att jag är gränsfall. I korthet.
Senast redigerad av Fantasy 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
Är jag en Aspergare på riktigt?
Ja, som en del av er har läst i mina inlägg så har jag fått den diagnosen. Men jag tvivlar. Jag har tagit reda på diagnoskriterier och läst böcker om hur personer med AS upplevs och hur de upplever sig själva.
Det som passar in på mig är de sociala svårigheterna. Men de kan lika gärna bero på min uppväxt i en dysfunktionell familj med våld, alkoholism och psykisk misshandel. Kan nämna att mitt enda syskon, en halvbror, blev alkoholist, kriminell och schizofren och har tillbringat de senaste åren på Säter. Jag har mycket svårt att lita på folk, känner inget större behov av att småprata med folk utan vill helst gå därifrån så fort som möjligt. Jag har dessutom alltid haft en känsla av att jag kommer att få vandra genom livet ensam och att jag bör göra mig av med människor som står/stått mig nära.
Vad är det då som inte passar in på mig? Jag har inga problem att förstå ironi, sarkasmer, abstrakt tal eller tyda tonfall eller blickar (icke verbala signaler). Jag har inget "specialintresse" - tvärtom, jag tycker jag har svårt att hitta saker som intresserar mig. Jag har alltså inget behov av att hålla monologer för folk, och jag fattar när det är dags att sluta prata. Jag förstår när det är dags för komplimanger, frågor eller lyssnande på den andra parten. Jag har heller inga problem att organisera saker eller att få ordning på vardagliga saker. Inga tics, rörelser eller pratande för mig själv, eller avvikande tonfall.
De sociala problemen beror alltså inte på att jag inte förstår vad som förväntas av mig, utan på att jag uppfattar det som att jag då måste utföra nåt slags skådespeleri. Det känns falskt.
Ja... är jag en aspie eller inte?
Det som passar in på mig är de sociala svårigheterna. Men de kan lika gärna bero på min uppväxt i en dysfunktionell familj med våld, alkoholism och psykisk misshandel. Kan nämna att mitt enda syskon, en halvbror, blev alkoholist, kriminell och schizofren och har tillbringat de senaste åren på Säter. Jag har mycket svårt att lita på folk, känner inget större behov av att småprata med folk utan vill helst gå därifrån så fort som möjligt. Jag har dessutom alltid haft en känsla av att jag kommer att få vandra genom livet ensam och att jag bör göra mig av med människor som står/stått mig nära.
Vad är det då som inte passar in på mig? Jag har inga problem att förstå ironi, sarkasmer, abstrakt tal eller tyda tonfall eller blickar (icke verbala signaler). Jag har inget "specialintresse" - tvärtom, jag tycker jag har svårt att hitta saker som intresserar mig. Jag har alltså inget behov av att hålla monologer för folk, och jag fattar när det är dags att sluta prata. Jag förstår när det är dags för komplimanger, frågor eller lyssnande på den andra parten. Jag har heller inga problem att organisera saker eller att få ordning på vardagliga saker. Inga tics, rörelser eller pratande för mig själv, eller avvikande tonfall.
De sociala problemen beror alltså inte på att jag inte förstår vad som förväntas av mig, utan på att jag uppfattar det som att jag då måste utföra nåt slags skådespeleri. Det känns falskt.
Ja... är jag en aspie eller inte?
Senast redigerad av TK71 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
Inte helt uppenbart asperger, nej. De som diagnosticerade dig kan ha misstolkat och missläst dina symptom.
Vore jag du och kände som du att 'jag har nog inte asperger' skulle jag vara glad - det är ingen höjdare att ha asperger eller asperger-drag eftersom det ger en utanförkänsla och med tiden utanförskap i samhället (men det kan dock också ge en upplevelse av insikt och självkunskap som man inte hade tidigare). Om du känner igen dig i detta med utanförskap då kan det hända att du har asperger.
Vore jag du och kände som du att 'jag har nog inte asperger' skulle jag vara glad - det är ingen höjdare att ha asperger eller asperger-drag eftersom det ger en utanförkänsla och med tiden utanförskap i samhället (men det kan dock också ge en upplevelse av insikt och självkunskap som man inte hade tidigare). Om du känner igen dig i detta med utanförskap då kan det hända att du har asperger.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Det kan vara en feldiagnos, men det kan lika gärna vara att du är mer "drabbad" vad det gäller vissa aspekter av ditt autismspektrumtillstånd, men mindre "drabbad" på andra områden. Eller att du lärt dig kompensera för mycket som andra har medfött.
Eller, vilket inte alls är otänkbart, att det är BÅDE och. Dvs att du EGENTLIGEN har en annan diagnos/problematik i botten och så en inte så typisk AS på det?
Folk med AS är mer olika sinsemellan än folk utan, säger många som är kunniga på området. Så utgå inte ifrån hur diagnoskriterierna är skrivna (de är erkänt yxiga). Läs vad folk säger här och se om det känns mer rimligt än sånt som skrivs på andra forum, läs vad folk skriver i självbiografier osv.
Och sen kan det ju vara så att en del av det dysfunktionella i din uppväxt handlar om att nån annan har ett gäng bokstäver också..?
Sorry för mitt osammanhängande inlägg. Jag har folk som pratar precis bredvid mig, det är svårt att skriva då.
Eller, vilket inte alls är otänkbart, att det är BÅDE och. Dvs att du EGENTLIGEN har en annan diagnos/problematik i botten och så en inte så typisk AS på det?
Folk med AS är mer olika sinsemellan än folk utan, säger många som är kunniga på området. Så utgå inte ifrån hur diagnoskriterierna är skrivna (de är erkänt yxiga). Läs vad folk säger här och se om det känns mer rimligt än sånt som skrivs på andra forum, läs vad folk skriver i självbiografier osv.
Och sen kan det ju vara så att en del av det dysfunktionella i din uppväxt handlar om att nån annan har ett gäng bokstäver också..?
Sorry för mitt osammanhängande inlägg. Jag har folk som pratar precis bredvid mig, det är svårt att skriva då.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Flawed skrev:Varför fick du en diagnos?
Mja... mått psykiskt dåligt i många år, fått diverse olika diagnoser genom åren, men nuvarande psykologen tror att jag har Aspergers istället och att ingen kommit att tänka på det eftersom hon tycker att jag lärt mig kompensera för mina problem intellektuellt. Att diagnosen kom just nu tror jag beror på att psykologen vet att jag blir utförsäkrad nästa år, och att jag då får ett lite bättre utgångsläge gentemot F-kassan med stämpeln "funktionshindrad".
Senast redigerad av TK71 2011-05-04 16:26:52, redigerad totalt 1 gång.
AAA skrev:Känner du igen dig i de diagnoserna du fått? Det finns träffar att gå på också, om du kan tänka dig det.
Jag vet inte. Jag har alltid haft svårt att tänka mig som "psykiskt svag" - och det är ett direkt arv från min mamma som föraktar psyksjuka.
Jag vet att det finns en Asperger-förening i min stad, men jag tror inte jag skulle våga mig dit. Inte än i alla fall.
Senast redigerad av TK71 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
För mig är det enda som är viktigt att finna ett sätt att leva på, som funkar för mig. Jag fick diagnoser genom att säga hur det känns i olika situationer. Tycker nog det hjälpt en del, känner igen mig i vad du skriver.
Meningen med livet är nog att det ska levas, inte bara överlevas.
Meningen med livet är nog att det ska levas, inte bara överlevas.
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
För min del har det varit min räddning att jag kunnat identifiera mig med något och bygga upp någon slags personlighet genom det, som kanske kan vara jag. Då kan jag få en identitet och en integritet för att sätta gränser och bli respekterad. Jag vet äntligen lite vem jag är. Det är svårt att stå upp för någon som är helt obekant, även om det är jag själv. Det är inte lätt, men ganska enkelt om du hittar ett sätt på som funkar för dig. Det hoppas jag verkligen att du gör.
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
Farligt att identifiera sig med diagnoser. Speciellt om man är feldiagnostiserad också. Själv är jag en misslyckad människa, på alla plan. Har misslyckats totalt med livet, både ekonomiskt (skulder, sitter fast, kan ej flytta osv) och socialt, har inga vänner och lider av ensamheten men när jag väl får chansen, så tycker jag bara det är besvärligt. Står utanför arbetsmarknaden också. Hoppas 2010 blir bättre!
Senast redigerad av lallic 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
Jag pratar inte endast om diagnos. Det här var mycket tidigare. Ursäkta om jag är otydligt emellanåt. Däremot kan diagnoser vara en del av en förklaringsmodell så jag slipper känna skuld (vad jag gjort) och skam (vad jag är) hela tiden. Det är så svårt att förändras eller acceptera omständigheter eller delar hos mig själv om jag inte vet om dem.
Jag menar, för min del, att det egentligen handlar om självacceptans.
Hoppas 2o1o nu blir en vändpunkt för dig!
GOTT NYTT DECENNIUM!
Heter det så? Ja, decimal är tiondel...
Jag menar, för min del, att det egentligen handlar om självacceptans.
Hoppas 2o1o nu blir en vändpunkt för dig!
GOTT NYTT DECENNIUM!
Heter det så? Ja, decimal är tiondel...
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
TK71, känner igen mig i det du skriver och genomgår en NPF-utredning just nu där de misstänker att min uppväxt i en dysfunktionell familj kan vara orsaken bakom de NPF-symtom jag har.
Det är tydligen inte helt omöjligt att ett trauma som gett långvarig stress under uppväxten och senare i livet ger sådana symtom och kan, vad jag förstår, förväxlas med tex. Asperger eller AD(H)D.
Å andra sidan kan det ju vara så att man ändå har AS i grunden.
Det är tydligen inte helt omöjligt att ett trauma som gett långvarig stress under uppväxten och senare i livet ger sådana symtom och kan, vad jag förstår, förväxlas med tex. Asperger eller AD(H)D.
Å andra sidan kan det ju vara så att man ändå har AS i grunden.
Senast redigerad av LILITH_ 2011-05-04 16:26:53, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Aspergare och vården