Anastasia skrev:Jag tvivlar inte längre, men jag har gjort det tidigare då andra har tvivlat på min diagnos. Jag hade svårt att få diagnos för att jag inte gav ett så "aspigt" intryck, men det har ju mycket att göra med att jag ofta anpassar mig efter andra i sociala sammanhang, och inte visar så mycket av mig själv.

När jag fått mer tid att vara ensam och begrunda mig själv så tycker jag helt klart diagnosen stämmer. Jag är ganska autistisk på många sätt men jag har lärt mig hur människor fungerar, och när jag orkar brukar jag kunna hålla upp en fasad som döljer mycket av min annorlundahet, så det är väl antagligen det som lurar folk. Vid kortare möten brukar jag nog bara uppfattas som lite blyg och reserverad, men jag vet ju själv att jag är mycket mer annorlunda inuti.

Jag känner tydligt igen mig i mycket Anastasia beskriver.
Skillnaden är bara den att jag sätter upp en mycket framåt, positiv och platstagande fasad (inte blyg alltså).
Jag är mån om att folk får ett väldigt positivt intryck av mig, då jag tror att det kan gynna mig.
Jag tror även att det har hjälpt mig en bra bit med egen utveckling och fått bort mycket av blygheten. (Jag led av nästintill sjuklig blyghet när jag var liten.)

Jag blir väldigt utmattad av att vara bland människor, vilket få i min omgivning (vet om och/eller) kan förstå.
Oftast har jag en central roll i sociala sammanhang, vilket jag själv väljer. Men det tröttar ut mig enormt och jag brukar tvingas "vila ut" efteråt.

Min autism (AS) var mycket tydligare och mer utpräglad då jag var liten.
Jag var exempelvis totalpassiv bland andra barn och stod bara på ett ställe och tittade på när de andra lekte. Var helt oförmögen (och ointresserad av) att ta kontakt.
Kände mig som en vuxen i ett barns kropp..

Jag ser mig själv som en ledartyp, och det har jag alltid varit.
Väldigt envis "my way or the highway" typ.
Har många gånger inte förstått (förrän efteråt) när jag "trampat på" andra, men jag har alltid utgått från att jag vet bättre än gemene man (NT) och därför sällan litat till deras omdömen.
Har tidvis varit totalt utfryst i skolan och allmänt ickeomtyckt, men har alltid hittat strategier för att klara mig.

Jag känner inte igen mig i alla typiska Asperger-drag dock.
Har t ex inget utpräglat specialintresse längre.
Troligen av den anledningen att jag inte har haft utrymme och tid för det sedan jag fick min dotter.

Många NT beskriver hur de "blivit vuxna" men jag kan inte känna så.
Har alltid känt mig som en vuxen. Redan som barn noterade jag att min förmåga att tänka och dra slutsatser var överlägsen de flesta (neurotypiska) vuxnas.

Jag är övertygad om att min diagnos stämmer, och har aldrig tvekat.
Det var verkligen en lättnad när jag fick diagnosen; så många pusselbitar som föll på plats..

Lakrits skrev:

alfapetsmamma skrev:Jag har ingen så jag ifrågasätter den inte. Får jag en däremot (så snart utredningen är klar) så kommer jag fortsättningsvis tänka som nu, att jag har mycket större problem med annat än grundproblemen i Wings symtomtriad.

Alltså, för att vara tydligare: jag har mindre problem med en begränsad förmåga till språklig och icke-språklig kommunikation, social interaktion och ett beteende präglat av specialintressen, egenskapade rutiner och "fixa ideer" än vad jag har med t ex

- ojämn begåvningsprofil som gör mig obegriplig för andra (och mig själv i viss mån, särskilt tidigare)

- exekutiva dysfunktioner som närminnesproblematik, igångsättningssvårigheter, ovilja till övergångar i aktivitet när jag väl börjat, motivationsberoende osv

- hemskt ojämn energinivå

- stressallergi

- perceptionsstörningar, som ljudöverkänslighet och grovmotorisk klumpighet (spiller på mig, går in i grejer osv)

Exakt samma som jag har. Men det beror inte direkt på min AS, utan på min (utmattnings)depression. Min psykolog inom neuropsykiatrin sade att det var väldigt vanligt med utmattningsdepressioner hos AS-pastienter.

Den sista punkten (ljudkänslig, dålig balans etc.) har jag alltid haft, men det är vanligt hos AS-patienter det också.

Själv är jag sjukskriven för det jag kallar vidbrändhet, istället för utmattningsdepression, och en av anledningarna till att jag bad om utredning var just att jag kom att undra om jag egentligen är det eller om det är bokstäver som löpt amok under tokpress.

Det är så många här på AF som kommit för utredning först efter ett gäng med depressionsvändor att man nästan kunde screena för AS när folk blir utbrända. Skojar mest, men det vore bra att försöka vara lite vidsyntare i sitt perspektiv inom vården och psykvården tänker jag.

Ett bra exempel på större kunskap är att screena för bipolaritet när folk söker för depression. Många bipolära söker ju hjälp först i sitt deprimerade tillstånd, och upplever sig inte som sjuka när de är maniska (särskilt inte om de "bara" är hypomana. Ger man dessa människor SSRI för depressionen de söker för kan medicinen utlösa mani! Scary shit, och det är himla bra att man försöker ta in den kunskapen på vårdcentraler idag. Om det jag läst stämmer.

Kul tråd förresten! Tänkte skriva ut lite och visa utredardoktorn. Kanske.

Mmm. Jag har inte fått någon diagnos än, är mitt i slutskedet av en utredning. Men psykiatern, ledaren för teamet, har sagt att han tror jag har både en släng av AD(H)D och Aspergers, men det verkar som att han vill att jag ska godkänna den diagnosen själv innan han sätter den. Jag tycker att det i sig verkar en smula märkligt.

Jag har inget problem att acceptera AD(H)D, eller ADD är det väl snarare, eftersom jag otvivelaktigt har någon slags uppmärksamhetsstörning hur som helst (känner igen mig ganska mycket i alfapetsmammas beskriving), men Aspergers? Jag vet inte. Har läst på ganska mycket om det de två senaste veckorna, visste nästan ingenting innan. Och jag känner mig betydligt mer benägen att acceptera en eventuell diagnos nu än vad jag var bara för ett par dagar sedan.

Men jag är lite rädd att jag så att säga ska bli "lurad på" en diagnos. Det känns lite som att han kanske redan bestämt mig för att jag var AS redan efter vårt första möte och sedan tolkat mina svar därefter. Samtidigt har jag tyckt att han är väldigt bra och förtroendeingivande generellt sett. Det var bara under det senaste mötet jag fick den känslan. Så jag vet inte. Jag vet inte om det bara är jag själv som är i något slags "förnekelsestadium" eller om min skepticism är befogad.

Kanske vill han fösäkra sig om att du tycker du är betjänt av en diagnos? AS är ju inget man är skyldig att ha papper på bara för att man har det.

***************************************************************

Min diagnos tvivlar jag inte ett ögonblick på sedan jag läste in mig litet innan jag fick den. Den förklarar alldeles för mycket som har varit gåtor eller rentav osynliga irritationsmoln i hela mitt liv. Trots att den inte alls är optimal - kanske skulle någon annan NPF-rubrik passa bättre i en hypotetisk framtid - men det tillskriver jag forskningsläget och föråldrat grova och trånga kriterier.

docfrasse skrev:
alfapetsmamma skrev:
- ojämn begåvningsprofil som gör mig obegriplig för andra (och mig själv i viss mån, särskilt tidigare)

- exekutiva dysfunktioner som närminnesproblematik, igångsättningssvårigheter, ovilja till övergångar i aktivitet när jag väl börjat, motivationsberoende osv

- hemskt ojämn energinivå

- stressallergi

- perceptionsstörningar, som ljudöverkänslighet och grovmotorisk klumpighet (spiller på mig, går in i grejer osv)

DAMP (AD/HD + DCD) med autistiska drag?

tahlia skrev
Det där fick nästan mig att tvivla, eller snarare undra om jag har fler än en diagnos. Problembeskrivingen kunde lika gärna vara min egen om jag lade till några fler punkter....

Skulle kunna passa in på mig också, med vissa ändringar inom då fram för allt perceptionsstörningar. Tror att det just ser ut så här för många av oss, med några plus och minus i beskrivningen ovan.

Jag är absolut säker på att jag har rätt diagnos, men jag har säkert minst drag av flera andra. Men dessa har jag ingen nytta av att ha på papper. Men min egen insikten av dem, har en betydelse för mig.

Jag också bitvis vacklat i min tilltro till diagnosen.

Det var när jag (av olika anledningar) började läsa om AS för drygt ett år sedan som det kändes som om någon plötsligt tänt lyset i mitt liv, det var ju mig de skrev om, så många exempel som stämde osv. Gick igenom informationen med maken som svarade att "Ja, det där är ju du". Vidtog åtgärder för att bli utredd och nu drygt ett år senare står jag här med diagnoserna AS och ADHD och oerhört mycket mer kunskap om både diagnoserna och vad de innebär för mig som individ.

Mitt största problem med att acceptera diagnoserna är att jag helt saknar någon att identifiera mig med. Jag känner ingen med AS som är som jag, dvs. så kamouflerad och tränad i att kompensera, att det t.o.m tog psykologen en bra stund att känna igen tecknen under själva utredningen. Detta, och en rad ifrågasättanden från omgivningen, har gjort att jag tänkt att "Nä, jag kan inte ha detta, jag är ju inte si eller så". Men. Jag uppfyller en hel rad med diagnoskriterier. Orkar inte skriva mer nu men utöver det så känner jag igen mig mycket väl i inläggen av alfapetsmamma, Anastasia och missbutterfly. Och nu är jag överens med diagnosen. Antar att det kan vara en del i processen att vackla lite när man är nyligen diagnosticerad.

Lite naivt trodde jag kanske också att en diagnos skulle ge mig någon sorts automatisk tillhörighet någonstans. Det gjorde den inte.

Aura Lux skrev:Jag känner ingen med AS som är som jag, dvs. så kamouflerad och tränad i att kompensera

Det är nog svårt att hitta sådana medmänniskor om de inte har utretts och diagnosticerats, just p.g.a. deras förmåga att smälta in. Men du kan ta kontakt med din lokala RSMH-förening och se om de har någon träffpunkt för personer med psykiska funktionshinder. I Uppsala finns det flera stycken. Annars brukar neuropsykiatrin vara bra att fråga, de samlar ofta på sig goda råd och tips från andra patienter om kontaktcentra just där de bor.

Lakrits skrev:

Aura Lux skrev:Jag känner ingen med AS som är som jag, dvs. så kamouflerad och tränad i att kompensera

Det är nog svårt att hitta sådana medmänniskor om de inte har utretts och diagnosticerats, just p.g.a. deras förmåga att smälta in. Men du kan ta kontakt med din lokala RSMH-förening och se om de har någon träffpunkt för personer med psykiska funktionshinder. I Uppsala finns det flera stycken. Annars brukar neuropsykiatrin vara bra att fråga, de samlar ofta på sig goda råd och tips från andra patienter om kontaktcentra just där de bor.

Elelr snarare Föreningen Autism och/eller Attention som är mer inriktade på NPF. Eller gå på nån Aspergerforum ellr OA-träff. RSMH har väl till störrsta delen psykiska sjukdomar; depp, bipolär, schizofreni och sånt?

MsTibbs skrev:

Lakrits skrev:

Aura Lux skrev:Jag känner ingen med AS som är som jag, dvs. så kamouflerad och tränad i att kompensera

Det är nog svårt att hitta sådana medmänniskor om de inte har utretts och diagnosticerats, just p.g.a. deras förmåga att smälta in. Men du kan ta kontakt med din lokala RSMH-förening och se om de har någon träffpunkt för personer med psykiska funktionshinder. I Uppsala finns det flera stycken. Annars brukar neuropsykiatrin vara bra att fråga, de samlar ofta på sig goda råd och tips från andra patienter om kontaktcentra just där de bor.

Elelr snarare Föreningen Autism och/eller Attention som är mer inriktade på NPF. Eller gå på nån Aspergerforum ellr OA-träff. RSMH har väl till störrsta delen psykiska sjukdomar; depp, bipolär, schizofreni och sånt?

Ja, det också. Men i Uppsala har de varit de mest framträdande i debatten också när det gäller AS- och AC/DC-diagnoser (f'låt, kunde inte låta bli ). Men visst, ju fler ställen man letar på, desto större sannolikhet att hitta det man letar efter

Lakrits och MsTibbs: Tack!!

Vassego

Finns det en webblänktråd (kan inte hitta någon) med bra länkar, eller skall vi göra en?

Lakrits skrev:Vassego

Finns det en webblänktråd (kan inte hitta någon) med bra länkar, eller skall vi göra en?

Jag har nyligen blivit medlem i RFA och Attention, OA känner jag till men vet uppriktigt sagt inte om jag vågar ge mig iväg på ngn träff...
Var på ett föredrag på Aspergercenter häromkvällen och det var med nöd och näppe jag lyckades ta mig dit.

Aura Lux skrev:Jag också bitvis vacklat i min tilltro till diagnosen.

Det var när jag (av olika anledningar) började läsa om AS för drygt ett år sedan som det kändes som om någon plötsligt tänt lyset i mitt liv, det var ju mig de skrev om, så många exempel som stämde osv. Gick igenom informationen med maken som svarade att "Ja, det där är ju du". Vidtog åtgärder för att bli utredd och nu drygt ett år senare står jag här med diagnoserna AS och ADHD och oerhört mycket mer kunskap om både diagnoserna och vad de innebär för mig som individ.

Mitt största problem med att acceptera diagnoserna är att jag helt saknar någon att identifiera mig med. Jag känner ingen med AS som är som jag, dvs. så kamouflerad och tränad i att kompensera, att det t.o.m tog psykologen en bra stund att känna igen tecknen under själva utredningen. Detta, och en rad ifrågasättanden från omgivningen, har gjort att jag tänkt att "Nä, jag kan inte ha detta, jag är ju inte si eller så". Men. Jag uppfyller en hel rad med diagnoskriterier. Orkar inte skriva mer nu men utöver det så känner jag igen mig mycket väl i inläggen av alfapetsmamma, Anastasia och missbutterfly. Och nu är jag överens med diagnosen. Antar att det kan vara en del i processen att vackla lite när man är nyligen diagnosticerad.

Lite naivt trodde jag kanske också att en diagnos skulle ge mig någon sorts automatisk tillhörighet någonstans. Det gjorde den inte.

Kom gärna på en träff hos Pemer eller liknande, i Stockholmstrakten alltså, så kan du få träffa en annan mycket välkamouflerad en.. Om du nu kände igen dig i somligt jag skrivit så kan det väl vara roligt att ses också!


Moderator Titti:

Fortsättningen på detta och annat kring träffar (både med och utan Pemer) är flyttad till en annan tråd

Jag tvivlar på dem som tvivlar på mig!
Det är ett förtvivlande tvivel hit och dit..

Nu har jag inte AS-diagnos utan fobisk PS och atypisk autism men de bitar som hör till autismen är klockrena AS-symtom. Har läst en del om AS och känner mig väldigt hemma där. Så hade jag fått AS som diagnos så hade jag inte blivit förvånad eller ens haft en tanke på att betvivla den. Alltför mycket stämmer in.

Milyc skrev:Har aldrig tvivlat ett ögonblick sedan jag fick AS beskrivet för mig. Jag var och är fortfarande en klockren aspergare. Om jag skulle få skäl att tvivla är det så otroligt mycket i mitt liv som inte skulle gå ihop så det finns ingen anledning även om somliga NT som både är okunniga om AS och inte känner mig särskilt väl ibland har slängt ur sig att jag inte kan ha AS eftersom jag "är så duktig". Detta tycker jag dock bara är kränkande då det är att underskatta aspergare som grupp oerhört grovt då det finns många aspergare som är mycket duktigare än jag.

Jag har heller aldrig tvivlat på min As. diagnos och det är ungefär likdant det för mig fast jag är ett gränsfall för vissa av sakerna jag har problem med pga. av min As. är stora (och vissa har jag inte alls). När jag fick min diagnos rätades många ? ut och jag och min familj vet varför det löper en röd tråd med "tokigheter" hos mig om än mer sällan nuförtiden tackvare övning med hjälp av terapi och god motivation.

Jag gillar inte heller när folk säger så för de uttalar sig om något de inte kan = okunskap. En nära vän till mig gjorde det en gång eftersom jag är väldigt verbal och har många kloka tankar. Han menade inget ont men saknar en del kunskap om As. men jag förklarar efterhand för att minska missförstånden.

Han hade undrat över varför jag tappar information ibland. Efter en tid vi haft kontakt fick jag min diagnos och en tid därefter berättade jag för honom att jag har As. och att jag därför tappar information ibland. Aha; sa han nu förstår jag. "Den sista biten i tetrisspelet hamnade på plats". Han hade trott att jag var ointresserad av en del av det han berättade och det blev väldigt förbryllande för honom eftersom jag ställde samma fråga mer än en gång ibland och sedan inte mindes ändå. (Dessutom har han delvis dåligt minne..)

Jag vet inte, själv tycker jag mest att jag har problem med koncentrationssvårigheter och tankspriddhet, men alltför många as-personer jag stött på verkar tro sig vara mera "o-aspiga" än vad de egentligen är.

-Kanske tillhör jag själv den gruppen (folk som inte alltid är medvetna om sina aspiga sidor), kanske inte..

ford skrev:Jag vet inte, själv tycker jag mest att jag har problem med koncentrationssvårigheter och tankspriddhet, men alltför många as-personer jag stött på verkar tro sig vara mera "o-aspiga" än vad de egentligen är.

-Kanske tillhör jag själv den gruppen (folk som inte alltid är medvetna om sina aspiga sidor), kanske inte..

De kanske har missat att ge dig ADHD-diagnos? Och det andra, om att missa hur man ter sig, håller jag med om.

ford skrev:Jag vet inte, själv tycker jag mest att jag har problem med koncentrationssvårigheter och tankspriddhet, men alltför många as-personer jag stött på verkar tro sig vara mera "o-aspiga" än vad de egentligen är.

-Kanske tillhör jag själv den gruppen (folk som inte alltid är medvetna om sina aspiga sidor), kanske inte..

Så kan det vara men samtidigt är det en tolkningssak.

-Eller hur?

Det är så lätt att vara självgod och inte inse när man beter sig aspigt, trots att alla i ens omgivning märker det (har sett många exempel på det, sen jag började hänga med andra aspiesar).

Därför skulle jag aldrig våga skriva att jag inte har något aspigt beteende, även om jag själv i så fall inte är särskilt medveten om det.

-Men ärligt talat: varför dela in folk i aspiesar och NT:s?

-Kan man inte bara konstatera att vissa människor har fler "speciella sidor" än andra, utan att härleda det till div. diagnoser o dyl. samt försöka vara lite tolerant, så länge folk är hela, rena, och inte beter sig hänsynslöst, elakt eller otrevligt?

ford skrev:-Eller hur?

Det är så lätt att vara självgod och inte inse när man beter sig aspigt, trots att alla i ens omgivning märker det (har sett många exempel på det, sen jag började hänga med andra aspiesar).

Därför skulle jag aldrig våga skriva att jag inte har något aspigt beteende, även om jag själv i så fall inte är särskilt medveten om det.

-Men ärligt talat: varför dela in folk i aspiesar och NT:s?

-Kan man inte bara konstatera att vissa människor har fler "speciella sidor" än andra, utan att härleda det till div. diagnoser o dyl. samt försöka vara lite tolerant, så länge folk är hela, rena, och inte beter sig hänsynslöst, elakt eller otrevligt?

Ja, som sagt en tolkningssak delvis i alla fall.

Precis men på forumet verkar det vara tvärtom. Många verkar väldigt uppriktiga och tom. anser det nog vara värre än det ibland är men IRL. vet man ju inte om det är samma uppriktighet.

Jag skriver ofta att jag är gränsfall för det är sant men förnekar ALDRIG att jag har diagnosen och jag har klart vissa As-problem och några är kanske oupptäckta än pga. att min diagnos endast är ett år gammal och min närmaste omgivning gör mig uppmärksam på små saker som jag själv inte lagt märke till vad gäller min As. Jag upptäcker såklart själv lite efterhand och det är spännande för det gör att jag kan utveckla mina starka sidor mer och jobba på de negativa sidor som jag inte tänkt på förut.

Jo, det vore det bästa. Tyvärr ser man mycket uppdelning i det som skrivs på forumet och jag har tyvärr hamnat lite i det tänkandet (pga. forumet skulle jag tro). Dessutom verkar vissa här vara lite emot NT. och det är synd för alla de kan man inte dra över en kam. ALLA är individer och unika oavsett.

En tanke till:As. kan märkas mer hos vissa än hos andra trots att graden är ungefär den samma pga. att vissa har mer sociala problem än andra och vissa har mer problem som märks i andra sammanhang.
Hos vissa som tex. mig märks det inte så mycket överhuvudtaget för där finns inte så mycket.

Jag ser mig numera mer som AS än atypisk autist. Det är så mycket jag känner igen så det är inte klokt. Ska ta upp det med psykiatern när/om vi träffas igen.

Ja, jag tvivlar hela tiden.

Det är en svår fråga att besvara.

Jag betvivlar inte att det givet diagnoskriterierna är möjligt att ge mig en Aspergerdiagnos, vilket jag också fick. Jag betvivlar ännu mindre att jag har neuropsykiatrisk problematik, och att det finns ett begränsat antal diagnoser man skulle kunna ge mig givet detta. Eftersom diagnosen bygger på att man "måste" uppfylla vissa punkter så inser jag att Asperger nog är det närmaste jag kan komma.

Trots detta skulle jag säga att det inte är en riktigt bra diagnos. Problemet är att det antagligen mer beror på begränsade kunskaper och diagnosmöjligheter inom neuropsykiatri än på något fel begånget av de som diagnosticerade mig. Jag ligger på vissa sätt närmare ADD än Asperger och en "riktig" diagnos skulle antagligen ligga någonstans däremellan, men på grund av diagnossättet kan jag inte få en ADD-diagnos, varför Asperger är vad som återstår.

Ett deprimerande faktum med min diagnos är dock att ingenting i diagnosen lärt mig nya saker om mig själv, som man skulle kunna tänka sig en "korrekt" diagnos skulle kunna göra. Tvärtom har det handlat om att jag fungerar på vissa sätt, varefter man har fått trycka in denna fyrkantiga pusselbit i bästa möjliga hexagonala hål, vilket råkat vara Asperger.