Jag har fått diagnosen Tvångsmässig personlighetsstörning (och asperger). De påpekar från vården att en av dragen hos mig är att det är viktigt att saker känns och blir rätt.

Hur bör då omgivningen (tänker på familj, handläggare och boendestöd) förhålla sig till det? Är det ngt man ska acceptera och låta det få vara så för att personen behöver det eller ska man "härda personen" genom att inte ta ngn extra hänsyn?

Störningar är inrotade sägs det. Omgivningen bör anpassa sig efter det, fråga t.ex. om det känns bra rätt ofta för att försäkra sig att du är bekväm. Men du kan säkert också arbeta på det, se det som en svaghet du har, du kanske alltid kommer vara svag på den fronten men det betyder inte att du måste vara lika svag hela livet ut.

Jag upplever snarast som att de "straffar mig" genom att göra tvärtemot. Jag tror på det där med att arbeta på saker och gör det kontinuerligt.
Deras bemötande tidigare har inte varit så bra för en person som mig och det har varit mkt strul, otydlighet och missförstånd. Vi hade ett möte och försökte nå fram med vad som inte funkar och varför och det betonades att det är viktigt med tydlighet. Två dagar efter mötet så får jag ett mail där de frångår ök och vill ta en "genväg". Det är som om inget gick in.

Det ska bedömas tid för insats i mitt fall och det verkar som att de kommer att gå på schablon för tex städ fast det egentligen kanske tar ganska mkt längre tid att städa hos mig för att det ska göras på mitt sätt, inga konstigheter egentligen, jag är visserligen ganska noga men mest handlar det väl om att det man ska göra det på mitt vis, snabbast går det ju alltid när en person styr allt själv, en "hemtjänststädning". (De ska alltså vara med och städa och mestadels åt mig.)