Hej!
Såg nyligen en dokumentfilm om rasbiologin på 20-30-talet. Jag tänkte att påminner inte detta lite (eller mycket) om dagens neuropsykiatriska diagnoser? Alltså i alla fall om det handlar om en sorts "tvångsdiagnostisering" genom påtryckningar från arbetsförmedling eller dylikt. Men samtidigt finns det ju ingen debatt. Man beklagar saker som hänt för länge sedan, men ser inte sakerna som händer framför ögonen...

Moderator Alien: Ändrade rubriken.

Leffe skrev:Man beklagar saker som hänt för länge sedan, men ser inte sakerna som händer framför ögonen...

Det ligger i människors NaTur..

Som nämndes i en annan tråd så är det vanligt att grupper hittar någon som de kan komma överens är av lägre moralisk standard och genast känna sig bättre.

Leffe skrev:Alltså i alla fall om det handlar om en sorts "tvångsdiagnostisering" genom påtryckningar från arbetsförmedling eller dylikt. Men samtidigt finns det ju ingen debatt.

Jag har snarare läst om att folk får vänta väldigt länge på utredning och diagnos.

Är det här med tvångsdiagnosticering något som du upplevt själv?

Yes, alltså diagnoser kopplas ju till lönebidrag eller dylikt. Det är lättare tydligen om arbetsförmedling har en diagnos. De kan dessutom tydligen få till stånd en diagnos snabbare än annars skulle vara fallet. Alltså kan de "pusha" mot diagnos.

Och ... rasbiologi, rashygien alltså detta med att kategorisera skapa en hel beskrivning av en människotyp, omständliga mätningar, undersökningar är något som kännetecknar diagnosticering likväl som den tidigare praktiken som den svenska staten ägnade sig åt på 20- och 30-talet. Många samer och andra som skallmättes och näsmättes uppfattade nog också detta som nödvändigt och till och med behjärtansvärt. Det var ju vetenskapen som var ute, det hade ju också stöd av de styrande grupperna. Men... som sagt... ytterst få kan ju förstå sambandet historiskt här. Ja, det är ungefär vad jag har att säga denna afton-

För övrigt rekommenderar jag zen-medititation för att nå sinnesfrid och få en distans till sina tankar och återvända till det förhandenvarande. Att uppröras är mkt skadligt egentligen, ingenting att eftersträva...

Parallellerna med diagnosticering som lägre stående och tidigare rasbiologisk indelning på lösa grunder är uppenbarligen så likartat att det finns en besvärande faktor. Kopplar man ihop detta med ett stigma, uteslutning från jobb och kanske tvångsintagning genom omskrivning av lagarna för psykiatrisk tvångsvård så är man kanske snart där igen.

Leffe skrev:Yes, alltså diagnoser kopplas ju till lönebidrag eller dylikt. Det är lättare tydligen om arbetsförmedling har en diagnos. De kan dessutom tydligen få till stånd en diagnos snabbare än annars skulle vara fallet. Alltså kan de "pusha" mot diagnos.

Och ... rasbiologi, rashygien alltså detta med att kategorisera skapa en hel beskrivning av en människotyp, omständliga mätningar, undersökningar är något som kännetecknar diagnosticering likväl som den tidigare praktiken som den svenska staten ägnade sig åt på 20- och 30-talet. Många samer och andra som skallmättes och näsmättes uppfattade nog också detta som nödvändigt och till och med behjärtansvärt. Det var ju vetenskapen som var ute, det hade ju också stöd av de styrande grupperna. Men... som sagt... ytterst få kan ju förstå sambandet historiskt här. Ja, det är ungefär vad jag har att säga denna afton-

För övrigt rekommenderar jag zen-medititation för att nå sinnesfrid och få en distans till sina tankar och återvända till det förhandenvarande. Att uppröras är mkt skadligt egentligen, ingenting att eftersträva...

Men det är väl självklart att man behöver en diagnos för att få extra hjälp, om man t ex inte klarar av att arbeta utan vill ha sjukersättning el annan extra hjälp som inte alla får.

Jag tycker faktiskt jämförelsen med skallmätning är långsökt. Samerna fick ingen extra hjälp för att de lät sig mätas.

Påstår du att t ex AS bara är påhittad och läkarna ger falska diagnoser?

Det jag kan uppleva är att det blivit löjlig lätt att få hjälp. Missförstå mig inte nu, vet att hab och LSS inte är samma överallt. Men efter min diagnos så kunde jag få 6 olika sorters stöd jag inte hade innan!

Innan letade jag efter något som kunde hjäpa mig "i vardagen". Blev utskrattad av psykiatrin som sa att sådant FINNS INTE. Problem som jag hade fanns inte, och en praktisk lösning fanns naturligtvis inte heller. Guuuud vad larvig jag var, omogen, fattade noll enligt psykiatrin, om vad hjälp kunde innebära.

Men sedan iom diagnos FANNS denna hjälp, den var inte mesig och påhittad av en idiotpatient.

Det har påpekats flera gånger att barn som har problem i skolan ska få hjälp oberoende av om de har någon diagnos el inte.

Men det har också framförts att i praktiken får barnet ingen hjälp (pga skolans dåliga ekonomi) om det inte har någon diagnos. Ska man då säga att barnet "tvångsdiagnostiserats"? Diagnosen är ju verklig, inget påhittat. (Behöver inte vara just AS, kan vara t ex dyslexi.) Och vem är ansvarig för "tvångsdiagnosen": skolan, föräldrarna el läkarna (BUP etc)?

Det kan ju bli väldigt snett när det är en exakt diagnos som man ska leva upp till. Man kan ha stora problem utan att behöva få en diagnos.

En sak som är sjukt är att jag inte kunde bli sjukskriven på grunder som depression och ångest, men bara asperger kom med som diagnos pang ja då gick det bra! Fast det nog är eller iallafall var de psykiatriska problemen som var värst för mig.

@kiddie, Dina erfarenheter beskriver ett djup systemfel. Ta en funderare på en riktigt elak bok som parodiserar hela systemet. (och tjäna fett )

kiddie skrev:Men sedan iom diagnos FANNS denna hjälp, den var inte mesig och påhittad av en idiotpatient.

kiddie skrev:En sak som är sjukt är att jag inte kunde bli sjukskriven på grunder som depression och ångest, men bara asperger kom med som diagnos pang ja då gick det bra!

Låter som psykiatrin borde få en borderline diagnos ev i kombination med kronisk schizofreni.

kiddie skrev:Det kan ju bli väldigt snett när det är en exakt diagnos som man ska leva upp till. Man kan ha stora problem utan att behöva få en diagnos.

En sak som är sjukt är att jag inte kunde bli sjukskriven på grunder som depression och ångest, men bara asperger kom med som diagnos pang ja då gick det bra! Fast det nog är eller iallafall var de psykiatriska problemen som var värst för mig.

Men varför skulle man behöva "leva upp" till en diagnos? Man har ju fått sin diagnos för att man har vissa symtom och problem, varför skulle man behöva överdriva dem?

Nuförtiden finns det nog (el snart nog) en diagnos för alla stora problem. Se denna tråd snart-ar-ingen-riktigt-normal-langre-enligt-nya-dsm-t22110.html

Depresssion blir folk sjukskrivna av, det är väl olika på läkare. Eller FK, det är ju FK som godkänner läkarintygen. Skillnaden mellan depression och AS är att depressionen brukar lätta (av mediciner, terapi el av tiden), medan AS är något som alltid är kvar.

Leffe skrev:en sorts "tvångsdiagnostisering" genom påtryckningar från arbetsförmedling eller dylikt.

Utmärkt begrepp du berikade debatten med: tvångsdiagnostisering.
Liknelsen med tvångsteriliseringar är bra.
Jag kommer använda och sprida begreppet från nu,
och förutspår att det kommer vara vanligt om några år.

Utpressningsdiagnos är nog mer rättvisande. Man kan gå utan diagnos.. om man är villig att ge upp skolhjälp, sjukersättning, medicin, rehabilitering osv.

Ingen är tvungen att jobba heller bara man är villig att sova under en gran och jaga vildsvin i skogen.

Alien skrev:Men varför skulle man behöva "leva upp" till en diagnos?

För att en del personer kanske inte fattar på något annat sätt? Det är ju flera som lyckas automatkompensera så att de får NT diagnos för att senare hamna i utbrändhet för att det tar tokmycket energi att just kompensera.

Alien skrev:Skillnaden mellan depression och AS är att depressionen brukar lätta (av mediciner, terapi el av tiden), medan AS är något som alltid är kvar.

AS kompensation utan uppehåll för att t.ex NT vill umgås för ofta kan resultera i depression. Så förvisso kan depressionen gå över men orsaken kvarstår och skapar snabbt en ny depression.

Jag förstår inte vad ni klagar över.

Det är bara att välja, lev som en NT och försörj er själva, så behöver ni ingen diagnos.

Om ni inte klarar av NT-livet utan behöver försörjas av skattebetalarna så får ni faktiskt finna er i att bli utredda och få en diagnos. Ska alla som vill det kunna få sjukersättning, utan någon diagnos alls? För att få sjukersättning så ska man vara sjuk el funktionshindrad. Det är ju självklart.

Vill man ha andra insatser som kostar skattebetalarna extra så behövs också en påtaglig orsak, t ex en diagnos. Men där tycker jag det är synd att skolan inte kan ge stöd utan att barnet fått en diagnos. Åas, om man har en sjukdom el ett funktionshinder, är det inte bra att man får veta det?

Det är inte fel att få en diagnos, problemet är att omgivningen (arbetsgivarna) inte accepterar den med diagnos som arbetskraft, inte utan ersättning (lönebidrag). Dvs både fördomar och egna brister hindrar en från att försörja sig själv.

Ja, kjenner meg godt igjen i mye som skrives her, men kan dessverre av hensyn til personvernet ikke komme nærmere inn på det.

Ihvertfall er jeg glad for min diagnose, for den åpnet porter hva omhandler sikker inntekt, fred og ro.

Ellers tar jeg selve diagnosen med en klype salt, derfor at jeg tenker at den er et resultat av skole og arbeidsliv i tiden.

Alien skrev:Men varför skulle man behöva "leva upp" till en diagnos? Man har ju fått sin diagnos för att man har vissa symtom och problem, varför skulle man behöva överdriva dem?

Depresssion blir folk sjukskrivna av, det är väl olika på läkare. Eller FK, det är ju FK som godkänner läkarintygen. Skillnaden mellan depression och AS är att depressionen brukar lätta (av mediciner, terapi el av tiden), medan AS är något som alltid är kvar.

Trots medicinering kommer jag aldrig bli helt depressionsfri. Det har jag fått acceptera. Om man bara haft en depression kan man bli frisk. Har man haft 2 eller flera depressioner kommer man statistiskt få leva med depression livet ut. Det är inte så övergående som folk verkar tro. Att all depressionssjukdom går över skulle vara som att säga att bipolär sjukdom nog brukar gå över. Viss typ av depression kommer tillbaka. Och tillbaka.

Att leva upp till en diagnos måste man om man sammanlagt har nog med problem. Har man nästan aspergers, nästan ADHD, nästan ett par till saker, då har man det sammanlagt ganska jobbigt. Bara att en diagnos inte passar helt enkelt på det man har.

Jag blev diagnosticerad mot min vilja. Jag fick i alla fall ingen information om att utredningen var valfri. Under utredningen var jag bara mig själv, men ganska defensiv när det gällde mitt beteende. Trodde verkligen inte att jag hade asperger. Nu är jag säker på att jag har det. Så, ja... Ung och dum.

Jag blir inte helt förstådd här och gör därför ytterligare ett försök, sent på torsdagskvällen, förhoppningsvis kan jag vara mer pedagogisk. Det är förvisso sant att det finns alla möjliga problem med sociala kontakter, depression, ångest eller vad det nu kan vara. Diagnoser behöver inte vara bra för det eller "sanna" i en objektiv mening. Kanske blir jag för svår nu? Ja, samerna (eller andra minoriteter)fick kanske ingen specialundervisning på det rasbiologiska tiden, men visst fanns det insatser för integration osv. Staten såg sig inte som "elak" på 20-30.talet utan man ville komma tillrätta med problem som arbetslöshet, asocialt beteende etc. Rasbiologi och rashygien stod i det positivas tjänst "kostar ni skattepengar får ni för sjutton finna er i att bli analyserade" något i den stilen handlade det om.

Asperger är inte en "Påhittad" diagnos och läkarna skriver inte ut "falska" intyg. Men det betyder inte att inte den offentliga meningen i framtiden kommer att se diagnosen asperger som ett stort misstag på många sätt. Min egen diagnos asperger har ju för övrigt redan börjat ändra karaktär. Nu heter det "autismspekturstörning" eller nåt liknande. Hur ser det ut i framtiden? Min arbetsterapeut gav mig en enormt tjock bok av en expert Tony Atwood? som jag skulle läsa för att förstå mig själv bättre. Det gör jag inte på grund av den.

Det finns allt fler lönebidragsanställda, sjukskrivna arbetslösa (personer som inte klarar NT-livet) och därför förr eller senare fordrar en handikappdiagnos. Men detta kan också vändas till sin motsats: är det det samhälle, den stat vi lever i handikappad? Om detta är gå från arbetslös till sjukvskriven är en god utveckling är en öppen fråga, ty frågan måste alltid vara om man hittar en mening i livet. En anledning att leva vidare.

Det får bli slutordet denna torsdagskväll, det är snart dags för knoppning.

kiddie skrev:Det kan ju bli väldigt snett när det är en exakt diagnos som man ska leva upp till. Man kan ha stora problem utan att behöva få en diagnos.

En sak som är sjukt är att jag inte kunde bli sjukskriven på grunder som depression och ångest, men bara asperger kom med som diagnos pang ja då gick det bra! Fast det nog är eller iallafall var de psykiatriska problemen som var värst för mig.

När jag fick diagnos schizoid ps så ringde Fk och sa att det inte var grund för fortsatt sjukersättning. Fick iaf behålla sjukers i väntan på NP-utredning. Senare fick jag diagnos AS och ADD, vilket räckte för sjukersättning.
Samma problem, samma symtom, samma begränsningar men den ena diagnosen räckte inte. Det tycker jag är konstigt...jag hade ju exakt samma problematik med ps, ångest och depressionsdiagnoserna som med AS och ADD-diagnoserna.

Leffe skrev:(Lång text.)

Jag förstår precis vad du menar. Det är ett möjligt scenario. Det förekommer ju en hel del svartmålning av diagnosen vilket jag tror kan komma att leda till otrevligheter för de diagnosticerade i framtiden. Det behöver dock inte bli så. Människan är beroende av syndabockar, vi får hoppas på att det inte blir vi.

Leffe skrev:Det finns allt fler lönebidragsanställda, sjukskrivna arbetslösa (personer som inte klarar NT-livet) och därför förr eller senare fordrar en handikappdiagnos. Men detta kan också vändas till sin motsats: är det det samhälle, den stat vi lever i handikappad?

Kanske man kan vända det till något användbart om man ordnar med en social brandvägg mot neurotyper och en överintelligent samling personer med NPF bakom som kan komma till sin rätt där.

Det har förvisso förekommit en del verksamhet i denna riktning men den verkar alltför mycket gått i klappa på huvudet och avstjälpningsplats riktningen än en kvalificerad tjänst som är lite aggresiv och konkurrerar ut affärer från andra företag med medeldumma neurotypbefolkade företag.

Leffe skrev:Det är förvisso sant att det finns alla möjliga problem med sociala kontakter, depression, ångest eller vad det nu kan vara. Diagnoser behöver inte vara bra för det eller "sanna" i en objektiv mening. Kanske blir jag för svår nu?

Ja, för svår för mig. Vad menar du med "objektiv"? Alla sjukdomar har ju upptäckts och namngivits av människor.

Alltså menar du att du (och andra) har diagnosticerats med AS utan att ha det? Eller att AS egentligen inte finns? Eller att AS finns men att du (och andra) borde slippa få diagnos?

Leffe skrev:Ja, samerna (eller andra minoriteter)fick kanske ingen specialundervisning på det rasbiologiska tiden, men visst fanns det insatser för integration osv. Staten såg sig inte som "elak" på 20-30.talet utan man ville komma tillrätta med problem som arbetslöshet, asocialt beteende etc. Rasbiologi och rashygien stod i det positivas tjänst "kostar ni skattepengar får ni för sjutton finna er i att bli analyserade" något i den stilen handlade det om.

Ja, kostar man mer skattepengar än andra, får man finna sig i det ena och det andra. "Beggars can't be choosers". Men samerna levde ju på sin rennäring och kostade väl inga extra skattepengar? Orsaken till mätningarna var att myndigheterna av rasistiska skäl bestämt sig för att samerna var en underlägsen ras och letade bevis för det. Det som samerna fick då var inte hjälp utan det skrevs om samerna att de var en underlägsen ras, att "renrasiga" svenskar inte skulle beblanda sig med samerna. Och hade Nazityskland ockuperat även Sverige så hade troligen samerna hamnat i koncentrationsläger.

Leffe skrev:Asperger är inte en "Påhittad" diagnos och läkarna skriver inte ut "falska" intyg. Men det betyder inte att inte den offentliga meningen i framtiden kommer att se diagnosen asperger som ett stort misstag på många sätt. Min egen diagnos asperger har ju för övrigt redan börjat ändra karaktär. Nu heter det "autismspekturstörning" eller nåt liknande. Hur ser det ut i framtiden? Min arbetsterapeut gav mig en enormt tjock bok av en expert Tony Atwood? som jag skulle läsa för att förstå mig själv bättre. Det gör jag inte på grund av den.

AS har alltid varit en del av autismspektrum. Enda skillnaden är att själva diagnosen AS har försvunnit ur amerikanska DSM. Ingen skillnad förutom i terminologin.

Leffe skrev:Det finns allt fler lönebidragsanställda, sjukskrivna arbetslösa (personer som inte klarar NT-livet) och därför förr eller senare fordrar en handikappdiagnos. Men detta kan också vändas till sin motsats: är det det samhälle, den stat vi lever i handikappad? Om detta är gå från arbetslös till sjukskriven är en god utveckling är en öppen fråga, ty frågan måste alltid vara om man hittar en mening i livet. En anledning att leva vidare.

Ja, det är intressant moralfilosofisk fråga. Är samhället funktionshindrat, saknar flexibilitet och tolerans för oss "avvikande"? Och har det i så fall blivit värre el bättre än förr? (Se dessa trådar: var-det-enklare-att-vara-aspergare-forr-t24914.html och fel-pa-oss-eller-samhallet-t13100.html)

Skillnaden är att arbetslös (med arbetslöshetsersättning) får man inte vara hur länge som helst. Efter en tid blir man utförsäkrad. Då får man vända sig till socialtjänsten, men dessförinnan måste man ha gjort slut på alla sina tillgångar (pengar på banken, bilen, ev bostadsrätt m m). Det är mer fördelaktigt att få sjukersättning. Sedan förstår jag inte varför man skulle finna större mening i livet som arbetslös än som sjukskriven/förtidspensionerad.

Även om man har en AS-diagnos kan man söka jobb precis som vanligt utan att begära något stöd och utan att berätta om sin AS. Upplever du att en AS-diagnos för dig skulle hindra detta?

Jag tycker inte att man ska behöva förnedra sig hur mycket som helst bara för att man kostar skattepengar. Just att ens ta upp i förmanande ton hur mycket man kostar som ett vapen är fan gräsligt. Typ, är du verkligen värd detta? Titta vad fint samhället ordnat för dig bara du underordnar dig och slutar at vara en person, en individ. Och var nu tacksam för din fina hjälp, sluta klaga. Eftersom du kostar pengar så får du inte klaga. På något.

Seriöst? Äcklig människosyn.

Jag tror att det inte är så stor skillnad på folk från 20-talet och folk idag. Kom ihåg att de var en majoritet som under 50 år röstade igenom sterilisering och att de var socialdemokraterna vid makten.

JAg tror aspergers syndrom är helt enkelt något som de känner att de kan acceptera. De vill inte acceptera folk som bara mår dåligt och vill ha stöd för de bryr sig bara om styrka.

Sen kan man ju se på givandet av sötsaker till efterblivna. Lobotimeringen av schizofrena etc.

Inget är nytt under solen.

Men det är sant, man kan välja att leva som en NT.

Det är inte en dans på rosor att vara sjuk. Inget får man gratis här i världen.