Tack för tipset igen! Nu hann jag i alla fall se halva. (Påminn gärna nästa söndag igen annars är risken att man missar.)

Jättebra att få veta det där med hur man hälsar på jobbet. Hjärtligast i början med verbalt "hej, hur är det?" och sen mindre och mindre för varje gång man springer på samma person > kort hej > sen bara en nickning > slutligen endsat ett snabbt ögonkast + diskret lyft på ögonbrynet.

Just såna regler borde man fått lära sig i gymnasiet, och inte bara att skilja på A4 och C5.

Inger skrev:Tack för tipset igen! Nu hann jag i alla fall se halva. (Påminn gärna nästa söndag igen annars är risken att man missar.)

Jättebra att få veta det där med hur man hälsar på jobbet. Hjärtligast i början med verbalt "hej, hur är det?" och sen mindre och mindre för varje gång man springer på samma person > kort hej > sen bara en nickning > slutligen endsat ett snabbt ögonkast + diskret lyft på ögonbrynet.

Just såna regler borde man fått lära sig i gymnasiet, och inte bara att skilja på A4 och C5.

Sånt lärde jag mig ganska tidigt... Jag menar, man springer ju inte hälsar på samma sätt 5:e gången samma dag. I skolan träffade man ju samma person flera ggr./dag också...

Det är möjligt att man anpassar hälsningsintensiteten till lämplig nivå helt automatiskt utan att tänka på det, eller att man skiter i att hälsa ö h t. Men jag gillar att få såna här regler uttalade för säkerhets skull.

Inger skrev:Det är möjligt att man anpassar hälsningsintensiteten till lämplig nivå helt automatiskt utan att tänka på det, eller att man skiter i att hälsa ö h t. Men jag gillar att få såna här regler uttalade för säkerhets skull.

Fast det kan ändå bli konstigt ibland då maninte riktigt vet vad man ska göra i vissa situationer.

T.ex man möter nån på jobbet på en helt annan avdelning som man inte har så mycket kontakt med. Vad ska man säga tredje gången mat möter den under förmiddagen. Det känns som lite för mycket att komma med ett glatt Hej! för tredje gången....

Vore faktiskt skönt att ha en betydligt bättre autopilot för att handskas med all vardaglig social kommunikation.

Det funkar alltid att bara le

Nilale skrev:Det funkar alltid att bara le

Inte om man ler mot en galning.

Jag höll på att bli ihjälslagen och våldtagen av en man som vrålade vad fan ler du åt ditt jävla luder. Han var arg för att han inte fick knulla. Tydligen log jag när han slog mig, vilket ledde till fler slag och sparkar. Jag har väl lite problem med att reglera mina ansiktsuttryck när jag är förvirrad.

Så jag passar mig noga innan jag ler mot okända. För de kanske tror att jag hånler tex och blir arga.

sugrövmanövern skrev:

Nilale skrev:Det funkar alltid att bara le

Inte om man ler mot en galning.

Jag höll på att bli ihjälslagen och våldtagen av en man som vrålade vad fan ler du åt ditt jävla luder. Han var arg för att han inte fick knulla. Tydligen log jag när han slog mig, vilket ledde till fler slag och sparkar. Jag har väl lite problem med att reglera mina ansiktsuttryck när jag är förvirrad.

Så jag passar mig noga innan jag ler mot okända. För de kanske tror att jag hånler tex och blir arga.

Det var verkligen en tråkig händelse att höra om, och du har naturligtvis rätt i att man bör akta sig för att le mot en galning. Men man bör akta sig för allt gällande en galning då det mesta kan slå snett.

Jo, men grejen med galningar är att man inte alltid vet på förhand att det är en galning man har att göra med. Är det i kassan på konsum är det ju kutym med ett leende när man ska betala. Men i övrigt vete fan.

Man bör nog inte le åt folk på stan eller på bussen, särskilt inte av motsatta könet då det lätt kan missuppfattas. På jobbet förväntas man nog. Likaså grannar emellan om man bor på mindre ort eller har språkats vid nån gång. Annars är nog den svenska seden att titta åt något annat håll och inte glo på främmande i onödan om man inte vill dem nåt.

Le kan man ev göra mot bilister som stannar vid övergångsställe, även fast det numera är deras lagliga skyldighet, så blir de glada. Om man vill... man behöver inte.

KrigarSjäl skrev:

Karl skrev:

KrigarSjäl skrev:

Aspkvinna"]Hästmannen, DET är en bra film!

Om man gillar att se på byfånar ja...

En man som valt sitt eget liv, värnar om miljön, vägrar ta emot hjälp från samhället, kan glädjas åt det lilla i livet ... det är inte min definition av byfåne. Nej, en beundransvärd man som gått sina egna vägar, synd bara att han inte lyssnade på sin egen kropp utan misshandlade den som han gjorde.

Världen behöver fler som han som inte bara följer strömmen och gnäller på samhället eller tanter när det går dem emot.

Naturligtvis har du rätt.
Men något säger mig att det snarare är en slags oförmåga att förstå omvärlden än ideologisk övertygelse som motiverar Hästmannen. Han verkar helt enkelt inte ha 'alla hästarna hemma', och då blir det fel när man tar honom för självständigt tänkande ideolog.[/quote]
Nja ideologi, han gjorde det han älskade, sköta om skogen, sina hästar och kor. Den som har sett eländet efter att stora skogsmaskiner dragit fram i skogen förstår att han gjorde en välgärning genom att använda hästar i stället. Man kan handla rätt på instinkt om man vågar lita på den (vilket få vågar) och kanske nuhan "inte har alla hästar hemma" (inte särskilt passande uttryck dock på just hästmannen) men levde ändå det liv han ville leva. Han varken kunde eller ville arbeta rationellt och effektivt, han arbetade i sin takt och på sitt sätt vilket är få förunnat i dagens samhälle.

[quote="Charley? skrev:Kan inte Hästmannen få en separat tråd?

Hästmannen har givetvis en egen tråd också.
Var hästmannen aspie?

Hmm, fastnade lite på hästmannen där ... jag såg tredje avsnittet av Sociala spelet i dag(har inte sett de andra) och jag tyckte det var pinsamt dåligt. Folk som själva tycker de är vansinnigt roliga och gapflabbar åt sig själva blir bara pinsamma (ja det var bättre på Hasse å Tages tid).

Situationen med vasen som gick sönder förstod jag inte heller. Om jag bjuder hem någon och personen olyckligtvis slår sönder något skulle jag aldrig komma på tanken att personen skulle betala prylen. En olycka, shit happens, det kunde lika gärna ha varit jag som slagit sönder den, jag köper en ny när/om jag får råd.

Eller hur tänker ni?

Karl skrev:Situationen med vasen som gick sönder förstod jag inte heller. Om jag bjuder hem någon och personen olyckligtvis slår sönder något skulle jag aldrig komma på tanken att personen skulle betala prylen. En olycka, shit happens, det kunde lika gärna ha varit jag som slagit sönder den, jag köper en ny när/om jag får råd.

Eller hur tänker ni?

Instämmer helt. Skulle aldrig falla mig in att ta betalt.

Nu såg jag inte programmet, men självklart kräver man inte att en gäst ska betala för något denna slår sönder. Däremot kan förstås gästen erbjuda sig att betala, vilket man då lämpligen avböjer i de flesta situationer. Skulle det vara något väldigt dyrt som går sönder så kan det kanske däremot vara rimligt att gästen utnyttjar sin olycksfallsförsäkring, om den täcker sådana saker.

Däremot är det förstås inget som hindrar att gästen senare försöker få tag på en likadan sak den som har gått sönder och ger till värden/värdinnan som en vänlig gest. Men då är det frivilligt från gästen och inget krav.

Karl skrev:jag såg tredje avsnittet av Sociala spelet i dag(har inte sett de andra) och jag tyckte det var pinsamt dåligt. Folk som själva tycker de är vansinnigt roliga och gapflabbar åt sig själva blir bara pinsamma (ja det var bättre på Hasse å Tages tid).

Det här avsnittet var faktiskt ännu sämre än de tidigare. Första var i alla fall lite halvroligt med Jonas Gardell men nu blev det mest bara trams.

Tydligen går deras huvudsakliga idé om social kompetens ut på att man ska lära sig hålla masken och blåljuga sig ur pinsamma situationer, istället för att ta tjuren vid hornen och säga som det är.

Tävlingen i att bräcka varandra i lumparminnen tyckte jag också var rent pinsam. Är det detta som det innebär att vara social 'på normalt vis' så betackar jag mig.

Situationen med vasen som gick sönder förstod jag inte heller. Om jag bjuder hem någon och personen olyckligtvis slår sönder något skulle jag aldrig komma på tanken att personen skulle betala prylen. En olycka, shit happens, det kunde lika gärna ha varit jag som slagit sönder den, jag köper en ny när/om jag får råd.

Eller hur tänker ni?

Som du i det fallet. Jag tror inte jag ö h t skulle komma på tanken att någon skulle ersätta den med pengar och skulle snarare bli ställd om de erbjöd sig att betala.

Däremot skulle jag nog själv försöka betala om det var jag som hade sönder något. Jag råkade t ex ha av ett finger på en porslinsstatyett från 30-talet som jag själv var med moster när hon köpte på antikmässan. Då jag kom ihåg exakt vad den kostade (800:-) så gav jag henne det. Kändes liksom självklart.

Jag har av misstag missat alla avsnitten, men det verkar som det inte är någon större förlust.

Reklamen som förekom innan serien startade gjorde mig intresserad, men sedan missade jag i alla fall alla avsnitt hittills.

Nä, du har inte missat nåt. Det är som sagt mest trams och väldigt lite verkstad. En social regel per avsnitt får man. Av varierande användbarhet.

Den här gången var regeln att om man är på t ex middagsbjudning och någon berättar något som inte var så kul så att det blir en pisnam tystnad vid hela bordet efteråt så bör man inte uppmärksamma den genom att säga "oj, vad tyst det blev nu då" för då blir det ännu pinsammare (och tystare). Istället bör man skynda sig att försöka hitta på nåt annat att säga, om vädret, porslinet eller vad som helst.

Det var ju bra att veta...

Ännu bättre regel är att fortsätta vara tyst och låta en NT försöka bryta det "pinsamma"

Hehe, ja annars är ju risken stor att man själv kläcker ur sig något som blir ännu pinsammare...

Inger skrev:Hehe, ja annars är ju risken stor att man själv kläcker ur sig något som blir ännu pinsammare...

Har faktist i såna situationer sagt "hur menar du då, jag förstår inte" och det kan faktist bli ganska komiskt för det gör mig inget att som andra kan tycka göra bort mig. Jag känner mig inte så allvarlig.

Tycker farligheten med sociala middagar e möjligheterna att folk dricker alkohol och börjar kasta saker på varandra.

Isse skrev:Tycker farligheten med sociala middagar e möjligheterna att folk dricker alkohol och börjar kasta saker på varandra.

Det tycker jag snarare låter som klart asociala middagar.

Såg ikväll dilemmat när en ytlig bekant ber om flytthjälp. Det smartaste är förstås som tjejen vad-hon-nu-heter sa: Redan när han frågar "gör du nåt särskilt på lördag", så drar man öronen åt sig (tråkig bjudning?) och säger att man tror att man är upptagen. Sen kan man ändra sig om det verkar vara nåt roligt och säga att man kom ihåg fel, man är inte upptagen.

Men varför kan man inte säga Nej helt enkelt, varför rubriceras det som Konfrontation, är det så farligt? Undra på att man som NT förväntas nödljuga flera gånger om dan.

Det alternativ som jag spontant kom att tänka på "Vad får jag för det då?" fanns inte med. Eller förväntas men flytta gratis åt en bekant (ingen vän el släkting)?

Jag tycker att det är fult att fråga "vad gör du på lördag" om man har en baktanke som att be om flytthjälp. Hade jag behövt flytthjälp hade jag nog snarare sagt: Jag ska flytta på lördag, och all flytthjälp är välkommet, men kan du inte så är det lugnt, då löser jag det på annat sätt.

Nåt som jag tyckte var intressant var vid middagen när flera pratade och en man ville komma med i samtalet. Då skulle han säga något som rörde ämnet och inte prata om något helt annat. Pratade han om något annat, så skulle de andra inte låtsas om det utan fortsätta med det gamla ämnet, så fort han tystnat.

Fast det som jag inte fick svar på var:

- Hur kommer man in i konversationen? Så fort en slutar börjar nästa, man får ingen chans. Och börjar man prata innan den pratande slutar så har man avbrutit och alltså begått ett socialt felsteg. Jag brukade grubbla över detta på den tiden jag jobbade och det var dagliga fikaraster. Jag kom fram till att det berodde på rangordningen. Den med hög rang blev aldrig avbruten men hade själv rätt att avbryta andra. Lägre rankade fick inte avbryta men däremot finna sig i att bli avbrutna av högrankade. Riktigt lågrankade som jag fick hålla tyst, såvida vi inte var bara två el tre.

- Vem bestämmer när man får bryta samtalsämne, det är ju inte så att alla pratar om samma ämne hela middagen/fikarasten? Det beror nog också på rangordningen.