Handlar dels allmänt om hur soc stöder (el inte stöder) barn med utvecklingsstörda föräldrar, dels om Ulrika.

Ulrikas föräldrar var bägge utvecklingsstörda. Soc gav dem en specialklocka (den vanliga klockan kunde de inte) så de skulle veta när det var dags att mata babyn och byta blöjor. Men om de kunde uppfylla barnets emotionella och intellektuella behov funderade inte Soc på. När hon var tre år började hon på daghem. Sen fick hon en stödfamilj 1,5 år, det räckte tyckte tydligen myndigheterna.

Men Ulrika, som först diagnostiserats som normalbegåvad, blev hopplöst efter i skolan och blev nu klassad som förståndshandikappad och fick gå i särskolan. Än i dag som vuxen är det utvecklingsstörda hon är van att umgås med.

- Varför fick jag ingen hjälp när de såg att jag hade svårt hemma? De tänkte kanske att det blir bättre för Ullis att flytta över till särskolan. Men de såg inte helheten, att jag hade två utvecklingsstörda föräldrar.

Laikafilm: Min pappa är utveckingsstörd

Om Soc ibland ingriper i onödan så verkar det här som de ingrep för litet. De ville ju inte diskriminera en svag grupp som inte kunde föra sin egen talan. Men barnen är ju också en svag grupp utan egen talan.

Repris 8 och 10 maj. Nån annan som sett programmet?

Här står det mer på svt:s sida

Okej. Man kan alltså ta ungarna i från aspies på lösa grunder, men folk som inte ens har förmågan att lära in att barnet blir hungrigt, de får behålla barnet?

Nu vill jag slå nån.

Det är inte konstruktivt, men det vill jag iaf.

Ja, jag känner ju som Svante.

Skillnaden mellan vad folk känner till och inte, känner sig hotade av och inte, "utvecklingsstörda" har ju folk "varit" några generationer längre, de är lättare att identifiera, alltså inte lömska som vi, det liknar väl mera benbrott och cancer än mentalsjukdom i folks föreställningsvärldar... (var det Debbido som gav den bilden i sin tråd om nedläggning av psykavdelningar igår?)

Hej!

Jag såg större delen av programmet. Det är olyckligt om det blir som i programmet, att flickan inte fått rätt stöd.

Jag tror, att vuxna utvecklingsstörda kan lära sig att bli föräldrar. Med personal som hjälper till att laga mat, städa, tvätta och handla går vardagsrutinerna bättre. Det finns ju också en massa hjälpmedel som Handi, Kvartsur och liknande som hjälper föräldrarna att komma ihåg att skicka med rätt saker till skolan till exempel. Om barnet dessutom får en kontaktfamilj att träffa några gånger i veckan, får barnet träffa normalbegåvade vuxna lite oftare. Barnet får gå till kontaktfamiljen och få hjälp med läxor och annat. Svårare är det inte.

Därmed inte sagt att alla utvecklingsstörda ska skaffa barn. Tvärtom. Men om de nu beslutar sig för det, så bör de få allt stöd i världen för att bli bra föräldrar. Att tvinga någon att äta P-piller/ta P-spruta, eller att göra abort, är inte heller bra. OK, kan man inte ta hand om sig själv kan man inte ta hand om ett barn. Men att tala om att personen inte klarar av att ha barn är bättre än att förbjuda dem att skaffa.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag måste säga att jag är väldigt kluven... det kom fram i programmet att det är en mycket större grupp än man tidigare trott och att de som inte blivit omhändertagna mådde fruktansvärt dåligt som vuxna. Någon som har läst "Kärlek och stålull"? Hemsk berättelse om en flicka som är uppväxt med en utvecklingsstörd mamma. Inte heller här gjorde soc något.

Sedan som Svante sa, de kan ta barnen från fungerande människor men inte från de som definivt inte är lämpade att ta hand om barn, det är skrämmande! I vissa fall ses mer till föräldrarnas bästa än barnens. Kanske pga av tvångssteriliseringarna, det kan vara som sades, ett dåligt samvete som samhället försöker att kompensera på fel sätt.

Generellt anser jag att alla bör få möjligheten att visa att de kan ta hand om sitt barn. Men med egna erfarenheter och dessa program etc. börjar jag tvivla. Soc är inkompetenta för att göra dessa ställningstaganden. Föräldrarna i detta fallet kunde heller inte inse att de inte klarade av sitt barn. Debatten om dåliga fosterhem (jag är själv uppväxt i ett). Barnen kan inte se sitt eget bästa. Vem ska bestämma? Vad är minst illa?

Nu var ju Karl Grunewald helt emot att man kritiserade utvecklingsstörda. Grunewald har ju gjort mycket för att förbättra livet för dem. Men jag tycker han tänker för känslomässigt, inte ens försöker vara objektiv och logisk. Att ens andas om att barn till utvecklingsstörda hade det svårt verkade vara detsamma som att vilja gå tillbaka till 30-talet och införa tvångssteriliseringar.

Forskaren Evy Kollberg och andra menade också att de var så få, bara 300-400, så det var inget problem. Men bara för att de var få, hade inte dessa barn rätt till samma emotionella och intellektuella stimulans som andra barn?

Heder åt Pistol som åtminstone ville få fram hur många sådana barn det fanns i Uppsala län.

Problemet för aspergare är att vi inte har nån sån mäktig på vår sida som Grunewald.

Många barn med odiagnosticerade (NT) föräldrar far illa. Mycket illa.

Föräldrar med diagnos far också illa när SOC tar för givet att dessa föräldrar inte duger till något av det mest naturliga som finns, att bli föräldrar. Men det behöver nödvändigtvis inte barnen till dessa föräldrar göra.

Att vissa barn till utvecklingsstörda verkligen farit illa fick vi veta. Men gäller det verkligen alla barn till föräldrar med någon form av funktionshinder?

Ulrika hade det svårt och saknade mycket av det som borde vara självklart. Men även barn till NT växer upp utan kärlek, bekräftelse, ömhet etc.

Programmet var förvisso rörande men onyanserat.

En sak jag funderade över var om Ulrika fick stryk. Det sas aldrig något om det.

Förr var det vanligt att utvecklingsstörda fick stryk av personal på institutionerna. Detta kan jag påstå eftersom jag har en äldre syster som är utvecklingsstörd och det har varit en naturlig del av min uppväxt att umgås med utvecklingsstörda. Jag menar att det då kanske kunde falla sig naturligt för föräldrarna att slå sitt barn. Men man sa aldrig något om det.

Vad kan man dra för slutsats av det? Ulrikas föräldrar var nog inte elaka mot henne. Men de hade behövt stöd. Man fick inte veta så mycket om hur det verkligen var när hon var riktigt liten.

Föräldrarna kanske bara var lindrigt utvecklingsstörda. Jag kunde iaf inte uppfatta att de skulle ha behandlat sitt barn direkt illa. Men deras förmåga att stimulera sitt barn var naturligtvis mycket begränsad pga deras egna begränsningar.

Att barn blir illa behandlade händer däremot i familjer med normalbegåvade föräldrar. Ännu i dag finns det föräldrar som använder sig av mild aga har man kunnat läsa i webbupplagan av Expressen eller Aftonbladet.

Det går kanske inte att säga att det ena är värre än det andra men vid en noggrann granskning tror jag man kan finna brister hos de flesta.

Jag har nog aldrig hört talas om någon vuxen som säger sig ha haft en perfekt barndom och absolut felfria föräldrar som alltid tillfredsställt sina barns behov i exakt rätt ögonblick.

Matulda skrev:Någon som har läst "Kärlek och stålull"? Hemsk berättelse om en flicka som är uppväxt med en utvecklingsstörd mamma. Inte heller här gjorde soc något.

Jag har inte läst den än (kommer nån dag, kanske), men jag kan berätta vad titeln handlar om.

Mamman skulle göra barnet riktigt rent. Och vad använder man om något ska bli riktigt rent? Jo, stålull...

Författaren av den där boken säger på sin site:

"Min barndom var full av slag och psykisk misshandel. Jag var alltid rädd, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Rädd för min mamma, rädd för mina klasskamrater, rädd för han som utnyttjade oss, rädd för allt. Det fanns nästan ingen trygghet att finna i min barndom.

Jo, det fanns en plats där jag kunde känna mig trygg, även om det tog tid att våga vara trygg hos mina sommarföräldrar. Deras gård var en oas. Där fann jag en trygghet under de sommarveckor jag bodde långt bort från mamma. Där fick jag provsmaka hur det kunde vara och hur det borde vara att få vara ett litet barn. Men det var bara de där sommarveckorna.

En tid som liksom bara var till låns för snart skulle jag hem till min mamma igen, tillbaka till rädslan och utsattheten. Jag ville inte åka hem till när sommaren var slut, jag grät då jag tvingades att åka till mamma igen." http://www.pipping.se/

Savanten Svante skrev:
"Min barndom var full av slag och psykisk misshandel. Jag var alltid rädd, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Rädd för min mamma, ... Det fanns nästan ingen trygghet att finna i min barndom.

Detta kunde jag ha skrivit. Och mina föräldrar ansågs vara normala. Det har tagit mig minst tjugo år att bli fri och hitta ut ur mörkret.

En motsvarighet till Stulen barndom skulle kanske vara idé att starta för oss som inte blev omhändertagna. Min barndom blev inte stulen. Min barndom bara blev inte.

Men livet är inte bara svart eller vitt. Jag har också många fina minnen från min barndom.

DC skrev:Många barn med odiagnosticerade (NT) föräldrar far illa. Mycket illa.

Föräldrar med diagnos far också illa när SOC tar för givet att dessa föräldrar inte duger till något av det mest naturliga som finns, att bli föräldrar. Men det behöver nödvändigtvis inte barnen till dessa föräldrar göra.

Att vissa barn till utvecklingsstörda verkligen farit illa fick vi veta. Men gäller det verkligen alla barn till föräldrar med någon form av funktionshinder?

Ulrika hade det svårt och saknade mycket av det som borde vara självklart. Men även barn till NT växer upp utan kärlek, bekräftelse, ömhet etc.

Programmet var förvisso rörande men onyanserat.

En sak jag funderade över var om Ulrika fick stryk. Det sas aldrig något om det.

Förr var det vanligt att utvecklingsstörda fick stryk av personal på institutionerna. Detta kan jag påstå eftersom jag har en äldre syster som är utvecklingsstörd och det har varit en naturlig del av min uppväxt att umgås med utvecklingsstörda. Jag menar att det då kanske kunde falla sig naturligt för föräldrarna att slå sitt barn. Men man sa aldrig något om det.

Vad kan man dra för slutsats av det? Ulrikas föräldrar var nog inte elaka mot henne. Men de hade behövt stöd. Man fick inte veta så mycket om hur det verkligen var när hon var riktigt liten.

Föräldrarna kanske bara var lindrigt utvecklingsstörda. Jag kunde iaf inte uppfatta att de skulle ha behandlat sitt barn direkt illa. Men deras förmåga att stimulera sitt barn var naturligtvis mycket begränsad pga deras egna begränsningar.

Att barn blir illa behandlade händer däremot i familjer med normalbegåvade föräldrar. Ännu i dag finns det föräldrar som använder sig av mild aga har man kunnat läsa i webbupplagan av Expressen eller Aftonbladet.

Det går kanske inte att säga att det ena är värre än det andra men vid en noggrann granskning tror jag man kan finna brister hos de flesta.

Jag har nog aldrig hört talas om någon vuxen som säger sig ha haft en perfekt barndom och absolut felfria föräldrar som alltid tillfredsställt sina barns behov i exakt rätt ögonblick.

Det är bara alltför sant att barn till NT-föräldar också far illa. Men i sådana fall kan man inte veta om det i förväg. Föräldrar kan vara/bli missbrukare och/el psykiskt sjuka.

Men när det gäller utvecklingsstörda föräldrar så vet man redan innan att de saknar förutsättningar att förstå barnets behov. I Ulrikas fall kunde de heller inte (som jag) läsa sig till detta. Dels kunde de knappt läsa, dels skulle de nog inte förstått om de kunnat läsa. Föräldrarna kan visst ha älskat sina barn och velat deras bästa, men de kunde helt enkelt inte. Inte skulle man låtit barn på 6 år ta hand om en baby och uppfostra den? Redan på dagis visste Ulrika att hennes mamma inte skulle kunna läsa det papper som alla barn skulle ta hem till sina föräldrar.

Det gäller förstås inte "alla barn till föräldrar med något form av funktionshinder", utan just barn till utvecklingsstörda. Jag tror att det bästa för dem vore att få adoptivföräldrar. Men samtidigt umgänge med de biologiska föräldrarna. Det näst bästa är att alla utvecklingsstörda föräldrar får en kontaktfamilj. Har föräldrarna kontakt med egna föräldrar och syskon, så kan kontaktfamiljen sökas där.

Om ett normalbegåvat barn blir förståndshandikappat pga bristande stöd hemma, då har man förstört det barnets framtid.