Altus skrev:Och vad ens är depression? För någon serotoninnivå mäts aldrig (inte dopamin heller). Man kan utgå från kriterier, men många av dessa kriterier (t ex att sakna framtidstro) är också naturliga konsekvenser av ständig trötthet, och tröttheten kan vara orsakad av en oidentifierad sjukdom. Trötthet är ett väldigt vanligt symtom vid sjukdomar och andra störningar i kroppen.

En diagnos (i motsats till ett symtom) ska förklara exakt vad som är fel, men jag tycker inte att "depression" förklarar särskilt mycket. Problemet med serotoninhypotesen går djupare än att man aldrig i praktiken mäter nivån.

Min gissning är att de som idag anses vara "deprimerade" i själva verket lider av en rad olika sjukdomar som alla råkar ha trötthet (mm) som symtom.

-->OBS, följande är reflektioner från mig. Inte för att diskutera emot någon. Bara lite utvecklande av invecklade tankar. Det kan verka osammanhängande, och det kanske det är, men det får bli så - hjärndimma.

Jag håller med om det sista. Men det kan också gälla andra tillstånd. Eller om man redan har en diagnos som t.ex. AS - då beror allt på AS plötsligt.

Jag undrar om den onaturliga miljön vi alla lever i, ger ständig stress som därför skapar en massa olika symptom. Speciellt hos npf-are.
Depression är för enkel förklaring.
Det är väl få som verkligen har en riktig depression, blir friska och så är det bra sedan.

Jag har även lite svårt att tro på de förklaringar som gäller andra komplexa sjukdomar med diffusa/allmänna symptom. Det verkar vara för enkel förklaring att så komplexa saker beror på en och samma sak.
Jag tror nästan att stress är inblandat i allting. Stress sätter ned immunförsvaret och stress låser signal/hormonsystemet. Långvarig stress kan ge både för stort cortisolpådrag och för lågt.
Stressen behöver inte vara så tydlig. Det kan handla om stress hos npf-are, där man är van vid att ha det så och inte tänker på ansträngningen man utsätts för, eller att det är långvarig mild stress beroende av annat. Eller att man gör roliga saker i för stor omfattning (det kan skapa riktig utbrändhet, men många tror inte det eftersom det handlar om roliga saker).

Och som sagt, vårt samhälle är inte så naturligt, det ger lågt KASAM (dålig helhetsbild, svårt att se meningsfullhet, svårt att känna tillräcklig egenkontroll). Det är påfrestande.

Så som jag då tänker, så ger detta också en grund för att få andra sjukdomar och inte bli av med dem.

Och det om serotonin. Min läkare sade att depression beror på dopaminbrist. Alltså egentlig depression, där man blir seg och trött och kan bli melankolisk. Serotonin styr mer ångest, fysisk värk och sådant, och egentlig depression innehåller väl egentligen inte det, utan har man ångest också, så blir det ett tillägg till diagnosen. Så har jag fattat det, och tydligen ser min läkare det så också.
Han sade att SSRI som hjälper serotonin, även hjälper dopamin indirekt. Minns inte om det var att dopamin bildas av serotonin eller hur det var.

Inger skrev:Även om det skulle nu skulle vara en "brist" - vilket positiv reaktion på återupptagningshämmare indirekt kan tyda på - så behandlar men det som om det är något som bara händer av en slump, precis om man bara skulle få typ 2-diabetes sådär utan vidare.

Många som blir diagnostiserade med depression får ingen positiv reaktion på antidepp, vilket är en ytterligare indikation på att serotoninhypotesen är felaktig. Men det finns också andra problem, som att serotoninnivån är återställd inom några dagar från att man börjar med antidepp, medan det tar flera veckor innan läkemedlet får en upplevd effekt.

Och mer: deprimerade personer kan ha normala (eller höga) nivåer av serotonin, och andra kan ha låga nivåer utan att vara deprimerade. Detta enligt tester som utförs i vetenskapliga sammanhang, där man till skillnad mot i vanliga vårdsammanhang faktiskt mäter halten.

Och det blir bara bättre: Det finns inget exakt sätt att mäta nivån på, istället gör man det indirekt, via urinen. Det är bara det att nivån i urinen inte bara beror på serotoninhalten i hjärnan, utan också på den i kroppen i övrigt, vilket av uppenbara skäl gör mätningen bristfällig.

Så serotoninhypotesen är full av hål. Därmed inte sagt att antidepp inte fungerar för somliga, men jag tror att man inte vet riktigt varför.

Om jag förstått saken rätt så finns det över 100 signalsubstanser i hjärnan, för att inte tala om andra substanser och förhållanden som kan påverka hälsan, så det känns som om allt detta fokus på serotonin, noradrenalin och dopamin minst sagt är ur proportion.

(Fast den här diskussionen skulle nog egentligen passa bättre i en depressionstråd.)

Tycker det är ganska närliggande, fast du är bossen eftersom det är din tråd.

Tack igen Altus. Du beskriver i konkreta ordalag något jag haft på känn men inte haft tillräckliga fakta på fötterna för att kunna argumentera för.

Bror Duktig skrev:

Altus skrev:Min gissning är att de som idag anses vara "deprimerade" i själva verket lider av en rad olika sjukdomar som alla råkar ha trötthet (mm) som symtom.

Jag håller med om det sista. Men det kan också gälla andra tillstånd. Eller om man redan har en diagnos som t.ex. AS - då beror allt på AS plötsligt.

Just det! Som om det förklarade något i sig! Om de åtminstone fattade den där grundläggande skillnaden i medfödd och genom livet förstärkt eller förvärvad stresskänslighet, då kunde de ha fog för att säga så.

Men inte ens det fattar de, utan bara konstaterar att "många med NPF är trötta, alltså måste tröttheten bero på NPF och är därmed förklarad och inget man behöver utreda ytterligare". Trots att många med NPF är känsligare än andra och kan ha dolda allergier, sömnproblem, matproblem, tarmproblem, bristsjukdomar, hormonrubbningar etc. Saker som ofta är enkla att kolla upp och åtgärda om man bara gitte.

sugrövmanövern skrev:

Bror Duktig skrev:Ni som svarar 1.
Är ni så trötta att ni inte orkar diska och sådant?

Ja. Tar Ritalin för att frammana en falsk ork någon gång i veckan för att röja upp. Sedan blir jag sängliggande eller datorsittande i några dagar med förkylningssymptom, muskel, ledvärk och inflammerad hud, diarré etc.

Bror Duktig skrev:Ligger och sover eller vilar mycket ofta (flera gånger per dag eller behöver sova middag en eller flera gånger)??

Periodvis är det så illa att jag måste lägga mig och sova eller vila dagtid. Men jag kliver aldrig upp före 12 på dagarna om jag inte måste. En heldag 07-01 gör mig helt förstörd och då får jag lätt feber dagen efter även om jag inte gjort annat än slappa den långa dagen.

Bror Duktig skrev:Blir sjuka och kan få feber efter t.ex. AS-träffar?

Har aldrig varit på AS träff, men ja, är 99% säker på att jag skulle insjukna i feber efter en sådan aktivitet. Det räcker med att åka och handla i juletider bland mycket folk för att jag ska insjukna pga stressen. Resor gör mig alltid förstörd.

Oh, det låter ungefär som jag.
Sova på dagtid är dock ändå rätt vanligt för mig, men jag vet att det är bra för mig och planerar vila och arbete på ett annat sätt nu än innan jag fattade att jag inte bara inbillade mig.

När jag väl tar mig iväg på något, så brukar jag kunna fungera någorlunda tills jag kommer hem och kraschar.

Hur fungerar det för dig med hundarna? Jag har tvingats gå max 20 minuter per promenad i flera år nu. Men alldeles nyss så kunde jag börja gå lite längre, efter Voxran.
Jag kan vara totalt slut efter promenader, riktigt kollapsa. Att äta ganska precis före promenaden hjälpte förut (inte lika stort behov av det nu längre).
Det konstiga är att jag ändå har gått på aspergerträffar där vi har gått långa promenader. Kroppen liksom går igång och speedar vid dessa tillfällen. När jag kommer hem, kraschar jag som sagt.

De som har det så här, borde verkligen få riktig hjälp och utredning. Jag tycker att det måste finnas något man kan göra. Om det handlar om en låsning i signal- och hormonsystem så kanske man precis som vid depressioner, behöver någon medicin för att bryta den "onda spiralen". Eller kanske man kan få hjälp av ngn medicin som man måste ta under obestämd tid.

Hur som helst, så är det inte riktigt klokt att en växande grupp bara får gå och må så här.
Förresten, jag glömde skriva "feber eller feberliknande känsla".

Inger skrev:Tack igen Altus. Du beskriver i konkreta ordalag något jag haft på känn men inte haft tillräckliga fakta på fötterna för att kunna argumentera för.

Altus skrev:

Bror Duktig skrev:Min gissning är att de som idag anses vara "deprimerade" i själva verket lider av en rad olika sjukdomar som alla råkar ha trötthet (mm) som symtom.

Jag håller med om det sista. Men det kan också gälla andra tillstånd. Eller om man redan har en diagnos som t.ex. AS - då beror allt på AS plötsligt.

Just det! Som om det förklarade något i sig! Om de åtminstone fattade den där grundläggande skillnaden i medfödd och genom livet förstärkt eller förvärvad stresskänslighet, då kunde de ha fog för att säga så.

Men inte ens det fattar de, utan bara konstaterar att "många med NPF är trötta, alltså måste tröttheten bero på NPF och är därmed förklarad och inget man behöver utreda ytterligare". Trots att många med NPF är känsligare än andra och kan ha dolda allergier, sömnproblem, matproblem, tarmproblem, bristsjukdomar, hormonrubbningar etc. Saker som ofta är enkla att kolla upp och åtgärda om man bara gitte.

Och en drivkraft bakom den attityden som vi inte får glömma (förutom det evinnerliga skyllandet på ekonomin) är ju att de vägrar tro oss om det grundläggande omdöme eller den introspektionsförmåga som skulle krävas för att ta det vi säger på allvar. För folk på lägre nivå (nu tar jag mig rätten att rangordna folk) kan ju det förklaras med tankebesparingar av typen "störd i huvudet, så hur vet man något om vad den säger?"; men även de bästa jag har träffat har lyckats på något sätt dribbla bort just den här saken. (Som de annars hade kunnat förkovra sig på.) Där som i liknande frågor har jag funnit dem som har koll och förnuft bland dem som kämpar på i lågstatusjobben och ser oss till vardags, men inte har makt.

a-mamma, jag bad moddarna lägga till ett alternativ enligt ditt förslag så nu kan du också rösta.

Alarmerande röstresultat hittills...

(Hoppas alla röstar som inte är trötta så det blir hyfsat rättvisande.)

Inger skrev:Tack igen Altus. Du beskriver i konkreta ordalag något jag haft på känn men inte haft tillräckliga fakta på fötterna för att kunna argumentera för.

Tack själv.

Altus skrev:

Bror Duktig skrev:Min gissning är att de som idag anses vara "deprimerade" i själva verket lider av en rad olika sjukdomar som alla råkar ha trötthet (mm) som symtom.

Jag håller med om det sista. Men det kan också gälla andra tillstånd. Eller om man redan har en diagnos som t.ex. AS - då beror allt på AS plötsligt.

Nickangivelsen är fel (omvänd) -- jag skrev det inre citatet och Bror Duktig det yttre.

Men inte ens det fattar de, utan bara konstaterar att "många med NPF är trötta, alltså måste tröttheten bero på NPF och är därmed förklarad och inget man behöver utreda ytterligare". Trots att många med NPF är känsligare än andra och kan ha dolda allergier, sömnproblem, matproblem, tarmproblem, bristsjukdomar, hormonrubbningar etc. Saker som ofta är enkla att kolla upp och åtgärda om man bara gitte.

Jag tror att de ibland är medvetna om att det är lite mer komplicerat än vad de säger, bara det att de inte har något att vinna på att medge det. Det är köer och resursbrist och de försöker komma undan med så lite vårdgivande som möjligt. Många verkar också sakna passion för sitt yrke, det finns inget riktigt engagemang.

Så kan det nog vara. Tyvärr. Stämmer rätt bra med det intryck jag fått.

(Har bett moddarna rätta till citatet.)

Altus skrev:Många verkar också sakna passion för sitt yrke, det finns inget riktigt engagemang

.... vilket för en del kanske är en förutsättning för att klara av det under de villkor som råder.

Zombie skrev:

Altus skrev:Många verkar också sakna passion för sitt yrke, det finns inget riktigt engagemang

.... vilket för en del kanske är en förutsättning för att klara av det under de villkor som råder.

Delar av mitt yrke/arbete är min passion och ett specialintresse. Jag tror ärligt talat att jag inte varit kvar ute i arbetslivet om det inte varit så. Det är tufft nog ändå.

EDIT: Och nu insåg jag just att det var andra inom vård etc som ni avsåg, jag läser som en kratta idag... för trött

Jag med. Menade alltså att de kanske måste stänga av sig från att engagera sig i jobbet för att kunna göra det så dåligt som de måste.
(Och hur bryter vi igenom ett sådant skydd för att få den vård vi måste ha??)

Oj.. Intressant läsning, och jag inser att jag inte är alls så trött som andra, även om jag gnäller på min ständiga trötthet ofta ofta.

Antagligen jämför jag mest med hur jag mått eller snarare vad jag orkat förr, och/eller hur jag tycker jag borde må, för att jag tycker jag äter hyfsat och rör på mig och gör annat som borde göra mig piggare än vad jag är. Dvs andra lever mycket sunkigare men verkar inte vara så slut som jag ändå.

OBS OBS OBS, med andra menade jag runtomkring mig i irlet, inte här inne. Det här var INTE ett försök att kritisera nån här, jag tänker på folk omkring mig som dricker sprit, röker, aldrig går ett steg i onödan, äter skräp som default, häller i sig läsk, inte gått en enda timme i terapi osv.

Numera har jag insett något av mina begränsningar och att om jag tar ut mer på energikontot än jag har innestående så blir det väldigt sura efterrräkningar och det jag tycker är kanske det mest handikappande med tröttheten är nåt som bl.a Inger beskrev otroligt bra här i tråden, nämligen eftersläpet av trötthet efter nåt ansträngande, mentalt eller fysiskt.

För mig är det oftast mentalt jobbigt, som nåt drygt möte som triggar reaktioner av ångest (värre ångest än grundångesten som alltsomoftast är mer eller mindre närvarande alltså) eller att utsättas för för mycket ljud, intryck, beslut, tidspress, andras negativa vibbar och samtidiga förväntningar på mig osv.

Jag ska utredas för PTSD kanske jag ska nämna i sammanhanget.

Jag har nog rätt mycket mer energi än de flesta andra. Några timmar om dagen känner jag mig trött som sjutton och gnäller en hel del, men det beror mest på att jag ägnar mig åt rätt mentalt utslitande saker.

Alternativ 2 om allting stämmer överens. Tider, temperatur, plats, mat, sysselsättning etc.

Mmm mycket intressant tråd även om det är mycket jag inte känner igen mig i.

alfapetsmamma skrev:Oj.. Intressant läsning, och jag inser att jag inte är alls så trött som andra, även om jag gnäller på min ständiga trötthet ofta ofta.

Antagligen jämför jag mest med hur jag mått eller snarare vad jag orkat förr, och/eller hur jag tycker jag borde må, för att jag tycker jag äter hyfsat och rör på mig och gör annat som borde göra mig piggare än vad jag är. Dvs andra lever mycket sunkigare men verkar inte vara så slut som jag ändå.

OBS OBS OBS, med andra menade jag runtomkring mig i irlet, inte här inne. Det här var INTE ett försök att kritisera nån här, jag tänker på folk omkring mig som dricker sprit, röker, aldrig går ett steg i onödan, äter skräp som default, häller i sig läsk, inte gått en enda timme i terapi osv.

Numera har jag insett något av mina begränsningar och att om jag tar ut mer på energikontot än jag har innestående så blir det väldigt sura efterrräkningar och det jag tycker är kanske det mest handikappande med tröttheten är nåt som bl.a Inger beskrev otroligt bra här i tråden, nämligen eftersläpet av trötthet efter nåt ansträngande, mentalt eller fysiskt.

För mig är det oftast mentalt jobbigt, som nåt drygt möte som triggar reaktioner av ångest (värre ångest än grundångesten som alltsomoftast är mer eller mindre närvarande alltså) eller att utsättas för för mycket ljud, intryck, beslut, tidspress, andras negativa vibbar och samtidiga förväntningar på mig osv.

Jag ska utredas för PTSD kanske jag ska nämna i sammanhanget.

Jag blev nummer 3 som röstade på a-mammans alt. 6.

Känner också igen mig extremt mycket i det a-mamman skrev ovan, frånsett att jag inte har eventuell PTSD (i dagsläget) samt att jag inte lider lika mycket av eftersläpande trötthet, brukar återgå till normalläge hyfsat fort.

Tänker att när man är arbetslös och av någon vidunderlig anledning har turen att inte jagas med blåslampa av AF och Fredrik Reinfeldt ( ta i trä ), så slipper man åtminstone de mentala ansträngningarna. Har dessutom den ytterligare turen att jag är gift, har en hyfsat harmonisk familj, bra hälsa, försöker äta sunt och undvika onyttiga drycker.

MEN MEN. Det jag vill lägga till är fattigdom. Vilket kanske är ett hårt ord, säg "dålig ekonomi" då. Den är en djupt handikappande och nedbrytande stressfaktor. Kanske mer handikappande än själva funktionshindret och arbetslösheten.

Dålig ekonomi (åtminstone när man har försörjningsansvar för andra än bara sig själv) är en riktig SOAB, PITA och allt vad man vill. Och om mitt liv fortsätter så här då lär jag komma att drabbas av både PTSD, trötthetssyndrom, depression m.m. hundra gånger om säkert.

Jag röstade på 1, men kanske är 2 riktigare. Det beror på var man drar gränsen. I vart fall får jag i stort sett ingenting gjort i jämförelse med hur det var förr. Det stora problemet är egentligen igångsättningssvårigheterna, men det handlar väl förmodligen om någon slags mental trötthet.

Har extremt mycket energi och behöver vanligtvis inte särskilt mycket sömn 5- 6 timmar eller mindre fungerar bra för mig. Går jag och lägger mig tidigare vaknar alternativt att jag känner mig tröttare än när jag gick och lade mig...

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Har extremt mycket energi och behöver vanligtvis inte särskilt mycket sömn 5- 6 timmar eller mindre fungerar bra för mig. Går jag och lägger mig tidigare vaknar alternativt att jag känner mig tröttare än när jag gick och lade mig...

Många av oss äldre var nog ungefär som du när vi var i samma ålder. Nu är jag dubbelt så gammal, och har hunnit bli utbränd av det ständiga stångandet med att leva med (fram till nyligen) odiagnosticerad asperger. Så verkar det vara för många andra också här.

Valde 5 eftersom jag är piggare än igår, och igår var jag inte trött.
Jämfört med andra så vet jag inte men det finns dem som är latare än mig.

Altus skrev:

Bror Duktig skrev:Ni som svarar 1.
Är ni så trötta att ni inte orkar diska och sådant?

Började svara detaljerat på ovanstående och övriga frågor du ställer, men kände plötsligt att jag inte vill fläka ut mitt liv så mycket just nu...

Jo, det är jobbigt att skriva om det här, faktiskt. Jag känner samma sak.

Edit: man får inte ge upp, och en sak jag ska ta tag i, är att kolla om jag har brist på något, t ex järn. Samt kartlägga exakt vad jag är allergisk mot numera.

Alexandra skrev:

Altus skrev:

Bror Duktig skrev:Ni som svarar 1.
Är ni så trötta att ni inte orkar diska och sådant?

Började svara detaljerat på ovanstående och övriga frågor du ställer, men kände plötsligt att jag inte vill fläka ut mitt liv så mycket just nu...

Jo, det är jobbigt att skriva om det här, faktiskt. Jag känner samma sak.

Jo, fast samtidigt har jag ett behov av att skriva om det, så jag upplever en konflikt. Idealet vore väl att ha personer privat att prata med, vilket jag inte har, inte en enda. Och ironiskt nog är jag för sjuk för att prata med en psykolog. Kan inte hantera bokade tider särskilt bra för att jag sover oregelbundet (vilket jag inte kan göra något åt), och lider av mental dimma som gör det svårt med IRL-samtal (särskilt som kräver eftertanke). Lämnar inte bostaden annat än när jag måste.

Nu blev det visst en liten utfläkning ändå. Andra sidan vann den här gången...

Edit: man får inte ge upp, och en sak jag ska ta tag i, är att kolla om jag har brist på något, t ex järn. Samt kartlägga exakt vad jag är allergisk mot numera.

Jag provar också en del saker, och söker relevant information etc. I den mån jag orkar.

Bror Duktig skrev:Hur fungerar det för dig med hundarna? Jag har tvingats gå max 20 minuter per promenad i flera år nu. Men alldeles nyss så kunde jag börja gå lite längre, efter Voxran.

Det är så jävligt att min sambo tagit över promenerandet. Det här är det som gör mig allra mest ledsen, utan honom hade jag nog blivit tvungen att lägga ner hunderiet och vinka av hundarna till nya hem .

Har ett ofantligt dåligt samvete för hur jag lämnat över detta till min sambo . Känner mig så jävla egoistisk, min hobby ska inte behöva vara hans problem.

Jag ger inte upp dock, hoppas på att kunna bli friskare. Naivt eller realistiskt, det vet jag inte.

För några år sedan kunde jag vara ute timmar i sträck och promenera varje dag, samt laga mat, baka bröd osv ibland när andan föll på.

Nu när värmen börjat ge med sig har jag lyckats gå några 20-30-minuters promenader på natten. Någon gång i veckan. Började med att trappa upp med 10 minuter under några veckor, några gånger i veckan. Detta från att inte ha kunnat gå til soprummet utan att nästan svimma av ansträngningen.

Bror Duktig skrev:Jag kan vara totalt slut efter promenader, riktigt kollapsa. Att äta ganska precis före promenaden hjälpte förut (inte lika stort behov av det nu längre).
Det konstiga är att jag ändå har gått på aspergerträffar där vi har gått långa promenader. Kroppen liksom går igång och speedar vid dessa tillfällen. När jag kommer hem, kraschar jag som sagt.".

Jag kollapsar också efter mina korta promenader. Jag går i nattlig kyla, men svettas som en galning. Svettas och blir yr och svimfärdig vid minsta ansträngning, som att ta en dusch eller rensa kattlådan.

Förr brukade promenaderna göra mig hypomanisk och orsaka att jag inte kunde sova på nätterna trots sömnmediciner. Så jag gick dygnet runt, kunde vara ute och gå vid 04 tex.

Bror Duktig skrev:Hur som helst, så är det inte riktigt klokt att en växande grupp bara får gå och må så här.
Förresten, jag glömde skriva "feber eller feberliknande känsla".

Nej det är verkligen inte klokt. Och jo, det är ofta en feberkänsla jag får, termometern visar ofta normaltemp. Brukar även känna mig förkyld med halsont osv.

Känner igen det där med feberkänsla trots normal temp.

Låter som om det är något helt galet, Sugis. Du har förstås inte lyckats få någon läkare att utreda vad det är för fel?

Gud så ni har det! Jag ska genast sluta klaga på min egen trötthet.