Blir ni väldigt trötta av folksamlingar/ fester?

Jag blir nog tröttare än andra efter fester eftersom det tar energi att ta in så mycket intryck som jag gör, jag tänker att detta drag är en del av min asperger
Hur upplever ni andra det? ibland kan jag känna det som att jag har baksmälla bara efter att ha varit på en fest, fast jag inte har druckit alkohol,

Sedan kan jag dricka alkohol utan att vara på fest exempelvis bara jag och en person till, och då blir jag inte trött och får inte lika mycket huvudvärk fast jag druckit mer alkohol

Jag kan bli väldigt stressad/trött av fester eller av att vara på stan, det blir ångest och saker grötar ihop sig, ibland "stänger jag av" inför omgivningen, men det varierar mycket. Jag är definitivt inte en sån aspie som måste gå hem, ligga under täcket med neddragna gardiner och öronproppar dierkt, däremot ser jag ingen vits i elelr har någon önskan om att träffa folk efter skolan elelr liknande, då har jag ju redan ansträngt mig för att vara social en hel halv dag...

Det att bli trött av fester och liknande påhitt har kallats "social baksmälla" av någon på forumet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vem.
Så den skyldige får ta åt sig äran så snart som möjligt.

Jo det är nog viktigt att känna sig själv, jag borde också känna efter mer och inte försöka tro att jag ska klara lika mycket som alla andra för att sedan bli extremt uttröttad och inse att nej det gjorde jag inte.

Jag kommer ihåg när jag var liten då fick jag ofta frågan från mamma om varför jag inte var med kompisar efter skolan, eller hängde med folk på helgerna? Jag tror att jag nån gång svarade att jag jag tillfredsställde mitt sociala behov i skolan, vilket svar förresten för att komma från en som nyss fyllt 16 år. Jag minns också att jag hade en diskussion med min mamma om huruvida man hade tid att ha fritidsintressen eller att festa vid sidan om skolarbetet, jag kommer ihåg att jag ansåg att jag hade tid med ett extrajobb det skulle ta ungefär lika mycket tid som "att hänga med kompisar" skulle ta. Mamma ansåg att det senare var viktigare för då fick man "kontakt med folk", där skar det sig i våra åsikter för jag kunde inte förstå vad den där kontakten skulle leda till för bra saker, jobba var logiskt, för det gav pengar, kontakter enligt mig på den tiden gav ingenting, det var bara tidsfördriv,

Pontus skrev:Det att bli trött av fester och liknande påhitt har kallats "social baksmälla" av någon på forumet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vem.
Så den skyldige får ta åt sig äran så snart som möjligt.

Det var nog Inger. Och jag har inte insett att det var det jag drabbats av förrän jag såg det beskrivas i böcker om npf. Jag kände det alltså men kopplade inte ihop orsak och verkan (också aspigt...).

alfapetsmamma skrev:

Pontus skrev:Det att bli trött av fester och liknande påhitt har kallats "social baksmälla" av någon på forumet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vem.
Så den skyldige får ta åt sig äran så snart som möjligt.

Det var nog Inger. Och jag har inte insett att det var det jag drabbats av förrän jag såg det beskrivas i böcker om npf. Jag kände det alltså men kopplade inte ihop orsak och verkan (också aspigt...).

Gunilla Brattberg myntade första gången detta uttryck hos mig. Gissar att det var i antingen "Guide i helvetet- personlig ordbok om livet med AS" eller i "Enastående."

Jag blir väldigt trött av folksamlingar, fester och annat som involverar andra människor. För mig vet jag inte om det beror på att jag tar in så många intryck, för jag stänger nog av ganska mycket och är mentalt ofta "i min egen värld". Jag tycker jag är ganska trött när jag är ensam också, och det är det som gör att jag inte orkar umgås så mycket.

Det jag tycker är jobbigast är nog när man inte har någonstans att vara ifred, som det var då jag bodde hemma. Jag hatar att behöva umgås non-stop, så på så sätt uppksattar jag ensamheten mycket. Jag hade inte heller något större behov av att umgås med andra efter skolan, det räckte mer än väl med den sociala dos jag redan fått.

Någonstans när jag gick högstadiet och började lägga märke till mina sociala svårigheter så blev också mitt problem med vissa höga ljud mer påtagligt. Har också diagnosen för hyper akustisk hörsel och tinnitus. Detta tycktes bara bli värre och värre ju mer jag försökte göra något åt det. Visa perioder så tvingade jag mej nästan till att ha öronpluggar hela dagarna i skolan, ända tills något år efter gymnasiet. Varje dag när jag kom hem så stängde jag av allting och bara låste in mej med kuddar över huvudet bara för att försöka vila bort det hela.
Vad jag egentligen fattade men inte kunde göra något åt va att ju mer man fokuserar på ljuden desto värre blir dom. Men lider ju så klart också av det här med att inte kunna filtrera ut olika intryck. Så man vart ju liksom lite hjälplös. Ibland så drabbades jag av värsta panik känslorna och visste inte vad jag skulle ta mej till. Alltid värst i sociala sammanhang med yrsel och ont i huvudet. Visade ju sej att förutom min känsliga hörsel så verkar problemet nästan helt psykologiskt.
Sjukt jobbigt och hade en stor negativ inverkan på min uppväxt.
Använder fortfarande öronpluggar ibland när jag går ut vid olika sammanhang.
Klarar mej väldigt bra nu trotts allt eftersom jag har lärt mej att ta bort uppmärksaheten på saker jag inte gillar med min medicin.

Flinta skrev:

alfapetsmamma skrev:

Pontus skrev:Det att bli trött av fester och liknande påhitt har kallats "social baksmälla" av någon på forumet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vem.
Så den skyldige får ta åt sig äran så snart som möjligt.

Det var nog Inger. Och jag har inte insett att det var det jag drabbats av förrän jag såg det beskrivas i böcker om npf. Jag kände det alltså men kopplade inte ihop orsak och verkan (också aspigt...).

Gunilla Brattberg myntade första gången detta uttryck hos mig. Gissar att det var i antingen "Guide i helvetet- personlig ordbok om livet med AS" eller i "Enastående."

Mmm... Jag tänkte skriva att jag läst det innan jag såg det här, men eftersom jag inte mindes i vilken av alla böcker det var så avstod jag. Det stämmer nog med Brattberg ja. Böckerna har en massa stycken gemensamt, så det är möjligt att det står i båda också.

Jag kan inte ens gå på fester längre, vilket egentligen inte gör något då jag inte har något behov av det heller.
Det räcker med att någon "utomstående" hälsar på en timme, så är jag helt färdig efteråt och skulle ledigt kunna släcka ned och sova i ett antal timmar.
Möten på skola och liknande är skitjobbigt. När det drar ut till 2 timmar får jag be att bryta, för då är jag inte längre kapabel att ta till mig det som sägs, eftersom jag stänger ned och svarar på automatik. Således har jag senare inte ett minne av vad som sagts.

När det gäller större folksamlingar (som då t.ex fester) så går jag in i automatläge efter ca 10 minuter och kommer inte ihåg ett dugg av vad någon pratat om efteråt.

Jag är precis tvärt om. Jag lever upp när jag får umgås med andra. När jag suttit hemma i lägenheten utan mänsklig kontakt bara över en helg blir jag "knäpp". Då börjar hjärnan fokusera på massa oväsentligheter och min hypokondri smyger sig fram. Socialt umgänge fungerar som en "reset"-knapp för mig. Mår jag lite dåligt på det mentala planet är det underbart att få komma ut bland folk.

Jag drabbades av en djup depression hösten 2004. Började i början av november, och jag var mer eller mindre sängliggande ända fram till julveckan. Då drog morsan med mig ut på lite julshopping på ett köpcentrum, och bara det gjorde mig markant bättre. Men den verkliga vändpunkten kom på nyårsaftonen, när jag var på en nyårsfest med några av mina närmaste vänner och bekanta.
För några timmar kände jag mig helt frisk, och den positiva känslan gjorde att jag fick orken åter och kunde kämpa mig ur det. Större delen av vintern och våren gick åt till det, men det gick, och jag insåg då hur viktigt det är med mänsklig kontakt för själens välbefinnande. Eller åtminstone mitt välbefinnande.

rhodochrosite skrev:Större delen av vintern och våren gick åt till det, men det gick, och jag insåg då hur viktigt det är med mänsklig kontakt för själens välbefinnande. Eller åtminstone mitt välbefinnande.

Ett stort tack för den sista mening du lade till (fetstil av mig).

Även jag har varit och traskt i depressionsträsket, och något jag konstant fick slängt i ansiktet var hur "otroligt viktigt" det var för mig att "komma ut och träffa folk" och "umgås med andra". Det stod mig i halsen. Jag blir sjuk av att "umgås med andra" och att "komma ut bland folk". När man äntligen gav upp företaget att dra med mig hit och dit eller klampa in hos mig för att jag inte skulle "vara ensm" och jag fick tid att läka i lugn och ro, så gick tillfrisknande mycket fortare.

Än idag möts man av medlidande blickar och tankar som "stackars människa så ensam hon måste vara" skrivna i ansiktet på folk som gör misstaget att fråga om hur många vänner jag har eller hur stort umgänge jag har.
Att säga att man mår bäst utan vänner är astabu och straffar sig genast med att folk tror att man mår så dåligt och har så svårt att få vänner att man intalar sig att man inga vill ha.

[Nu seglade jag iväg, förlåt. Det här ämnet gör mig bara så satans uppeldad var gång]

Så vill folk gärna tro att ALLA blir piggare och påfyllda av umgänge, och förstår inte att även om man kanske uppskattar och vill ha umgänge, så tröttar det samtidigt som det ger nåt, genom att det blir kommunikation som fallerar, grejer som inte blir som man hade bestämt så man måste ställa om, en massa intryck som t ex ljud i överflöd, koder man inte fattar eller inte vet om man fattat så man börjar ångesta över om man gjort för mycket, för lite, sagt för mycket, för lite osv osv.

Sen verkar många ha problem med att förstå att man faktiskt trivs i sitt eget sällskap och inte alls störs av att gå och fika själv, promenera själv, gå på bio själv osv. Det är inte per automatik SYND OM EN för att man gör saker själv. Det kan vara alldeles självvalt och inte alls bara för att man inte riktigt orkar med andras förväntningar eller sina egna förväntningar på sig själv vid umgänge.

Skolan och arbetslivet var extremt jobbiga för mig... ljud hela tiden, människor som ständigt rörde sig... det var som att min hjärna aldrig fick tillfälle att vila, riktigt...

Folksamlingar och fester tröttar mig också väldigt mycket. Usch.

Jag hade en hel del problem med folksamlingar märkte jag i gymnasiet där det var nästan trångt och otroligt hög ljudnivå. När jag kom hem brukade jag direkt gå och lägga mig och sova i runt 3 timmar för att sedan vakna upp och vara vaken på natten. Liknande var det i högstadiet men där var det iaf mindre befolkat och mindre högljutt i korridorerna så det var inte lika problematiskt.

Fester brukar jag klara av under en mindre tid och jag har inga problem att vara med kompisar. Jag skulle tippa på att det är höga ljudnivåer som får mig att bli trött och att massor med folk i närheten bara ger en obehagskänsla då jag inte blir trött av att vara ute och gå på stan under en längre tid.

Jag tycker att det är ganska ansträngande att vara social. I synnerhet på fester och liknande. Det är för mycket ljud och för många intryck överallt som gör att jag lätt blir trött och slut i huvudet.

Stora folksamlingar ute på stan brukar däremot inte göra mig så mycket, eftersom jag ofta brukar vara ganska frånvarande och inne i mina egna tankar när jag är ute och går.

Bullret är nog den i särklass största faktorn när jag blir trött i sådana sammanhang.

Folksamlingar & kackel blir jag trött av, men inte om jag festar.

KrigarSjäl skrev:Folksamlingar & kackel blir jag trött av, men inte om jag festar.

Sätter du då likhetstecken mellan "festar" och dricker alkohol eller vad lägger du i begreppet "festar"?

Självklart, hur skulle man annars festa??

I många delar av världen är fester och celebrationer synonyma med viss alkoholkomsumtion. Alkohol har varit en del av människors liv i flera tusen år (första spåren från 7000 fKr) så det är inte helt konstigt eller ologiskt att se festa och "dricka alkohol" som samma sak.

Det är, in fact, bara i nykteristkretsar som man skiljer på alkohol och fester. Hm. Aldrig varit på en nykteristfest. Är det nå roligt?

(till moderatorerna: nej, jag menar inget illa i ovanstående inlägg).

KrigarSjäl skrev:Självklart, hur skulle man annars festa??

Jag kan tänka mig att festa både med och utan alkohol, det var därför jag frågade om du anser att festa automatiskt innebär att dricka alkohol.

För mig är kopplingen alltså inte självklar även om den är vanlig. Det är inte heller självklart att jag festar om jag dricker alkohol.

Eddie The Man skrev:Det är, in fact, bara i nykteristkretsar som man skiljer på alkohol och fester. Hm. Aldrig varit på en nykteristfest. Är det nå roligt?.

Ja, det är i snitt trevliga (alså: nyktra) personer där, man minns allt kul man gjort och folk man träffat, man slipper baksmälla/illamående, att bli utnyttjad/illa behandlad och det att ha gjort saker som verkade jättebra då, som man senare kanske ångrar.

Jag var på Gröna Lund helt solo mycket nyligen, första gången jag kom iväg dit på ett par år igen, och som vanligt ensam. Helt perfekt! Inget tjafs inom någon grupp, utan bara i lugn och ro beta av precis de åkattraktioner jag vill.

Massor av NT-bekanta skulle få ett hysteriskt anfall av bara tanken - "Vadå??? Gick du på Gröna Lund ensam??? Hur kan man göra något sådant ensam??? Där är det väl hela grejen att man är ett gäng tillsammans???"

Har varit van vid lika stor chock över att kunna gå på bio ensam. "Ensam???" Ja, va fan då? Jag ville se en ny film som för tillfället gick på bio, såg jag inte hela filmen på samma sätt som om någon jag kände hade suttit bredvid mig i salongen?

Ja, det där med ensamhet contra sällskap är en märklig historia...

"Rigid och tvångsmässig fixering vid socialt umgänge, som en inbillad förutsättning för upplevelsen av situationsadekvat glädje över de aktiviteter man de facto utövar..."