Trött!!
17 inlägg
• Sida 1 av 1
Trött!!
Jag har nyligen börjat en arbetsprövning. Har arbetstid 7-16.
Det är inte så farligt med själva jobbet. Men det blir mycket dötid tyvärr när vi inte har jobb... Det är dessa lååånga stunder som blir så enormt mentalt och fysiskt tröttande för mig!
Vi är många på arbetsplatsen och det är ständigt prat såklart... Oviktigt socialt kallprat ni vet... Och det är såååå jobbigt!!
Märker att jag gör av med en massa energi för att hålla uppe fokus och uppmärksamhet pga detta, eftersom jag är totalt slut när jag kommer hem! Vill ju vara med i diskuss ionerna med arbetskamraterna, men det tar så mycket kraft....
Har dessutom två små barn som jag både lämnar och hämtar på dagis före och efter arbetet....... Orkar verkligen INGENTING mer när vi äntligen kommer hem.
Ska ringa min SIUS-konsulent idag för att se om hon kanske kan hjälpa mig att ta upp detta med chefen....
Vad anser ni om det här...??
Det är inte så farligt med själva jobbet. Men det blir mycket dötid tyvärr när vi inte har jobb... Det är dessa lååånga stunder som blir så enormt mentalt och fysiskt tröttande för mig!
Vi är många på arbetsplatsen och det är ständigt prat såklart... Oviktigt socialt kallprat ni vet... Och det är såååå jobbigt!!
Märker att jag gör av med en massa energi för att hålla uppe fokus och uppmärksamhet pga detta, eftersom jag är totalt slut när jag kommer hem! Vill ju vara med i diskuss ionerna med arbetskamraterna, men det tar så mycket kraft....
Har dessutom två små barn som jag både lämnar och hämtar på dagis före och efter arbetet....... Orkar verkligen INGENTING mer när vi äntligen kommer hem.
Ska ringa min SIUS-konsulent idag för att se om hon kanske kan hjälpa mig att ta upp detta med chefen....
Vad anser ni om det här...??
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Jag tycker att din tanke att tala med SIUS-konsulenten och din chef är jättebra. Om du får stöd därifrån så kan du nog börja att då och då sätta dig lite för dig själv utan att det höjs några ögonbryn.
Men kanske du kan hitta på en anledning att få lite tid för dig själv i alla fall, redan nu? Jag tar med mig en bok till jobbet när jag har en dålig dag. Om jag inte orkar läsa spelar ingen roll, bara att det ser ut som om jag läser. Du kanske också kan tillåta dig att inte vara med i samtalen ibland, utan bara sitta och vara trött. De flesta brukar förstå trötthet och att man inte är på topp då, så om du sitter på kanten och stirrar tomt i kaffekoppen kan du nog få lite vila.
Men kanske du kan hitta på en anledning att få lite tid för dig själv i alla fall, redan nu? Jag tar med mig en bok till jobbet när jag har en dålig dag. Om jag inte orkar läsa spelar ingen roll, bara att det ser ut som om jag läser. Du kanske också kan tillåta dig att inte vara med i samtalen ibland, utan bara sitta och vara trött. De flesta brukar förstå trötthet och att man inte är på topp då, så om du sitter på kanten och stirrar tomt i kaffekoppen kan du nog få lite vila.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Ja... Men känns som jag blivit en mycket sämre förälder sen jag började jobba nu... Orkar verkligen INTE ge uppmärksamhet till barnen längre eftersom jag redan gett allt av det lilla jag har i energi till det på jobbet! Är nu hemma för andra dagen i rad eftersom jag helt enkelt inte fixar allting!!
Blir ju så j-a trött av allt! Orkar inte träffa/se så många människor på så kort tid..... Det blir för mycket intryck.
Det är antingen eller för mig. Antingen är jag mamma och ger allt till barnen... Eller så jobbar jag men då måste jag vara ifred för mig själv helt och hållet övrig tid! Och det går ju inte!!
??????????????????????
Blir ju så j-a trött av allt! Orkar inte träffa/se så många människor på så kort tid..... Det blir för mycket intryck.
Det är antingen eller för mig. Antingen är jag mamma och ger allt till barnen... Eller så jobbar jag men då måste jag vara ifred för mig själv helt och hållet övrig tid! Och det går ju inte!!
??????????????????????
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Har ringt SIUSen nu. Hon ska ringa upp mig.
Känns bara som att de inte kan förstå riktigt hur jag menar när jag säger att jag inte orkar... Ung som att "ja men det är jobbigt för alla som har små barn, som jobbar osv"... Jo, jag vet och fattar det också.
Men jag har (och har alltid haft) jättejobbigt med det här sociala när det är många och med att inte ha ngn klar uppgift...
Det känner väl fler igen?
Känns som jag skulle passa bäst framför en dator på ngt kontor!
Ensam!!
Känns bara som att de inte kan förstå riktigt hur jag menar när jag säger att jag inte orkar... Ung som att "ja men det är jobbigt för alla som har små barn, som jobbar osv"... Jo, jag vet och fattar det också.
Men jag har (och har alltid haft) jättejobbigt med det här sociala när det är många och med att inte ha ngn klar uppgift...
Det känner väl fler igen?
Känns som jag skulle passa bäst framför en dator på ngt kontor!
Ensam!!
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Ja, jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Jag har visserligen inga barn men ändå så blir det så att jag inte orkar någonting alls om jag har jobbat. Då blir det att livet består av att sova övrig tid. Och trots att jag sover mest hela tiden så blir det efter några månader så att jag måste börja vara hemma någon vecka här och där för att få sova ännu mer så att jag orkar tre veckor till innan nästa gång jag måste vara hemma och sova dygnsvis. Disken växer till stora högar, jag orkar inte längre städa, tvätta blir bara det som jag ska ha till jobbet osv.
Som en kompis (NT) sa till mig, det är inget liv och alla människor har faktiskt rätt till att ha ett liv utöver arbetet också.
Som en kompis (NT) sa till mig, det är inget liv och alla människor har faktiskt rätt till att ha ett liv utöver arbetet också.
Senast redigerad av annorlunda 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
- annorlunda
- Inlägg: 1212
- Anslöt: 2007-09-02
Det låter inte som det är rätta jobbet el rätta arbetsplatsen för dig.
Förklara för SIUS-konsulenten att skillnaden mellan díg och andra småbarnsföräldrar är att pratet och det sociala ger dem energi (även om jobbet i sig tar energi), medan för dig tar det sociala energi (+ det som jobbet tar).
Jag kände ibland "ska jag jobba el vara trevlig, jag klarar inte bägge två".
Förklara för SIUS-konsulenten att skillnaden mellan díg och andra småbarnsföräldrar är att pratet och det sociala ger dem energi (även om jobbet i sig tar energi), medan för dig tar det sociala energi (+ det som jobbet tar).
Jag kände ibland "ska jag jobba el vara trevlig, jag klarar inte bägge två".
Senast redigerad av Alien 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Känner verkligen igen mig! Att jobba kan vara jobbigt nog, att tvingas vara social dessutom och sen ta hand om barn när man kom hem skulle jag aldrig klara.
De arbeten som funkat bäst för mig har varit sådana där jag fått både jobba och fika ifred. Där man blev indragen i en massa kackel jobbade jag inte alls lika effektivt. Blev också mycket tröttare av sånt än av själva arbetsuppgifterna.
De arbeten som funkat bäst för mig har varit sådana där jag fått både jobba och fika ifred. Där man blev indragen i en massa kackel jobbade jag inte alls lika effektivt. Blev också mycket tröttare av sånt än av själva arbetsuppgifterna.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Jag känner också igen mig. Det lilla jag har jobbat så var det bara det och absolut ingenting annat livet bestod av och jag var redan då (ung, ovetande och aningslös) förvånad att det överhuvudtaget gick några månader i stöten.
Och få folk att förstå att ens problem går fundamentalt utanpå "alla" andras när de (i bästa fall) så vänligt förstår att "det är ju jobbigt för oss alla" och på sin höjd kan sträcka sig till "ja, vissa är väl litet skörare än andra" - det var bara kört. På den tiden fanns det visserligen inga diagnoser som kunde rättfärdiga hur man fungerade ens inför en själv, sakligt eller moraliskt - men även med diagnos kan det nog vara bra att kunna välja strider, söka undanflykter och tänka strategiskt hur man ska kringgå folks oförmåga att acceptera hur man är.
Och få folk att förstå att ens problem går fundamentalt utanpå "alla" andras när de (i bästa fall) så vänligt förstår att "det är ju jobbigt för oss alla" och på sin höjd kan sträcka sig till "ja, vissa är väl litet skörare än andra" - det var bara kört. På den tiden fanns det visserligen inga diagnoser som kunde rättfärdiga hur man fungerade ens inför en själv, sakligt eller moraliskt - men även med diagnos kan det nog vara bra att kunna välja strider, söka undanflykter och tänka strategiskt hur man ska kringgå folks oförmåga att acceptera hur man är.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Det låter inte som det är rätta jobbet el rätta arbetsplatsen för dig.
Förklara för SIUS-konsulenten att skillnaden mellan díg och andra småbarnsföräldrar är att pratet och det sociala ger dem energi (även om jobbet i sig tar energi), medan för dig tar det sociala energi (+ det som jobbet tar).
Jag kände ibland "ska jag jobba el vara trevlig, jag klarar inte bägge två".
Nej, det blir bara fel....
Du har helt rätt i att skillnaden ligger i att det tar bara kraft men ger inget tillbaks, snarare mår jag bara dåligt av det eftersom mycket av surret och vissa onödiga/dumma kommentarer (ej mot mig, allmänt) fastnar och gör att jag tänker mycket på det...
Precis - orkar inte både jobba och prata!
Eller jo, jag gör ju det men eftersom det uppenbarligen tar sååå mycket kraft så blir jag helt förstörd sen efteråt!!
Måste "stänga av" hjärnan helt sen... Och då bör jag inte ha ngt ljud i bakgrunden, ingen som pratar med mig, inga krav, bara få vara ifred t ex i badkaret eller sängen...
Då kanske jag kan klara av detta jobb på heltid...?
Men HUR i h-e ska det gå till med två små barn (varav det ena troligtvis har en överaktiv "störning") och en heltids- och 4 tim pendlande man som precis fått sitt första jobb (i ledande befattning) efter utbildningen???
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Inger skrev:Känner verkligen igen mig! Att jobba kan vara jobbigt nog, att tvingas vara social dessutom och sen ta hand om barn när man kom hem skulle jag aldrig klara.
De arbeten som funkat bäst för mig har varit sådana där jag fått både jobba och fika ifred. Där man blev indragen i en massa kackel jobbade jag inte alls lika effektivt. Blev också mycket tröttare av sånt än av själva arbetsuppgifterna.
Skönt att ni är flera som har samma probs!
Har du barn?
Ja, det tröttar så enormt med kackelkackel från kärringar man inte ens eg vill umgås med........
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Det låter verkligen inte som din arbetsprövning är anpassad till någon med autism. Du blir ju utsatt för rena mardrömssituationen för en Aspergare. Jag har arbetat på åtskilliga arbetsplatser med "kacklande" arbetskamrater genom åren. Oftast dock under kortare perioder eftersom jag varvat arbete med heltidsstudier. Men när jag blivit mamma till två underbart snälla barn och "äntligen" lyckats få en fast tjänst - dröjde det inte länge förrän jag "gick in i väggen" och sjönk ner i en djup utmattningsdepression. Helt enkelt utsliten av att försöka leva ett "normalt" liv. Då visste jag förstås inte att jag hade Asperger. Nu är min ork inte alls lika flexibel längre.
Jag hoppas verkligen att du kan få din arbetssituation bättre anpassad till dina begränsningar. Det handlar ju inte bara om din egen framtid utan även om att du ska orka vara en närvarande mamma under dina barns uppväxt.
Jag hoppas verkligen att du kan få din arbetssituation bättre anpassad till dina begränsningar. Det handlar ju inte bara om din egen framtid utan även om att du ska orka vara en närvarande mamma under dina barns uppväxt.
Senast redigerad av Humusa 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Zombie skrev:Jag känner också igen mig. Det lilla jag har jobbat så var det bara det och absolut ingenting annat livet bestod av och jag var redan då (ung, ovetande och aningslös) förvånad att det överhuvudtaget gick några månader i stöten.
Och få folk att förstå att ens problem går fundamentalt utanpå "alla" andras när de (i bästa fall) så vänligt förstår att "det är ju jobbigt för oss alla" och på sin höjd kan sträcka sig till "ja, vissa är väl litet skörare än andra" - det var bara kört. På den tiden fanns det visserligen inga diagnoser som kunde rättfärdiga hur man fungerade ens inför en själv, sakligt eller moraliskt - men även med diagnos kan det nog vara bra att kunna välja strider, söka undanflykter och tänka strategiskt hur man ska kringgå folks oförmåga att acceptera hur man är.
Mmmmm... Det är verkligen svårt (omöjligt?!) att hantera alltför många (för de flesta normalt) uppgifter/intryck på en och samma dag!
Ja, jättesvårt att få fram och verkligen förståelse för att det är typ en sjukdom och alltså påverkar en på samma sätt, och inte bara "undanflykter".... Hur tusan ska vi annars klara oss ekonomiskt???
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Humusa skrev: Det låter verkligen inte som din arbetsprövning är anpassad till någon med autism. Du blir ju utsatt för rena mardrömssituationen för en Aspergare. Jag har arbetat på åtskilliga arbetsplatser med "kacklande" arbetskamrater genom åren. Oftast dock under kortare perioder eftersom jag varvat arbete med heltidsstudier. Men när jag blivit mamma till två underbart snälla barn och "äntligen" lyckats få en fast tjänst - dröjde det inte länge förrän jag "gick in i väggen" och sjönk ner i en djup utmattningsdepression. Helt enkelt utsliten av att försöka leva ett "normalt" liv. Då visste jag förstås inte att jag hade Asperger. Nu är min ork inte alls lika flexibel längre.
Jag hoppas verkligen att du kan få din arbetssituation bättre anpassad till dina begränsningar . Det handlar ju inte bara om din egen framtid utan även om att du ska orka vara en närvarande mamma under dina barns uppväxt.
Ja, det är nog lite mardröm för en hel del med AS...
Främsta anledningen till att jag hamnade här är väl att AF vill testa min arbetsförmåga för att jag förhoppningsvis ska kunna få jobba under semesterperioderna. Och det vill jag ju!
Behöver verkligen pengarna...
Men de får helt enkelt hjälpa mig så att jag kan jobba halvtid och sedan få ersättning för den förlorade arbetsinkomsten!!
För som du säger - att orka vara mamma åt mina barn är det viktigaste av allt för mig!!!
Moderator: Fixat citatet
Senast redigerad av Alyana 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
Alyana skrev:Men jag har (och har alltid haft) jättejobbigt med det här sociala när det är många och med att inte ha ngn klar uppgift...
Det känner väl fler igen?
Definitivt.
När det varit friluftsdagar och teambuildinggrejer har jag sjukskrivit mig.
Att bara släntra runt i naturen och "umgås" diffust och planlöst med random samling folk en hel dag är inte för mig.
Jag är skapt för uppgifter mer än för lättsinnigheter. Det andra kallar "kul" tråkar antingen ut mig eller ger mig existentiell ångest.
Planlöst mingel är det värsta.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
KrigarSjäl skrev:Alyana skrev:Men jag har (och har alltid haft) jättejobbigt med det här sociala när det är många och med att inte ha ngn klar uppgift...
Det känner väl fler igen?
Definitivt.
När det varit friluftsdagar och teambuildinggrejer har jag sjukskrivit mig.
Att bara släntra runt i naturen och "umgås" diffust och planlöst med random samling folk en hel dag är inte för mig.
Jag är skapt för uppgifter mer än för lättsinnigheter. Det andra kallar "kul" tråkar antingen ut mig eller ger mig existentiell ångest.
Planlöst mingel är det värsta.
Fullständigt fruktansvärt med en massa social tid. vill jag vara social behöver jag välja det själv. Så länge som jag, som sagt, har haft klara uppgifter så har det funkat bra. Jag utbildade mig till jurist och älskade klart specificerade regler och paragrafer och var väldigt bra på det. Det sociala däremot, funkade inte alls.
Det ser inte ut som jag kan jobba igen. KOmbinationen av två diagnoser där den ena inte kan kontrolleras fullt ut är för mycket
Senast redigerad av Juddy 2011-05-05 2:43:22, redigerad totalt 1 gång.
annorlunda skrev:Ja, jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Jag har visserligen inga barn men ändå så blir det så att jag inte orkar någonting alls om jag har jobbat. Då blir det att livet består av att sova övrig tid. Och trots att jag sover mest hela tiden så blir det efter några månader så att jag måste börja vara hemma någon vecka här och där för att få sova ännu mer så att jag orkar tre veckor till innan nästa gång jag måste vara hemma och sova dygnsvis. Disken växer till stora högar, jag orkar inte längre städa, tvätta blir bara det som jag ska ha till jobbet osv.
Som en kompis (NT) sa till mig, det är inget liv och alla människor har faktiskt rätt till att ha ett liv utöver arbetet också.
+1
Återgå till Att leva som Aspergare