De flesta andra jag pratat med eller läst om (som har AS etc) beskriver hur trötta de blir av olika moment och situationer i vardagen.. Oftast känner jag inte igen mig speciellt mycket..

För om det är något jag AVSKYR och VERKLIGEN blir trött och stressad av,så är det alla jäkla tjänstemän som ringer hela tiden och helt fräckt pladdrar på-utan att ens fråga om det passar mig att prata med dem just då. De förväntar sig att jag ska sitta med telefonen och alltid svara när helst de får för sig att ringa, och de kan vara så respektlösa att de ringer en fredagkväll t.o.m! Jo,det har faktiskt hänt! Bara för att tjänstemannen ifråga var på jobbet fortfarande!

Jag blir även helt trött och less i själen av alla möten jag tvingas gå på bara för att jag råkar vara född med mina diagnoser. Om det hade lett till nån hjälp hade det varit en annan sak! Och när jag skriver hjälp menar jag hjälp med att komma framåt i livet och åstadkomma saker. (Vill inte gå in på exakt vad det gäller här).
Att träffa boendestödjare tar också mycket mer energi än det ger, därför har jag bestämt att ta en paus och känna efter huruvida jag ska ha kvar det eller inte. Min ena boendestödjare var skitjobbig och ringde flera dagar i veckan (trots att jag bara träffar henne en dag/vecka!) tills jag röt ifrån på skarpen!

Finns det någon annan här som blir lika trött, stressad & less pga alla olika tjänstemän man tvingas ha med att göra??

Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.

Känner igen det med boendestöd. När jag började med det sa jag att jag ville ha varannan vecka. För att jag inte orkade mer. De var helt oförstående. Hur kan man inte orka FÅ hjälp? Suck.... Efter en lång tid hade jag vant mig och ökade till en gång i veckan. Med rutin så drar det inte samma energi, men det har alltså gått år.

Nej, tror inte de förstår att det kan dra energi att de ringer. Jag tror helt enkelt de saknar den grundläggade förståelsen i just detta.

När jag var på DV var jag tvungen att träffa folk titt som tätt och det mest irriterade mig. Jag skulle alltid orka träffa dem, jag skulle alltid ha tid. Sedan gick mötena ut på absolut ingenting. Och när jag gick hem så morrade jag för mig själv att de faktiskt får lön för sådana meningslösa saker, kändes mer som att de hade fikarast än jobbade. Samtidigt som de inte anses kosta pengar, men man själv gör det...

De på boendestödet ringer mig aldrig dock, de kämpar för att anpassa. Behöver jag läsa något papper tar de med det när de ändå ska komma. Jag ska gå på uppföljningsmöten med dem också, men oftast har vi gjort så att när det blir hon som håller i mötena som ska komma hit på vanlig boendestödsdag, så talas vi vid kort här. Behöver de meddela något så skickar de SMS. Sedan svarar jag då det passar mig.

Jag avskyr nästan alla typer av myndigheter och undviker dom så gott jag kan

kiddie skrev:Känner igen det med boendestöd. När jag började med det sa jag att jag ville ha varannan vecka. För att jag inte orkade mer. De var helt oförstående. Hur kan man inte orka FÅ hjälp? Suck.... Efter en lång tid hade jag vant mig och ökade till en gång i veckan. Med rutin så drar det inte samma energi, men det har alltså gått år.

Nej, tror inte de förstår att det kan dra energi att de ringer. Jag tror helt enkelt de saknar den grundläggade förståelsen i just detta.

Har du suttit ner och förklarat hur du fungerar för dom? Vad som drar energi för dig? Småsaker för dom men inte för dig. Ovanstående är självklarheter för mina boendestödjare.

Jo då, jag förklarade och på ett lättfattligt och exakt sätt. De var bara för fast i sina egna tankegångar för att fatta. När jag inser att någon inte förstår och jag försökt förklara på två helt olika sätt, då tycker jag att det viktigaste är att jag får som jag vill istället för att tjafsa. Då talade jag bara om att nu vill jag ha det så här och sedan får vi se hur vi går vidare.

De körde med saker som att andra med samma diagnos minsann "tål" mer än jag så jag borde också fixa det.

Det boendestödet jag har nu är oftast helt OK, det är inte samma gäng som när jag började ha det. De jag har nu har byggts upp (fanns inte innan i den stadsdelen) och de har undan för undan lärt sig och tagit till sig brukarnas behov och idéer. Så de är mycket bättre än på det stället jag hade det först. Så nu är det OK.

Flinta skrev:

kiddie skrev:Känner igen det med boendestöd. När jag började med det sa jag att jag ville ha varannan vecka. För att jag inte orkade mer. De var helt oförstående. Hur kan man inte orka FÅ hjälp? Suck.... Efter en lång tid hade jag vant mig och ökade till en gång i veckan. Med rutin så drar det inte samma energi, men det har alltså gått år.

Nej, tror inte de förstår att det kan dra energi att de ringer. Jag tror helt enkelt de saknar den grundläggade förståelsen i just detta.

Har du suttit ner och förklarat hur du fungerar för dom? Vad som drar energi för dig? Småsaker för dom men inte för dig. Ovanstående är självklarheter för mina boendestödjare.

Eller så ber man dem dra åt *** och skriver/talar in långa meddelanden/mejl/brev där man påtalar alla deras fel och brister och hur värdelösa de är på sitt jobb och på människor/det sociala. Man tipsar dem om jobb där de inte behöver tänka. För tänker gör de ju inte, trots att de jobbar med människor! Man ger dem tips om att de borde göra nåt åt sin övervikt (som de förmodligen fått pga att konstant sitta och fika och snacka skit)...osv. Ja, ni hajar

Meningen är väl inte att man ska starta gräl?