Igår startade jag en ny tråd där jag skrev lite om min situation på labbet jag jobbar på under somrarna och jag frågade om det vore en bra idé att berätta för labbhandledaren om min AS med tanke på att min AS och ångest ställer till med en del problem. Av svaren att döma verkar det som att det är en dålig idé eftersom informationen om att jag har Asperger tydligen skulle kunna ställa till problem för mig.

Jag läste även en tråd i ett annat forum där trådstartaren skrev följande (det är på engelska, hoppas det är ok):

"I work in the medical field at a well known US academic medical center. Recently we were interviewing medical school seniors for our residency. In the process one disclosed how he had aspergers, another applicant disclosed a history of some other psychiatric illness. BOTH were blacklisted from our ranking because of this."

Allvarligt talat, ju mer jag tänker på det hela desto mer upprörd blir jag. Jag förstår inte vad det är för fel på folk! Hur kan folk vara så elaka? Bara för att man har Asperger så betyder det sannerligen inte att man är inkapabel till att, till exempel, vara en bra läkare. Bara för att man har Asperger så betyder det inte att man är ointelligent, otillräcklig och mindre bra än någon annan. Jag blir så trött på all ignorans. Tycker det är så dåligt att man ska behöva känna att man måste gå och dölja en del av vem man är bara för att undvika att andra människor ska göra livet miserabelt för en om de får reda på att man har Asperger. Vill man inte berätta för folk att man har en diagnos (jag vill verkligen inte att alla ska veta att jag har det) så visst, fine, men jag tycker att det är ytterst dåligt att man ska känna sig tvingad till att inte berätta i situationer då man kanske känner att man skulle behöva/vilja berätta om det.

Jag tror verkligen inte att alla "neurotypiska" personer är så elaka och jag förstår ärligt talat inte hela den där anti-NT-saken men seriöst, att neka folk jobb och liknande för att man har Asperger är inte OK. Inte någonstans. Önskar att man kunde göra något för att ändra det hela men jag misstänker att det inte riktigt går. Eller vad tror ni?

Inte helt säker på vad jag vill få ut av detta inlägg. Behövde bara få skriva av mig lite. Men ja, diskutera gärna det hela om ni vill (undvik dock gärna NT-hat! Att generalisera så är inte OK det heller).

En klart berättigad ståndpunkt du framför. Intressant ämne!

Jag håller med egentligen helt och hållet rörande det du beskriver och ifrågasättter.

Bara för att man har Asperger så betyder det sannerligen inte att man är inkapabel till att, till exempel, vara en bra läkare.

Instämmer. Det finns en del exempel på väldigt kapabla läkare med asperger också.

Ett välkänt sådant är smärtläkaren Gunilla Brattberg, anestesiolog/narkos- och intensivvårdsläkare även (och därtill adjungerad professor) - enligt mig en av landets främsta inom sitt gebit under 1980- och 90-talet – som diagnostiserades med AS i relativt hög ålder. En mycket skicklig författare dessutom, vass och smart språkbehandling, med ett otal böcker.
Här Autismforum om Brattberg vs AS: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... tberg.html

Personligen känner jag också till en annan halvkänd/småkänd läkare verksam i Stockholms län som har aspergerdiagnos, har hen berättat i förtroende för mig. Dito är för övrigt engagerad som sakkunnig också i vissa frågor inom sitt specialområde. Läkaren i fråga har inte outat detta offentligt ännu (ett yttert begränsat antal personer vet om det har hen berättat för mig), varför vet jag inte exakt. Inget framkommer vid googlingar. Kanske har det att göra med viss tvekan mot bakgrund av det som du nämner i ditt inlägg?

Neutrino skrev:Jag tror verkligen inte att alla "neurotypiska" personer är så elaka och jag förstår ärligt talat inte hela den där anti-NT-saken men seriöst, att neka folk jobb och liknande för att man har Asperger är inte OK. Inte någonstans. Önskar att man kunde göra något för att ändra det hela men jag misstänker att det inte riktigt går. Eller vad tror ni?

Inte helt säker på vad jag vill få ut av detta inlägg. Behövde bara få skriva av mig lite. Men ja, diskutera gärna det hela om ni vill (undvik dock gärna NT-hat! Att generalisera så är inte OK det heller).

Det är ingens fel att det blivit på detta vis, utan att utveklingen i samhället tillåter mindre och mindre av saker utanför normen, alltmedan organisationer blir mer slimmade och 'at the point', för att vara så kostnads effektiva och konkurrenskraftiga som det går. Det här gör att vi med vissa små egenheter, kan hamna mellan de berömda stolarna. Så att passa in blir inte lika enkelt, tidigare kunde man överse med vissa funktionshinder. Det här vet ju alla med NPF, men vad gör man åt det är svårt att säga, ställa krav på regeringen, ta upp saken med kyrkan, organisera sig och demonstrera...

Jag förstår inte grejen liksom. Men det är kanske för att jag växte upp innan AS fanns. Alla, NT som AS (fast de inte visste då att de var i olika grupper) fattade att de hade talang för vissa saker och annat inte. Det bara var så. Helt accepterat. Sedan var det inte mer med det.

Nu verkar det som man inte FÅR vara bra på saker om man har AS. Det är inte att trycka ner NT jag säger så, det är mer ett systemfel som uppstått bortom den enskilde individens makt. Det förutsätts nästan att man inte ska klara något alls. De som vetat om min diagnos har ofta behandlat mig som utvecklingsstörd vilket är lagom kul. De som inte vetat har behandlat mig bra.

Skulle jag jobba skulle jag nog tvingas hålla min diagnos hemlig. Tycker det är synd för man vill ju öka förståelsen.

nu är ju jag nydiagnostiserad och allt men jag vill inte göra någon stor grej utav det. har inte ens berättat för mina föräldrar. visst min uppväxt var ett helvete på grund av asperger+låg allmän "awareness" men nu i vuxen ålder är det enkelt att "passa in". (dock så är det fortfarande energidränerande att bära NT masken).

är också rädd för att bli behandlad annorlunda om jag berättar för folk om min diagnos så jag är inte "på".

Diskutia skrev:En klart berättigad ståndpunkt du framför. Intressant ämne!

Jag håller med egentligen helt och hållet rörande det du beskriver och ifrågasättter.

Bara för att man har Asperger så betyder det sannerligen inte att man är inkapabel till att, till exempel, vara en bra läkare.

Instämmer. Det finns en del exempel på väldigt kapabla läkare med asperger också.

Ett välkänt sådant är smärtläkaren Gunilla Brattberg, anestesiolog/narkos- och intensivvårdsläkare även (och därtill adjungerad professor) - enligt mig en av landets främsta inom sitt gebit under 1980- och 90-talet – som diagnostiserades med AS i relativt hög ålder. En mycket skicklig författare dessutom, vass och smart språkbehandling, med ett otal böcker.
Här Autismforum om Brattberg vs AS: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... tberg.html

Håller med er att det är ett elände. Sedan får man ju medge att det finns en större risk att personen inte klarar vissa delar av jobbet och/eller är sjuk oftare. När det gäller t.ex. Gunilla Brattberg - som jag själv uppskattar mycket, hon har verkligen mycket att ge och att lära andra, men det har väl varit så att hon har haft en hel del problem att klara av jobbet? Det har hon själv berättat på föreläsningar. Det var det sociala med patienterna som var problemet. Det gick sedan bättre när hon specialiserade sig på smärtbehandling. Och innan hon hade Aspergerdiagnos fick hon något slags diagnos (eller motivering till sjukskrivning, jag är inte säkert vilket) som man kallade för "psykisk insufficiens."

Det är svårt. Man skulle vilja att man kunde vara öppen och att man kunde anpassa jobben. Istället får man låtsas att man inte har något sånt, för att sedan - kanske, förhoppningsvis - själv kunna anpassa det. Och det kan man bara om man har en jäklig bra utbildning och hög status. Annars har man helt enkelt inte såna val.

kiddie skrev:Jag förstår inte grejen liksom. Men det är kanske för att jag växte upp innan AS fanns. Alla, NT som AS (fast de inte visste då att de var i olika grupper) fattade att de hade talang för vissa saker och annat inte. Det bara var så. Helt accepterat. Sedan var det inte mer med det.

Jag tror det hade med andra omständigheter att göra också. Inte bara med att man inte kände till AS. Samhället var mindre komplicerat. Numera måste man ha koll på fler saker samtidigt, man ska kunna sköta det mesta. Då blir folk med NPF nästan automatiskt utsållade. Och även neurotypiska människor orkar inte alltid med. Men för oss är det förödande.

Toblerone skrev:Jag tror det hade med andra omständigheter att göra också. Inte bara med att man inte kände till AS. Samhället var mindre komplicerat. Numera måste man ha koll på fler saker samtidigt, man ska kunna sköta det mesta. Då blir folk med NPF nästan automatiskt utsållade. Och även neurotypiska människor orkar inte alltid med. Men för oss är det förödande.

+1

Alla funktionsnedsättningar/handikapp är tyvärr något som folk har en tendens att se snett på. Det är så naturen fungerar. Missbildade djur blir utstötta eller dödade i naturen osv.
Man får nog leva med det tills dess att kunskapen om asperger blir mer utpräglad. Det är för mycket stämpel över det idag.

När arbetsgivare anser att de förlorar på att utesluta personer med t.ex asperger så kommer de sannolikt att ändra på sig. Allmänt är det väl helt enkelt jobbigt att hantera någon som "inte är som alla andra" som man är van att umgås med.

Ett sätt att förändra inställningen är att ändra den allmänna uppfattningen. Om mycket framstående personer offentligt går ut med sin diagnos eller högst troliga diagnos så kanske de inser att det ofta rör sig om personer med hög IQ och minimalt behov av socialt klet. Sedan skall man nog inte förvänta sig ett rationellt beteende av den breda allmänheten.

Problemet är att för enskilda individer så kan det bli ett stor nackdel att tillkännage att man har t.ex asperger. Medan det som större grupp som har t.ex en framgångsrik karriär kan förändra uppfattningen.

lebannen skrev:så jag är inte "på".

Vad menar du med "på" ?

plåtmonster skrev:Problemet är att för enskilda individer så kan det bli ett stor nackdel att tillkännage att man har t.ex asperger.

Det känns lite hopplöst ibland tycker jag. Jag menar, tänk om man känner att man faktiskt skulle behöva berätta om sin AS för att få någon slags support eller förståelse. Då kan man alltså antingen välja att berätta och riskera att det blir problem eller så berättar man inte och riskerar att ens redan befintliga problem inte löser sig alls. Pest eller kolera. Känns inte det lite hopplöst?

Kanske är löjligt att jag blir upprörd över det här. Jag vet inte.

Man kan också berätta om de specifika saker man behöver lite hjälp med. De som hade asperger innan det fanns en diagnos löste ju sina problem utan att berätta om en diagnos, som då inte fanns.

plåtmonster skrev:Man kan också berätta om de specifika saker man behöver lite hjälp med. De som hade asperger innan det fanns en diagnos löste ju sina problem utan att berätta om en diagnos, som då inte fanns.

Sant. Risken är dock att man inte blir tagen på allvar. Sist jag försökte berätta om specifika problem utan att förklara varför jag har de problemen fick jag kommentarerna "okay" och "sluta oroa dig" och det var det.

Ett alternativ är också att dumpa personer och miljöer man helt enkelt inte fungerar med. Eller rentav ordna bollplank annorstädes.

plåtmonster skrev:

lebannen skrev:så jag är inte "på".

Vad menar du med "på" ?

helt enkelt att egenintresset får gå före den "större bilden" i mitt fall, tyvärr.

Grejen är väl att vi alla ska jobba till vi faller döda ner. Arbetskraft är slit och släng. Det finns många NT som totalt jobbat sönder kroppen på samma sätt de med AS kanske jobbat sönder psyket.

Har man ett arbete där man inte kan ersättas med enkelhet är det nog lättare att hänga sig kvar som aspergare. De vet att jobbar de ihjäl personalen kanske det inte finns ny att tillgå. Därför blir de mer "allmänna" jobben svårare om man inte är stark/stresstålig och allt det där. För att man är så lätt att ersätta.

Någongång tror jag man kommer fatta att det inte lönar sig på lång sikt att slita ner de som har jobb. Men det tar nog tid att komma dit och tillbaka till en vettig arbetsmiljö.

Det verkar som samhället får galna anfall i perioder och då är det mesta effektiva att hålla sig borta från de värsta avarterna.

Toblerone skrev:Man skulle vilja att man kunde vara öppen och att man kunde anpassa jobben. Istället får man låtsas att man inte har något sånt, för att sedan - kanske, förhoppningsvis - själv kunna anpassa det. Och det kan man bara om man har en jäklig bra utbildning och hög status. Annars har man helt enkelt inte såna val.

kiddie skrev:De vet att jobbar de ihjäl personalen kanske det inte finns ny att tillgå. Därför blir de mer "allmänna" jobben svårare om man inte är stark/stresstålig och allt det där. För att man är så lätt att ersätta.

Alltså skall man skaffa sig hög utbildning, status och ha kunskaper eller förmågor som företag inte lätt kan ersätta.

Då kan man också gå till chefen och säga att man vill ha X kr mer i lön osv annars går man till företag andra sidan stan som ger 2*X i lön. Man vet ju aldrig hur länge sådant där varar så det är ju bäst att fylla på bankkontot medan man kan.

Jag har aldrig förstått uttrycket funktionsnedsättning när det kommer till mig, om någon använder sig av den definitionen blir jag upprörd och illa berörd.
Vad är det som är så viktigt med den sociala interaktionen som gör att det ska styra och definiera en hel diagnos som en nedsättning?
Det finns flera delar i en AS diagnos som jag tycker kan definierats som en form av förbättring.
Jag hävdar bestämt att jag istället har en funktionsförbättring! För jag anser att i mitt fall så överväger förbättringarna nedsättningarna.
Är det inte så samhället resonerar? Om majoriteten är det, så blir det de vi ska förhålla oss efter…
Ett enkelt exempel är - Sverige definieras som ett kristet land på grund av att 65,9 % är inskrivna i Svenska kyrkan.
Kan vi inte då definiera en diagnos som har över 50 % förbättringar som en funktionsförbättring?
Vad är det med just det sociala som har så stor vikt?
Jag kan hålla med om att jag inte är så bra anpassad till dagens Svenska samhälle, då man ska va beroende av gruppen. Jag tar ogärna direktiv ifrån andra, jag vill häller inte umgås med andra, jag är både ljus och ljuskänslig.

Fördelar jag däremot har är att jag har ett öga för detaljer, jag är envis, uthållig, har skarp hörsel och syn. Jag kan även bearbeta information och fatta dom mest logiskt grundade besluten på en bråkdel av en sekund, medans majoriteten tycks ha en hjärnsubstans gjord på sirap.
Betyder inte det att jag är ett resultat av adaptiv evolution?
Jag är ändå den bäst utformade för att överleva, min hjärna är skarp, registrerar minsta detalj och mina sinnen är välutvecklade.

Är det för att majoriteten av befolkningen är beta-individer och beroende av andra som gör att den sociala interaktionen definierar diagnosen som en nedsättning?
Vi ska alltså först och främst passa in i gruppen för att inte definieras med en funktionsnedsättning.

Intressanta tankar, helt klart.

Chevelle skrev:Fördelar jag däremot har är att jag har ett öga för detaljer, jag är envis, uthållig, har skarp hörsel och syn. Jag kan även bearbeta information och fatta dom mest logiskt grundade besluten på en bråkdel av en sekund, medans majoriteten tycks ha en hjärnsubstans gjord på sirap.
Betyder inte det att jag är ett resultat av adaptiv evolution?
Jag är ändå den bäst utformade för att överleva, min hjärna är skarp, registrerar minsta detalj och mina sinnen är välutvecklade.

Tyvärr är inte våra skils så populära idag, man ska vara en trevlig person att ha med på lunchen, gå på parmiddagar, eller hålla tal för femtioåringar på "kickoffen", att man är noggrann, effektiv och följer arbetsbeskrivningen är lite mer "ja ja hen är ju bra på att jobba", och så får man en klapp på huvudet som man var en hund som var duktig på att hämta pinnen...

Chevelle skrev:Vad är det som är så viktigt med den sociala interaktionen som gör att det ska styra och definiera en hel diagnos som en nedsättning?

Allt som kräver interaktion med andra i form av skola, jobb, affärsuppgörelser, partner osv och utbytet ger så stora fördelar över att försöka leva själv i skogen att det är svårt att undvika det. Problemet är de premisser som dessa byten tydligen skall ske på och inte minst vem har makten att sätta villkoren. Man kan ju alltid fundera över hur man kan ändra eller kringgå på den maktfördelningen.

Om man kan undvika att tvingas in i sociala sammanhang eller i vart fall göra det på egna villkor tror jag mycket är vunnet. För den andra sidan är den sociala interaktionen och bekräftelsen livsluft. Så att få en förståelse för ett annat förhållningssätt är nog mycket svårt speciellt då det kräver neurologisk föreställningsförmåga, mental ödmjukhet och en hel del kognitiv förmåga utöver det vanliga vilket inte är så vanligt förekommande.

Kanske egenföretagare är det enda vettiga på sikt?
(och friskolor)

plåtmonster skrev:Kanske egenföretagare är det enda vettiga på sikt?

Definitivt, har man kompetensen och styrkan, kanske står i valet och kvalet mellan en anställning eller köra i egen regi så gör det. Borde iaf passa en med AS bättre. Funkar det inte har man provat och vet det då. Gör inte mitt misstag, har kastat bort mitt liv på en aptrist verksamhet som gjort mig lätt invalidiserad, sjuk och deprimerad...

Väldigt många tänkvärda saker du nämner, Chevelle!
Mycket bra post.

Chevelle skrev:Jag har aldrig förstått uttrycket funktionsnedsättning när det kommer till mig, om någon använder sig av den definitionen blir jag upprörd och illa berörd.

Den uppfattningen delar jag egentligen också i någon mening.

Vad är det som är så viktigt med den sociala interaktionen som gör att det ska styra och definiera en hel diagnos som en nedsättning?

Bra fråga. Först ska man dock ha i åtanke att den sociala aspekten du är inne på – är en delfaktor av det som föranleder en AS-diagnostisering/autismspektrumtillstånds-diagnos (bland annat punkt A i DSM-5). Även punkt D inbegriper det sociala såtillvida som det där formuleras, "Symtomen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av den nuvarande funktiosnförmågan socialt, i arbete eller inom andra viktiga funktionsområden". Därtill kommer punkt B, begränsade, repetetiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter vilket visar sig, belagt i [minst två av fyra] ..., punkt C, som avser att "symptomen måste ha förelegat under den tidiga utvecklingsperioden (men behöver inte vara tydligt märkbara förrän förväntningarna på social förmåga ligger bortom den faktiska, begränsade förmågan; senare i livet kan symtomen vara maskerade via inlärda strategier)" och E, att "dessa störningar inte förklaras bättre med intellektuell funktionsnedsättning eller generell psykisk utvecklingsavvikelse [...]".

Det som är så viktigt med den sociala interaktionen (osv., som du anger det) är tolkar jag det som, utifrån DSM-5 (och ICD-10, i Sverige), att det förutom att just att det är det som utgörs i diagnosens kriterier alltså också är detta som i praktiken gör ett socialt (NT-)liv, ett socialt levene i någon mån svårhanterligt och/eller (funktions-)omöjligt på sätt och vis (variationer förekommer givetvis). Därav per definition en sorts nedsättning av (den sociala) funktionen.

Det finns flera delar i en AS diagnos som jag tycker kan definierats som en form av förbättring.
Jag hävdar bestämt att jag istället har en funktionsförbättring! För jag anser att i mitt fall så överväger förbättringarna nedsättningarna.

Intressant aspekt. Jag tycker också jag har en ganska så väsentlig funktionsförbättring inom ett antal områden. Samhället av i dag är dessvärre tämligen funktionsbristande i så måtto att detsamma inte alltid vill, klarar eller lyckas inrymma mina sorts (säregna) förbättringar. På en radda områden (som har med arbetsliv, i ordinär mening, att göra) skulle jag, tror jag hyfsat klart, kunna utföra betydligt bättre saklig hantering än den vanliga NT-personen. Dagligdags blir man varse x antal inkompetenta NT-figurer i samhället, där man utan vidare kan göra utföra sakfrågan som sådan på ett betydligt snabbare, tydligare och bättre sätt. Socialt/socialiserat NT-folk har dock företräde ... Jag förstår din poäng helt klart.

Vad är det med just det sociala som har så stor vikt?

Samhället är i mångt och mycket konstruerat och konstituerat utefter ett socialt fundament. När då våra/aspergares (jag är asperdiagnostiserad once upon a time) sociala funktionsförmåga/grundförmåga (rent konstitutionellt, DSM-5, ICD-10 etcetera) är att bedöma som varaktigt funktionellt nedsatt, så är det naturligt att betingelserna är som de är.

Fördelar jag däremot har är att jag har ett öga för detaljer, jag är envis, uthållig, har skarp hörsel och syn. Jag kan även bearbeta information och fatta dom mest logiskt grundade besluten på en bråkdel av en sekund, medans majoriteten tycks ha en hjärnsubstans gjord på sirap.
Betyder inte det att jag är ett resultat av adaptiv evolution?
Jag är ändå den bäst utformade för att överleva, min hjärna är skarp, registrerar minsta detalj och mina sinnen är välutvecklade.

Dina förutsättningar, egenskaper bör definitivt kunna premieras.
Din reflektion och beskrivning här är synnerligen belysande. Exakt detta - hela meningsstycket - borde du använda och skicka in vid en jobbansökan av det du är intresserad av. Hade jag varit arbetsgivare och fått in en sådan ansökan hade jag sannolikt eller eventuellt bara inom ramen för hur du presenterar dig själv och din förmåga, tänker jag, kunnat anställa dig rakt av, nästan inget snack egentligen. Men det är jag det, en aspie/autist. En gängse neurotyp-arbetsgivare (styggt men sant uttryckt) skulle väl vilja ha sirapsbemängd NT-personal i stället.

Är det för att majoriteten av befolkningen är beta-individer och beroende av andra som gör att den sociala interaktionen definierar diagnosen som en nedsättning?
Vi ska alltså först och främst passa in i gruppen för att inte definieras med en funktionsnedsättning.

Återigen en mycket bra formulerad frågeställning.
Det man i alla händelser kan säga är att (det sociala) samhället dräller av insocialiserade beta-karaktärer. Det finns drösvis av sådana sociofierade NT-individer.