Chevelle skrev:Jag har aldrig förstått uttrycket funktionsnedsättning när det kommer till mig, om någon använder sig av den definitionen blir jag upprörd och illa berörd.

Menar verkligen inte att förolämpa dig eller någon annan men jag måste bara fråga en sak: hur blir man diagnosticerad med AS om ens AS inte ger upphov till någon slags nedsatt funktionsförmåga? Man får väl inte ens en diagnos om man inte har signifikanta problem inom ett eller flera livsområden? Eller har jag fel? Jag tycker inte heller om uttrycket funktionsnedsättning egentligen och visst finns det saker med AS som ger vissa fördelar (jag skulle till exempel säga att jag är väldigt uthållig, har bra detaljseende, är snabb på att processa saker osv) men samtidigt medför AS även problem och nedsättning av min funktionsförmåga inom vissa områden. Så är det för mig i alla fall.

Fast ingen i texten du skickade med blev nekade att fortsätta skolan eller nekade ett jobb. De fick inte Vara intervjupersoner i ett arbete. Det är för lite information i texten för att avgöra om det är diskriminering eller inte. Vi vet inte vad de skulle undersöka eller varför.

Det känns som en röd tråd är att en hel del med asperger har mycket skarpa förmågor men bara under rätt förutsättningar. Bland annat undvikande av stress, klara förutsättningar och minimalt med socialt tvång. Eftersom neurotiterna inte förmår ändra sitt förhållningssätt så blir det väl egen dräng är den bästa.

Frågan är då hur man ordnar så att man får en miljö som man fungerar riktigt bra i? En stor komponent är nog oberoende och kringående i olika former. Man kan använda den höga IQ:n till att hacka samhällets organisation.

Neutrino skrev:

Chevelle skrev:Jag har aldrig förstått uttrycket funktionsnedsättning när det kommer till mig, om någon använder sig av den definitionen blir jag upprörd och illa berörd.

Menar verkligen inte att förolämpa dig eller någon annan men jag måste bara fråga en sak: hur blir man diagnosticerad med AS om ens AS inte ger upphov till någon slags nedsatt funktionsförmåga? Man får väl inte ens en diagnos om man inte har signifikanta problem inom ett eller flera livsområden? Eller har jag fel? Jag tycker inte heller om uttrycket funktionsnedsättning egentligen och visst finns det saker med AS som ger vissa fördelar (jag skulle till exempel säga att jag är väldigt uthållig, har bra detaljseende, är snabb på att processa saker osv) men samtidigt medför AS även problem och nedsättning av min funktionsförmåga inom vissa områden. Så är det för mig i alla fall.

Hur skulle någon kunna bli "förolämpad" av det du skriver med utgångspunkt från vad Chevelle skriver i det du citerar?
Av det du citerar hos Chevelle framgår för övrigt egentligen ingenting om funktionsnedsättning versus diagnosticerad med AS om ens AS inte ger upphov till någon slags nedsatt funktionsförmåga.

I posten före din kan du förresten se, en del, upptill ("Bra fråga" etc), att AS-diagnostisering (dvs AST-diagnos i dag) har sin grund i ett antal punkter, i den svenska översättningen av DSM-5 är det angivet i fem punkter, A–E.

Diskutia skrev:Hur skulle någon kunna bli "förolämpad" av det du skriver med utgångspunkt från vad Chevelle skriver i det du citerar?
Av det du citerar hos Chevelle framgår för övrigt egentligen ingenting om funktionsnedsättning versus diagnosticerad med AS om ens AS inte ger upphov till någon slags nedsatt funktionsförmåga.

Med risk för att framstå som dum: jag är inte säker på att jag förstår vad du menar.

plåtmonster skrev:Det känns som en röd tråd är att en hel del med asperger har mycket skarpa förmågor men bara under rätt förutsättningar.

Håller med.

Eftersom jag nu har en AS diagnos så uppfyller jag kriterierna. Mina funktioner är främst nedsatta när jag försöker kommunicera med omvärlden, människor missförstår mig och jag feltolkar dom. Det för ju med sig en hel del problem. Självklart uppfyller jag också andra kriterier, men det känns överflödigt att lista upp dom här då dom flesta redan har en diagnos och antagligen är medvetna om att det finns mer.
Men min poäng i det hela var inte att jag är fel diagnostiserad utan att det finns mer positiva egenskaper än negativa och då vill jag hellre fokusera på det positiva.
Sedan så är jag ju expert på mitt egna liv och vet att eftersom jag inte är bra på social interaktion så kommer det till stor del styra mitt liv då vi i dagens samhälle måste integreras med andra.
Min slutsats dras hela tiden tillbaka på det sociala, om jag inte hade behövt ha med andra människor att göra så hade jag definierats med en funktionsförbättring. Just nu är samhället anpassat efter NT personer och eftersom att dom fungerar nästintill helt tvärt emot mig så funkar det inte för mig. Om förutsättningarna hade sätt annorlunda ut, om man bara listar upp personers egenskaper så är dom jag har mer attraktiva och användbara. Det håller till och med NT:are med om.

Jag har också svårt att beskriva mina känslor och tankar i ord så jag hoppas att ni förstår vad det är jag menar

Chevelle, jag menade absolut inte att du är feldiagnosticerad och om det var så det lät så ber jag om ursäkt. Menade mest bara att man har signifikanta problem inom vissa områden när man har AS, vilket ofta gör att man har en nedsatt funktionsförmåga inom en del områden, och då måste det ju innebära att AS är en funktionsnedsättning (även om man, som jag, inte riktigt tycker om den benämningen).

Jag håller med om att det som gör att det blir en funktionsnedsättning är samhället. För mig är AS ett annorlunda sätt att fungera och se världen på som blir en funktionsnedsättning när man lever i dagens samhälle där det är tänkt att man ska vara bra på saker som många (men inte alla) med AS har problem med. Förstår du vad jag menar?

Du behöver absolut inte be om ursäkt, det va inget i det du skrev som gjorde mig upprörd . Ja jag förstår precis vad det är du menar och jag tolkar det som att vi är inne på samma spår men har fokus på olika saker.

Det hjälper inte att fokusera på det positiva om arbetsgivaren är helt inriktad på det negativa. Alltså det hjälper inte att man är lika bra som andra på en del saker och bättre än andra på andra saker, så länge man är dålig på något som arbetsgivaren tycker är absolut oundgängligt. Typ utåtriktad, social, förändringsbenägen whatever.

Och då är man funktionsnedsatt. Det är meningslöst att tänka att man i ett parallellt universum inte vore det. Det är ju inte som att arbetsgivarna automatiskt blir mer toleranta. Snarare tvärtom, iom att arbetskraften ständigt måste vara beredd att lära sig nytt och arbeta med nya arbetsuppgifter. Så få anställda som möjligt och dessa få måste kunna allt och hinna med allt.

Det hindrar ju inte att man kan vara öppen med sin AS inför släkt och vänner. Men om man ska vara det på jobbet är en helt annan sak. "Allting du säger kan användas emot dig"

Man kan också skapa sig rätt förutsättningar som tex starta eget och bosätta sig på en mer avlägsen plats.
Man skapar sina egna förutsättningar i mångt och mycket men det krävs också väldigt mycket av oss. Det jag pratar om är ingen utopi utan det är faktiskt helt möjligt.
Det är lätt att gå ner i en spiral av själv självömkan och bara fokusera på det dåliga.

Ja, det finns ju andra möjligheter om man har ett högkvalificerat yrke där det råder arbetskraftsbrist. Eller om man kan starta eget.

Men jag är är en alldeles vanligt person utan någon efterfrågad spetskompetens och att starta eget skulle vara alldeles för stressande för mig. Dessutom, ska man sälja något behöver man marknadsföra sig, vilket också kräver "social kompetens".

Så jag framhärdar att om man hör till en minoritet så blir man lätt diskriminerad. Särskilt när AS påverkar ens anställningsbarhet. Kraven har också ökat från den tid jag började jobba. Det är ju omgivningens krav som gör en "handikappad". Jag är funktionsnedsatt i dagens värld, och det anser jag att alla med diagnosen är, annars hade vi inte fått någon diagnos.

Eller nedsatt acceptans hos neurotyperna.

Diskutia skrev:Din reflektion och beskrivning här är synnerligen belysande. Exakt detta - hela meningsstycket - borde du använda och skicka in vid en jobbansökan av det du är intresserad av. Hade jag varit arbetsgivare och fått in en sådan ansökan hade jag sannolikt eller eventuellt bara inom ramen för hur du presenterar dig själv och din förmåga, tänker jag, kunnat anställa dig rakt av, nästan inget snack egentligen. Men det är jag det, en aspie/autist. En gängse neurotyp-arbetsgivare (styggt men sant uttryckt) skulle väl vilja ha sirapsbemängd NT-personal i stället.

Jag har faktist haft min diagnos och dess positiva egenskaper på mitt CV.
Jag valde att skriva med den då jag fick höra på arbetsförmedlingen att jag inte skulle skriva mina egenskaper som tex plikttrogen, snabbtänkt, sinne för detaljer för att alla skriver det så det har inte längre någon vikt du behöver något som sticker ut.
Då skrev jag istället ner min diagnos och dom positiva sakerna som medföljer.
Min arbetsförmedlare såg helt förskräckt ut när hon såg det och sa att jag genast måste ta bort det.
Att tillägga till historien så hade min handläggare fel på sina ben, vet ej vad det va men hon kunde knappt gå. Hon tog sig kortare sträckor med hjälp av kryckor men kunde inte ta sig långt.
Hon sa att hon skulle aldrig komma på tanken att skriva om sitt fel på hennes CV.
Jag förklarade så snällt jag kunde för henne att jag inte häller hade gjort det om jag hade haft hennes ben. Det finns väll inget som kan gynna arbetsgivaren av att man inte har funktionsdugliga ben?
Min diagnos för faktiskt med sig sådant som dom efterfrågar och som alla verkar ljuga om att dom har.

Chevelle skrev:Då skrev jag istället ner min diagnos och dom positiva sakerna som medföljer.
Min arbetsförmedlare såg helt förskräckt ut när hon såg det och sa att jag genast måste ta bort det.
Att tillägga till historien så hade min handläggare fel på sina ben, vet ej vad det va men hon kunde knappt gå. Hon tog sig kortare sträckor med hjälp av kryckor men kunde inte ta sig långt.
Hon sa att hon skulle aldrig komma på tanken att skriva om sitt fel på hennes CV.
Jag förklarade så snällt jag kunde för henne att jag inte häller hade gjort det om jag hade haft hennes ben. Det finns väll inget som kan gynna arbetsgivaren av att man inte har funktionsdugliga ben?
Min diagnos för faktiskt med sig sådant som dom efterfrågar och som alla verkar ljuga om att dom har.

Det var ju en bra historia, men sådana saker är ju så beroende på vad man söker, tror knappast de vill ha t ex en pilot med AS, eller en fartygskapten etc, haha. Då skulle vi nog få ett vänligt men bestämt nej, all time...

Ämnet

Själva trådämnet då mer bokstavligen (får försöka foka på topiken i frågorna lexikalt hårdare och stringent framgent, märker jag):

Jag är inte det minsta trött egentligen på att dölja Aspergers syndrom.
Har haft diagnosen sedan hedenhös känns det som. Upplever att det blivit mer lätthanterligt vad gäller transparensen allteftersom åren rullar på. Kanske har jag vant mig, och i viss mening därmed börjat bry mig mindre om vad andra - han, hon, hen, henom, den, det, fan och ditos NT-moster, etc. osv. - anser och norm-tycker alltmer. För mig är det också rätt mycket så att jag ser på det i konkreta ansvarstermer: Jag väljer själv för vem och vilka, när och hur det berättas om AS-diagnosen (om så). Passar inte min AS-rakhet rörande AS-faktumet somliga NT-figurer i den (AS-outnings-)meningen så är det mer deras bord, ansvar och eventuella problem.

Chevelle skrev:

Diskutia skrev:Din reflektion och beskrivning här är synnerligen belysande. Exakt detta - hela meningsstycket - borde du använda och skicka in vid en jobbansökan av det du är intresserad av. Hade jag varit arbetsgivare och fått in en sådan ansökan hade jag sannolikt eller eventuellt bara inom ramen för hur du presenterar dig själv och din förmåga, tänker jag, kunnat anställa dig rakt av, nästan inget snack egentligen. Men det är jag det, en aspie/autist. En gängse neurotyp-arbetsgivare (styggt men sant uttryckt) skulle väl vilja ha sirapsbemängd NT-personal i stället.

Jag har faktist haft min diagnos och dess positiva egenskaper på mitt CV.
Jag valde att skriva med den då jag fick höra på arbetsförmedlingen att jag inte skulle skriva mina egenskaper som tex plikttrogen, snabbtänkt, sinne för detaljer för att alla skriver det så det har inte längre någon vikt du behöver något som sticker ut.
Då skrev jag istället ner min diagnos och dom positiva sakerna som medföljer.
Min arbetsförmedlare såg helt förskräckt ut när hon såg det och sa att jag genast måste ta bort det.
Att tillägga till historien så hade min handläggare fel på sina ben, vet ej vad det va men hon kunde knappt gå. Hon tog sig kortare sträckor med hjälp av kryckor men kunde inte ta sig långt.
Hon sa att hon skulle aldrig komma på tanken att skriva om sitt fel på hennes CV.
Jag förklarade så snällt jag kunde för henne att jag inte häller hade gjort det om jag hade haft hennes ben. Det finns väll inget som kan gynna arbetsgivaren av att man inte har funktionsdugliga ben?
Min diagnos för faktiskt med sig sådant som dom efterfrågar och som alla verkar ljuga om att dom har.

Föredömligt. Du får guldstjärna i min bok. Jag tror på den modiga och uppriktiga väg du väljer. Att nämna det i stället för att dölja det i ett sådant sammanhang du berättar om, jobbansökan, är sannolikt bättre - sammantaget - på sikt rörande jobbfronten, och i livets förlängning allmänt därtill.

Chevelle skrev:Jag har faktist haft min diagnos och dess positiva egenskaper på mitt CV.
Jag valde att skriva med den då jag fick höra på arbetsförmedlingen att jag inte skulle skriva mina egenskaper som tex plikttrogen, snabbtänkt, sinne för detaljer för att alla skriver det så det har inte längre någon vikt du behöver något som sticker ut.
Då skrev jag istället ner min diagnos och dom positiva sakerna som medföljer.

Skriv ner de positiva egenskaperna som diagnosen medför. Men nämn inte diagnosen eftersom den medför en massa antaganden hos den som läser som inte stämmer med verkligheten och ofta är generaliserande och därmed helt fel för den specifika individen.

Chevelle skrev:Min arbetsförmedlare såg helt förskräckt ut när hon såg det och sa att jag genast måste ta bort det.

Arbetsförmedlingens kompetens på CV-skrivning tvivlar jag stort på..
Men denne har säkert rätt denna gång.

@Diskutia, Du har rätt i princip att köra över NT-norm-tyckeriet. Men man får välja sina fajter. Att få ett välbetalt jobb kan vara värt lite rövslickeri

Nu vill jag ju inte komma med något kort och deppigt. Jag förstår Neutrino fullt ut och kan relatera, men såhär löste jag det:

Istället för att försöka passa in och konstant famla i ovisshet om vem som kan få veta och när, och hur, så gjorde jag som en less trummis och helt enkelt bara "kastade trumpinnarna" i protest, jag slutade dölja det helt, inte på det viset att jag tatuerat in det i pannan, men på det viset att om jag inte klarar något som förväntas av mig så säger jag det rakryggat att jag faktiskt har AS, och om det inte passar så kan antingen jag eller den som uppfattar mig som efterbliven avlägsna sig.

Detta gäller även inom jobb. Det handlar mycket om att försöka ickeproblematisera det som man inte brister i om jobbet ändå kan utföras bra/bättre trots sin AS. "Jo, jag har AS, vad nu det har med det här att göra, eller du kanske på allvar tror att jag inte kan utföra mitt jobb trots min AS? Du tror alltså det, på fullt allvar?". Dumförklara i arbetsintervjuer har jag hört har fungerat för dom jag pratat med som haft likartad attityd, annars kommer dom okunniga aldrig att bli kunniga om dom jämt ska få makten baserat på okunskap.

Mitt intryck är att i arbetslivet och även annars så tjänar man aldrig på att nämna att man har asperger, snarare tvärtom. De kan få så många förutfattade meningar om en. Att man är farligt eller utvecklingsstörd eller opålitlig eller psykotisk eller bara helt enkelt socialt oduglig.

KNSNNTR skrev:Det handlar mycket om att försöka ickeproblematisera det som man inte brister i om jobbet ändå kan utföras bra/bättre trots sin AS. "Jo, jag har AS, vad nu det har med det här att göra, eller du kanske på allvar tror att jag inte kan utföra mitt jobb trots min AS? Du tror alltså det, på fullt allvar?".

Intressant strategi att utan undfallenhet direkt konfrontera dumma människor. Det kanske är effektivt.

KNSNNTR skrev:om dom jämt ska få makten baserat på okunskap

Det där är tänkvärt. Låt aldrig okunskap få bli ett övertag så att säga.

Dock är det tyvärr som oftast mest effektivt att leka tysta leken så att säga..