Kimmelie skrev:Så har jag också kännt när jag haft ångest. Jävligt märkligt egentligen, att man kan tro att nån skulle tycka att man är konstig om man byter plats när man råkat sätta sig mittemot en alkis. Det är ju betydligt konstigare att sitta kvar... Fast jag vet inte om det egentligen var av rädsla för vad andra skulle tycka om mig, mer i såna fall av rädsla för att alkisen ska bli obehaglig. Men då kan man ju byta vagn, gå längst bak eller fram och låtsas att man ska av. Ingen ser att man kliver in i en annan vagn. Men problemet är ju att man i de stunderna har ångest, och känner obehag för att dra uppmärksamheten till sig.

Vad andra sen tänker om en... Jag ser det lite som två olika saker. Utan ångest spelar det ingen roll vad andra tänker. Jag har börjat tänka elaka tankar tillbaka, så det jämnar ut sig. Jag tycker att alla är idioter (jag själv också, så slipper jag känna kravet på mig att vara bättre än andra). Det fungerar faktiskt att tänka så. Det spelar verkligen ingen roll vad andra tänker om en. Alla tycker olika, och självklart är det många som tycker att man är fel på alla tänkbara sätt. Men de är precis lika jävla fel själva, i nån annans ögon.

Det viktiga är att hitta nåt man trivs med att göra i livet och fokusera på det, så man inte är beroende av vad främlingar tycker om en. Jag läste för länge sen en bok där det stod att människan numera var en "human doing" istället för en "human being". Där sågs det som nåt negativt, men det kanske syftade på de som brände ut sig. Jag tycker tvärtom, det är ju alldeles utmärkt att se sig som en "human doing", för då spelar det ingen roll vem man är, hur man ser ut osv. Jag hittar numera mitt värde i vad jag trivs med att göra, och att ägna så mycket tid som möjligt åt det. Sen kan alla jävla idioter på tunnelbanan tänka vad fan de vill, det rör mig inte i ryggen, för de är ju just idioter. Såvida jag inte samtidigt råkar ha ångest...

Plasticfck skrev:Jag hanterade allting lite bättre när jag var "punktjej" som yngre tror jag ... Då såg jag rätt annorlunda ut, och då fanns det enligt mig SKÄL för dom att glo. Hade en helt annan mentalitet då också ... ville absolut inte vara som "alla andra" och tyckte det var BRA att de kände avsky mot mig eller tog avstånd från mig. Jag VILLE vara konstig/äcklig och skrämmande för andra.

Kimmelie skrev:

Plasticfck skrev:Jag hanterade allting lite bättre när jag var "punktjej" som yngre tror jag ... Då såg jag rätt annorlunda ut, och då fanns det enligt mig SKÄL för dom att glo. Hade en helt annan mentalitet då också ... ville absolut inte vara som "alla andra" och tyckte det var BRA att de kände avsky mot mig eller tog avstånd från mig. Jag VILLE vara konstig/äcklig och skrämmande för andra.

Låter som en väldigt träffande beskrivning av mig när jag var tonåring. Jag var också punkare då. Nu är jag 40+, jag har fortfarande en punkare inom mig, men jag har inget behov av att väcka uppmärksamhet. Nu gör jag det jag vill därför att JAG vill, inte för att försöka styra vad andra ska tänka om mig.

För mig har det varit ett sätt att hitta styrkan inom mig. Punken har på nåt sätt varit som en symbol för den styrka jag haft nånstans inom mig, men i de perioder när jag mått dåligt har jag inte haft tillgång till den delen av mig. Ibland har jag då tänkt på mig själv som punkare, fast utan att spöka ut mig, och det har fått mig att känna mig starkare. "Punk är en attityd, inte en tuppkam." En attityd av att stå upp för sig själv, och vägra låta andra trycka ner en. Det gäller att hitta styrkan inom sig.