Jag trivs väldigt bra med mig själv, visst jag har svårt att få vänner men det är bara att fortsätta försöka.

Men det har varit svårt ibland måste erkännas, men efter att jag fick diagnosen så gick det bara uppåt

Jovars. Jag har alltid tyckt att det är de andra det är fel på.

Alexanderr skrev:Jag trivs med min personlighet, dvs jag + aspergern i sig, men otrivs med samhället och dess regler, tanken att "behöva" skaffa mig ett jobb som jag troligtvis inte kommer att trivas med, få svårt att få de flesta förhållandena att fungera pga. oförstående tjejer, etc etc.

Fick jag bara slå mig ned och ta det lugnt med en flickvän, kunna lägga mycket tid på mina hobbys och specialintressen, ha en hyffsad inkomst utan att måsta plågas psykiskt av jobbet, etc, så skulle jag nog vara rätt lycklig.
Inte för att jag är "olycklig" nu, men jag hade definitivt kunnat vara gladare.

Jag känner igen mig...

Nej. Jag har i det stora hela ett bra liv, det tycker jag, men utan AS hade det varit fan så mycket bättre och enklare.

tahlia skrev:[...]Till att börja med är jag ingen "Aspergare", jag är en person som har diagnosen Aspergers syndrom (det är dock en helt annan diskussion, jag vet).[...]

Håller med om ovanstående.

Egentligen både ja och nej. Jag har ju alltid haft AS och utan den vet jag inte hur livet skulle vara. Men det ställer till en hel del också och kanske hade jag inte kraschat så totalt utan min AS. Nu är det ju så att jag har tilläggsdiagnoser i form av depression, OCD samt har ångestproblematik. Hur det skulle vara att ha bara AS har jag alltså inte heller någon aning om.

Vad jag tycker om är att ha en känsla av rättvisa, att inte kunna förställa sig och till viss del även min naiva sida. Tyvärr fungerar det dåligt i dagens samhälle men det var en annan sak.

Har ingen riktig diagnos, troligen någon form av Social fobi/ADHD/ AS ? Har äntligen fått någon uppfattning om varför jag alltid känt mig ivägen.
Trivs ganska bra med insikten, kan bli trött av alla missförstånd i umgänget men NT. Jag missförstår och blir misstolkad kan bli jobbigt särskilt när det gäller på det mer personliga planet.

Nej! Nu när jag börjar se hur mycket min AS handikappar mig så avskyr jag den.

Jag jobbar på för fullt med att lära mig att spela med i "NT-spelet" - det som jag förut avskydde - för jag har insett att det är enda sättet att få mina sociala behov tillgodosedda. Jag skulle inte trivas i en värld av bara "aspisar".

Jag får konstiga reaktioner på alla mediciner. Visst skulle jag önska att jag klarade mig utan mediciner, men nu gör jag inte det, och om det beror på AS eller nåt annat vet jag inte. Men det är ett helvete att det inte finns nån medicin som ger "rätt" effekt på mig.

"Omöjligt" att få kompisar - jag vet fortfarande inte hur man gör...

Och även om jag lyckas lära mig mer och mer att kompensera för bristerna, så tar det enormt mycket energi. Men jag behöver verkligen umgänge med andra, även ytligt umgänge, och även om jag blir trött av det.

"Fastnar" lätt i mig själv, på ett "autistiskt" vis. Avskyr det!

Så nej, de fördelar som finns med AS väger inte ens i närheten upp mot alla nackdelar - inte ens när jag umgås med andra "aspisar".


Men eftersom jag har ADHD också, så blir det ju extra svårt - diagnoserna krockar med varandra. Om jag bara hade ren AS, och inget annat, så kanske jag hade tyckt annorlunda...

Samhället skulle aldrig gå framåt om inte många av oss fanns i samhället. Vi skaffar nya spår på vägen. Jag har inget emot att ha Aspergers syndrom men tycker väldigt illa om de som ljuger. Det kan bli svårt att veta när det sker om man inte känner till personen i fråga. Jag kan inte ljuga och att indirekt bli beskylld för de,t är frusterande på något sätt.

Jag måste nog säga att jag innerst inne hatar asperger. Det har ställt till så mycket problem för mig.

Dock gillar jag det lite, på samma gång.

T.ex, så är jag nästan aldrig ute och gör saker. Aldrig på krogen, körde sällan moppe med mina kompisar, etc.

Hade jag inte haft mina asperger-slängar, och varit ute och supit mig full och kört moppe hela dagarna som en dåre, så hade jag kanske råkat ut för en olycka..

Med andra ord, jag är rätt trygg/säker med att sitta hemma
Tack för det, asperger.

Danne skrev:Vem skulle jag annars vara om inte mig själv?

Håller med.

Nä, det kan jag väl inte påstå. Fäster dock ingen större vikt vid diagnoser. Man är ju den man är. Diagnoser är bara till för att kategorisera vissa beteendemönster.

Sedan skall man inte glömma att AS är en väldigt vid diagnos, som kan ta sig många olika uttryck. Ingen AS:are är den andra lik.

Det beror på vad man talar om.

NEJ, jag trivs inte med att vara den jag är i det samhälle som finns.

Ja. Jag gillar mig själv som tusan till vardags. För varje dag som går så lär jag mig lite mer hur jag ska hantera allt det där svåra, dessutom. Det är nog för att jag gillar min personlighet. Jag gillar att diagnosen gör att jag är bra på att tänka logiskt och inte dömer människor så hårt. Däremot, när det verkligen går åt helvete och brakar ihop, då i den stunden så har jag inte mycket till övers för diagnosen. Fast det totala är ändå att jag gillar den, för jag tror att det inte hade behövt vara så illa om det fanns mer kunskap och acceptans i samhället för olikheter generellt.

Jag blir ledsen när jag läser på forumet och märker hur många som mår så dåligt. Det känns tungt. Kärlek till er! <3

Kort svar: Ja

KrigarSjäl skrev:I like who I am men jag är inte nöjd med hur samhället fungerar.

kort och enkel beskrivning som jag tillfullo håller med om.

Hej Oskar!

Jag klickade "Ja" utan minsta tvekan.

Jag har jag märkt av att jag har "något som gör mig avvikande" mot andra sedan jag var liten, redan från fem, sex års ålder.

Och jag mådde väldigt dåligt av att inte ha något namn på mitt tillstånd, ända tills jag fick diagnosen i mitten eller slutet av 1990-talet. När jag så fick den ställd av en duktig psykolog så känndes det som en sorts frälsningsupplevelse, så mycket var det som äntligen "föll på plats" inuti.

Jag har haft AS (med inslag av DAMP, som diagnosen lyder) så länge att jag vant mig att leva med det *vinkar glatt till Danne och till alfapetsmamma*, och ibland har jag tänkt att "vem skulle jag vara om jag inte hade AS+"DAMP light"; jag vet ju inte något annat sätt att "vara".

Beskriv gärna vad det är som får dig att tänka att du har Aspergers syndrom om du vill? Väntar du på utredning förresten?

Av geocache

Nä, men jag kan inte heller se mig som Aspergare utan jag är en person med funktionshindret Aspergers syndrom. Och då med betoning på ordet "funktionshindret". Det har minst sagt gjort mitt liv till en evig kamp. Ingenting får vara enkelt utan livet blir så fruktansvärt mycket jobbigare att leva.

"Eh, va?" var det enda jag tänkte.

Det är en del av mig, så ja? Den formella diagnosen är ju faktiskt mer en officiell beteckning som är gjord för att underlätta för en... den har inte så mkt att göra med vem man är.

Däremot kan jag gärna slippa ångesten som kommer med... å andra sidan är den också en del av min personlighet.

*röstade ja*

geocache skrev:Beskriv gärna vad det är som får dig att tänka att du har Aspergers syndrom om du vill? Väntar du på utredning förresten?
Av geocache

Jag har lite svårt att formulera mina tankar i ord, men det är i alla fall många Aspergerdrag som stämmer in på mig. Mina föräldrar har påpekat det ett flertal gånger också.

Och nej, jag väntar inte på någon utredning för tillfället. Jag skulle absolut vilja ha en i framtiden, men just nu är det övningskörningen som kommer i första hand. Att jag vill ha en utredning beror främst på att jag skulle vilja ha reda på sanningen, dvs. om jag har det eller inte. Annars har jag inga större problem i livet.

Jag är inte Aspergare. Jag har As. och trivs med det för det mesta. Hade jag haft fler pålagor hade jag nog däremot inte trivs med det.
Jag har vacklat mellan det där jag är Aspergare eller ha As. Nu har jag kommit fram till att jag inte är Aspergare utan att As. är vissa negativa pålagor ovanpå min personlighet som gör att jag får det mer knepigt än gemene man ibland.

Tycker mest allt e jobbigt å bara massa klödd med att inte komma ihåg å rätta allt så de e som de ska å när folk inte fattar å träffa andra Men ja kan inte säja att ja föredrar att va "vanlig" har ju levt såhär alltid så ja vet inte hur de e att va "vanlig" ens.

Nej! Jag börjar acceptera läget iaf som det är, det är åtminstone något men skulle vara f-n så mkt enklare om man antagligen utan AS.
Både med det sociala men även skolan (som man hoppat av) och ev arbete.
Man känner sig som något felplacerad i samhället. Men det sociala är det som tynger mig mest, skolan och arbete e något jag kan leva med att inte klara av utan hjälp eller i normal takt på samma sätt som NT folk bara verkar kunna "gilla läget" och "göra det". =/

Välkommen .:exLainMaile:.!

Jag är tillfälligt sjukskriven pga att jag blev stressad av all kommunikation som krävdes på jobbet. Jobbet är först nu meddelat om min diagnos och ska försöka anpassa/hitta något lämpligt. Har en ganska stor arbetsplats (>600 personer), kan faktiskt gå. Bättre än de flesta på tekniska detaljobb och att granska texter.

Jag saknar alla de tjejer/kvinnor som jag kunde ha träffat om jag hade varit mer intuitiv med deras intresse.

Dessutom är det tråkigt att inse nya saker som är på gång, särskilt med teknik, och inte vara en i "innegänget".

"Be different!". Och så har "alla" en Iphone... Jag har heller inte någonsin haft en bil, trots körkort (hyr vid tillfälle). Min kompis på jobbet jagar en nyare BMW och skäller på mig för att jag inte också har en.

Jag har också den dåliga smaken att inte tycka fotboll är kul samt att gilla blues/Beatles/Black Sabbath/Bach. Tycker Melodifestivalen är ganska tråkig, förutom Caroline af Ugglas som jag träffade på en julfest.

Det VÄRSTA är att jag har ett slags utstrålning/utseende som gör att framför allt ungdomar skrattar när de ser mig... Vet inte vad jag gör för fel.