Moggy skrev:

Henkkalexi skrev:Jag blir bara så jävla trött på alla män härinne som gnäller i tråd upp och tråd ner om hur hemska kvinnor är, hur ensamt livet är, hur lite sex de får och hur jobbigt det är att hitta den rätta...
Jag förstår att ingen kvinna vill ha sådana karlar... JAG skulle då inte vilja det, jag skulle hellre bli straight.

Jag tycker att du förenklar hela frågan till att bara handla om nån slags inställning och vad man väljer att göra av sitt liv.

Sen dom här som väljer att vara singlar för att dom inte orkar gå in i ett förhållande. Ser du till dom som gnäller över att dom aldrig hittar den rätte eller att dom inte orkar med ett långvarigt förhållande så lever dom ändå så att det blir ett ONS lite då och då och att dom dejtar runt lite allmänt. Det är liksom lite skillnad på att inte orka/vara väldigt kräsen och på att inte vara kapabel till att få till nåt alls, inte ens vara i närheten av nåt. Det är den skillnaden som såna som du inte riktigt fattar och som gör dina råd mer eller mindre meningslösa för en del.

Ser blir alltid patetiskt att höra folk beklaga sig typ "Ja, jag har jättesvårt att hitta partners så jag är jätteglad över min nuvarande sambo, mitt ex orkade inte med mig.." eller "jag hittar aldrig den rätte, hur många ska man behöva dejta egentligen?. Den som har dessa problem lever liksom i en annan värld än de som inte får några förhållanden alls.

Det jag syftade på var mest när det blir ändlösa litanior av det. Självklart har det med mer än bara inställning att göra, det inser jag också, men jag förstår nog inte riktigt vad du menar med att inte vara kapabel alls, så du får gärna förklara det lite mer utförligt.

Jag tänker ju att om man inte är kapabel alls till ett förhållande, så får man acceptera det, precis som man får acceptera andra saker man inte är kapabel till, men jag har heller aldrig lagt större värde i att klara ett förhållande än att ex. klara ett jobb, studier, körkort, bygga hus eller starta företag. Jag ser rätt praktiskt på det eftersom jag inte är romantiskt lagd.

Sedan har jag också tillbringat en väldig massa tid i kloster, med x antal uppenbara bevis på att man mycket väl kan leva ett gott liv utan partner - även gäster där som lever ensamma - så jag har aldrig ens tänkt tanken att alla ska/vill/kan ha ett förhållande, eller att det skulle vara något konstigt med det.

Henkkalexi skrev:Men depression bryts inte för att man får en partner. Visst, det är jätteskönt att få vara förälskad ett tag, men man får aldrig tro att en partner är svaret på det man saknar, för då lurar man sig själv och lägger en väldigt tung börda på partnern.

Det har jag aldrig påstått om det är det du tror. Däremot kan det våra svårt för någon som är deprimerad att få en partner, och ett upprepat "nej" kan lätt fördjupa en depression.

Ett förhållande kan dock göra att depressionen inte längre känns lika avgrundslös och ge den strimma av hopp som behövs för att bryta den, men grundproblemet kan finnas kvar vilket med tiden kan göra att depressionen återkommer (jag skriver detta med erfarenheter från mitt egna liv, i mitt fall förstod jag inte ens att jag var deprimerad innan jag träffade kärleken, det var aldrig någon som berättat för mig att den hopplöshet jag kände var depression).

Miche skrev:Ett förhållande kan dock göra att depressionen inte längre känns lika avgrundslös och ge den strimma av hopp som behövs för att bryta den, men grundproblemet kan finnas kvar vilket med tiden kan göra att depressionen återkommer (jag skriver detta med erfarenheter från mitt egna liv, i mitt fall förstod jag inte ens att jag var deprimerad innan jag träffade kärleken, det var aldrig någon som berättat för mig att den hopplöshet jag kände var depression).

Känns igen...

Miche skrev:Ett förhållande kan dock göra att depressionen inte längre känns lika avgrundslös och ge den strimma av hopp som behövs för att bryta den, men grundproblemet kan finnas kvar vilket med tiden kan göra att depressionen återkommer (jag skriver detta med erfarenheter från mitt egna liv, i mitt fall förstod jag inte ens att jag var deprimerad innan jag träffade kärleken, det var aldrig någon som berättat för mig att den hopplöshet jag kände var depression).

Det finns ett annat perspektiv på detta oxå. En ev. partner kan va det som uppmuntrar en till att sökas upp nån terapiform tex. Men är man ensam kan man känna att det kvittar.

Joakoni skrev:

Henkkalexi skrev:Men depression bryts inte för att man får en partner. Visst, det är jätteskönt att få vara förälskad ett tag, men man får aldrig tro att en partner är svaret på det man saknar, för då lurar man sig själv och lägger en väldigt tung börda på partnern.

Det har jag aldrig påstått om det är det du tror. Däremot kan det våra svårt för någon som är deprimerad att få en partner, och ett upprepat "nej" kan lätt fördjupa en depression.

Jag förstod att du inte menade så och jag håller med dig om det du skriver om att upprepade avvisningar fördjupar depressionen.

Är det då inte "bättre" att försöka tänka att man vill ha vänner för att bryta sin ensamhet, och att man, när man är lite starkare tänka ett steg längre?

Vad jag menar är att depressionen kan bli värre om man lägger väldigt mycket hopp och önskningar på en enda sak, i det här fallet att träffa en partner, och det sedan inte funkar.

Jag ser det lite som att ställa upp ett försvar i krig, fast bara på en enda plats, och sedan är alla andra platser oskyddade. Om då försvaret bryts ner, så ligger allt "öppet och oskyddat" utan att man har något annat försvar att gå till.

Man måste ha lite back-up-planer, och framför allt tycker jag det är hemskt att människor som kanske har hur mycket fint som helst att komma med på andra plan än just ett förhållande, inte få känna sig stolta och glada över det, utan bara blir påminda om att de "inte har någon".

Sedan blir det ju så att kombinationen av:

1. Samhällets konstanta "reklam" för tvåsamhet.
2. Parmiddagshelvetet.
3. Den fixa idén att det finns någon för alla.
4. Den lika fixa idén att singelskap är ett fel som ska rättas till.
5. Enorma förväntningar på hur ett förhållande "ska" vara.
6. Vår tids självständighetsfixering.

blir en jävligt jobbig börda för den som inte har någon, men vill ha någon. Förr i tiden var det så otroligt mycket mer accepterat att inte ha ett perfekt liv och idag matas vi ständigt med information om hur vi ska förändra oss och nå perfektion på alla jävla fronter samtidigt, utan att förstå att det inte är rimligt.

Samhället och företagen skor sig på vår längtan efter individuell bekräftelse, närhet och lycka när de propagerar att våra liv aldrig duger, att långvarigt singelskap är FEL, FEL, FEL och att vi kan få allt om vi bara vill.

Fan, vilken stress. Det är ju helt givet att det inte kan gå ihop!

Det man behöver för att orka leva är shallow affect. Att se människor som utbytbara eller tom onödiga inslag i ens liv. Suck. Nä jag kan inte acceptera det.

sugrövmanövern skrev:Det man behöver för att orka leva är shallow affect. Att se människor som utbytbara eller tom onödiga inslag i ens liv. Suck. Nä jag kan inte acceptera det.

Bra du inte kan acceptera det. Det skulle jag aldrig kunna. Då skulle jag bli en superbitter människa.

Hej,

Det är jätte roligt för alla svar jag har fått, men det känns som i stort sett tråden har givit mig att killar med as inte kommer hitta kärleken.

Det här är ganska komiskt, jag träffa en tjej igår som var intresserad av mig förut men hon tyckte att jag var för jobbig för att jag tryckte för mycket på känsliga punkter. Alltså jag frågade mycket.

Men ja då sågs vi igen, och jag fortsatte fråga henne saker som gjorde henne fundersam. Tillslut så hånglade vi och kramades, men det mest komiska kommer nu att hon inte vill träffa mig mer för att hon tycker om mig. Okej tänkte jag, och har funderat över det här och hon vill inte prata mer med mig.

Är det alltid såhär för mig, jag försöker alltid väl och lära känna personer, men jag blir alltid undan tryckt av alla inte bara kärleken utan med vänner med. Så nu har det här varat allt för länge, jag med as är inte välkommen på jorden så det är dags att säga adjö!

Jag tror lyckan finns hos folk men hos mig så gav gud mig straffet att vara fängslad. Jag älskar kärlek och gemenskap men bara jag förstod den så hade det nog varit den vackraste filmen för mig.

Hon vill hon inte träffa dig för att hon tycker om dig? Det låter väldigt konstigt. Kanske hon menar att du skulle innebära problem för henne så hon vill inte tycka mer om dig?

Men om du visste hon kände sig obekväm med dina frågor, varför fortsatte du att fråga?

När det gäller vänner så har du kanske inte försökt med att träffa andra aspergare, ni kanske är mer på samma våglängd.

För övrigt så är det ju inte så inga AS-killar hittar kärleken, det är flera på forumet som hittat den (på forumet el utanför).

Finns ingen anledning att ge upp, du har ju iaf kommit en bit på väg med tjejer även om du inte s a s nätt ända fram. Du är fortfarande ung, tänk också på att aspergare ofta mognar senare än andra.

EnahojL skrev:Är det alltid såhär för mig, jag försöker alltid väl och lära känna personer, men jag blir alltid undan tryckt av alla inte bara kärleken utan med vänner med.

EnahojL skrev: ... hon tyckte att jag var för jobbig för att jag tryckte för mycket på känsliga punkter. Alltså jag frågade mycket.

Att fråga för mycket, att vara för "på" är det mest effektiva sättet att få folk att vända en ryggen.
Ingen vill bli för utfrågad, ingen vill känna sig förhörd eller få känsliga punkter tryckta på. Det gäller både neurotypiska och de med diagnos.

Försök att hålla lite distans. Märker du att människor tycker du frågar för mycket så försök backa, annars gör de det.

calima skrev:Att fråga för mycket, att vara för "på" är det mest effektiva sättet att få folk att vända en ryggen.
Ingen vill bli för utfrågad, ingen vill känna sig förhörd eller få känsliga punkter tryckta på. Det gäller både neurotypiska och de med diagnos.

Gäller inte mig iaf.
Jag får kämpa för att folk ska våga vara helt ärliga med mig hela tiden.

Jag tror på att den rätte hittas när man inte söker oftast. Det kan vara på den förening du är med i , på ditt arbete eller på biblioteket. Jag hittade min senaste flickvän på jobbet

Gällande att söka på t.ex internet och ute tror jag på en blandning, fler och fler verkar hitta sin partner på internet, känner själv en. Kontaktsajter är dock känsligare då man inte möts öga mot öga och ord spelar nog större roll då, brukar tänka mig extra för att det jag skriver låter trevligt men som helst inte bli påträngande, så att det blir en bra inledning om man hittar nån på kontaktsajten som man får tycke för



Mvh
Chrille

EnahojL skrev:Det är jätte roligt för alla svar jag har fått, men det känns som i stort sett tråden har givit mig att killar med as inte kommer hitta kärleken.

Jag har hittat kärleken mer än en gång. Jag har AS-diagnos. Du kan med stor sannolikhet hitta den du också.

@treeman, Du får gärna berätta hur det gick till?, om det vart något med AS att tänka på osv.

Kan ni asbergare gå kurs och lära ej bli mera sociala. Ni är så jävla jobbiga!

Mellan skrev:Kan ni asbergare gå kurs och lära ej bli mera sociala. Ni är så jävla jobbiga!

Det är ni som är NT oxå.

Mellan skrev:Kan ni asbergare gå kurs och lära ej bli mera sociala. Ni är så jävla jobbiga!

Jag kan vara kursledare
Jag är asbra både på att lyssna och hålla monologer samt föra samtal. Dock kanske inte alltid vid rätt tillfällen.

@Sugröv, bra jag litar på dig

Mellan skrev:Kan ni asbergare gå kurs och lära ej bli mera sociala. Ni är så jävla jobbiga!

Absolut.
I utbyte kan vi hjälpa er NT-människor med stavning och dylikt. Det är verkligen jobbigt med folk som inte ens kan stava till det de klagar på.

Mellan skrev:Kan ni asbergare gå kurs och lära ej bli mera sociala. Ni är så jävla jobbiga!

Jag är social när jag vill! Det blir skitbra. Jag är även ganska bra på att leka ice queen och stirra ner dryga jävlar som inte tål att folk är annorlunda. Några välformulerade förolämpningar om din stympade manlighet slänger jag in på köpet, no extra charge!

"Människor som bor ensamma är oftare deprimerade än andra, visar en ny undersökning. Personer i ensamhushåll tar upp till 80 procent mer antidepressiva tabletter än andra."

"Män och kvinnor som levde ensamma mådde dessutom dåligt av olika anledningar, men var lika hårt drabbade, enligt studien. Kvinnorna mådde oftast dåligt på grund av dåliga bostadsförhållanden, medan män blev deprimerade eftersom de upplevde att de saknade ett socialt stöd."

http://www.dn.se/nyheter/sverige/mannis ... eprimerade

Henkkalexi tycks anse att samhällsutbredda problem av den här typen inte är att ta på allvar. Enligt hans resonemang är det individens egna val. De som inte lyckas ska acceptera det utan att en sådan acceptans ska innebära några följder för individens egna hälsa och situation.

"These data suggest that people living alone may be at increased risk of developing mental health problems. The public health value is in recognizing that people who live alone are more likely to have material and psychosocial problems that may contribute to excess mental health problems in this population group."

http://www.biomedcentral.com/1471-2458/12/236/abstract

Kristofer skrev:Henkkalexi tycks anse att samhällsutbredda problem av den här typen inte är att ta på allvar. Enligt hans resonemang är det individens egna val. De som inte lyckas ska acceptera det utan att en sådan acceptans ska innebära några följder för individens egna hälsa och situation.

Jag tror att du har missförstått mig lite, så jag ska försöka förklara vad jag menar.

1. Att bo ensam är inte samma sak som att sakna kärlek.
Många bor själva, men kan ha förhållanden, vänner och socialt kontaktnät ändå. Bostadssituationen är inte ensam avgörande för hur det sociala livet ser ut.

2. Att leva tillsammans med någon är inte alltid det bästa.
Ett förhållande som inte fungerar alls, är mycket värre än att leva själv. Ett förhållande som tar knäcken på en psykiskt förstör både relationen och ens person, så hellre ett halvkasst singelskap än ett uselt förhållande.

3. En partner får aldrig vara enda lösningen på social isolering.
Man får aldrig lägga hela sitt sociala engagemang på en enda person, för det är ett för tungt ansvar för den man lever med. En enda människa kan inte uppväga sociala svårigheter och känsla av ensamhet.

4. Väldigt många förhållanden lider av dålig kommunikation.
Jag känner flera par som inte kan prata med varandra och de gånger jag känt att jag endast haft min partner, har verkligen inte varit bra, varken för mig, honom eller vårt förhållande i stort. Ett förhållande där kommunikationen är dålig, bryter inte isoleringen, tvärtom.

5. Att vara i ett förhållande är inte mer lyckat än att vara singel.
Jag har aldrig för ett ögonblick menat att jag, eller någon annan, skulle kunna avgöra vem/vilka som klarar ett förhållande eller inte. Det måste var och en komma fram till själv och det ena är faktiskt inte sämre än det andra.

6. Förhållanden kräver anpassning.
Vi aspiesar har svårare att anpassa oss efter andra människor, vilket har två sidor:

a) Den dåliga sidan är att vi har svårare att klara ett förhållande.
b) Den goda sidan är att vi faktiskt är mer sanna mot oss själva, när vi inte anpassar oss till döds för någon annan, vilket är vanligt i många förhållanden.

7. NT-människor har också stora svårigheter med förhållanden.
Många förhållanden mellan normalstörda människor går åt skogen - ca 40% av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. Mina föräldrar är skilda, min morbror och moster är skilda, mina svärföräldrar BORDE skilja sig... Det är tydliga exempel på att många förhållanden faktiskt inte funkar.

8. Vår kultur är extremt individinriktad.
I Sverige är vi, paradoxalt nog, väldigt inställda på traditionella förhållanden, samtidigt som vi är världens mest singeltäta land och har hög skilsmässofrekvens. Att vara singel i Sverige idag är nästan som att vara arbetslös - man är "mellan två förhållanden" ungefär på samma sätt som man är "mellan två jobb". Vi är ett samhälle som har gått ifrån storfamiljstänket till individtänket, och det har gjort att vi numera ställer högre krav på ett förhållande än förr.

9. Alla klarar inte ett konventionellt förhållande.
Lustigt nog så vill vi svenskar både vara väldigt unika och samtidigt vara som alla andra. Tanken på att det finns andra sätt att leva, än i tvåsamhet med barn, än trist nog inte särskilt förankrad. Åtminstone så utgår de flesta ifrån att det är just den sortens liv man vill ha, förr eller senare. Vad vi glömmer är att alla inte vill/kan ha den sortens liv.

10. Vi är uppfostrade i tanken att vi kan få allt bara vi vill.
Detta tankesätt är väldigt olikt det som våra mor- och farföräldrar fick lära sig, och det ställer orimliga krav på oss individer, för faktum är att vi inte kan få allt, hur mycket vi än vill, inte utan att offra något för det. Vår tid förstår inte offer längre, för allt handlar om att individen ska tillfredsställas, och då blir det problem.

11. Ett förhållande funkar inte utan uppoffringar.
Jag vill bara ha detta sagt till alla som tror att det är relativt smärtfritt med ett förhållande, i jämförelse med att leva ensam: Det är det inte! Det är skitjobbigt att kompromissa med en annan människa, att avstå ifrån saker och lägga sina egna önskningar åt sidan.

Vi aspiesar är inte alltid så bra på kompromisser och att förstå andras känslor, och då faller det sig naturligt att vi är svårare att leva med.

Du missar återigen poängen, som du alltid tycks göra i denna tråd. Det är skillnad på frivilligt och ofrivilligt även i denna fråga. Ditt resonemang baserar sig på en rationell hållning där känslor och företeelser som är djupt mänskliga (längtan efter kärlek, närhet etc.) är uteslutna. Det innebär att ditt resonemang inte är användbart i verkligheten. Resonemanget är inte användbart i faktiska situationer och för livs levande människor som har sina känslor och sin längtan. Vidare diskussion med dig tycks vara lönlös.