Alien skrev:Du skrev ju "dräggiga hemmafester", det är väl just supfester du menar då? Och supa funkar ju för att ta bort sociala hämningar. Det skulle nog krävas rätt mycket sprit innan jag satt mig i knät på en främmande kille.

Nej, jag menade inte såna fester. Jag menade en fest med nära vänner där man inte måste leva upp till nån sorts prettostandard. Och för övrigt var mannen inte helt främmande, han var en god vän till mina bästa vänner. Du kanske borde fråga mig vad jag menar istället för att gå och dra en massa konstiga slutsatser helt utan verklighetsförankring.

Alien skrev:Du befinner dig tydligen i den situationen att du kan välja och vraka vilka du umgås med, det är inte alla som gör det. Förresten, var det inte du som kände dig tvungen att raka benen för att din omgivning krävde det? Det är inte alltid så lätt att bortse från sin puckade omgivning.

Nu har du tolkat fel igen, eller så försöker du bara ta en billig poäng. Mina vänner och bekanta har inga som helst åsikter om min kroppsbehåring, däremot har främmande människor på gatan vissa åsikter om människor som inte rakar sig. Det är väldigt stor skillnad, eller hur?

Henkkalexi skrev:Jag blir bara så jävla trött på alla män härinne som gnäller i tråd upp och tråd ner om hur hemska kvinnor är, hur ensamt livet är, hur lite sex de får och hur jobbigt det är att hitta den rätta...
Jag förstår att ingen kvinna vill ha sådana karlar... JAG skulle då inte vilja det, jag skulle hellre bli straight.

Jag tycker att du förenklar hela frågan till att bara handla om nån slags inställning och vad man väljer att göra av sitt liv.

Sen dom här som väljer att vara singlar för att dom inte orkar gå in i ett förhållande. Ser du till dom som gnäller över att dom aldrig hittar den rätte eller att dom inte orkar med ett långvarigt förhållande så lever dom ändå så att det blir ett ONS lite då och då och att dom dejtar runt lite allmänt. Det är liksom lite skillnad på att inte orka/vara väldigt kräsen och på att inte vara kapabel till att få till nåt alls, inte ens vara i närheten av nåt. Det är den skillnaden som såna som du inte riktigt fattar och som gör dina råd mer eller mindre meningslösa för en del.

Ser blir alltid patetiskt att höra folk beklaga sig typ "Ja, jag har jättesvårt att hitta partners så jag är jätteglad över min nuvarande sambo, mitt ex orkade inte med mig.." eller "jag hittar aldrig den rätte, hur många ska man behöva dejta egentligen?. Den som har dessa problem lever liksom i en annan värld än de som inte får några förhållanden alls.

Moggy skrev:Ser blir alltid patetiskt att höra folk beklaga sig typ "Ja, jag har jättesvårt att hitta partners så jag är jätteglad över min nuvarande sambo, mitt ex orkade inte med mig.."

Det är dock en stor sorg att ingen orkar med en. Det är som att ha ett kakfat framför sig, och få en sågklinga över fingrarna varje gång man sträcker sig efter en kaka.

sugrövmanövern skrev:

Moggy skrev:Ser blir alltid patetiskt att höra folk beklaga sig typ "Ja, jag har jättesvårt att hitta partners så jag är jätteglad över min nuvarande sambo, mitt ex orkade inte med mig.."

Det är dock en stor sorg att ingen orkar med en. Det är som att ha ett kakfat framför sig, och få en sågklinga över fingrarna varje gång man sträcker sig efter en kaka.

Jo. Det är givetvis en annan slags problem som säkert är nog så jobbigt. Och frö den som har det problemet kanske inte råd från snälla personer som inte hittar en partner är värt så mycket...

Moggy skrev:

sugrövmanövern skrev:

Moggy skrev:Ser blir alltid patetiskt att höra folk beklaga sig typ "Ja, jag har jättesvårt att hitta partners så jag är jätteglad över min nuvarande sambo, mitt ex orkade inte med mig.."

Det är dock en stor sorg att ingen orkar med en. Det är som att ha ett kakfat framför sig, och få en sågklinga över fingrarna varje gång man sträcker sig efter en kaka.

Jo. Det är givetvis en annan slags problem som säkert är nog så jobbigt. Och frö den som har det problemet kanske inte råd från snälla personer som inte hittar en partner är värt så mycket...

Måhända, många är otacksamma. Jag tar gärna emot råd dock. Vill inte vara en outhärdlig och ensam människa.

Jag vet bara hur man finner människor. Inte hur man behåller dem.

Det är nog problematiskt att hitta någon om man dels har svårt att stå ut med andra människor, dels med sig själv och andra människor har svårt att stå ut med en.

Det var svårt när jag var ung, men då visste jag inte om alla mina tillkortakommanden. Nu skulle det vara helt omöjligt.

Nefarious skrev:

Alien skrev:Du skrev ju "dräggiga hemmafester", det är väl just supfester du menar då? Och supa funkar ju för att ta bort sociala hämningar. Det skulle nog krävas rätt mycket sprit innan jag satt mig i knät på en främmande kille.

Nej, jag menade inte såna fester. Jag menade en fest med nära vänner där man inte måste leva upp till nån sorts prettostandard. Och för övrigt var mannen inte helt främmande, han var en god vän till mina bästa vänner. Du kanske borde fråga mig vad jag menar istället för att gå och dra en massa konstiga slutsatser helt utan verklighetsförankring.

Om jag tolkade fel så beror det mycket på hur du uttryckte dig. "Dräggiga" har för mig enbart negativa associationer. Men det är ju bra att det blivit utrett. Hemmafester kan nog fungera för många.

Nefarious skrev:

Alien skrev:Du befinner dig tydligen i den situationen att du kan välja och vraka vilka du umgås med, det är inte alla som gör det. Förresten, var det inte du som kände dig tvungen att raka benen för att din omgivning krävde det? Det är inte alltid så lätt att bortse från sin puckade omgivning.

Nu har du tolkat fel igen, eller så försöker du bara ta en billig poäng. Mina vänner och bekanta har inga som helst åsikter om min kroppsbehåring, däremot har främmande människor på gatan vissa åsikter om människor som inte rakar sig. Det är väldigt stor skillnad, eller hur?

Nej, det är det inte. Med "omgivning" menas inte bara "nära vänner", utan också mer el mindre ytligt bekanta. För mig är det lättare att strunta i vad totalt främmande människor tycker än vad t ex min familj el bekanta tycker. Min poäng är att ingen av oss lever helt oberoende av vad omgivningen anser. Och ju färre nära vänner man har (jag hade ingen), desto mer betyder det vad bekanta tycker.

Zombie skrev:Jag tycker både självömkarna och Henkka/Neffe förenklar. Det är inte så endimensionellt som att folk antingen passar eller inte passar i förhållanden, det finns säkert många som skulle vara underbara men inte kan lära sig vägen dit. Och vi har en massa försvårande kulturmönster. Men eftersom ingen har distans till kulturmönstren (där är aspergare inte ett spår bättre än enter trots allt sitt skryt) och det inte är modernt att försöka reformera sådant får väl folk ha det som de har det då.

+1

Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej? Det är klart man blir besviken och ledsen, men det är ju inget man behöver skämmas för. Åtminstone inget man borde behöva skämmas för. Att visa sitt intresse är ju som att ge någon en väldigt fin komplimang, och att förklara någon sin kärlek är den finaste gåva man kan ge. Man har fått en annan människa att känna sig uppskattad, värdig, älskad. Om man sedan inte får något tillbaka, förtar det inte det vackra man har gjort. Världen har blivit en bättre plats. I slutändan kanske det kommer tillbaka till en själv, som ringar sprids på vattnet.

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej?

Det som diskuterar i den här tråden är inte ett nej.

Kristofer skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej?

Det som diskuterar i den här tråden är inte ett nej.

Right. Det var dumt formulerat av mig. Det jag menar är inte bara den egna upplevelsen, utan också samhällets stigmatisering av dem som blir nobbade. Det som gör att man känner skam. Som att alla inte skulle ha rätt att visa sin kärlek eller att man känner attraktion. Sådana uttryck borde ju erkännas som något fint, inte något fult eller pinsamt.

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej? Det är klart man blir besviken och ledsen, men det är ju inget man behöver skämmas för. Åtminstone inget man borde behöva skämmas för. Att visa sitt intresse är ju som att ge någon en väldigt fin komplimang, och att förklara någon sin kärlek är den finaste gåva man kan ge. Man har fått en annan människa att känna sig uppskattad, värdig, älskad. Om man sedan inte får något tillbaka, förtar det inte det vackra man har gjort. Världen har blivit en bättre plats. I slutändan kanske det kommer tillbaka till en själv, som ringar sprids på vattnet.

Tintomara Ariadne skrev:Det jag menar är inte bara den egna upplevelsen, utan också samhällets stigmatisering av dem som blir nobbade. Det som gör att man känner skam. Som att alla inte skulle ha rätt att visa sin kärlek eller att man känner attraktion. Sådana uttryck borde ju erkännas som något fint, inte något fult eller pinsamt.

Det där resonemanget måste jag sympatisera med. +1

Fös ihop 20 luffare och få dem att slåss. Den som vinner får en sjuttis vodka. Kvar på bena står till slut en lycklig luffare som kan supa sig full. 19 självömkande, mörbultade luffare får förbli nyktra och är allmänt gnälliga. Hade de bara ansträngt sig lite mer och slagits lite bättre hade var och en av dem kunnat få hem med flaskan. Bittra luffare vinner inga fighter. Men missförhållandet kvarstår, det fanns bara en flaska och 20 sugna luffare. Så skål på er luffarjävlar!

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej?

För att det visar att man inte har koll.
För att det ger möjlighet att någon pratar om en.
För att det var förslösad energi och tid.

I ungefär den ordningen.

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej? Det är klart man blir besviken och ledsen, men det är ju inget man behöver skämmas för. Åtminstone inget man borde behöva skämmas för. Att visa sitt intresse är ju som att ge någon en väldigt fin komplimang, och att förklara någon sin kärlek är den finaste gåva man kan ge. Man har fått en annan människa att känna sig uppskattad, värdig, älskad. Om man sedan inte får något tillbaka, förtar det inte det vackra man har gjort. Världen har blivit en bättre plats. I slutändan kanske det kommer tillbaka till en själv, som ringar sprids på vattnet.

Tintomara Ariadne skrev:Det jag menar är inte bara den egna upplevelsen, utan också samhällets stigmatisering av dem som blir nobbade. Det som gör att man känner skam. Som att alla inte skulle ha rätt att visa sin kärlek eller att man känner attraktion. Sådana uttryck borde ju erkännas som något fint, inte något fult eller pinsamt.

Kloka ord. Det är precis så jag känner nu. Det är faktiskt skönt att kunna uttrycka sin kärlek trots att den inte är besvarad och inte känna sig sämre för det. Att säga: "Du är en underbar människa och jag skulle så gärna vilja komma dig närmare. Men får jag inte det så respekterar jag ditt val och du fortfarande är en underbar människa." Det är så befriande på något sätt. Men visst gör det jävligt ont i "nej" ögonblicket. Och det är faktiskt första gången för mig att känna så här - utan skam.

Joakoni skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej? Det är klart man blir besviken och ledsen, men det är ju inget man behöver skämmas för. Åtminstone inget man borde behöva skämmas för. Att visa sitt intresse är ju som att ge någon en väldigt fin komplimang, och att förklara någon sin kärlek är den finaste gåva man kan ge. Man har fått en annan människa att känna sig uppskattad, värdig, älskad. Om man sedan inte får något tillbaka, förtar det inte det vackra man har gjort. Världen har blivit en bättre plats. I slutändan kanske det kommer tillbaka till en själv, som ringar sprids på vattnet.

Tintomara Ariadne skrev:Det jag menar är inte bara den egna upplevelsen, utan också samhällets stigmatisering av dem som blir nobbade. Det som gör att man känner skam. Som att alla inte skulle ha rätt att visa sin kärlek eller att man känner attraktion. Sådana uttryck borde ju erkännas som något fint, inte något fult eller pinsamt.

Kloka ord. Det är precis så jag känner nu. Det är faktiskt skönt att kunna uttrycka sin kärlek trots att den inte är besvarad och inte känna sig sämre för det. Att säga: "Du är en underbar människa och jag skulle så gärna vilja komma dig närmare. Men får jag inte det så respekterar jag ditt val och du fortfarande är en underbar människa." Det är så befriande på något sätt. Men visst gör det jävligt ont i "nej" ögonblicket. Och det är faktiskt första gången för mig att känna så här - utan skam.

Det är en fin gåva du ger dessutom. Han får värme och uppskattning utan att känna skuld. En ömhetsbetygelse som inte kräver något tillbaka. Ovillkorligt liksom. Det är väl definitionen av kärlek?

Angelic Fruitcake skrev:Det är en fin gåva du ger dessutom. Han får värme och uppskattning utan att känna skuld. En ömhetsbetygelse som inte kräver något tillbaka. Ovillkorligt liksom. Det är väl definitionen av kärlek?

Tintomara Ariadne skrev:

Kristofer skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Varför skall det för så många behöva vara så oerhört smärtsamt att få ett nej?

Det som diskuterar i den här tråden är inte ett nej.

Right. Det var dumt formulerat av mig. Det jag menar är inte bara den egna upplevelsen, utan också samhällets stigmatisering av dem som blir nobbade. Det som gör att man känner skam. Som att alla inte skulle ha rätt att visa sin kärlek eller att man känner attraktion. Sådana uttryck borde ju erkännas som något fint, inte något fult eller pinsamt.

Det handlar inte heller som skam, fulhet eller pinsamhet. Det handlar om ensamhet och depression.

Kristofer skrev:Det handlar inte heller som skam, fulhet eller pinsamhet. Det handlar om ensamhet och depression.

Där har jag också varit... Och det är inte så lätt att bryta. Det kräver en dos av självkänsla för att kunna ta ett "nej" på ett bra sätt.

Joakoni skrev:

Kristofer skrev:Det handlar inte heller som skam, fulhet eller pinsamhet. Det handlar om ensamhet och depression.

Där har jag också varit... Och det är inte så lätt att bryta. Det kräver en dos av självkänsla för att kunna ta ett "nej" på ett bra sätt.

Jag har ingen självkänsla alls.

Joakoni skrev:Där har jag också varit... Och det är inte så lätt att bryta. Det kräver en dos av självkänsla för att kunna ta ett "nej" på ett bra sätt.

Det handlar väl inte heller om att kunna ta ett nej utan man ska trivas i sitt eget sällskap. Det ska vara rätt grundläggande för att vara så attraktiv man kan vara, har jag inbillat mig. Trivs man inte upplevs man som en en männsiska som antagligen skapar problem. Människans natur vill ha lösningar på problem eftersom vi i grunden är lata apor som vill njuta av frukterna. Sen kommer stress med i bilden men det gissar jag mest relevanta är efter att ungar skapats.

Joakoni skrev:

Kristofer skrev:Det handlar inte heller som skam, fulhet eller pinsamhet. Det handlar om ensamhet och depression.

Där har jag också varit... Och det är inte så lätt att bryta. Det kräver en dos av självkänsla för att kunna ta ett "nej" på ett bra sätt.

Som jag tidigare skrivit. Det handlar sällan om ett nej i det som avhandlas i den här tråden.

sugrövmanövern skrev:

Henkkalexi skrev:Jag vet ett tvärsäkert tips att INTE träffa kärleken: klaga över sin ensamhet på nätet utan att komplettera det med praktisk träning.

Jag kontaktade en kille som var sådan. Hans standardfras var "förstört liv". Vi var tillsammans i 7 år. För jag kände likadant som han, förstört liv, ingen vill ha mig etc.

Jo, men eftersom ni blev ihop så gjorde ni ju något praktiskt av det.

Kristofer skrev:

Joakoni skrev:

Kristofer skrev:Det handlar inte heller som skam, fulhet eller pinsamhet. Det handlar om ensamhet och depression.

Där har jag också varit... Och det är inte så lätt att bryta. Det kräver en dos av självkänsla för att kunna ta ett "nej" på ett bra sätt.

Som jag tidigare skrivit. Det handlar sällan om ett nej i det som avhandlas i den här tråden.

Men depression bryts inte för att man får en partner. Visst, det är jätteskönt att få vara förälskad ett tag, men man får aldrig tro att en partner är svaret på det man saknar, för då lurar man sig själv och lägger en väldigt tung börda på partnern.

Jag är fortfarande deprimerad och får ångest från och till, efter sju års förhållande, och förhållandet har ju också sitt pris: du måste kompromissa och det är vi med AS sällan särskilt bra på.

Har du ett förhållande med någon, så blir det så att du måste ge upp vissa saker, för annars håller inte relationen. För många idag som inte får ett förhållande att funka - det gäller oavsett om man har en diagnos eller ej - så handlar det ofta om att man inte vill/kan offra något för relationen.

Ex. Jag vill egentligen inte bo i den stad jag bor, men offrade det för min sambo, som ville bo kvar och han ville definitivt inte se sina pengar gå åt till mina mediciner när jag inte hade någon inkomst, men det offrade han för mig.

En relation kräver mycket och eftersom vi med AS ofta är mindre flexibla än andra, så är det klart att det blir svårigheter.

Vet inte om det kan hjälpa en att kanske skriva en lista - för sig själv! - med saker i sitt liv som man gärna kan avstå ifrån, saker man kanske kan avstå ifrån och sådant man absolut inte kan avstå ifrån, för att få en klarare bild av sig själv.

Jag kan ex. avstå ifrån att bo i en annan stad, även om jag ofta önskat det. Jag avstår gärna från att ha sex med andra, eftersom min sambo vill vara monogam även om jag själv ser sex som en aktivitet man kan göra med fler än en. Jag kan dock absolut inte avstå ifrån mina nördintressen och mitt behov av ensamhet, vilket vi kan kompromissa utmärkt med.

Min sambo kunde avstå ifrån att ha mer pengar att röra sig eftersom jag inte hade någon inkomst, han avstår ifrån att involvera mig i spontana projekt som han kanske egentligen önskar att jag var med på, men han behöver aldrig avstå ifrån att umgås med sina vänner eller syssla med sina intressen.