Som släktforskare har jag hittar mången torpare, och följt vissa genom deras liv. De blev torpare när de var unga och starka, men kom på fall och fick sitta utfattiga som inhyses tills de kom på grön kvist och kunde skriva på kontrakt på ett nytt torp. För att kasta lite ljus över vad det betydde att vara torpare har jag läst Ivan Svanströms bok, Torparna (LT:s förlag 1975), som utgavs i samarbete med Samfundet för hembygdsvård.

Begreppet torpare kunde dels syfta på någon som arrenderade ett mindre jordbruksenhet, men det var också en beteckning på en småbonde som ägde sin jordbruksenhet. De arrenderande torparna blev från och med 1500- och 1600-talen den viktigaste arbetskraften i det svenska lantbruket.

Ett dagsverke började under sommarhalvåret i regel klockan 4 på morgonen och varade till klockan 9 på kvällen. Det betydde att han fick vakna redan vid klockan 3 och kanske inte komma i säng förrän klockan 10, så på sin höjd 5 timmars sömn. Alla dessa 17 timmar av arbetstid var naturligtvis inte i ett svep, det förekom matraster som ibland kunde vara på uppåt två timmar för djuren som användes i arbetet var också tvungna att äta och ta igen sig.

För de som utförde hjonedags- eller hjälpdagsverke var arbetstiderna inte lika långa, de utfördes av torparens yngre barn eller andra som inte hade lika mycket ork som en vuxen man. Utöver detta fick även kvinnorna göra dagsverken, dock inte på långa vägar så många som männen. Dessa dagsverken togs ofta ut under slåttern.

Här återges ett torparkontrakt från 1839 -