EnPappa skrev:Testet var förbluffande nog hemlig, och de refererade enbart till den och vad de tycker sig ha hittat.

Det är hemligt för att det inte ska läcka ut hur testerna är uppbyggda för då skulle man bli tvungen att utveckla helt nya tester...

Fick inte din som göra WAIS-testet? Eller WISC kanske det heter för barn. Eller han kanske inte ville medverka iofs?

Jag råkar personligen gilla din inställning till AS-diagnos, eftersom jag råkar ha nästan precis densamma själv. Mycket säkert just för att jag är alldeles, alldeles för milt "aspig", vad det nu är, för att ha kunnat erbjudas någon hjälp jag hade nytta av. Kan din son få hjälp mot mobbning är väl det ett jätteplus, alltså om han verkligen får det och utan att som betalning tvingas glida in i rollen som handikappad. Kan han förmås att gilla skolan nog för att gå dit och klara den bra är det förstås lika bra.

Låt mig krångla mig fram till mitt enda råd: Din son, EnPappa, kanske inte är "aspigare" än jag men råkar ha mer otur med mobbning (det var inte så hård stämning eller så elakt på mina skolor). Jag förlorade helt min sociala identitet, kan man väl beskriva det som när det var som värst. Numera umgås jag, som jag visste att jag kunde, rätt gnisselfritt med alla hyfsat fördomsfria människor och vägen dit gavs av just umgänge med sådana, vilket inga proffs ens försökte hjälpa mig skaffa. Ge din son maximal tillgång till såna miljöer!

Det är det enda, kanske helt irrelevanta, råd som jag tänker ge.

Men angående det här:

EnPappa skrev:Som jag skrev i en annan tråd är de verkliga förlorarna i den här diagnosinflationen av asperger de som verkligen har det. Åtminstone ser det ut att vara fallet när jag tittade på statistiken. Mina egna erfarenheter tyder på det. Liksom annat jag hittat och läst.

Ifall du menar att det är diagnosinflation att ge den åt så pass vanliga personer som jag, så håller jag inte riktigt med dig.

Min diagnos var visserligen helt onödig men nog har jag nån egenskap som ger mig särskilt stor likhet med just många här på forumet, det menar jag verkligen. Nåt med om man föredrar att logiskt/konstnärligt passa ihop saker, eller om man föredrar att lära sig "godtyckliga" regler för var skåpen ska stå.

Nu är jag trött men kan inte se hur det skulle kunna stjälpa folk som har nytta av diagnos, att också såna som jag kan råka få den?

Min dotter uppförde sig exemplariskt på testerna, har bra ögonkontakt och tyckte det mesta var roligt. Ändå fick hon diagnosen Asperger - det sociala samspelet avslöjade henne eftersom hon bara är intresserad av att leka/prata om sina egna intressen.

Vi fick reda på poängen från ADOS testet med avseende på de 3 baskrieterierna för AS, Socialt samspel -tangerade autism, kommunikation och stereotypa beteenden - precis på gränsen till autsimspektrum. Sammantaget=Asperger
Hur som helt var nog själva grunden för diagnosen främst baserad på de problem som hon uppvisade i skolan - konflikter, svårt med det sociala, svårt att generalisera. Nu får hon bra stöd och allt funkar bra men jag är ganska övertygad om att hennes diagnos kan komma att revideras i framtiden men just nu behöver hon den för att skolan ska kunna ställa upp.
Sen är inte Asperger en livstidsdiagnos för barn - har läst om flera som fått den borttagen i vuxen ålder eftersom man lärt sig kompensera för sina brister men oftast blir den nog kvar.

Sen tror jag diagnosen i sig spelar mindre roll för det stöd man får, stöd behöver alltid individanpassas. Alla med AS har inte samma problematik och barn med AS eller ADHD kan få samma typ av stöd typ extra resurs, planeringsverktyg, enskild/anpassad undervisning. Gränserna är flytande och förändras över tid.

Det borde väl finnas många skäl för ett barn att undvika ögonkontakt som inte har med asperger att göra? Pojken kan ha väl varit trött och okoncentrerad, inte accepterat situationen eller haft lust att träffa psykologen eller råkat ut för något i livet så att han blivit mindre meddelsam. Dödsfall i familjen - det var ju en nära släkting som hade dött kan också vara ett skäl till att barn sluter sig inom sig och blir mindre kontaktbara. Att ha varit mobbad eller varit med om en skilsmässa mellan föräldrarna kan skada tillit till andra människor etc. Nu säger jag ju inte att situationen var just sådan men jag tycker man ska vara försiktig med att stämpla ett visst beteende som onormalt. eller att det nödvändigtvis beror på ett diagnos. Speciellt inte vid något enstaka tillfälle.

Pröva att byta till en lugnare skola.

TS jag tycker du gör helt rätt som tvekar och vill undersöka noga och hitta alternativ.
Polisen håller alla möjligheter öppna länge i utredningar just för att inte låsa sig i något spår o därmed riskera att missa något.

Det som verkar vara klart är att han gått från lektioner, varit inblandad i bråk och några saker jag inte minns just nu.
Det skulle ju kunna ha att göra med att han inte gillat något o inte vetat hur han ska hantera det eller inte velat visa sig bli ledsen inför andra, en oro att visa sig svag, speciellt inför tjejerna, minns att det fanns en sådan tanke bland killarna i skolan när jag gick där för 20 år sedan.
Inblandad i bråk betyder inte att man startar bråk men det kan ändå vara så, det kan vara så att det är mobbning o att det därmed blir bråk när någon mobbare får för sig o knuffa eller säga något avsiktligt kränkande upprepade gånger.

Hoppas du kommer till någon av våra träffar så några av oss kan diskutera det hela med dig.
Har du lust så pratar gärna jag med dig över datorn med något chattprogram.

Lustigt sammanträffande, jag upplevde det näst intill likadant som enPappa beskriver det när BUP o Förskola gick loss på min son. Och kommer fram till samma pest eller kolera scenario - acceptera och ta stödet, eller försöka se till att få det ordentligt gjort så det är utom tvivel att det är exakt den diagnosen.

Jag grubblar fortfarande över hur man på 45 min ADOS i en knasig miljö kan komma fram till nått alls.
Inser att vår utredning är ett hafsverk o att dagis nu får pengar....

Men - finns det inga regler och i så fall vilka för hur ett ADOS skall utföras?
Synd att det är så känsligt att ifråga sätta detta som pappa - mkt prat om fördomar... Men jag vill såklart veta om det är hjärtfel eller lungfel innan jag sätter in en behandling. Inte bara att det är fel och behöver behandlas. Det känns slarvigt och oansvarigt som förälder.

EnPappa, hur är det nu?

Personligen anser jag att det bara finns två huvuddiagnoser. De som kontrolleras socialt och de som kontrolleras kemiskt. Den första asperger och den andra schizofreni.

Sen finns ju även adhd som är kopplad till concerta.

För att det inte ska bli offtopic hänvisar jag till att trådskaparen pratade om fel diagnos.

Kemiskt o socialt?
Menar du genetisktfysiskt eller miljösocialt?
Jag trodde Asp var fysiskt?

Asperger är väl inte fysiskt, det är väl något med hjärnan och sättet man fungerar på.
Inte nödvändigt vis sämre men det kan vara så.
Det finns ju både nobelpristagare med asperger och utvecklingsstörda med asperger.

nano skrev:Asperger är väl inte fysiskt, det är väl något med hjärnan och sättet man fungerar på.
Inte nödvändigt vis sämre men det kan vara så.
Det finns ju både nobelpristagare med asperger och utvecklingsstörda med asperger.

jag undrar lite över din definition av fysisk. Att sakna vissa kopplingar eller att ha annorlunda kopplingar i hjärnan ser jag som nått fysiskt.

Tänkte nog på armar och ben typ samt kropp.

Det hela kan fungera dynamiskt på så sätt att om de sätter in en viss sorts hjälp så kommer en motreaktion från sonen och så går man vidare därifrån.

EnPappa skrev:Vad jag är intresserad av är hur jag går vidare med att undersöka detta. Gräva i materialet? Hitta en annan utredning? Eller?

Förslag: Ta med öppet sinne och utan negativ syn på asperger del av sådant som aspergare berättar om sina egna upplevelser om asperger. SEN kan du bilda dig en uppfattning av om sonen har asperger-personlighet eller ej. Tänk på att barnet kommer känna av dina värderingar.
"Asperger är bra!", säger jag.

TORatANDET skrev:

EnPappa skrev:Vad jag är intresserad av är hur jag går vidare med att undersöka detta. Gräva i materialet? Hitta en annan utredning? Eller?

Förslag: Ta med öppet sinne och utan negativ syn på asperger del av sådant som aspergare berättar om sina egna upplevelser om asperger. SEN kan du bilda dig en uppfattning av om sonen har asperger-personlighet eller ej. Tänk på att barnet kommer känna av dina värderingar.
"Asperger är bra!", säger jag.

Lika bra att konstatera det med en gång. Det du säger är rent trams! Det är inte alls bra att ha asperger. Jag börjar ordentligt tröttna på den här romantiseringen. Det är ett handikapp kort och gott.

Att det är ett "handikapp" beror ju på att samhället är utformat för folk utan aspergers, inte på aspergers i sig.
Alltså det är samhället som är funktionshindrande.

EnPappa skrev:

TORatANDET skrev:

EnPappa skrev:Vad jag är intresserad av är hur jag går vidare med att undersöka detta. Gräva i materialet? Hitta en annan utredning? Eller?

Förslag: Ta med öppet sinne och utan negativ syn på asperger del av sådant som aspergare berättar om sina egna upplevelser om asperger. SEN kan du bilda dig en uppfattning av om sonen har asperger-personlighet eller ej. Tänk på att barnet kommer känna av dina värderingar.
"Asperger är bra!", säger jag.

Lika bra att konstatera det med en gång. Det du säger är rent trams! Det är inte alls bra att ha asperger. Jag börjar ordentligt tröttna på den här romatiseringen. Det är ett handikapp kort och gott.

@EnPappa

Med risk för att bli missförstådd så tycker jag ändå att du gör dig själv en otjänst genom att kort&gott låsa dig vid "handikappet" ... ett osynligt NPF-handikapp med lika många "nyanser" som det i övrigt finns i våra personligheter, "romantiseringen" som du ser den, är inte märkligare än att det finns ett val av att kunna lyfta fram de styrkor som kan väga upp svagheterna i "handikappet", svagheter som vi med rätt stöd vill ge möjligheter att hanteras i skola och på arbetsmarknad m.m

Sen är det väl en annan sak om hur du "kanske" uppfattat att diagnosen inte hör hemma i just din familj, men om ... då är det dags att tänka om, kanske mobilisera, söka kunskap m.m, vilket som visar sig med tiden ...



Hoppas någon annan kan svara och förklara bättre

Jag funderade själv på hur man skulle uttrycka ett svar och tycker du gjorde det åt mig, segdeg.

Det jag kan tillägga är väl att man måste låta sådant här ta sin tid och vara vaksam på att inte ens egna känslor inför det spela omdömet spratt, oavsett vad slutsatsen blir i slutändan (t.ex. om den blir den man önskade eller en man inte önskade).

Och att det att aspergare är lika olika som alla andra naturligtvis innefattar även deras inställning till tillståndet, med eller utan självbedrägeri för att överleva – precis som motsvarande saker hos vem som helst.

Det låter inte som du ens börjat testa verktygen innan du ifrågasätter diagnosen. Låt det hela sjunka in lite samt testa något år och se om din son mår bättre och reagerar annorlunda. Om skolan får x antal kronor är väl sak samma om din son mår bättre. Din sons förbättring är ingenting som kommer märkas över en natt om alla verktyg eller del av verktygen börjar användas direkt, det tar tid.

Det låter lite på dig som om du tror att din son skulle ta skada av att använda verktygen om han inte har diagnosen AS. Det tror jag inte utan han har allt att vinna. Om det fortfarande om ett år inte är någon skillnad då kan jag förstå din reaktion men till syvende och sist så älskar du väl din son lika mycket vare sig han har en diagnos eller inte.

Jag får tyvärr uppfattningen att du ser det som något negativt att han har fått en diagnos och det är det största problemet vi aspisar har här i samhället. En diagnos = något negativt. Syns det inte så finns det inte. Alla människor både med och utan diagnos är bra och dåliga på olika saker. Om samhället kunde acceptera detta skulle vi förmodligen inte behöva några diagnoser.

Finns väl inte en platsannons idag som inte skriver att dom värdesätter stor social kompetens och där skiter det sig direkt för många aspisar även om dom skulle klara av jobbet bättre än många andra.

calima skrev:

EnPappa skrev: Förra decenniets diagnoser är slut och helt omoderna, och asperger är vad de numera kränger över disk. ONE SIZE FITS ALL!

Jag måste säga att jag ogillar ditt raljerande när det gäller diagnoser. Det känns som om du hånar dem som nyligen fått sin.

Så uppfattar inte jag det. Jag tyckte det var rätt fyndigt formulerat, och att det inte syftade på vuxna som fått ordentliga utredningar utan just på barn i skolmiljö där allt skylls på barnet och diagnoser ställs lättvindigt på skolans initiativ så fort något barn inte klarar att anpassa sig till en skolmiljö som går ut på att likrikta kväva alla uttryck för individualitet.

Men jag håller ändå med de vettiga råden om att i nuläget vara pragmatisk och samarbeta med skolan och BUP för sonens skull, men fortsätta hålla ett vakande öga på vad de gör och hur sonen utvecklas de närmaste åren tills det kanske blir mer uppenbart för alla om han har AS eller ej. Gränsen till det som anses "normalt" är ju ganska flytande och alla individer som var och en har sin kombination av personlighetsdrag, styrkor och svagheter. Det är därför det är svårt att ställa diagnos och man ibland får använda skohorn för att få in någon under en trubbigt beskriven etikett för att få hjälp.

Personligen tycker jag systemet borde förändras i grunden, och att man inte skulle behöva en neuropsykiatrisk diagnos för att ha rätt att vara som man är och få undervisningen och miljön anpassad efter ens förutsättningar och behov. Men nu är det som det är.

Iridia skrev:Personligen tycker jag systemet borde förändras i grunden, och att man inte skulle behöva en neuropsykiatrisk diagnos för att ha rätt att vara som man är och få undervisningen och miljön anpassad efter ens förutsättningar och behov.

Jag håller med och är glad och tacksam att jag gick i en bra skola samt under en tid då det såg annorlunda ut förmodligen både vad gäller resurser och ordning i skolan i jämförelse med hur det verkar fungera på många håll nu i skolan.