Dottern som snart blir 15 och som har diagnos HFA kom hem tidigare idag. På förmiddagen hade de varit på bio med klassen och tittat på FISH TANK som handlar om en tonårstjej som har taggarna utåt och mängder med konflikter med sin mamma (som dricker för mycket). Att se en sådan film där de har många och högljudda konflikter (vad jag förstod av vad dottern berättade) verkar för henne vara ungefär som att se en skräckfilm är för många andra: skrämmande, förvirrande och mycket jobbigt att efterbehandla. Hon mådde så dåligt att de ringde och frågade om det var ok att hon åkte hem till mig. Väl hemma så fick jag ta en pratstund med henne och hon uttryckte sin önskan att slippa behöva se sådana filmer då de ger henne alldeles för mycket "snurr av tankar" och ofta mardrömmar (de har sett sådant förr, varje gång har hon mått dåligt).

Är det fler som känner igen detta?

Det jag skulle reagerat på först i den filmen är sexscenen mellan en vuxen man och en tonårsflicka, snarare än de högljudda grälen.

OK, ja, jag har ju inte själv sett filmen, utan fick gå på vad det står på bions info samt vad dottern berättade.

Jag har alltid avskytt såna filmer och mår direkt dåligt av att se dem. Det jag mådde mest illa av som tonåring var att tvingas se Fassbinder-filmer i skolan.

Film blir så intensivt och jag har inget filter. Allt går bara rakt in, så om det är en obehaglig eller jobbig film så känns det äckligt inuti mig efteråt, som att ha blivit sensoriskt våldtagen. Och minnena går aldrig riktigt bort, även om de bleknar med tiden.

En film jag såg tidigare i år fick mig att rusa in på toaletten och kräkas. Det var iofs ingen socialrealism utan en äcklig futuristisk robotfilm. (Mår fortfarande illa när jag tänker på den.)

Därför väljer jag numera filmer med urskillning. När jag ser på film så är det för att komma bort från verkligheten, bli lite upplyft, få fantasin kittlad, få nya perspektiv.

S k socialrealism är inget jag känner igen mig i alls. I svenska filmer ska det alltid gapas och skrikas, och alltid se sådär vardagligt rörigt och fult ut hemma hos folk, med den obligatoriska yes-flaskan på diskbänken. Men man måste inte ha det fult och rörigt hemma bara för att man har begränsade medel. Att skrika på sina närmaste ser jag som allvarlig verbal misshandel, inte något som bör porträtteras på film och tv som 'normalt'.

Om någon mår lika dåligt av sånt som jag gör så bör de absolut få slippa tycker jag.

Tack Inger, för ditt svar!
Jag har skrivit mail till skolan där jag frågar hur vi ska göra i framtiden när det gäller den typen av filmer. Jag gjorde klart att jag inte tycker att min dotter ska behöva bli utsatt för att må så dåligt som hon gjorde i fredags.
Många verkar resonera som så att det är "skönt" att få se att det finns andra som har det värre än vad man själv har. Jag skulle istället vilja citera chiclit-författaren Marian Keyes (har inte exakta ordalydelsen men ungefär så här): "Om jag ligger i ett rum och blir fastspikad i bordet hjälper det inte mig ett dugg att få veta att i rummet intill ligger det någon och får benet avsågat utan bedövning".

Bra att du står upp för din dotters rätt att slippa!

Håller helt med dig i övrigt också.