Bror Duktig skrev:Att vara mycket blyg är ju ett vanligt "symptom" för AS-flickor.

De flesta som svarat har redan skrivit bra saker som jag kommer att tänka på.
Så jag tillägger bara att jag blir Förbannad och bestört över hur vi kan bli behandlade.
I en av mina trådar skriver jag om vilken vikt mitt utredningteam lade vid WAIS och testande, för mycket, även om jag fick diagnosen AS utan ifrågasättanden.

Pemer, är det inte just vanligt att aspergare och autister har svårt att lära sig sådant som knyta skosnören och simma/cykla. Det låter inte klokt det du beskriver.

Detsamma med TS (=TrådSkaparen) som sagt, och det Anastasia skriver.
Det låter lite löjligt med dessa tveksamheter över att sätta diagnosen. Bagateller och "sjukligt fixerande vid detaljer" (om jag ska använda vårdens egen beskrivning).

Hur jag var som barn:
Jag var blyg, konstig, hade ständiga "kamratproblem" (svårt att få vänner, svårt att bete mig rätt, kunde få utbrott), udda intressen, läste bara faktaböcker, ansågs provocerande av lärare.
Jag lekte med andra ibland, men inte på långa vägar att det liknade andras umgänge i vare sig kvalitet eller kvantitet.
Innan jag fattade att jag var utanför/utstött/retad så nöjde jag mig med att vara för mig själv och att umgås med någon lite sporadiskt. Det mesta jag gjorde var ändå saker man gör själv eller ensam.
Senare blev jag rätt fixerad över "varför jag inte kan få vänner".
De jag var med sade ibland till mig att de var med mig för att de inte hade något bättre för sig, och det reflekterade jag inte över förrän flera år senare när jag berättade det för mina föräldrar och de förklarade vad det betydde.
Jag var lättlurad och godtrogen och hade precis som nu väldigt svårt att hävda mig/försvara mig/ta för mig (svårt att beskriva exakt hur jag menar här).

Detta blev en kortbeskrivning, det skulle ta hela dagen minst att förklara exakt hur det var på alla sätt.

tack för du tog dig tid att skriva ner hur du va som barn

Emma skrev:Jag var inte blyg men ogillade att prata med de jag inte kände så jag var ett tyst och "snällt barn". Samlade på saker hela tiden, frimärken, bokmärken, stenar etc. som sorterades och ordnades och sorterades igen, jag sorterade nog det mesta som lämpade sej för att sorteras när jag tänker efter... Lekte inte med tjejer utan bara killar = enklast att förstå sej på dvs. raka och enkla lekar... och skolan fungerade relativt bra när jag var ensam tjej i klassen (snacka om ödet som gjorde det lätt på den punkten i åk 2 till 6).

Skolan, byt plats på mej tex. flytta min bänk och jag gick hem, reta mej eller bråka på mej och jag gick hem (kunde inte förstå varför jag skulle vara kvar om folk inte var snälla, jag var ju inte där för att jag valt det utan för att andra tyckte man skulle gå i skolan). Knuffade eller bråkade någon så bråkade jag aldrig tillbaka men det ändrades senare...

Ogillar att bli tagen på så när man gick i låg och mellan så löste jag det med att stänga av och vänta tills de var klara med sitt puttande/knuffande.

12, bättre lösning? Jag kom till insikt om att min kropp är mitt tempel och ingen har rätt att knuffa på mej och nåt pucko fick för sej att göra det... En knuff på mej och jag knuffade så hårt tillbaka att de aldrig vågade knuffa igen. Där vid 12 gick jag från hackkyckling till att vara en som ingen vågade peta på och helt plötsligt hade jag massor av "vänner".

Har aldrig haft någon riktig bästis och bara två nära vänner som vuxen, saknade inte bristen på vänner som barn och gör det heller inte som vuxen, jag leker så bra på egen hand ändå

känner väl igen de där med att aldrig våga säga till vilket många utnyttjade när ja vart yngre sedan ändra de sig helt helt plötsligt

tog ja ingen skit länge å sa alltid va ja tyckte å va rätt duktig på att stå på mig helt plötsligt ville ingen bråka med mig längre

men tack för du tog dig tid att skriva

Aspkvinna skrev:Hej elin89 och välkommen!

Om siffran i ditt nick berättar ditt födelseår så är du myndig och det ger dig rättigheten att gå igenom utredning själv utan föräldars inblandning. Det kan ju finnas sånt man inte vill prata om när ens föräldrar kan se vad man sagt.

Min senaste erfarenhet, jag är dryga 40, så kom jag till en psykolog som ville ringa min mamma och jag har helt och hållet vägrat men ska nu få göra min stora utredning hos ett team på ett helt annat sjukhus som hävdar med bestämdhet att det är nu för tiden inte alls nödvändigt att tala med föräldrar för att ställa diagnoser utan det finns metoder att bestämma diagnos ändå.

Jag tror att AS är så pass "nytt" som diagnos så på många ställen går på sina gamla rutiner om hur det ska redas ut men forskningen går så pass snabbt nu och kompetens hos fler utredare släpar efter med att ställa den utan föräldrars inblandning. Som alla andra yrkesgrupper så finns det dom som är skickliga och mindre skickliga.

Oavsätt hur du är som person så är det deras skyldighet som utreder dig att kunna handtera att du tycker det är svårt att prata.

tack för inlägget mm ja vet inte om man kan ha rätt till att kräva en ny utredning av något annat sjukhus som kanske har mer erfarenhet av just asergers flickor kanske de vet ja inte men kan ju va en tanke kanske men tack för svaret

Ganesh skrev:Välkommen elin89.

tack så jätte mycket

Nilale skrev:När jag gjorde min utrdening var det inte ens tal om att blanda in mina föräldrar. Jag är ju myndig. Jag fick själv beskriva hur jag var som barn.

dom ställde mig frågan om mina föräldrar fick vara med men dom sa oxå klart å tydligt att de va av största vikt att dom var de men tack för svaret

-sl- skrev:Välkommen Elin!

Jag är också alldeles ny här

tack så mycket okej välkomen själv då

Mystiqa skrev:Som barn var jag extremt blyg och tilbakadragen. Pratade inte med någon. Jag var tyst varje dag när jag gick i skola och när jag kom hem kändes det så skönt att prata igen.

Jag hade sällan några vänner. Fick en vän då och då men efter ett tag slutade den att umgås med mig. Jag fattade aldrig varför oc än idag
förstår jag inte riktigt men jag antar att de var för att jag var tyst/tråkig/konstig.

Jag var en duktig flicka, gjorde alltid det jag blev tillsagd. Jag gjorde mina
läxor, jag var snabb och hann före alla andra men jag gjorde ofta slarvfel.

Gymnastiken var jobbig, jag hatade lagsporter. Jag blev alltid vald sist. Jag var en tönt och en ensamvarg.

I skolan blev jag alltid skickad till kuratorn eftersom jag alltid var så ensam,de tänkte väl att det var nåt som var fel. Men asperger tänkte de aldrig på, antagligen för att jag inte visade upp några andra typiska AS symptom. Jag var ju duktig, blev sällan arg. Jag var absolut inget problembarn, snarare drömbarnet.

tack för inlägget känner igen mig mycket i de du skriver va alla lärares favorit för ja va så tyst å snäll å de va aldrig nått bråk

men blev därimot indragen i bråk när folk rökte å liknade för våga inte gå där ifrån å säga nått

men de förstog läranar så fick aldrig några prolme direjt som ja mins fören ja hamnade i 3an då hade vi 1 dag som va längre än alla andra de va onsdagar dagar å varje onsdag blev ja "sjuk" nu i efterhand skulle ju detta kunnat vart att dom "ändra" min rutin men svårt att minnas

gympan skolka ja från eller va sjuk sedan början av skol gång särskilt när de va lag sporter samma i högstadiget ig i gymnastiken

ja blev väldigt arg därrimot när ja inte fick som jag ville då fick ja raseri utbrott kasta saker smäldei dörrar å skrek men de skädde sällan utan för

huset mest när mina syskon tog saker från mig som ja va väldigt fäst vid hade rätt många väner i lågstadiet men kännde mig alltid som att ja fick spela ett spel för att dom skulle vilja va med mig eller tillomed gå med på allt dom sa för att dom skulle va med mig men

ju äldre jag blev ju färre vänner hade ja å ju mer stog ja på mig å tänkte inte alls göra nått bara för dom ville de då försvan nästan alla

å ja började bli mobbad vilket inte va så kul för de va mer eller mindre halva skolan(högstadiet skola 6-9) som mobbades tog upp med rektorn men han trodde inte på mig de va omöjligt att de va halva skolan vilket de faktigst var om inte ännu fler tillomed

hade då 2 kompisar som oxå blev mobbade med mig men efter några års bråk så började ja verkligen försvara mig själv då blev de bättre men än idag när ja går ut på stan eller råkar komma på en fest i här i stan de e med hjälp av min kille annars skulle dom inte släppa in mig (han känner en kille som e "poppulär") å dom där eleverna är där då börjas de viska å fnissas men killen orkade däremot inte med att ta med mig te såna fester längre för när ja e arg då skrämer ja mig själv e ett under att ja inte skadat någon än

å när ja hemme håller ja mig inne för att slipa allt skit snack nu trivs ja väldigt bra med de iof så e inget att gnälla om men e lite sjukt ändå att man inte kan visa sig ute utan att någon skriker nått efter mig

men tack så jätte mycket för svaret

Välkommen, sl!

Jag fick som hemläxa varje år i lågstadiet att skaffa vänner vilket ledde till att jag gick hem och funderade på vad det var jag kunde göra för att intressera de andra barnen. Jag tog därför med mig massor med barninstrument, och försökte locka till mig vänner. Inte för att jag kände mig ensam, men jag hade ju fått en läxa att göra det! Mina föräldrar envisades med att bjuda hem alla barnen till vår tomt, för att hjälpa mig få vänner. Jag fick inga tjejvänner, men jag lekte gärna med pojkarna då och då.

Sen blev jag skickade till extragympa tillsammans med en flicka, vars mamma hade CP och som var lite mobbad av de andra barnen. Under de senare åren har jag funderat om anledningen till att de skickade mig dit, eftersom jag var lika aktiv som de andra barnen, och inte alls tjock. Var det ett sätt att få mig att umgås med den andra flickan? Var det för att jag hade taskig koordination?

I 2:an fick jag lite problem eftersom jag inte förstod mig på det där med hygien. Jag hatade att borsta håret, och förstod inte varför det var fel att peta i näsan/öronen framför andra. Jag har en jätterolig bild från ett klassfoto, där jag verkligen gått in för att se 'fin' ut. Jag kommer ihåg att jag resonerade att de andra flickorna använde hårband, tofsar och hårklämor för att se fina ut... så jag använde massor av sånt på samma gång, samtidigt som jag log maniskt mot kameran.

I 3:an hade jag i princip snaggat mig så att jag såg ut som en kille, och gick omkring i för stora begagnade kläder. Jag antar att jag stack ut lite bland resten av tjejerna jag blev också lite opopulär. Råkade hugga en kille i handen med min penna för att jag trodde att han skulle sno den.

Tja... det var jag det. Vet inte om det säger något, men det är lite kul att kolla tillbaka och skratta åt då och då.

Joosen skrev:Jag fick som hemläxa varje år i lågstadiet att skaffa vänner vilket ledde till att jag gick hem och funderade på vad det var jag kunde göra för att intressera de andra barnen. Jag tog därför med mig massor med barninstrument, och försökte locka till mig vänner. Inte för att jag kände mig ensam, men jag hade ju fått en läxa att göra det! Mina föräldrar envisades med att bjuda hem alla barnen till vår tomt, för att hjälpa mig få vänner. Jag fick inga tjejvänner, men jag lekte gärna med pojkarna då och då.

Sen blev jag skickade till extragympa tillsammans med en flicka, vars mamma hade CP och som var lite mobbad av de andra barnen. Under de senare åren har jag funderat om anledningen till att de skickade mig dit, eftersom jag var lika aktiv som de andra barnen, och inte alls tjock. Var det ett sätt att få mig att umgås med den andra flickan? Var det för att jag hade taskig koordination?

I 2:an fick jag lite problem eftersom jag inte förstod mig på det där med hygien. Jag hatade att borsta håret, och förstod inte varför det var fel att peta i näsan/öronen framför andra. Jag har en jätterolig bild från ett klassfoto, där jag verkligen gått in för att se 'fin' ut. Jag kommer ihåg att jag resonerade att de andra flickorna använde hårband, tofsar och hårklämor för att se fina ut... så jag använde massor av sånt på samma gång, samtidigt som jag log maniskt mot kameran.

I 3:an hade jag i princip snaggat mig så att jag såg ut som en kille, och gick omkring i för stora begagnade kläder. Jag antar att jag stack ut lite bland resten av tjejerna jag blev också lite opopulär. Råkade hugga en kille i handen med min penna för att jag trodde att han skulle sno den.

Tja... det var jag det. Vet inte om det säger något, men det är lite kul att kolla tillbaka och skratta åt då och då.

tack för att du tog dig tid att skriva

En viktig sak som man ofta missar (har själv sett det här, i böcker, i irlet och på andra forum) är att diagnoskriterierna är snävt satta för att de ska användas för forskning. I verkligheten ska man göra en helhetsbedömning och intelligent tolkning och sätta diagnos om inget annat annat BÄTTRE förklarar tillståndet.

Allt enligt Tore Duvner som jag gärna skulle se som den stora neuro-auktoriteteten. Allt han skrivit som jag läst har varit sååå mycket klarare, bättre skrivet, mer inkännande och neutralt än andra läkares alster. Rekommenderas verkligen!

När mina barn skulle få diagnos var det samma jidder om diagnoskriterier och t ex att de kanske inte hade fullt så mycket av udda smala specialintressen.

Som om man inte kan vara besatt av djur, teveserier, pokemonkort eller vad som helst som är hyfsat vanligt bland flickor, fast på ett helt annat sätt.

Som om man skulle baka kaka och bockade av ingredienser. Då blev jag förbannad och sa ifrån och sa att om ni inte sätter nån AS-diagnos vill jag veta på vilka grunder ni inte gör det, så jag kan bemöta det.

De valde att skicka till riktig neuropsykiatrisk specialistenhet istället, och där var det inga diskussioner, ungarna flög med huvudet före in i Autististan...

Fördelen jag ser med att föräldrarna deltar i utredning då man är vuxen är att de på sätt o. vis bättre kan beskriva hur man var som barn. Själv minns man inte så mkt. från de första åren o. de 3 första åren är de viktigaste i ens liv. Min mamma typ djupintervjuades o. fick visa några foto, vilket säkert var värdefullt för resultatet. Men jag anser att det vill till att föräldrarna stått en nära ända sedan barnsben o. är ärliga & uppriktiga. Men på de punkterna är det inga problem med mina föräldrar! Samtidigt fick jag ge min bild så mkt. som jag mindes. Dessutom såg de sambandet mellan oss, vilket jag oxå tror var bra.

Jag var tillbakadragen som liten. Men fruktansvärt envis. Det gick inte att övertala mig, behövde få vara och göra på mitt sätt redan från start. Var nog en tänkare och en bra iakttagare och imitatör redan på den här tiden

Mycket speciell när det gällde mat och hade ett litet sömnbehov och var full av temprament. (kort stubin)
Jag lekte helst med min killkompis M som troligen också var annorlunda på något sätt. Vi hängde ihop från det jag var 3år och hela tiden fram till skolstarten, bara vi två, då min familj flyttade från området.
Efter det har jag har jag nog mest funnits i utkanten av olika konstellationer.
Jag har inga starka minnen från staden där mina föräldrar bodde, under mina första 3 år. Däremot har jag klara minnen från Stockholm och söder, där jag tydligen ofta var hos min mormor och morfar. Tror faktiskt att de var viktigare för mig än mina föräldrar under min uppväxt. Just för att de hade tid med mig.

Mystiqa skrev:Som barn var jag extremt blyg och tilbakadragen. Pratade inte med någon. Jag var tyst varje dag när jag gick i skola och när jag kom hem kändes det så skönt att prata igen.

Jag hade sällan några vänner. Fick en vän då och då men efter ett tag slutade den att umgås med mig. Jag fattade aldrig varför oc än idag
förstår jag inte riktigt men jag antar att de var för att jag var tyst/tråkig/konstig.

Jag var en duktig flicka, gjorde alltid det jag blev tillsagd. Jag gjorde mina
läxor, jag var snabb och hann före alla andra men jag gjorde ofta slarvfel.

Gymnastiken var jobbig, jag hatade lagsporter. Jag blev alltid vald sist. Jag var en tönt och en ensamvarg.

I skolan blev jag alltid skickad till kuratorn eftersom jag alltid var så ensam,de tänkte väl att det var nåt som var fel. Men asperger tänkte de aldrig på, antagligen för att jag inte visade upp några andra typiska AS symptom. Jag var ju duktig, blev sällan arg. Jag var absolut inget problembarn, snarare drömbarnet.

HAHA! Det där är mig exakt, på pricken och in i minsta detalj... Möjligen undantaget det där med blyghet, jag var nog inte blyg direkt, även om jag är rädd för att vara i grupper (nog snarare pga AS-reprissalier än blyghet i sig), snarare var och är jag reserverad. Jag tycker om att vara i centrum i vissa sammanhang dock, bara jag får välja dem själv. Jag stod aldrig bakom mors kjolar så att säga, jag sprang snarare över alla vidder för att utforska roliga saker...

Asperger Syndrome and Girls artikel av Tony Attwood.

Rätt bra artikel, Inger.

Som vanligt så känner jag dock inte igen mig alls i att andra tjejer skulle vara "moderliga" och försöka hjälpa AS-flickan.
De gånger det hände mig, är lätt räknade på ena handens fingrar, jag tror det var en eller möjligtvis två individer som försökte säga något om vad jag skulle rita eller något om hår/kläder - vid kanske 3 tillfällen totalt. Ingen tipsade om något socialt, men det kunde förekomma kommentarer som uppenbarligen inte var för att hjälpa, men som jag kanske kunde dra nytta av ändå.
I stället var det flickor som kunde vara riktigt utstuderat elaka. Det var lättare att hantera pojkars elakhet eftersom den var rakare.

Jag uppvisade också mer av den aggressivitet som borde vara vanligare hos pojkar enligt artikeln.

Även när det gäller mina eventuella AD/HD-drag, så handlar det om om det som är vanligare bland pojkar (aktivitet) och inte ADD.

Bror Duktig skrev:Som vanligt så känner jag dock inte igen mig alls i att andra tjejer skulle vara "moderliga" och försöka hjälpa AS-flickan.
De gånger det hände mig, är lätt räknade på ena handens fingrar, jag tror det var en eller möjligtvis två individer som försökte säga något om vad jag skulle rita eller något om hår/kläder - vid kanske 3 tillfällen totalt. Ingen tipsade om något socialt, men det kunde förekomma kommentarer som uppenbarligen inte var för att hjälpa, men som jag kanske kunde dra nytta av ändå.
I stället var det flickor som kunde vara riktigt utstuderat elaka. Det var lättare att hantera pojkars elakhet eftersom den var rakare.

Jag kan känna igen mig i att andra tjejer var "moderliga" och försökte hjälpa mig, men det beror nog på att jag hade en ganska blyg och mesig framtoning som barn. Jag råkade ut för dessa typer titt som tätt. Ofta var det väldigt sociala och utåtriktade tjejer, men som inte ansågs populära för att de var för präktiga, som verkade känna något sorts ansvar att "ta sig an" mig. Jag försökte bli av med dem så jag kunde vara ifred, men det var inte det lättaste.

Jag var inte så förtjust i varken flickor eller pojkar, men killarna skrämde mig mer, även om jag egentligen aldrig har blivit mobbad av dem heller. Flickor är ju dock oftast elakare och mer intriganta än pojkar.

Bror Duktig skrev:I stället var det flickor som kunde vara riktigt utstuderat elaka. Det var lättare att hantera pojkars elakhet eftersom den var rakare.

Amen to that!