Hej!
Jag skriver för att jag behöver initierade tips och råd när det gäller min son och hans diagnos!
Jag har två barn, en tjej på 8 år och en kille på 17 år. Min lilla tjej fick diagnosen högfunktionerande autism när hon var 3 år gammal. Under tiden vi intensivjobbade med henne på Habiliteringen så blev det väldigt tydligt för oss föräldrar att vår son också befann sig inom spektrat. Eftersom han alltid varit så oerhört smart och verbal så hade tanken inte slagit oss innan, men när väl "glasögonen" var på så var det givet, han har många fler typiska drag än dottern.

Hur som helst, efter att fått en del problem i högstadiet kopplat till sociala situationer så fick vi möjlighet att testa för diagnos. Det visade sig förstås att han fanns inom autismspektrat. Highscore på intelligenstestet, men knökigt med föreställningsförmåga, motorik och en del annat.

Nu till problemet. Han hatar sin diagnos och ägnar massor av tid till att försöka motbevisa att den är fel. Han anklagar oss föräldrar, framförallt mig, för att ligga bakom att han har fått en diagnos. Han går till sina samtal på Habiliteringen, men jag tror att den största delen av tiden går åt till att prata om den felaktiga diagnosen. Han säger att han verkligen vill ha hjälp med att lära sig det sociala spelet med sina kompisar, men är så oerhört rädd att bli stämplad som annorlunda. Jag vill också tillägga att vi har oerhört goda erfarenheter av Habiliteringen här där jag bor, vi har fått sagolik hjälp med vår dotter som nu fungerar hur fint som helst i skola och med kompisar!

Vad är din erfarenhet av att få en diagnos? Och har du några tips på hur jag ska få min son att acceptera sin diagnos och ta emot den hjälp som erbjuds?

Jag accepterade inte heller
när det kom på tal i tonåren.
Sa rakt ut att får jag en sån diagnos tar jag livet av mig.
Hade självmordsförsök i bagaget så de vågade inte sätta det på papper.
Förstår honom.
Vi behandlas som skit.

Om han har någon eller några skills fokusera på dem, om man är jävligt bra på ngt kan folk överse med ens tillkortakommanden, och förhoppningsvis slutar han tänka så mycket på det själv...

Alyana skrev:Jag accepterade inte heller
när det kom på tal i tonåren.
Sa rakt ut att får jag en sån diagnos tar jag livet av mig.
Hade självmordsförsök i bagaget så de vågade inte sätta det på papper.
Förstår honom.
Vi behandlas som skit.

Fy vad ledsamt att höra, jag hoppas att du mår bättre idag. Vad fick dig att acceptera din diagonos?

Jag kom in i en livskris när jag fick diagnos och mådde jättedåligt av den. Det kändes som att jag inte längre var jag, utan allt var bara AS. Som om alla svårigheter bara var AS. Jag tappade mig själv. Jag vill fortfarande inte acceptera diagnosen, tycker att jag mer hör hemma under ADHD som jag fick fick något år senare, om än med drag av AS.

Mina tips:
-Låt honom se filmer om AS och så får han se om han känner igen sig eller inte. Antingen blir det ett uppvaknande (blev inte för mig) eller så fortsätter han att känna att diagnosen är fel och då får man respektera det.
- Försök att inte fokusera för mycket på AS. Han måste få känna att han är sin egen person, allt är inte AS. Man behöver egentligen inte dra upp AS hit och dit, han kan väl få hjälp med sina svårigheter utan att prata om diagnosen.

Går han till samtalen så bearbetar han det där. Han måste inte ta in en hel diagnos som 17åring utan det kommer bit för bit, han måste inte heller vara öppen med den.

Heliora skrev:
Mina tips:
-Låt honom se filmer om AS och så får han se om han känner igen sig eller inte. Antingen blir det ett uppvaknande (blev inte för mig) eller så fortsätter han att känna att diagnosen är fel och då får man respektera det.
- Försök att inte fokusera för mycket på AS. Han måste få känna att han är sin egen person, allt är inte AS. Man behöver egentligen inte dra upp AS hit och dit, han kan väl få hjälp med sina svårigheter utan att prata om diagnosen.

Tack för fina tips!
Det spelar ingen roll om man lyfter fram olika filmer eller bra hemsidor, han skjuter ner dem direkt. Fokuserar på det som inte stämmer, istället för allt som faktiskt stämmer in. Jag ska nog göra mer som du säger och inte dra upp AS, precis som du skriver kan han ju få hjälp med svårigheterna i alla fall.

ShakeItOut skrev:Går han till samtalen så bearbetar han det där. Han måste inte ta in en hel diagnos som 17åring utan det kommer bit för bit, han måste inte heller vara öppen med den.

Tack! Guld värt att få input, börjar inse att jag varit inne och petat och rotat för mycket

bobbelibobban skrev:

Alyana skrev:Jag accepterade inte heller
när det kom på tal i tonåren.
Sa rakt ut att får jag en sån diagnos tar jag livet av mig.
Hade självmordsförsök i bagaget så de vågade inte sätta det på papper.
Förstår honom.
Vi behandlas som skit.

Fy vad ledsamt att höra, jag hoppas att du mår bättre idag. Vad fick dig att acceptera din diagonos?

Jag har väl eg börjat acceptera det först nu.
Men fullkomligen avskyr att bli sedd som "en diagnos" och inte som den jag är!
Just därför jag inte ville ha den stämpeln som tonåring heller.
Ja du, jag är 40 år nu och lever på socialbidrag tillsammans med mina barn sen drygt ett och ett halvt år sedan. Försäkringskassan kastade ut mig.

Hoppas verkligen att din son blir Sedd för den Han ÄR och får ett bra och tillfredsställande liv!

antonius skrev:Om han har någon eller några skills fokusera på dem, om man är jävligt bra på ngt kan folk överse med ens tillkortakommanden, och förhoppningsvis slutar han tänka så mycket på det själv...

Verkligen har han en chans om någon att få livet att fungera, riktigt bra triumfkort.
Alla kan må bra med sina liv men alla kan inte vara så kallade lyckade personer, om inte annat så kanske personen slipper att leva på scraps resten av livet?

Jag kom också in i en kris när jag fick min diagnos och var tvungen att bearbeta den. Jag fick för mig att jag skulle skylta med min diagnos och att jag var annorlunda. Sedan förstod jag vid någon punkt då det gick lite för långt (ja jag visste knappt vad jag gillade längre för allt handlade om att jag ville visa allt och alla att jag var annorlunda), så då taggade jag ner på det där annorlundaheten och blev mer neutral istället. Man behöver inte alltid stämpla sig själv som annorlunda, man behöver inte vara så extrem.

Alla som är veganer vegetarianer feminister osv är inte det där extrema som skyltar med allting. Det finns också de som ser ut som vem som helst. Det är så jag har hanterat min diagnos. För jag är ju inte min diagnos. Därför tycker inte jag att det är viktigt att folk ser mitt skyltande att jag har en diagnos. För som någon sa, vi är inte vår diagnos och det är inte så att vi är dumma i huvudet, vi har känslor och vi vill kunna leva normalt utan att folk påpekar det.

Jag menar ingen vill väl att folk påpekar om man inte har en sem eller ett ben eller man säger ju inte till någon som sitter i rullstolen att den ska springa 1 km för det fattar ju folk att det kan vara svårt för den personen.

Alla kanske inte har behovet av att visa upp hela världen att de är annorlunda. Vissa jag vet som har tex asperger har ju klarat av att få barn jobb och så, så varför skulle inte någon annan eller jag göra det? Det är ju man själv som isf hindrar om man tänker att man inte klarar av saker osv. Vem säger att du inte skulle klara av något? Sedan har ju folk olika förutsättningar och behov och då är det ju mer tex att någon som sitter i sin rullstol inte kanske kan gå någonsin men den klarar av att jobba och ha barn osv.. så allt beror på hur grav diagnosen är och hur personens behov och förutsättningar ser ut. Visst finns det de som verkligen behöver hjälp absolut men jag säger att jag inte har de behovet, jag behöver inte samma hjälp som de mer väldigt grava diagnoser. Jag behöver vägledning så jag kan få ett jobb. Det är det jag behöver ha hjälp med. Ingenting annat. Jag bara säger det sen att ni inte vill acceptera det, så är det upp till er men alla är inte som er. Alla med diagnoser är inte lika även om man har samma diagnoser eller samma svårigheter.

Jag tappade hakan när psykologen gav mig diagnosen. Jag blev chockad.
Hade aldrig tänkt tanken innan.

Visste absolut inget om vad en autismspektrumdiagnos innebar, den enda jag visste var att en kille jag gick i samma klass som från 1:an till 6:an hade asperger och han var extremt jävla aspig. Han hade läkarintyg på att han bara kunde äta vissa saker och han kunde bara äta ett enda sorts smör från en enda tillverkare, så han hade sin egen bytta.
Han var som ett ufo och det psykologen sa (eller det jag hörde) var att jag va som killen i klassen i lågstadiet, och det kunde jag inte acceptera.

När känslostormen lagt sig och jag lärde mig mer om vad det faktiskt innebär att ha en autismspektrumdiagnos så var inte diagnosen lika provocerande.
Vet fortfarande inte om jag håller med om diagnosen helt och hållet, men det känns inte som om den spelar någon roll längre, det är som det är.

antonius skrev:Om han har någon eller några skills fokusera på dem, om man är jävligt bra på ngt kan folk överse med ens tillkortakommanden, och förhoppningsvis slutar han tänka så mycket på det själv...

Jag hoppas verkligen att det kan bli så med tiden. Han har en fantastisk mattebegåvning (går på teknikprogrammet, matteinriktning), men just nu är det nästan som om han skäms för att han är duktig

Jossie94 skrev: Jag behöver vägledning så jag kan få ett jobb. Det är det jag behöver ha hjälp med. Ingenting annat.

Vad ska vägledningen innehålla? Bara så att jag förstår lite bättre

bobbelibobban skrev:

antonius skrev:Om han har någon eller några skills fokusera på dem, om man är jävligt bra på ngt kan folk överse med ens tillkortakommanden, och förhoppningsvis slutar han tänka så mycket på det själv...

Jag hoppas verkligen att det kan bli så med tiden. Han har en fantastisk mattebegåvning (går på teknikprogrammet, matteinriktning), men just nu är det nästan som om han skäms för att han är duktig

Vad är problemet?
De flesta tonåringar går igenom en fas när de inte känner sig tillräckliga och vännernas åsikter är viktigare än något annat.
Det är dock inte alla som har dessa talanger som du beskriver hur han än hamnar i livet så kommer dessa saker vara mer än många hoppas på.
Men man ska alltid vara uppmärksam på psykisk ohälsa så det inte leder helt åt skogen fel.

sussi83 skrev:Vad är problemet?
De flesta tonåringar går igenom en fas när de inte känner sig tillräckliga och vännernas åsikter är viktigare än något annat.
Det är dock inte alla som har dessa talanger som du beskriver hur han än hamnar i livet så kommer dessa saker vara mer än många hoppas på.
Men man ska alltid vara uppmärksam på psykisk ohälsa så det inte leder helt åt skogen fel.

Han har problem med kompisrelationer. Får inte till det helt enkelt. Vill vara som alla andra, men vet inte riktigt hur man gör. Det är just det där med den psykiska hälsan som känns bekymmersam. Han har ätit antidepressiva läkemedel sedan årskurs 9 och det känns uppriktigt sagt inget vidare Jag hoppas så på att samtalen på habiliteringen ska göra susen, men om han bara sitter och ältar sin "felaktiga diagnos" så är det väl osäkert om han tar till sig den hjälp som finns att få...

bobbelibobban skrev:

sussi83 skrev:Vad är problemet?
De flesta tonåringar går igenom en fas när de inte känner sig tillräckliga och vännernas åsikter är viktigare än något annat.
Det är dock inte alla som har dessa talanger som du beskriver hur han än hamnar i livet så kommer dessa saker vara mer än många hoppas på.
Men man ska alltid vara uppmärksam på psykisk ohälsa så det inte leder helt åt skogen fel.

Han har problem med kompisrelationer. Får inte till det helt enkelt. Vill vara som alla andra, men vet inte riktigt hur man gör. Det är just det där med den psykiska hälsan som känns bekymmersam. Han har ätit antidepressiva läkemedel sedan årskurs 9 och det känns uppriktigt sagt inget vidare Jag hoppas så på att samtalen på habiliteringen ska göra susen, men om han bara sitter och ältar sin "felaktiga diagnos" så är det väl osäkert om han tar till sig den hjälp som finns att få...

Okej.
Träffa andra med samma diagnos kanske?

Jossie94 skrev:Jag kom också in i en kris när jag fick min diagnos och var tvungen att bearbeta den. Jag fick för mig att jag skulle skylta med min diagnos och att jag var annorlunda. Sedan förstod jag vid någon punkt då det gick lite för långt (ja jag visste knappt vad jag gillade längre för allt handlade om att jag ville visa allt och alla att jag var annorlunda) så då taggade jag ner på det där annorlundaheten och blev mer neutral istället. Man behöver inte alltid stämpla sig själv som annorlunda, man behöver inte vara så extrem.

Alla som är veganer vegetarianer feminister osv är inte det där extrema som skyltar med allting. Det finns också de som ser ut som vem som helst. Det är så jag har hanterat min diagnos. För jag är ju inte min diagnos. Därför tycker inte jag att det är viktigt att folk ser mitt skyltande att jag har en diagnos. För som någon sa, vi är inte vår diagnos och det är inte så att vi är dumma i huvudet, vi har känslor och vi vill kunna leva normalt utan att folk påpekar det.

Jag menar ingen vill väl att folk påpekar om man inte har en sem eller ett ben eller man säger ju inte till någon som sitter i rullstolen att den ska springa 1 km för det fattar ju folk att det kan vara svårt för den personen.

Alla kanske inte har behovet av att visa upp hela världen att de är annorlunda. Vissa jag vet som har tex asperger har ju klarat av att få barn jobb och så, så varför skulle inte någon annan eller jag göra det? Det är ju man själv som isf hindrar om man tänker att man inte klarar av saker osv. Vem säger att du inte skulle klara av något? Sedan har ju folk olika förutsättningar och behov och då är det ju mer tex att någon som sitter i sin rullstol inte kanske kan gå någonsin men den klarar av att jobba och ha barn osv.. så allt beror på hur grav diagnosen är och hur personens behov och förutsättningar ser ut. Visst finns det de som verkligen behöver hjälp absolut men jag säger att jag inte har de behovet, jag behöver inte samma hjälp som de mer väldigt grava diagnoser. Jag behöver vägledning så jag kan få ett jobb. Det är det jag behöver ha hjälp med. Ingenting annat. Jag bara säger det sen att ni inte vill acceptera det, så är det upp till er men alla är inte som er. Alla med diagnoser är inte lika även om man har samma diagnoser eller samma svårigheter.

Men bara för att vissa med AS klarar av jobb och barn betyder inte att alla med AS klarar det! Min son bor tex i familjehem pga att jag och hans pappa inte klarade av att inte få sova ordentligt! Vadå man själv som hindrar?? Jag tänkte ju inte att det här och det här kommer jag inte klara, men det visade sig ju senare vad jag inte klarade av. Jobb är jag dock övertygad om att jag kan klara om jag får anpassning & stöd istället för att bli motarbetad!

Jag ser aldrig på saker som att kan jag så kan du, eller kan de så kan jag, undviker iaf starkt.
Man är så olika.

Jag menar att har man en negativ inställning till sin diagnos så hindrar man ju lite sig själv att lyckas. Det är samma sak som att tänker man negativt så blir det oftast negativt. Sedan skulle inte jag säga att det bara beror på det i mitt fall, utan mycket beror också på vad man har varit med om. Jag blev mobbad sen fick jag i samma veva reda på min diagnos plus jag bytte skola till en asperger profil skola så inte konstigt att blev väldigt mycket att hantera. Och ja sådant sätter ju spår.... sedan beror det också på om det finns saker som är ouppklarade osv vilket i mitt fall har satt mig i en dålig eller konstig situation. Dels för att jag trodde de var enklare än vad de visade sig och för att man ska ”bevisa” något som folk inte minns.

Man ska inte spräcka unga människors framtidsdrömmar men jag tycker samtidigt det är fel att blunda för att livet kan se annorlunda ut. Jag tycker Habiliteringen har en viktig uppgift att förmedla detta på ett bra sätt, de vill såklart att personen ska ut i jobb så det kommer de nog prata mycket om men man har fått en diagnos på grund av svårigheter.
Jag skulle motivera personen att ta kontakt med en syo så de får diskutera möjliga vägar ut i jobb, det kan vara lättare att stå ut om man iaf har ett mål att sikta på i framtiden. De brukar kunna vara ganska insatta i vad olika handikapp innebär.
Det låter dessutom som att personen skulle kunna välja bland många saker.

Kan man diskutera så tidigt som 17 år så kanske man är skonad från att tumlas runt av olika händelser och dåliga erfarenheter, de tär på en precis som diagnosen gör så ens utrymme krymper hela tiden och arbetsförmågan kan försämras mer med tiden.
När man nått medelåldern kan man ha fått åka på otroliga mängder stryk så det är bäst att hitta rätt när man är ung.
Har man väl gett sig ut i arbetslivet så kommer det jaga en länge innan man får den hjälpen man kan behöva om det sedan kanske går åt helvete.
Det är en annan anledning till att göra rätt val.

Fråga honom om och vad han behöver hjälp med.

Att han inte vill acceptera sin diagnos kan jag förstå.
Diagnosen är både stigmatiserande och även ganska dåligt sammansatt.
Ett så pass brett spektrum är svårt att sammanfatta under diverse symptom som långt ifrån stämmer in på alla inom spektrumet.

Sen tycker jag inte man ska glömma att diagnosen i sig är ett påfund.
Och då menar jag inte själva fenomenet "Autism" utan diagnosen.

bobbelibobban skrev:Vad är din erfarenhet av att få en diagnos? Och har du några tips på hur jag ska få min son att acceptera sin diagnos och ta emot den hjälp som erbjuds?

Enligt diagnoser e ja psykisk utvecklings störd.. fast bara lindrigt.
Alltid menat e fel..å inte kommer acceptera

Så är att mamma berättar till andra att jag e
och inte jag tycker om hon göra
Så säger mamma att ja men lättare förklara..om andra tänker på mig så där
men inte jag vill nån tänka på mig det sättet..å iaf när inte jag e

Kan acceptera att har diagnos som på norska kallas ”barneautisme”..
for har vel sikkert
men inte en diagnos vet e fel..
bara för ska lättara förklara värför jag beroande på hjälp till mycket

Tror 17-18 är värsta åldern att bli diagnostiserad. Men nu är det inte föräldrarna som diagnostiserar sitt barn. Experter gör det. Mitt syskon är aspigt med men har ett annat driv och högre intelligens så hen skulle aldrig bli diagnostiserad. Hen har övertrumfat aspergern. Lever ett bra liv.

När man är 18 ska man fundera på vem man är, inifrån. Att få en diagnos kan lätt bli hur andra människor ser på en. Och att man ska lära sig det. Tycker då inte det skadar om man väntar ett tag.

Och istället kanske han inser att autism är en cool grej vilket det är när hög intelligens och saker man är bra på finns med. När man är yngre har autism en väldigt dålig klang. T ex gå kolla vilka hat-ord man mest använder, det är lågbegåvad och autist.

Jag tappade mig själv vid diagnos men fick tillbaka mig för jag hade mognat i den vag var, var över 30. Men hade jag diagnostiserats vid 18 hade jag nog aldrig blivit mig själv igen. Jag hade trott att jag var autist och inget mer, personlighetslös, en robot.