Man orkar ju inte så mycket i värmen.

Hur gör ni för att stå ut?

Just nu är jag orolig för att jag har vätskebrist då jag inte kissar så mycket...

Ska försöka dricka mer och kanske salta extra på maten

Fretshi skrev:Man orkar ju inte så mycket i värmen.

Hur gör ni för att stå ut?

Just nu är jag orolig för att jag har vätskebrist då jag inte kissar så mycket...

Ska försöka dricka mer och kanske salta extra på maten

Mestadels inomhus och tar det lugnt, oftast lättklädd och med fläkten på. Ibland kör jag igång AC:n för att få lite kylning.

Salta extra för att öka törsten? Jag vet inte om det är en bra idé, då väl saltet gör det tyngre för hjärtat att pumpa runt blodet och så behöver man dricka mer bara för att kompensera för detta. Tror jag, inget jag vet dock då jag inte kollat upp det.

Man behöver ju dock ersätta det salt man svettas bort så lite salta snacks skadar inte..

Spaceman81 skrev:Man behöver ju dock ersätta det salt man svettas bort så lite salta snacks skadar inte..

Jaha, ja det var nog det han syftade på. Det har inte jag tänkt på faktiskt. Jag är alltid mån om att hålla nere på saltet, men det är klart för lite i kroppen ska man ju inte heller ha. Tack för tipset.

Ursäkta att jag inte nu läste hela tråden först.

Men jag tror att jag har ett lite halvfarligt tips. Jag läste någonstans att det länge varit känt att sömnbrist kan vara något som påverkar depression positivt.

Jag själv har schizofreni, och har haft mina svåra depressioner på sjukhus, och där sover man på nätterna.

Men en sak om man har psykosproblematik, är att två kraschade nätter kan man hamna på sjukhus för. Själv hände det mig t.ex i samband med att jag var på 80-årsuppvaktning, och glömde sedan/missade medicinen två-tre nätter. Då hamnade jag på sjukhus.

notwoodstock skrev:Ursäkta att jag inte nu läste hela tråden först.

Men jag tror att jag har ett lite halvfarligt tips. Jag läste någonstans att det länge varit känt att sömnbrist kan vara något som påverkar depression positivt.

Sömn och depression verkar ju höra ihop. Att sömnbrist tros påverka positivt är troligen för att en deprimerad människa har mindre djupsömn och mer drömsömn. Det verkar som den överdrivna drömsömnen faktiskt verkar negativt och om man kortar sömnen så minskar man drömsömnen. En frisk människa skulle reagera med att sova effektivare, dvs gå ner i djupsömn fortare och mer. Men en deprimerad människa verkar inte göra detta utan hen kommer bara få den positiva verkan av kortad drömsömn. Men i långa loppet är det skadligt att inte ha mycket djupsömn. Så det är inget man kan hålla på med länge. Det är framförallt fysiskt skadligt eftersom kroppen mest läker under djupsömnen.

notwoodstock skrev:Ursäkta att jag inte nu läste hela tråden först.

Men jag tror att jag har ett lite halvfarligt tips. Jag läste någonstans att det länge varit känt att sömnbrist kan vara något som påverkar depression positivt.

Jag själv har schizofreni, och har haft mina svåra depressioner på sjukhus, och där sover man på nätterna.

Men en sak om man har psykosproblematik, är att två kraschade nätter kan man hamna på sjukhus för. Själv hände det mig t.ex i samband med att jag var på 80-årsuppvaktning, och glömde sedan/missade medicinen två-tre nätter. Då hamnade jag på sjukhus.

Maniska episoder kan uppfattas antidepressiva. Då sover man inte ett skit. Det läskiga är att du mår bra men du vet inte om att du är allvarligt sjuk. Antar att du får tung medicinering som inlagd när du anser dig deprimerad och sover. Sömn är otroligt viktigt för att inte bli sjuk fysiskt och psykiskt.

Sömn är viktigt absolut, men det handlar nog mest om att man lär sig slappna av på rätt sätt.

På en retreat jag var på sa de att det räckte att vila och det var inte hela världen om man gick någon sömn en natt.

Tycker att slutenvården är lite väl pigga på mediciner det och rutiner är typ det enda man får när man är inlagd.

Under sömnen så repareras nerver har jag för mig, så den är absolut viktig.

Något jag har märkt annars är att om jag har sovit lite väl länge så blir jag gärna lite håglös och slö, så lagom är kanske bäst.

Micke skrev:Under sömnen så repareras nerver har jag för mig, så den är absolut viktig.

Något jag har märkt annars är att om jag har sovit lite väl länge så blir jag gärna lite håglös och slö, så lagom är kanske bäst.

Ja för mycket sömn är inte häller bra.
När jag var mera nere sov jag längre och låg och drog mig på morgonen för jag inte orkade gå upp.
Sen insåg jag fördelarna med att gå upp på morgonen så då fick jag mer inspiration.
Dock så kan jag sova länge fortfarande men det är då jag känner att kroppen behöver det eller rättare sagt är så slut så jag inte kommer upp ut sängen, men det kanske har med djup depression att göra?

Det jag menar är att man inte ska stressa upp sinom det blir en natt med dålig sömn då gör man bara allt värre... med det menat tycker jag alla sömnmediciner är slöseri med pengar.

Jag funderar på det här med relation till sin terapeut och dennes råd till en som man ska göra för att må bättre.

Min gamla psykolog myntade uttrycket "gaska upp dig ut och spring"
Löpning i all ära men kan det inte skapa en enorm stress att känna att det man gör aldrig räcker?
Man måste hela tiden vara piggare, gladare och motionera mer för att undvika depressioner.
Jag försökte leva upp till det rådet väldigt ambitiöst och jag fick väldigt ont i ryggen då och kände mig ganska trött i kroppen. Stressad men ändå trött.
Det ledde till att jag fick testa nya preparat för att jag mådde sämre än innan.

Bör man vara försiktig med att lita blont på de råd som ens terapeut ger?

Löpning har ju fantastiska effekter på måendet, men kan det också bli för mycket ibland?

Om man ofta känner en press att man borde ut och röra på sig mer än vad man gör att man är djupt nere och ända vägen ut ät genom att motionera mer?

Det och att jag skulle bli bättre på att sköta ett hem var typ det enda vi gick igenom när jag träffade honom plus en gruppterapi om AS.

Jag mådde nästan ännu sämre efter de samtalen...

Jag tror att råd kan vara väldigt farliga för aspergare. De känner inte alltid normala gränser (eftersom de aldrig skulle orkat genom livet om de respekterat gränserna), och de förstår inte heller med skallen normala gränser och när vanligt folk faktiskt slutar. De ställer höga krav och kan vara perfektionistiska.

Därför kan man lätt skapa en anorektiker om man ber en aspergare att gå ner i vikt eller en motionsmissbrukare genom att "uppmuntra" till att springa.

Fortfarande tacksam mot min specialpedagog som sa till mig att man måste planera in vila mellan aktiviteter (jag körde bara på tills jag stupade), och det där med att stoppa i tid, att NÖJA SIG, att acceptera det som inte är perfekt.

Ska man ge råd måste man även ge råd om när grejen man ger råd om ska sluta. Och försäkra sig om att exempel på aktiviteter inte tas bokstavligt utan förklara att det är ett av flera alternativ.

Mindre sömn mot depression (på engelska):

https://newatlas.com/sleep-deprivation- ... ion/51407/

Ja det är nog bra att ha sunda motionsvanor fysisk aktivitet är ju alltid bra för kropp och själ.
Men då måste man se till att äta bra också och få bra vila.

Jag måste nog bli bättre på att planera in vilotid.
Ofta blir man väldigt trött på helgen och har inte så mycket energi att göra saker, men då kanske det är bra att försöka nöja sig med att det får bli en lugn helg och att man behöver ladda batterierna inför nästa vecka.

Säkert en av anledningarna till varför så många går in i väggen.

Tyvärr är det man gör lätt att misstolkas, har man som strategi att röra på sig så är det en lätt depression, vilket inte alltid är fallet. Jag har genom åren fått göra saker oavsett i vilket skick jag varit i, och det jag kommit fram till och som varit mest konstruktivt för mig har kanske tolkats som friskhet när det egentligen handlat om basala behov. Som att röra sig tex, rörelse skapar endorfiner och endorfiner välmående i stunden. En person som inte behövt tänka så mycket på eller behövt göra sig medveten om situationer som varit tunga kopplar inte sambanden på samma sätt som man själv kanske behövt ibland. För en "vanlig" människa är promenader och löprundor något man gör när det finns tid över, men för vissa är det snarare ett sätt att ta till för att orka framåt, att göra de där sakerna som andra tycker är självklara. Perspektivskillnaderna kan orsaka problem - vilket är självklart - men hur gör man då när ens sätt att hantera depressioner inte överensstämmer med symtomen? Det leder lätt in på missförstånd.

Ja, det är ju väldig skillnad om man motionerar bara för att hålla huvudet över vattenytan eller om man gör det för att det går av sig själv och mer är i förebyggande syfte. När jag var deprimerad och behövde ha energi att t ex gå till läkaren en dag stod jag i iskall dusch för att få en kick så att jag skulle orka ta mig ut.

Strategier för att förebygga depression eller ta sig ur en lätt depression ska definitivt inte blandas samman med strategier man har i en djup depression som man använder enbart för att överleva.

Det kan vara väldigt sårande att få råden som kan ta en ur en lätt depression om man är i en djup depression. Typ att man ska laga väldigt hälsosam mat när man kanske inte orkar laga mat alls. Och att man ska ha någon hobby medan ens hjärna bara är gröt och man inte fattar vad som är vad.

kiddie du verkar ha bestämda åsikter om hur saker ska vara för en person med svår depression. Betyder en löprunda tex att man automatiskt har energi till att göra andra saker? Och kan inte depressionen ha olika stadier mellan måttlig och svår men ändå innebära tillräckliga begränsningar i vardagen?
Det är verkligen något att bita i, symtomen för an allvarlig deppression kan vara minst lika framträdande efter en promenad som annars men att personen i fråga har kommit på att det bästa är att handla - att göra något - som ett led i tillfrisknandet. När jag mår riktigt dåligt brukar jag gå tillbaka till det som jag tycker fungerar, något att återvända till. som jag tar särskilt hand om och blir extra viktigt just då. Det betyder inte att även samma person behöver ta kalldurschar för att orka med ett läkarbesök. Det är helt enkelt olika strategier till syfte att uppnå samma mål - att bli frisk.

(blev fel ta gärna bort)

Alla är olika även vid svår depression, våra unika särdrag, förmåga att anpassa oss och använda oss av strategier upphör inte alltid bara för att vi är deprimerade.
Jag har många gånger hasat mig iväg till jobbrt i situationer då andra skulle valt att stanna hemma, fått gå i något sorts febrig trans för att orka mig igenom dagen, och fallit ihop som en hög innanför tröskeln när jag kommit hem. Jag vet om något hur det är att pressa sig till den yttersta gränsen för vad man mäktar med.

sussi83 skrev:Alla är olika även vid svår depression, våra unika särdrag, förmåga att anpassa oss och använda oss av strategier upphör inte alltid bara för att vi är deprimerade.
Jag har många gånger hasat mig iväg till jobbet i situationer då andra skulle valt att stanna hemma, fått gå i något sorts febrig trans för att orka mig igenom dagen, och fallit ihop som en hög innanför tröskeln när jag kommit hem. Jag vet om något hur det är att pressa sig till den yttersta gränsen för vad man mäktar med.

+1

Så hann jag inte skriva klart och ändra, men det jag ville komma till att varje människa har sin egen kompetens, erfarenhet och moral som avgör vad som är lämpligt för just den personen för att bli frisk, det är inget någon annan kan diktera för en. Oftast övergår ju en svår depression inte från att vara förlamande (i många men inte alla situationer) till att man blir fullt frisk. Det behövs något som får en att söka sig ut ur kulan, en drivkraft en motivation som med ett steg i taget för en tillbaka till ett arbete igen.

sussi83 skrev:Alla är olika även vid svår depression, våra unika särdrag, förmåga att anpassa oss och använda oss av strategier upphör inte alltid bara för att vi är deprimerade.

Dessutom så kan nog en svår depression för en person motsvara en normal eller lättare depression för en annan. Och omvänt. Det är ju ett relativt begrepp för oss så länge vi bedömer det utifrån vår egna upplevelse. Den tuffaste typ utav depression man själv upplevt tenderar man nog att tolka som en svår eller djup depression. Detta bör man också ha i åtanke när man diskuterar depressioner.

Själv är jag bekant med några olika former utav depressioner, och den kiddie beskrev tidigare tangerar min tuffaste upplevelse. Den får andra typer utav depressioner (som jag är bekant med) att blekna i jämförelse. Med det menar jag förstås inte att förringa dom andra typerna.

Alla är vi som sagt olika, men så är även "svåra depressioner".

sussi83 skrev:kiddie du verkar ha bestämda åsikter om hur saker ska vara för en person med svår depression.

Ja det verkar ju så. Dock förstår jag att en djup depression kan vara olika för olika människor. Eftersom jag redan har ADD och en svag struktur och dåligt arbetsminne, påverkas det väldigt fort av depression. En människa med andra inneboende "svagheter" kanske får dem som främsta symptom. Och folk kan ju även ha svår agiterad depression där ilska och energi finns men det är fortfarande depression. Och jag har känt folk som haft sin energi kvar i den djupa depressionen vilket nog inte är en bra grej = att de orkade begå självmord.

Men har man energi, tankeförmåga och ett inte alltför sänkt stämningsläge så har man faktiskt inte svår depression, det är bara ett faktum.

Och det ligger ju lixom i depressionens natur att vara ganska mörk, många med svår depression tror inte att de kommer bli bättre. Då är det ju inte så lätt att hålla på och snacka om att bli frisk.

Själv är jag väldigt tacksam att jag slipper vara djupt deprimerad. Önskar inte på depression på någon utom möjligtvis de som mobbar de som är deprimerade.

Att depression behandlas av ickespecialister fattar jag lixom inte... när det är främsta anledningen till självmord.

Micke skrev:Den tuffaste typ utav depression man själv upplevt tenderar man nog att tolka som en svår eller djup depression. Detta bör man också ha i åtanke när man diskuterar depressioner.

Tror detta är väldigt viktigt. Jag tror definitivt att man kan komma djupare än jag var även om jag inte riktigt vill tänka på det, läskigt.

Annars är nog det självupplevda ens ramar. Minns som jämförelse jag fick extremt svåra huvudvärksanfall som biverkan på en medicin. Migrän är en bris i jämförelse. Fattade naturligtvis inte först varför smärtan kom utan det tog flera veckor. Jag trodde nästan det var den värsta huvudvärken man kunde få. Men nej. Stod med ena benet i anafylaktisk chock och fick huvudvärk av den. Den slog medicinhuvudvärken med hästlängder. Det gick en lång sekund i taget som måste överlevas. Jag trodde aldrig att huvud kunde göra så ont.

Samma med olika psykiatriska tillstånd, det kan nog alltid bli värre än man tror!