Fretshi skrev:Även om jag ser ganska mörkt på livet och framtiden just nu...

Frågan är om det är pessimism som grundar sig i verkligheten eller om det är låg självkänsla, katastroftankar mm mm som tillhör depressionen som påverkar?

Det förstnämnda kan man göra något åt eller iaf förbättra, det andra kan man lösa på medicinsk väg eller genom terapi. Men man kan sas inte medicinera sig mot livet men det som jag tror kan vara bra att tänka på oavsett är att sova på nätterna, röra på sig och får i sig ordentlig mat. Ganska enkla men ändå svåra saker när man mår dåligt.

sussi83 skrev:

Fretshi skrev:Även om jag ser ganska mörkt på livet och framtiden just nu...

Frågan är om det är pessimism som grundar sig i verkligheten eller om det är låg självkänsla, katastroftankar mm mm som tillhör depressionen som påverkar?

Det förstnämnda kan man göra något åt eller iaf förbättra, det andra kan man lösa på medicinsk väg eller genom terapi. Men man kan sas inte medicinera sig mot livet men det som jag tror kan vara bra att tänka på oavsett är att sova på nätterna, röra på sig och får i sig ordentlig mat. Ganska enkla men ändå svåra saker när man mår dåligt.

Menar du att man kan göra något åt pessimismen?
Ja jag kan nog ha lite problem med självkänslan ibland men det kanske mer är ett symptom på depressionen.
Har ju boendestöd och de hjälper mig med kosten. Ska försöka äta mindre skräpmat och mer lagad mat.

Har en kompis som är nattuggla och han är uppe på nätterna och mår inte jättedåligt av det. Så det är nog olika om man är vaken på nätterna eller inte.
Förut spelade jag ganska mycket dataspel på nätterna.

Jag offrade minnet för att komma ur depressionen genom ECT-behandling. Sist var för 13 år sen. Minnet börjar läka, men jag äter fortfarande hög dos medicin.

Richard skrev:Jag offrade minnet för att komma ur depressionen genom ECT-behandling. Sist var för 13 år sen. Minnet börjar läka, men jag äter fortfarande hög dos medicin.

Jag tror att självhjälpsöker kan vara minst lika effektiva mot depression som ECT och det utan biverkningar! Det har hjälpt mig lite att hitta tillbaka till glädjen när allt varit som mörkast.
Kommer man knappt upp ur sängen är det, enligt mig, ett tecken på att hjärnan och sinnet är helt utpumpad och måste vila. Beror iof på hur många dagar man sover men vila är viktigt!

Är du säker på att du måste ha hög dos på medicinen?
Ibland när man känner sig lite stabilare så kan man ju testa att minska dosen.

Har du mycket ångest är det bra att träna på att magandas och få ner luften i magen då syresättning man kroppen bättre och ångestkänslorna minskar och sedan avtar. Mot psykisk ångest är nog terapi bäst.

Man kan ju inte vila hur länge som helst. Innan jag hittade en medicin som funkade "vilade" jag i tre år. Funkade för mig att komma upp ur sängen eftersom jag fick skitont i kroppen om jag låg kvar. Satt bekvämare i en stol. Där satt jag tills det var dags att sova igen.

Självklart ska man välja annat än ECT om man kan. ECT är oftast inte förstahandsvalet. Det är för djup och livshotande depression som inte kan lösas medicinskt.

Om terapi hjälper mot ångest beror väl dels på vilken typ av ångest det är, dels vilken terapimetod som används, dels om man är mottaglig för terapi. Jag kan känna mig tveksam till terapi för egen del för de få gånger som terapi inte varit fel och traumatiskt så har jag istället fått en kick av terapin och typ blivit beroende. Att någon sitter och lyssnar på en i 45 minuter göder ens ego, men man blir egentligen inte något bättre på att hantera livet. Andra kanske har bättre effekt av terapi beroende på vilka de är.

En annan sak som gäller terapi är också att man kan vara för lite kritisk. Om man gärna vill förändras kan det vara lätt att vara alltför okritisk till de tips man får. Är man för kritisk så är det svårt att bli hjälpt, men samma sak med att vara för okritisk. Då löper man ganska stor risk för biverkningar av terapin. Testar man allt utan att ha förankrat det i sig själv kan man hamna i värre situationer än man var innan. Det kanske inte många tänker på, mest tänker folk på att det kan bli biverkningar av medicin.

kiddie skrev:En annan sak som gäller terapi är också att man kan vara för lite kritisk. Om man gärna vill förändras kan det vara lätt att vara alltför okritisk till de tips man får. Är man för kritisk så är det svårt att bli hjälpt, men samma sak med att vara för okritisk. Då löper man ganska stor risk för biverkningar av terapin. Testar man allt utan att ha förankrat det i sig själv kan man hamna i värre situationer än man var innan. Det kanske inte många tänker på, mest tänker folk på att det kan bli biverkningar av medicin.

Jag tror inte det stämmer att man kan få biverkningar av terapi dock så finns det ju olika bra terapeuter och man bör försöka hitta en man passar med. Hamnar man i värre situationer än man var innan så borde terapeuten kunna hjälpa till så man löser det. Det behöver inte häller bero på terapin utan att man kanske är i ett skört läge där man är beroende av någon.

kiddie skrev:En annan sak som gäller terapi är också att man kan vara för lite kritisk. Om man gärna vill förändras kan det vara lätt att vara alltför okritisk till de tips man får. Är man för kritisk så är det svårt att bli hjälpt, men samma sak med att vara för okritisk. Då löper man ganska stor risk för biverkningar av terapin. Testar man allt utan att ha förankrat det i sig själv kan man hamna i värre situationer än man var innan. Det kanske inte många tänker på, mest tänker folk på att det kan bli biverkningar av medicin.

Du verkar vara en medicinförespråkare är du läkare själv?
Läkare tar ju ut skyhög lön för att få skriva ut preparat på preparat. Det är lätt att glömma ibland.
Det är tyvärr så läkemedelsindustrin är uppbyggd.

Jag är så innerligt trött på de som säger att medicin är vägen ut.

Du behöver väl antagligen medicin för att du inte kan stå ut med dig själv...

Okej det var kanske elakt sagt men tror det kan ligga lite i det.

En halv miljon svenskar äter antidepressiva, man kan ju undra vad det kan bero på?
Mår vi generellt sämre av ökad tillväxt och ateism?

Är det inte snarare så att det är fel i hela Sverige som gör att folk inte pallar trycket?
Iof så är väl psykisk ohälsa hög i andra länder med.

Är man så nere så man bara orkar ligga i sängen så är det väl för att ens kropp är så trött och sliten så man behöver vila.

Alla måste ju jobba jättemycket och gå på massa fester och skratta så man får ont i magen...

Är det så vi vill att Sverige ska se ut?

Jag skriver ut medicin, alltså finns jag.

kiddie skrev:En annan sak som gäller terapi är också att man kan vara för lite kritisk. Om man gärna vill förändras kan det vara lätt att vara alltför okritisk till de tips man får. Är man för kritisk så är det svårt att bli hjälpt, men samma sak med att vara för okritisk. Då löper man ganska stor risk för biverkningar av terapin. Testar man allt utan att ha förankrat det i sig själv kan man hamna i värre situationer än man var innan. Det kanske inte många tänker på, mest tänker folk på att det kan bli biverkningar av medicin.

Det där borde alla få information om innan de börjar i olika samtalsterapier.

Fretshi skrev:Du verkar vara en medicinförespråkare är du läkare själv?

Jag har ett patologiskt hat mot läkare. Jag tar medicin men skulle hellre vara utan om det gick. Jag är själv skadad för livet av ett SSRI-preparat. Dessutom är jag extremt medicinkänslig och tål inte alls de flesta preparat.

Jag vet inte vad jag råkade trycka på för öm punkt för att du skulle börja säga elakheter och osanningar om mig, men jo jag står bra ut med mig själv. Jag gillar till och med mitt eget sällskap.

Jag tycker att du ska berätta vad jag råkade göra för att göra dig upprörd. Kanske var det något illa formulerat från mig eller något jag kan förklara bättre så att det lugnar dig?

Här är en länk till det jag skrev tidigare i tråden:

http://www.scientificamerican.com/article/fighting-depression-by-staying-awake/

Bibelreferenser

/länk:/

Ett författarpar, Ester och Jerry(*) Hicks ifrån USA har skrivit ett antal böcker runt ämnet Law of Attraction, eller på Svenska: "attraktionslagen". Till exempel boken "Skapa din framtid".
Där står det i kapitel 22 om en slags "känslo-trappa" med 22 steg. Depression ligger på steg 22 längst ner. Man kan bara ha en dominant känsla i taget. Om man har depression kan man liksom bara sådär trolla sig till steg 1 Lycka/Visshet/Kärlek osv. Men däremot är det ganska lätt att ta sig till steg 21: Otrygghet". Ifrån steg 21 är det ganska lätt att ta sig till steg 20: Avund ... osv.
Gillar deras böcker, för det är inte bara tomma ord utan dom har användbara verktyg som går att använda i ens vardag som denna känslotrappa. Visst kan det vara en inlärnings-jobb att anamma deras vokabulär och tankesätt ... Men ja, ett helt klart tips för att ta sig upp ur en depression.

* Jerry lever iofs inte längre, men det gör ju inte böckerna mindre användbara.

kiddie skrev:

Fretshi skrev:Du verkar vara en medicinförespråkare är du läkare själv?

Jag har ett patologiskt hat mot läkare. Jag tar medicin men skulle hellre vara utan om det gick. Jag är själv skadad för livet av ett SSRI-preparat. Dessutom är jag extremt medicinkänslig och tål inte alls de flesta preparat.

Jag vet inte vad jag råkade trycka på för öm punkt för att du skulle börja säga elakheter och osanningar om mig, men jo jag står bra ut med mig själv. Jag gillar till och med mitt eget sällskap.

Jag tycker att du ska berätta vad jag råkade göra för att göra dig upprörd. Kanske var det något illa formulerat från mig eller något jag kan förklara bättre så att det lugnar dig?

Okej jag kanske uttryckte mig lite väl hårt. Och det ber jag om ursäkt för!
Jag tänkte bara på hur läkemedelsindustrin fungerar och ville påpeka om detta. Okej de flesta kanske visste det redan.

Jag har inget illa mot dig, jag känner inte ens dig så jag vet inte om vi skulle passa som vänner irl. Det här med personkemi är intressant. Vilka man passar med oche inte.

Jag tar även själv medicin men ibland undrar jag varför, men det är mina problem.

Du har själv svarat på en av frågorna om medicin med att du är medicinkänslig. Jag tror det är många som är det och man ska inte tro att en tablett löser alla ens problem så att man lever lycklig i alla sina dagar (det har du inte sagt).

Jag fick voxra utskriven för ett år sedan och det var bland det värsta som hänt mig. Jag var väldigt skör då (är säkert fortfarande skör), men det var hemskt att äta den, men för vissa kanske den kan funka även om jag hört mest negativt om den.

Det som gjorde mig upprörd var nog flera saker; deld att jag hade en dålig dag, var stressad, arg på läkemedelsindustrin (att allt skan botas med mediciner) och då hade du skrivit att mediciner är bra som gjorde mig arg.

Okej det kanske var lite dumt att överreagera som jag gjorde.

Man kan läsa olika inlägg av Charlotta Rexmark på överlevnadsguiden.se
I ett av inläggen skriver hon om "Gropen":

Vissa är bara som en liten svacka där man kan vila sig ett tag innan man tar ett krafttag och snabbt kommer upp i marknivå igen, medan andra är så djupa och sidorna så branta att det är ett heltidsjobb under många, många år att överhuvudtaget nå så högt att man kan ana ljuset igen. Vissa har dy och sörja på botten och en del har väggar hala som såpa.

http://www.overlevnadsguiden.se/personl ... ng/gropen/

Fretshi skrev:Jag tror det är många som är det och man ska inte tro att en tablett löser alla ens problem så att man lever lycklig i alla sina dagar (det har du inte sagt).

Jag har som sagt inte sagt det. Jag har egentligen inte förespråkat något. Det jag har gjort är att tala om vad som funkade för mig. Jag tycker själv att det är skittrist att jag behövde gå tillbaka till SSRI. Men inget annat funkade och det enda jag gjorde var att med näppe överleva innan jag tog medicin igen.

Det är en helt annan diskussion men SSRI är väldigt vanebildande. Jag känner en handfull som har kunnat sluta. De flesta kan inte sluta om de tagit medicinen i 3-4 år. Hjärnan förväntar sig medicinen och ganska många blir fast. Om de fortfarande har en bra antidepressiv effekt kanske det på något vis är värt det, i andra fall måste de ta medicin för att bli som innan när de medicinerade. Självklart måste man göra en avvägning, om man mår så extremt dåligt så att det är värt att prova.

Jag har inte heller stött på folk som gärna vill medicinera, de flesta blir väldigt förvånade när läkaren föreslår medicinering som förstahandsval. Många är rädda för mediciner och vill hellre testa andra saker. Tror det kräver en viss typ av person att tro att psykmediciner är helt okomplicerade.

Vissa av dessa borde ju verkligen testa andra saker först. Men tyvärr tycker jag inte vården har så mycket alternativ att komma med. Och jag tror att ganska många försöker hjälpa sig själva i den mån de orkar. Men det ligger i depressionens natur att inte orka så mycket eller att inte kunna koncentrera sig. Om vården kan stötta andra val än medicin tycker jag den ska det, men vården har väl ofta inte tid och då tar de snabbt fram en medicin och skriver ut.

Sedan har jag även stött på folk som har haft depression i ett decennium och väldigt dålig livskvalitet. Där inget har funkat. Då kan jag tycka det är märkligt att vara så emot medicin. Eftersom de har så lite liv kvar i sitt liv känner jag att har de något att förlora egentligen? Men det kan vara en rädsla eller principsak. I dessa fall tycker jag att det är synd att de inte vill prova medicin.

Dessutom tyckte min läkare till sist att jag inte skulle medicinera. Hon tyckte att jag bara skulle "rycka upp mig". Det var jag själv som kom med medicinförslag till sist.

Om jag har utstrålat att jag tycker alla ska medicinera så är det fel. Det är så jag tvingats göra för det funkade faktiskt för mig. Andra får komma med erfarenheter som inte är medicin och som funkade för dem. Jag kan ju inte ge sådana tips, de måste komma från någon där det funkat.

Vad som hjälper beror ju mycket på hur man är som person och vad som skapat ens problem. Jag hade t ex inget i min depression som jag var ledsen över i livet, egentligen hade jag ett bra liv. Och jag hade inte många av de klassiska feltänktankarna heller. Så terapi i mitt fall hade inte funkat. Inte vad gäller depressionen iallafall. Jag gick ju i samtal med sköterska för det mer eller mindre krävdes av vården. Inte fick jag byta bort ragatan heller...

Sedan finns det naturligtvis en massa tips för hur man ska hålla näsan över vattenytan när det är som värst. Men det handlar ju inte om att ta sig ur en depression, det handlar ju om att överleva.

kiddie skrev:
Sedan finns det naturligtvis en massa tips för hur man ska hålla näsan över vattenytan när det är som värst. Men det handlar ju inte om att ta sig ur en depression, det handlar ju om att överleva.

Tipsen kan göra att man håller ut och man distraheras från de dåliga tankarna och planerna som är vanliga vid depression.

En del lider av kronisk depression och då handlar det mer om att överleva depressionen och inte förlora hoppet om att det kan bli bättre.

Okej kiddie jag förstår nu varför man ger medicin till en del personer.
Även om jag mår väldigt dåligt nu så var det i mitt fall så att jag mådde ändå helt okej (okej var inte jätteglad jämt) sen gjorde jag en mesitationsretreat och efter det vart jag låg och tog upp det med min behandlare som då sa att jag borde testa antidepressiva.

Det var ett ganska jobbigt år (2016) när jag försökte träna och bekämpa depressionen jag hade. Jag var då sjukskriven och gick hemma. Pratade med folk som sa att jag borde tänka positivare.

Sen tyckte jag det blev något bättre när jag fick mer att göra på dagarna. Sen gick det mycket upp och ned 2017 och jag blev inlagd flera går och testade flera olika preparat.
Sen kom 2018 som har varit ett jobbigt år för mig som eskalerade i somras då jag började må jättedåligt. Dock bad jag inte om att bli inlagd.

Vet inte om jag måste testa ett nytt preparat igen och ska ta upp det med min läkare.

Förstår vad du menar lite alla fall.

Okej mina tips och råd kanske bara fungerar för att hålla näsan över vattenytan men inte för att ta mig upp ur depressionen.

Ska nog testa keramin eller ECT nu.

Kiddie varför var du ledsen förut? (Menar under din depression).
Du vet väl om att det kan vara bra att gråta ibland?

Tror inte att du behöver SSRI egentligen.

Jag var aldrig ledsen under min depression. Jag hade inga andra känslor än att vara mentalt torterad.

Men du tror ju även att jag hade kunnat vila mig ur tröttheten skapad av depressionen, men som sagt så "vilade" jag i tre år. Hade vare sig fysisk eller mental energi alls.

Väldigt kaxigt av dig att tro dig veta vad jag behöver.

Om du vill ha ECT tycker jag verkligen att du ska läsa på. Det är inget man ska ta lättvindigt.

Oj men vad berodde din depression på?

Min kompis säger att psykisk ohälsa inte bara uppträder bara ur toma intet.

ECT och psykofarmaka är felaktiga tillvägagångssätt att behandla psykiska tillstånd. Psykiska tillstånd beror alltid på fysiska problem i kroppen såsom hormonella sjukdomar eller bristtillstånd. ELLER stress, sömnproblem och andra saker som påverkar kroppen.

Det är jävligt tråkigt att läkare inte utreder ordentligt. Har själv fått hela min ungdom förstörd pga inkompetenta läkare som inte utrett mig. Fått alla möjliga autismdiagnoser, OCD och depression när det hela handlade om en tumör i hjärnan som frigör prolaktin och ger en hormonell rubbning som påverkar allt i kroppen.
Med rätt medicinering och/eller kirurgi hade jag kunnat levt ett vanligt liv.