Började fundera över detta förra veckan när jag var och arbetstränade. Finns det några strategier för att börja lita till sin egen förmåga? Jag får ständigt fundera över vad arbetskamrater tycker om min arbetsinsats, om de tycker att jag är tillräckligt duktig, tillräckligt noggrann och tillräckligt snabb. Detta gör att jag förstör mycket för mig själv eftersom jag aldrig känner att jag kan koppla av och bara vara. Jag funderar ständigt på den här saken både när jag är på jobbet samt på kvällarna när jag ska somna. Ligger då vaken och går igenom allt jag har gjort under mina två timmar på arbetet och letar efter något som kanske inte var bra gjort från min sida.

När jag gick i terapi så var det här en av de saker som jag fick jobba med, att försöka förbättra min självkänsla. Jag fick låna boken "självkänsla nu" som är skriven av Mia Törnblom och fick i uppgift att skriva ned bra saker om mig själv och det jag gjort varje dag. Affirmationerna fungerade väl hyfsat ett tag men snart föll jag tillbaka i mina gamla mönster igen.

Så mycket energi går åt till att fundera över saker och ting. Har ni några tips på något man kan göra för att känna att man duger och att lära sig förlita sig på att arbetsgivaren säger till om de anser att man missköter sig?

mvh
Annorlunda

Tyvärr, i min erfarenhet, är folk väldigt dåliga både på att ge kritik och beröm.

/Barracuber

Jag tycker folk är för snabba med att ge beröm och för fega för att ge vettig kritik. Men det är min uppfattning.

Kanske är det så att folk i allmänhet förutsätter att allt är bra så länge ingenting sägs?

Om man visste att man alltid fick höra när något blev fel så skulle man åtminstone inte behöva fundera över den saken. Fast beröm skadar ju inte heller, så länge man inte får beröm för skitsaker. Då känns det istället som om man blir idiotförklarad.. Inte lätt..

De flesta får bara höra när de gör fel tror jag. Och får man beröm för något är det ofta för fel saker eller på fel sätt.

Kanske är det därför som folk är så dåliga på att ge varandra beröm också? Att de är rädda för att råka idiotförklara den andra personen?

Filosoferar vidare..

Jag tror att anledningen till att folk är dåliga på att ge beröm är att de är självupptagna och inte tänker så mycket på andras insatser.

Det hoppas jag verkligen inte..Jag skulle vilja tro att folk uppskattar varandra för deras insatser..men kanske är jag bara naiv?

Jag inser att jag själv har misslyckats med något som jag satt upp som mål för ca ett år sen. Målet var nämligen att bli bättre på att ge andra beröm samt att tro på beröm som jag får av andra utan att vifta bort det eller tolka det negativt...

annorlunda skrev:Det hoppas jag verkligen inte..Jag skulle vilja tro att folk uppskattar varandra för deras insatser..men kanske är jag bara naiv?

Det är fler som vill tro.
Men jag tror inte så. Jag har aldrig upplevt det nämligen.

I min tankevärld utgår jag från att är bäst på allt! Rent praktiskt innebär det att jag är bäst, tills jag bevisat min egen motsats, ibland med hjälp av andra människor. Då och då händer det, jag finner nåt jag är överjävlig på, då kommer skrytet.

annorlunda skrev:När jag gick i terapi så var det här en av de saker som jag fick jobba med, att försöka förbättra min självkänsla. Jag fick låna boken "självkänsla nu" som är skriven av Mia Törnblom och fick i uppgift att skriva ned bra saker om mig själv och det jag gjort varje dag. Affirmationerna fungerade väl hyfsat ett tag men snart föll jag tillbaka i mina gamla mönster igen.

Sorry, jag har tyvärr ingen bra lösning på problemet. Jag känner dock igen delar i det...

Det är intressant att man kanske kan säga att Mia Törnbloms bok inte funkade på dig... det bekräftar bara vad jag tyckte om den när jag själv läste den (men inte orkade göra övningarna, det där med exekutiv förmåga...), att den mest var smörja...

Vad var det för tips nu igen, man skulle skriva lappar och sätta på kylskåpsdörrn va? Typ Jag är bäst?
Det skulle verkligen lösa alla problem...

Nej allvarligt, det enda jag tycker har hjälpt mig är insikten om att det är jag som är ansvarig för mitt liv, att det är mina val det handlar om.

KrigarSjäl skrev:Vad var det för tips nu igen, man skulle skriva lappar och sätta på kylskåpsdörrn va? Typ Jag är bäst?
Det skulle verkligen lösa alla problem...

Jag minns inte riktigt, men jag har för mig att boken var riktad till folk som antagligen aldrig nånsin hanterar papper och penna, för om jag inte minns helt galet fanns det "fylla i"-sidor där man skulle skriva direkt i boken. (Jag kan dock minnas fel. Både min ekonomi och mitt sinne mår bra av att jag bara lånade boken på biblan).

KrigarSjäl skrev:Nej allvarligt, det enda jag tycker har hjälpt mig är insikten om att det är jag som är ansvarig för mitt liv, att det är mina val det handlar om.

Problemet är väl att det är rätt svårt att hantera upplevelsen att man själv är den enda som har ansvar för sitt liv, medan befogenheten att styra och ställa med det ligger mer eller mindre hos offentliga sektorns olika funktkioner!


Appropå det där så påminner mig det om ett tillfälle där jag hos psyk fick svara på frågor som ställdes av den dator, utan nån handledare närvarande och utan möjlighet att hoppa över (eller markera "tagit del, ej förstått") på vissa frågor. En av frågorna var ungefär "känner du dig styrd" eller nåt sånt. Jag kryssade solklart in ett ja, då det begav sig så låg alla viktiga beslut om mitt framtida liv hos offentliga sektorn som alltså styrde hela mitt liv! Goddag yxskaft så bra det kan bli...

Skitsnack. Valet ligger till syvende och sist alltid hos individen. Du kan tex alltid välja att skita i vad myndigheterna säger.

Eftersom du arbetstränar, och inte är anställd, så borde det väl bara vara att fråga din handledare om du gör rätt, osv?

När det gäller Mia T så kan du bara glömma allt hon har sagt och skrivit, hon är en stor bluff! Jag kände henne när hon varit drogfri i ett år (för 11 år sen), och träffade på henne igen för nåt år sen - och hon hade inte förändrats en dag! Hon är fortfarande samma stora Ego, som bara vill ha uppmärksamhet och att andra ska tycka att hon är bra. Där har du ett praktexempel på en person som saknar självkänsla, och ständigt funderar på om det hon gör duger... Dessutom är hennes bok till stor del direkt plagiat av AA:s bok. T ex listan man skulle skriva över personer man är arg på - uppställd på exakt samma sätt!

Jag tror det bästa man kan göra att ta reda på rent objektivt vad som förväntas av en t ex på arbetsplatsen, och om man klarar det så gör man det. Sen kan man bara slappna av, och veta att man har gjort sitt bästa...

Skit i det där med självkänsla - den blir bara sämre ju mer man fokuserar på den...

KrigarSjäl skrev:Skitsnack. Valet ligger till syvende och sist alltid hos individen. Du kan tex alltid välja att skita i vad myndigheterna säger.

Du menar att som arbetslös skita i att uppfylla kraven för att få bidrag till mat och husrum?

När jag fick min diagnos tänkte jag att jag skulle begära att min kommande chef skulle ge mig klar och tydlig feedback. Inte tro att jag begrep något genom något kroppsspråk eller omskrivningar. Jag hade dock ingen möjlighet att pröva detta i praktiken, eftersom såväl arbetsgivaren som facket som läkaren tyckte att jag skulle ta förtidspension i stället.

Jag har upplevt följande feedback
1) Jag fick inte veta någonting förrän jag fick höra att jag inte passade in där. Ingen chans att rätta till något.

2) Jag fick höra att jag måste vara mer "serviceminded", det hade kommit "klagomål"? Vad hade jag gjort för fel, vem hade klagat, undrade jag. Nej, det var konfidentiellt. Vilket alltså inte gav mig någon ledning alls till vad jag skulle ändra på.

Kan du inte säga till chefen att du gärna vill veta, både när du gör något bra och när du gör något mindre bra? Du skulle ju kunna säga samma sak till arbetskamraterna, men det beror på hur väl du känner dem och om de klarar av det. Men en chef borde klara av det, det ingår i hans/hennes jobb.

MiaM skrev:

KrigarSjäl skrev:Skitsnack. Valet ligger till syvende och sist alltid hos individen. Du kan tex alltid välja att skita i vad myndigheterna säger.

Du menar att som arbetslös skita i att uppfylla kraven för att få bidrag till mat och husrum?

Jag menar att det bara är du som är ansvarig för dina val.