Hej alla,

Tack för alla svar, återigen =)

Alien -Jag ser att mina upprepade "vill inte ha medlidande" kan tolkas som att det vore "synd" om mig, det är inte det jag menar. Jag tycker också mer synd om min PV i de situationer han blir obekväm. I övrigt gör jag inte det, för HAN tycker inte synd om sig. Han mår bra i regel.

Inger, Alien m.fl - Angående bröllopen så menar jag inte att han ska vara "värsta sociala snubben", det var bara ett väldigt tydligt exempel på att han inte söker någon social kontakt på egen hand när han hamnar bland, för honom, främmande människor, men det var mina vänner, som försökte konversera med honom, men kallprat är inte hans grej helt enkelt.
Jag håller inte detta emot honom på något vis, det är bara en ytterligare reflektion över skillnaden i våra sätt att vara.

Alien (bara för att du gav så bra svar!) - Nu, de senaste dagarna, då jag (missförstå mig rätt nu är ni snälla) agerat som att han har AS har allt gått jättebra. Det är lugn och ro, inga diskussioner, inga gräl. Det är jätteskönt. De gånger han sårat mig är alla de gånger, innan jag kom in på detta alternativ, som vi grälat som han sårat mig.

I längden vet jag inte om jag kan tassa runt och tänka på att hålla reda på mig och dessutom hålla reda på att inte reta honom (eftersom jag vill att han ska vara glad och må bra).

Vad gäller att ändra sig, så jo, vissa saker har han ändrat delvis redan, men det har tagit väldigt lång tid, för ganska liten förändring. Dock för honom är det stora förändringar, och det vet jag om och det ger jag honom cred för, trots att vi inte diskuterat AS hemma.

Förutsättningen för att han ska vilja och kunna ändra sig är, känner jag, att han vet om att detta kan vara en förklaring till hans sätt och resonemang. Så då är jag tillbaks till knäckfrågan: Ska jag berätta och hur gör jag det på bästa sätt?

Jaghar fått några PM med kloka ord också, och jag känner att det är bäst att smyga in det "i förbigående". Så jag återkommer med resultat, så snart jag kan.

Tack igen, era meddelanden har varit väldigt mycket värda för mig!

...och jonsch och Truly, kapa på ni, jag läser med intresse =)

// Mvh -T

Tussi skrev:Inger, Alien m.fl - Angående bröllopen så menar jag inte att han ska vara "värsta sociala snubben", det var bara ett väldigt tydligt exempel på att han inte söker någon social kontakt på egen hand när han hamnar bland, för honom, främmande människor, men det var mina vänner, som försökte konversera med honom, men kallprat är inte hans grej helt enkelt.
Jag håller inte detta emot honom på något vis, det är bara en ytterligare reflektion över skillnaden i våra sätt att vara.

OK, då förstår jag. Jag är själv likadan, även om jag kan kallprata några minuter med grannar, hantverkare etc. Men på större tillställningar som inte går att slippa så pratar jag helst bara med folk jag redan känner och kan bli hur pinsam som helst om jag försöker tvinga mig att vara social i sällskap där jag inte känner mig bekväm. Med folk jag känner är det inga problem alls.

Vad gäller att ändra sig, så jo, vissa saker har han ändrat delvis redan, men det har tagit väldigt lång tid, för ganska liten förändring. Dock för honom är det stora förändringar, och det vet jag om och det ger jag honom cred för, trots att vi inte diskuterat AS hemma.

Det låter väldigt typiskt. Fint att du inser hur mycket det kostar honom i alla fall, även om det kanske inte räcker för dig.

Förutsättningen för att han ska vilja och kunna ändra sig är, känner jag, att han vet om att detta kan vara en förklaring till hans sätt och resonemang.

Men vänta nu... Att man får en diagnos innebär inte att man kan ändra sig, bara att man får möjlighet förstå sig själv lite bättre. Enligt min erfarenhet - och jag tror jag hör till majoriteten i det här fallet - så är det snarare så att diagnosen blir en bekräftelse på att man är som man är och att man har rätt att vara det, så att man snarare blir mindre benägen att försöka ändra sig och passa in.

Sedan kan nog alla utvecklas inom sina neurologiska, personlighetstyps- och omständighetsmässiga förutsättningar, men man kan liksom inte bli någon man inte är. En introvert blir inte extrovert, en koleriker blir inte en flegmatiker, en petimeter blir inte en slarver etc, även om alla kan bli lite mindre extrema med åldern, eller när de känner sig tillräckligt trygga.

Så om ditt motiv är att han ska kunna ändra sig är du nog lite fel ute, that's not gonna happen (skulle jag nog våga satsa en rätt stor slant på). Så frågan är om han duger som han är eller inte? Om du kan fortsätta anpassa dig till honom tillräckligt för att det ska fungera utan att kunna förvänta dig detsamma från honom? Gissar att han har andra sidor som uppväger de saker som frustrerar dig?

Tack, Tussi, då kapar jag snart en bit till!

Ska bara först svara dig, litet m.h.a. Inger:

Inger skrev:Men vänta nu... Att man får en diagnos innebär inte att man kan ändra sig, bara att man [eventuellt] får möjlighet förstå sig själv lite bättre.

Sam skrev vid närmre genomläsning detsamma. Det är också ungefär den poängen jag tror mig ha, i tråddelarna jag och Truly kapat.

Men, (även om du också då måste påpeka att du tror han är aspig) du kanske skulle föreslå honom att hänga en del här? För du har just halvt om halvt omvänt mig; här på forumet kanske din kille kan hitta "knep" i exempelvis konsten att undvika att såra dig. Nämligen, tänker jag, om han hittar fler som "gör ungefär samma fel". Om han här hittade nästan men inte alldeles samma slags anekdoter. Det kanske skulle ge din kille perspektiv på era samtal/diskussioner.

Från en person nära mig känns det igen, just det där att såra utan inse det. Själv har jag delvis begått samma synd men då jag har nog fattat, det var bara det att logiken tycktes begära av mig att säga just så... Alltså kan kanske din pojkvän bli bättre på åtminstone att inte såra. Som jag har blivit. Kanske särskilt om han får diska ifred... (men vad vet jag). Eller kanske inte men jag hoppas verkligen på det bästa!

Om han verkligen är aspig vet vi väl fortfarande föga om, kan man väl påminna sig här. Men önska er lycka till torde gå bra i vilket fall.

Men jag tycker att du ska föra upp ämnet aspighet på tapeten. Nu har du ju förstås liksom skvallrat om pojkvännen för oss. Tål han att höra dig erkänna det? Om han blir arg men kommer över det så har kanske delvis känslomässigt kommit över den eventuella chocken över att han kanske är aspig? Just nu vet jag inte om det är listigt eller helt tokigt tänkt av mig. Så jag slutar här för stunden.

/ J

Passar på att korrigera värsta tryckfelen innan nån hinner göra nytt inlägg. Står:

jonsch skrev:Om han blir arg men kommer över det så har kanske delvis känslomässigt kommit över den eventuella chocken över att han kanske är aspig?

Skall stå:

Om han blir arg men kommer över det så har han kanske delvis redan känslomässigt kommit över den eventuella chocken över att han kanske är aspig?

Jonsch, tror du inte på Aspergerdiagnosen? Det är bättre att veta än att inte veta. Iaf om man inte är jättelycklig och jättelyckad.

För mig hade det alltså två positiva följder:

1. Dels insåg jag att vissa saker kommer jag aldrig att klara (bra), och kunde avstå från att "bli normal". M a o, jag blev aspigare.

2. Dels insåg jag att det inte var andra det var fel på utan mig. (El snarare, att andra människors hjärnor var i majoritet.) Ingen idé att försöka genomdriva "mitt sätt", utan antingen finna mig i NT-sättet el söka andra "annorlunda". M a o jag blev lugnare och snällare.

Det fanns givetvis mindre positiva följder också, t ex att jag blev av med jobbet. Men kanske var det en "blessing in disguise", jag slapp slita ut mig på att försöka vara snabbare och flexiblare än jag egentligen kan vara.

Inger skrev:

Tussi skrev:Förutsättningen för att han ska vilja och kunna ändra sig är, känner jag, att han vet om att detta kan vara en förklaring till hans sätt och resonemang.

Men vänta nu... Att man får en diagnos innebär inte att man kan ändra sig, bara att man får möjlighet för-stå sig själv lite bättre. Enligt min erfarenhet - och jag tror jag hör till majoriteten i det här fallet - så är det snarare så att diagnosen blir en bekräftelse på att man är som man är och att man har rätt att vara det, så att man snarare blir mindre benägen att försöka ändra sig och passa in.

Sedan kan nog alla utvecklas inom sina neurologiska, personlighetstyps- och omständighetsmässiga förutsättningar, men man kan liksom inte bli någon man inte är. En introvert blir inte extrovert, en koleri-ker blir inte en flegmatiker, en petimeter blir inte en slarver etc, även om alla kan bli lite mindre extrema med åldern, eller när de känner sig tillräckligt trygga.

Så om ditt motiv är att han ska kunna ändra sig är du nog lite fel ute, that's not gonna happen (skulle jag nog våga satsa en rätt stor slant på). Så frågan är om han duger som han är eller inte? Om du kan fort-sätta anpassa dig till honom tillräckligt för att det ska fungera utan att kunna förvänta dig detsamma från honom? Gissar att han har andra sidor som uppväger de saker som frustrerar dig?

Nu har jag nog gjort en "skriv-vurpa" känner jag, ska försöka förklara mig =)

Jag menar inte att han ska kunna (eller vilja för den delen) förändra sig bara för att han får veta att AS kan vara ett alternativ som förklarar bl.a. hans svårigheter med förändringar av olika slag. Jag är heller inte ute efter en formell diagnos.
Jag vill bara att han ska få lite lugn, vilket jag tror han kan få om/när han kan ta till sig att han har många tydliga drag av AS och att det eventuellt är så att han inte KAN förändra sig, rent fysiskt (mer än till viss del över lång tid, på vissa områden, kanske, som flera också skrivit).

Om han vet det kan han sluta bygga på sitt redan dåliga självförtroende och sin låga självkänsla, han kan sluta piska sig själv att försöka förändras, han kan få ro i att han kanske inte kan. Inte för att han är dålig, eller omöjlig, utan för att han har en nervkoppling som skiljer sig från mig t.ex. För att det kanske bara är så, och det är helt ok i så fall.

Någon skrev om att "föra våld på sig själv" och det förstår jag. Att försöka förändra sig själv, sitt sätt att vara, så mycket att den egna personligheten suddas ut och allt handlar om att tillfredsställa någon annans vilja, det går inte, det bara söndrar och förstör. Det gäller oavsett om en person har AS eller inte, och DET vet jag tyvärr av egen erfarenhet.

Jag önskar bara att han själv ska förstå sig själv bättre, att han samtidigt ska förstå vad det innebär för oss, vår framtid, vad vi har att jobba på. Jag vill att hans ska kunna slappna av och sluta trycka ner sig själv eventuellt över något han inte kan styra. Han tror t.ex. fortfarande inte på att jag älskar honom, så illa är det...

Gör jag mig bättre förstådd nu...?

// Mvh -T

OK, nu är jag med. Tycker det låter väldigt vettigt. Så kör på du!

Bara du är beredd på att det kan ta ett bra tag från det att du väckt tanken tills det landar att det verkligen kan gälla honom. Eller så kan det gå på ett ögonblick, som det gjorde för mig när jag såg en kille med AS på TV.

Undrar om inte just ett TV-program eller film skulle vara ett smidigt sätt att få AS på bordet. Som sagt, ni kunde ju börja med att se Mary & Max. Eftersom det är en populär film just nu och tydligen väldigt rolig (jag har bara sett snuttar av den men den verkar kul) så blir det inte sådär gravallvarligt att "nu ska vi se en film om AS" och så är det helt handikapporienterat, utan det blir mer som en kul grej som man antingen kan prata mer om eller bara se som en komedi bland många andra.