Tiden innan AS misstänktes hos er?
47 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Tiden innan AS misstänktes hos er?
Nyfiken på hur lång tid det tog för psykiatrin att misstänka AS hos er? För mig så misstänkte de att jag hade AS redan på första problembeskrivningsmötet (15min eller så) hos Ungdomspsykiatrin, alltså första gången jag sökte hjälp. Faktum är att jag har blivit misstänksam varför de fick misstankar så kvickt, är det inte möjligt att andra åkommor skulle kunna vara orsaken.
Senast redigerad av VargaVinter 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- VargaVinter
- Inlägg: 124
- Anslöt: 2008-09-25
Jag tror att vissa visst kan vara svåra att sätta diagnos på men som vi alla andra övar upp oss i vårt yrke så tänker jag mig att en skicklig psykiater gör det samma.
Min tog det 48 timmars djuptänkande som han själv uttryckte det för jag hade lärt mig så många workarounds och gjort så mycket som han trodde var omöjligt, den spontana frågan var "Hur har du överlevt", självklart med en vänlig och proffessionell ton i frågan.
Min tog det 48 timmars djuptänkande som han själv uttryckte det för jag hade lärt mig så många workarounds och gjort så mycket som han trodde var omöjligt, den spontana frågan var "Hur har du överlevt", självklart med en vänlig och proffessionell ton i frågan.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag gick hos BUP i omgångar hela skoltiden. Sedan gick jag hos en psykiatriker i 10 år.
Ingen av dessa visste något om AS.
Sedan flyttade jag och bytte läkare.
Den läkaren undrade efter en stund om jag "har hört talas om asperger". Jag fick en remiss för utredning, fast det tog två år innan jag kom fram i kön för utredning. Innan dess hade jag hunnit läsa på och fattat vad som varit "fel" på mig hela livet tidigare.
Jag kan förstå att BUP inte visste något om AS (men jag kan inte förstå hur de kunde vara så stela och dåliga rent allmänt). Det var på 70/80-talet.
Jag kan inte förstå hur en läkare fram till 2000 inte fattar att hon sitter och skriver ned AS-symptom i en patients journal, år ut och år in. Hon pensionerades 2001 så hon kanske faktiskt inte visste vad det var (var för gammal). En inläggning på psyk under 90-talet resulterade i att läkaren på avdelningen trodde att jag hade någon ospecificerad personlighetsstörning men det var inget jag fick reda på då (har läst journaler senare). Den vanliga läkaren skrev alltid "psykisk insufficiens" ^_^
Ingen av dessa visste något om AS.
Sedan flyttade jag och bytte läkare.
Den läkaren undrade efter en stund om jag "har hört talas om asperger". Jag fick en remiss för utredning, fast det tog två år innan jag kom fram i kön för utredning. Innan dess hade jag hunnit läsa på och fattat vad som varit "fel" på mig hela livet tidigare.
Jag kan förstå att BUP inte visste något om AS (men jag kan inte förstå hur de kunde vara så stela och dåliga rent allmänt). Det var på 70/80-talet.
Jag kan inte förstå hur en läkare fram till 2000 inte fattar att hon sitter och skriver ned AS-symptom i en patients journal, år ut och år in. Hon pensionerades 2001 så hon kanske faktiskt inte visste vad det var (var för gammal). En inläggning på psyk under 90-talet resulterade i att läkaren på avdelningen trodde att jag hade någon ospecificerad personlighetsstörning men det var inget jag fick reda på då (har läst journaler senare). Den vanliga läkaren skrev alltid "psykisk insufficiens" ^_^
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Jag är född 82. Hade kontakt i omgångar med BUP sen jag var 13 år. Har varit sjukskriven för diverse psykproblem sen jag var 18 år. Förra året, alltså när jag var 25år träffade jag en läkare som fattade ungefär vad mina problem bestod av. Förövrigt den bästa läkare jag någonsin har träffat.
Senast redigerad av antikropp 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
När jag gick på lågstadiet började läraren och skolläkaren misstänka att allt kanske inte riktigt var som det skulle med mig, så de rådde mina föräldrar att ta mig till barnpsykiatriska mottagningen. Där gick jag i över ett år utan att de kom fram till nånting (det var på 80-talet).
På högstadiet skickades jag till skolans kurator eftersom jag (fortfarande) var så tyst och osocial. De tyckte att jag verkade nedstämd hela tiden. Visserligen kan jag inte påstå att jag trivdes i skolan, men jag var ändå långt ifrån deprimerad. AS nämndes aldrig.
Deprimerad blev jag däremot i vuxen ålder och hösten 2006 sökte jag slutligen hjälp hos en psykolog. Hon var den första som tog upp att jag verkade ha drag av AS. Nu väntar jag på min utredning.
På högstadiet skickades jag till skolans kurator eftersom jag (fortfarande) var så tyst och osocial. De tyckte att jag verkade nedstämd hela tiden. Visserligen kan jag inte påstå att jag trivdes i skolan, men jag var ändå långt ifrån deprimerad. AS nämndes aldrig.
Deprimerad blev jag däremot i vuxen ålder och hösten 2006 sökte jag slutligen hjälp hos en psykolog. Hon var den första som tog upp att jag verkade ha drag av AS. Nu väntar jag på min utredning.
Senast redigerad av Discordia 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Efter många års depression som kommit och gått så började jag själv fundera över hur min livssituation sett ut när depressionen återkommit och jag kikade lite på nätet efter orsaker som kunde ligga bakom som stämde överrens med hur jag är. Läste där bl.a. om AS och kände igen mig i en hel del men det var mycket jag tyckte inte stämde alls också, så jag lade den teorin halvt åt sidan.
Av en slump snubblade jag sedan över en text skriven av en tjej som har AS där hon beskrev personligt och bra och det blev ett aha-moment för mig. I hennes text framgick det tydligt att man kunde ha en personlighet och ändå ha AS. Mycket av det hon skrev som inte passade in i bilden på en person med AS stämde in på mig också, och jag kände att detta kanske var "min" diagnos i alla fall. Jag tog upp saken med min vanliga läkare som sjukskrivit mig för depression senaste gången, och han höll med mig i att möjligheten fanns att det var AS, och han skickade mig vidare till psyk för utredning.
Fick tid ca 2 månader senare för samtal, och baserat på det jag berättade där tyckte personen jag pratade med att en utredning absolut skulle göras. Denna inleddes ca 1 månad senare.
Så för mig gick det väldigt snabbt från det att jag tog upp saken med min vanliga läkare. Det stämmer verkligen på mig att det är ett osynligt handikapp, så jag känner inte att de som sjukskrivit mig för depression borde ha upptäckt det. Dels är de allmänläkare och dels kände de mig inte väl nog för att ha en inblick i hur jag fungerar.
Det enda i min historia som jag kan känna mig lite bitter över är att jag blev hänvisad till läkarstationen för min depression. Psykiatrin hade inte tider. Hade jag kommit dit direkt då för flera år sedan hade jag kanske fått diagnosen tidigare. Detta är dock varken psykiatrins eller läkarstationens "fel", utan det handlar om de resurser som psykiatrin får.
Av en slump snubblade jag sedan över en text skriven av en tjej som har AS där hon beskrev personligt och bra och det blev ett aha-moment för mig. I hennes text framgick det tydligt att man kunde ha en personlighet och ändå ha AS. Mycket av det hon skrev som inte passade in i bilden på en person med AS stämde in på mig också, och jag kände att detta kanske var "min" diagnos i alla fall. Jag tog upp saken med min vanliga läkare som sjukskrivit mig för depression senaste gången, och han höll med mig i att möjligheten fanns att det var AS, och han skickade mig vidare till psyk för utredning.
Fick tid ca 2 månader senare för samtal, och baserat på det jag berättade där tyckte personen jag pratade med att en utredning absolut skulle göras. Denna inleddes ca 1 månad senare.
Så för mig gick det väldigt snabbt från det att jag tog upp saken med min vanliga läkare. Det stämmer verkligen på mig att det är ett osynligt handikapp, så jag känner inte att de som sjukskrivit mig för depression borde ha upptäckt det. Dels är de allmänläkare och dels kände de mig inte väl nog för att ha en inblick i hur jag fungerar.
Det enda i min historia som jag kan känna mig lite bitter över är att jag blev hänvisad till läkarstationen för min depression. Psykiatrin hade inte tider. Hade jag kommit dit direkt då för flera år sedan hade jag kanske fått diagnosen tidigare. Detta är dock varken psykiatrins eller läkarstationens "fel", utan det handlar om de resurser som psykiatrin får.
Senast redigerad av Nilale 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Första gången jag någonsin kom i kontakt med psykiatrin var för snart 8 år sedan, då jag drabbades av en svår depression. Jag har alltså aldrig haft kontakt med BUP för egen del.
Det dröjde nästan 7 år innan jag äntligen träffade en psykiater som faktiskt förstod att jag inte lider av social fobi och "isoleringstendenser".
Det dröjde nästan 7 år innan jag äntligen träffade en psykiater som faktiskt förstod att jag inte lider av social fobi och "isoleringstendenser".
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag var den som bad om utredning när jag kom i kontakt med psykiatrin, dit jag själv bad att få komma då jag var skittrött på att bara bli sjukskriven av vanliga vårdcentralsläkaren. Hade då varit sjukskriven i över ett år, kanske närmare två, för utmattningsdepression och stressreaktion.
Ville få göra en skattning av mina vidbrändhetssymtom, då man gärna blir helt hemmablind och tycker konstiga saker är normala. Det fanns dock inget sånt eller nån rehab att få. Blä. Utifrån det jag berättade för psykiatern om det jag känner igen i mina ungar som skulle utredas båda två bestämdes det att det fanns anledning till utredning och jag ställdes i kö.
Många, t ex BUP-läkare, har dock ifrågasatt mina funderingar om egna bokstäver, bl.a på samma grunder som de tyckt att mina barn varit svårbedömda. Jag stämmer på det jag har läst en massa gånger i böcker och på nätet, nämligen att de svåraste att diagnosticera med npf är intelligenta verbala kvinnor som gått i vanlig psykodynamisk terapi och fått med sig fel förklaringar till sina svårigheter, dels lärt sig tokkompensera....
Fast jag tycker min läkare verkar kompetent och han har tagit det här på största allvar och t ex rekvirerat ALLA journaler som går att få tag på kring mig... Så jag hyser gott hopp om en riktig diagnos.
Ville få göra en skattning av mina vidbrändhetssymtom, då man gärna blir helt hemmablind och tycker konstiga saker är normala. Det fanns dock inget sånt eller nån rehab att få. Blä. Utifrån det jag berättade för psykiatern om det jag känner igen i mina ungar som skulle utredas båda två bestämdes det att det fanns anledning till utredning och jag ställdes i kö.
Många, t ex BUP-läkare, har dock ifrågasatt mina funderingar om egna bokstäver, bl.a på samma grunder som de tyckt att mina barn varit svårbedömda. Jag stämmer på det jag har läst en massa gånger i böcker och på nätet, nämligen att de svåraste att diagnosticera med npf är intelligenta verbala kvinnor som gått i vanlig psykodynamisk terapi och fått med sig fel förklaringar till sina svårigheter, dels lärt sig tokkompensera....
Fast jag tycker min läkare verkar kompetent och han har tagit det här på största allvar och t ex rekvirerat ALLA journaler som går att få tag på kring mig... Så jag hyser gott hopp om en riktig diagnos.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Tja, jag har gått och snackat med diverse kuratorer/psykoterapeuter som funnits i olika skolsammanhang i massa år, jag har ju inte mått bra och jag har alltid vetat att jg varit annorlunda pånått vis, utan att kunna definera hur. Folk har mest sagt att jag inbillar mig, att jag ska "skärpa mig", "rycka upp mig" etc skit som ju fått mig må ännu sämre för det har jag ju aldrig klarat göra. En av samtalskontakterna skickade remiss till psykiatrin feb 2002 för hon tyckte jag behövde mer hjälp än hon kunde ge, det samtalet babblade jag nog bort om politik istället för depp/panikångest som jag egentligen hade problem med, det blev inge mer kontakt med psykiatrin då...
Två år innan diagnos var första gången en psykoterapeut rekommenderade mig att söka NPF-utredning, men jag var så vilsen och allmänt snurrig att det blev inget av, jag visste ju inte vad det var och vad det skulle vara bra för och främst om det kostade massa pengar. Hamnade hos psykolog på arbetsförmedlingen som typ på rak arm tyckte jag skulle NPF-utredas, tja och medelst litet hot gick jag med på det. Glad för såhär i efterhand.
Två år innan diagnos var första gången en psykoterapeut rekommenderade mig att söka NPF-utredning, men jag var så vilsen och allmänt snurrig att det blev inget av, jag visste ju inte vad det var och vad det skulle vara bra för och främst om det kostade massa pengar. Hamnade hos psykolog på arbetsförmedlingen som typ på rak arm tyckte jag skulle NPF-utredas, tja och medelst litet hot gick jag med på det. Glad för såhär i efterhand.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: Tiden innan AS misstänktes hos er?
VargaVinter skrev:Nyfiken på hur långtid det tog för psykiatrin att misstänka AS hos er? För mig så misstänkte de att jag hade AS redan på första problem beskrivnings mötet (15min eller så) hos Ungdomspsykiatrin, alltså första gången jag sökte hjälp. Faktum är att jag har blivit misstänksam varför de fick misstankar så kvickt, är det inte möjligt att andra åkommor skulle kunna vara orsaken.
Typ tre-fyra månader. Läste min journal så intensivt att de började misstänka det redan då, men själva utredningen tog ett år.Som tur var, för då hann man vänja sig. Men som sagt så tog det 29 år att få diagnosen. På ett sätt har det varit svårt att avgöra på mig eftersom jag hamnade i det förkastliga MBD facket först. Men många bäckar små.......
Senast redigerad av Glimma 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag har haft kontakt med BUP som barn och sedan av och till med först psykiatrin en kortare period och därefter vårdcentraler under många år. Depressioner har kommit och gått och misstanken om AS kom först 2004 efter några få samtal med den psykolog, som då var knuten till min vårdcentral.
Utredning skedde två år senare och jag fick alltså min diagnos vid 44 års ålder - nästan 40 år efter de första kontakterna med vården kring detta. Med psykiatrin har jag inte och har heller inte haft kontakt, bortsett från BUP som barn och en kortare period i övre tonåren.
Utredning skedde två år senare och jag fick alltså min diagnos vid 44 års ålder - nästan 40 år efter de första kontakterna med vården kring detta. Med psykiatrin har jag inte och har heller inte haft kontakt, bortsett från BUP som barn och en kortare period i övre tonåren.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Fick tvångsproblem när jag var 17 år och KBT-behandlingen på BUP fungerade inte så bra. Psykologen som jobbade med mig hade själv en son med AS och hade lagt märke till en del drag hos mig däribland förklarat att KBT inte biter något vidare hos personer med AS.
Senast redigerad av OnionKnight 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- OnionKnight
- Inlägg: 159
- Anslöt: 2008-03-12
När jag gick i första eller andra klass (det var 1967 eller 1968; jag är född 1960) fick jag gå några timmar i veckan i någon sorts extra stödundervisning i ett annat "klassrum" men då gjordes, vad jag vet, ingen utredning, ingen jag fick veta något om i alla fall. Men kanske jag glömmt...
När jag sedan mönstrade för militärtjänstgöring så pratade psykologen ingenting om autism, Aspergers syndrom eller DAMP. Men kanske jag då hade så ojämnt uttryckt "begåvningsbalans" (konstigt och ganska missvisande ord, men jag kommer inte på något bättre just nu) att mina syndrom inte framträdde så tydligt då, som det senare blev att göra.
När jag sedan mönstrade för militärtjänstgöring så pratade psykologen ingenting om autism, Aspergers syndrom eller DAMP. Men kanske jag då hade så ojämnt uttryckt "begåvningsbalans" (konstigt och ganska missvisande ord, men jag kommer inte på något bättre just nu) att mina syndrom inte framträdde så tydligt då, som det senare blev att göra.
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Född 76. Gick hos någon psykolog under slutet av dagistiden och början av första klass utan att något kunde konstateras konkret. Sedan så följde massa år av "men ta och ryck upp dig" - både från andra och mig själv. Misslyckanden i studier - misslyckanden i allt. Trodde hela tiden att *nu* så skulle det vända.
Kort kontakt med psykolog 00. Läsåret 05-06 så gick humöret upp och ned. Ballade ur episkt. Jag och familjen trodde först att det var bipolärt syndrom. Har sedemera insett att depressionerna var av sekundär natur och att det jag trodde var maniskt skov var överdriven och missriktad uppgaskning. (Den gyllene medelvägen är aldrig helt fel.)
Blev sjukskriven i Augusti 06. Humöret har sedan dess varit ytterst jämnt, har bara varit lite småsur över att saker och ting tog tid. Arbetsteorin ADD har tillkommit och avförts under de två åren. Har i princip fått diagnosen AS, bara att det inte är officiellt än.
Kort kontakt med psykolog 00. Läsåret 05-06 så gick humöret upp och ned. Ballade ur episkt. Jag och familjen trodde först att det var bipolärt syndrom. Har sedemera insett att depressionerna var av sekundär natur och att det jag trodde var maniskt skov var överdriven och missriktad uppgaskning. (Den gyllene medelvägen är aldrig helt fel.)
Blev sjukskriven i Augusti 06. Humöret har sedan dess varit ytterst jämnt, har bara varit lite småsur över att saker och ting tog tid. Arbetsteorin ADD har tillkommit och avförts under de två åren. Har i princip fått diagnosen AS, bara att det inte är officiellt än.
Senast redigerad av Proffe Slimp 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- Proffe Slimp
- Inlägg: 1029
- Anslöt: 2008-08-03
i lågstadiet uppmärksammade min lärare att jag inte hängde med, glömde läxor och friluftsdagar osv
fick gå till en barnpsykolog i ett år och förstod just då inte riktigt varför, hade bara fått höra att det skulle hjälpa mig bli bättre i skolan
de kom då inte fram till något annat än någon slags psykologisk/psykosocial förklaring att jag hade någon känslomässig blockering/dyl.
skälet till var möjligen också att min mamma berättat för dom att jag var känslomässigt avståndstagande och aldrig ville låta henne krama mig osv. när jag var liten
långt senare under gymnasietiden fick jag veta att min mamma tydligen samlat på sig en jäkla massa artiklar och böcker om autism/as under åren, samt pratat med föräldrar och vart på möten och diskuterat om mig bakom min rygg, och jag blev till slut övertalad att gå till Astrid Lindgrens barnsjukhus för en utredning om Asperger syndrom, vilket jag hade läst om i en bok jag fått låna av min mamma då också, och hade känt igen mig i
*suck*
fick gå till en barnpsykolog i ett år och förstod just då inte riktigt varför, hade bara fått höra att det skulle hjälpa mig bli bättre i skolan
de kom då inte fram till något annat än någon slags psykologisk/psykosocial förklaring att jag hade någon känslomässig blockering/dyl.
skälet till var möjligen också att min mamma berättat för dom att jag var känslomässigt avståndstagande och aldrig ville låta henne krama mig osv. när jag var liten
långt senare under gymnasietiden fick jag veta att min mamma tydligen samlat på sig en jäkla massa artiklar och böcker om autism/as under åren, samt pratat med föräldrar och vart på möten och diskuterat om mig bakom min rygg, och jag blev till slut övertalad att gå till Astrid Lindgrens barnsjukhus för en utredning om Asperger syndrom, vilket jag hade läst om i en bok jag fått låna av min mamma då också, och hade känt igen mig i
*suck*
Senast redigerad av Johan_82 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Det tog ungefär 10 år för vuxenpsykiatrin att ställa en diagnos. I det inkluderas att en läkare avfärdade mina egna funderingar om eventuell AS, vilket fick mig att själv avskriva den möjligheten. Trots det landade det alltså senare, vid nästan 45 års ålder, på en klar AS-diagnos. Skall jag räkna in alla mina kontakter med sjukvården för relevanta symptom så handlar det snarast om mera än 25 år tills diagnos ställdes. Å andra sidan torde mina första sådana läkarbesök ha sammanfallit ungefär med att Lorna Wing myntade begreppet AS, så det var knappast rimligt för någon läkare att ens känna till det då.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
I mitt fall var det väldigt tydligt att det var nåt som inte stämde. Frågan var bara vad. Jag var inte så aktivt involverad i processen, inte undra på med tanke på att jag var i lägre tonåren. Egentligen skulle jag nog behöva läsa igenom papprena från utredningen för att få mig en bild.
Senast redigerad av mnordgren 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
När jag var 6 år frågade min mammas vän om jag var autistisk.
Det kunde hon inte svara på då.
Jag mådde allt sämre för varje år som gick, och när skolan berättade vilka kolossalt stora sociala problem jag hade, tyckte mina föräldrar och BUP att jag skulle utredas.
Det kunde hon inte svara på då.
Jag mådde allt sämre för varje år som gick, och när skolan berättade vilka kolossalt stora sociala problem jag hade, tyckte mina föräldrar och BUP att jag skulle utredas.
Senast redigerad av Withdrawn 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Hos mig märktes det väl inget och träffade inte psykiatriker eller någon form av förmyndare osv. Jag fick dock göra EEG tester då jag gick väl i ettan eller tvåan. Sedan så någon intelligenstest som försökte avgöra om jag hade någon rum/tidsuppfattning, vilket jag tyckte tog en jävla bra tag då, att göra den enkla 4 scerien. De kom fram till att jag var normalbegåvad ( Normalbegåvade är i sådana fall efterblivna ).
Var inte förän jag började folkhögskolan som min morsa nämligen va den som tänkte komma och tala om för mig att jag säkert hade detta. Hon hade sett en program på finska kanalen vilket ledde till närmare granskning och träff med en neurolog , för att sedan så bli bortglömd från att några närmare granskningar skulle genomföras.
Därför vet jag inte om det är bara en form av högspektrum autism, add, som blev den officiella diagnosen.
Var inte förän jag började folkhögskolan som min morsa nämligen va den som tänkte komma och tala om för mig att jag säkert hade detta. Hon hade sett en program på finska kanalen vilket ledde till närmare granskning och träff med en neurolog , för att sedan så bli bortglömd från att några närmare granskningar skulle genomföras.
Därför vet jag inte om det är bara en form av högspektrum autism, add, som blev den officiella diagnosen.
Senast redigerad av Smokescreen 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Född 80. Hade kontakt med psykiatrin när jag var 10 år gammal, p g a att jag skolkade från skolan. Hade återigen kontakt med psykiatrin från 96 (PBU). Ingen diagnos sattes såvitt jag vet. Hade problem med ångest. Blev år 2000 utredd för aspergers syndrom, men ingen diagnos sattes. Blev senare behandlad med antipsykotiska mediciner under ca 8 år. Efter suicidförsök år 2008 började aspergers syndrom misstänkas igen. Efter genomförd utredning år 2009 sattes (den riktiga) diagnosen aspergers syndrom. Så det tog 29 år.
Senast redigerad av reflex 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:Å andra sidan torde mina första sådana läkarbesök ha sammanfallit ungefär med att Lorna Wing myntade begreppet AS, så det var knappast rimligt för någon läkare att ens känna till det då.
Nej, man måste nog ha en väldans massa tur så att man råkar komma till en läkare som antingen forskar inom området eller som har ett särskilt intresse om det. Du är ju dessutom såpass gammal att du måste ha varit bland de äldsta att söka upp dem på den tiden. Numera är ju AST/NPF-utredningar inte längre nästan bara en barnmedicinsk fråga, utan något som också kommer vuxna till del. För mig fanns det ju ett helt yrkesfält som stod redo att utreda mig. En förklaring är väl att många av de barn och ungdomar som var bland de första att diagnostiseras nu har blivit medelålders och att vi som inte kunde få hjälp under barndomen börjar att krascha i takt med att livet ställer större och större krav på oss.
Jag har haft rätt rejäla autistiska störningar sedan jag var helt liten, men eftersom diagnoser för högfungerande autismtillstånd inte hade sammanställts ännu, så blev jag bara ett "intressant fall". Det var först i vuxen ålder och efter en för autister typisk stressinducerad utmattning med en svår depression i bakhasorna, som psykiatrin började misstänka att det kunde vara Aspergers syndrom eller något i samma härad. Min mor hade redan listat ut det, men inte vågat påpeka det eftersom jag är myndig och inte längre kan släpas med till PBU (som det hette då) hur som helst. När jag väl hade fått mina diagnoser, så visade det sig att hela släkten (nästan bara vårdfolk, de flesta inom psykiatri eller beroendemedicin) redan hade kommit fram till AS och autism, så de svarade med ett "Ha! Jag visste det!" när jag berättade vad utredningsfolket hade bestämt sig för.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag hade haft kontakt med psykvården i tio år innan jag själv började fundera åt NPF-banorna och bad om att få remiss för utredning.
Innan dess fick jag en del diagnoser som inte stämde, att det skulle vara social fobi. Att personer med AS får den diagnosen ska tydligen vara vanligt enligt den psykolog som utredde mig.
Hon menade också på att hon fick AS-vibbar direkt hon träffade mig, vilket får mig att inse hur lite kunskap det finns, eftersom så många olika vårdpersoner missat det under så många år.
Innan dess fick jag en del diagnoser som inte stämde, att det skulle vara social fobi. Att personer med AS får den diagnosen ska tydligen vara vanligt enligt den psykolog som utredde mig.
Hon menade också på att hon fick AS-vibbar direkt hon träffade mig, vilket får mig att inse hur lite kunskap det finns, eftersom så många olika vårdpersoner missat det under så många år.
Senast redigerad av Sammelsurium 2011-05-04 16:07:11, redigerad totalt 1 gång.
- Sammelsurium
- Inlägg: 588
- Anslöt: 2009-11-29
Återgå till Att leva som Aspergare