Den senaste tiden så har det sprungit upp en veritabel hemindstri där allt förklaras med störningar i autismspektrat och alla diagnostiseras postumt med AS.

Men feldiagnostisering kan skada och förvirra lika mycket som ickediagnostisering. Thomas Sowell har skrivit två böcker om barn som börjar tala sent och han menar att det alls inte behöver vara störningar i autismspektrat.

Late-Talking Children och The Einstein Syndrome: Bright Children Who Talk Late.

Dock så har jag inte läst böckerna, men de verkar intressanta.

Om något så har mina barn (och även jag själv och min bror) börjat tala väldigt tidigt (3 av oss har AS).

Men jag förstår att man antagligen syftar till "grövre" störningar inom autismspektrat i just den där frågan. Sedan är ju alla olika. ´

Har alltid tyckt det varit sådan hysteri så fort ett barn inte följer någon sorts mall (som f.ö inte stämmer in på ett enda barn) och man får panik om de inte genast växer som de ska, pratar när de ska, väger som de ska.

Tycker det verkar vara ett mycket intressant tips. Ska sätta mig in mer i det här.

Grav störning, tack för den då

Jag började tala väldigt sent, först vid femårs åldern började jag avyttra mig svordomar

Jepp alles.
Mina allra första ord var INTE mamma, eller pappa, det var perkele, saatanan, vittu och lite annat fult

(heheheheee)

JOR skrev:Grav störning, tack för den då

Jag började tala väldigt sent, först vid femårs åldern började jag avyttra mig svordomar

Jepp alles.
Mina allra första ord var INTE mamma, eller pappa, det var perkele, saatanan, vittu och lite annat fult

(heheheheee)

Om du började tala sent så är du kanske HFA. Tydligen hade du ett specialintresse för svordomar då, eller var det din pappa som svor så ofta så du tog efter?

JOR skrev:Grav störning, tack för den då

Jag började tala väldigt sent, först vid femårs åldern började jag avyttra mig svordomar

Jepp alles.
Mina allra första ord var INTE mamma, eller pappa, det var perkele, saatanan, vittu och lite annat fult

(heheheheee)

Efter vad jag sett av dig JOR så är den grava störningen bara positiv.

Ahh.. börjar med svordomar. Tja, vem vill vara tråkigt normal? Själv var jag mycket mer intresserad av djur än av föräldrarna, vilket ledde till att vovve var mitt första ord och att det sedan kom en hel harrang med kisse, ninen etc innan jag ens funderade på mamma eller pappa.

Hmm...

There is another kind of dogmatism from people who are not going to give up on the "autism" label. That is redefining the word to include a wide range of children who are said to be on the autism "spectrum." Billy's mother raised a fundamental question that seems to have eluded many professionals: Would you say that someone who is near-sighted is on the "blindness spectrum"?

What would we gain by such manipulations of words? And what would we lose?

Blindness, like autism, is a major tragedy. When some little toddler doesn't see quite as well as other kids, and may need glasses, what would be the point of alarming his parents by saying that he is on the blindness spectrum?

(Länk.)

Jänkare har verkligen inte mycket till övers för autism.

Vad ville du ha sagt med det? Sowell förnekar inte att autism finns, han är bara mot överdiagnostisering.

Sedan så är ju AS-diagnosen inte heller helt glasklar. Den togs med i DSM-IV 1994 för att det skulle forskas mer kring den.

Proffe Slimp skrev:Vad ville du ha sagt med det? Sowell förnekar inte att autism finns, han är bara mot överdiagnostisering.

Sedan så är ju AS-diagnosen inte heller helt glasklar. Den togs med i DSM-IV 1994 för att det skulle forskas mer kring den.

Jag kan nog hålla med mycket i det, men det jag snappar upp är att man verkligen till varje pris inte vill ha diagnosen just på grund av att det likställs med retardation. Nu används ordet autism i samtliga länkar så jag vet inte om det rör sig om lågfungerande eller högfungerande, men det känns fortfarande som att man är emot "överdiagnostisering" för att man endast inte vill att sitt barn ska ses som ett miffo.

Istället för att acceptera att autistiska personer kan vara helt ok personer så vill man istället avskriva allt vad autism heter från personer som man tycker om.

Sowells analogi fungerar dock inte fullt ut, då man kan tala om ett blindhetsspektrum när det är frågan om synskador.

Men jag misstänker att det är frågan om ketchupflaskesyndromet. Först så diagnostiseras knappt någon, sedan så diagnostiseras allt och alla. Och det kan ju knappast ses som en förbättring. T.ex. dyslexi. Nu heter det att varenda halvanalfabetisk slashas har dyslexi. Inget som det idiotiska lärarfacket lär protestera mot...

Att ses som ett miffo må vara illa, men det är mycket värre att behandlas som ett miffo när man inte beter sig som ett. Sådär mellan tummen och pekfingret så kan jag gissa att specialklasser kan innebära en försämring, stigmatat inräknat. Att det hade varit mycket bättre att satsa på lugn och ro i *alla* klasser.

Proffe Slimp skrev:Men jag misstänker att det är frågan om ketchupflaskesyndromet. Först så diagnostiseras knappt någon, sedan så diagnostiseras allt och alla. Och det kan ju knappast ses som en förbättring. T.ex. dyslexi. Nu heter det att varenda halvanalfabetisk slashas har dyslexi. Inget som det idiotiska lärarfacket lär protestera mot...

Ibland generalierar du så man häpnar. Vet du ens hur en riktig dyslexiutredning går till? Ganska många test hos en specialist.

Förklara då varför den svenska skolan suger stenhårt om man ser till rena kunskaper. Känns ju jättebra att Sverige kan börja konkurrera med afrikanska länder i analfabeti...

Proffe Slimp skrev:Förklara då varför den svenska skolan suger stenhårt om man ser till rena kunskaper. Känns ju jättebra att Sverige kan börja konkurrera med afrikanska länder i analfabeti...

Du, helt klart så har det inte med dyslexi att göra i alla fall så ditt svar på din fråga får du söka någon annanstans.

Jag är rädd att vi talar förbi varandra. Jag ser tre möjliga förklaringsmodeller till varför läs- och skrivkunnigheten har sjangserat.

Den klassiska: Antalet dyslektiker är konstant och nästan försvinnande få. Alla utom dyslektikerna kan lära sig att läsa och skriva felfritt. Bästa sättet att upptäcka vilka som är dyslektiker är att sätta ribban såpass högt att de upptäcks i tid.

Den politiskt korrekta: Denna kompetenshets bara likriktar och slår ut de svaga. Istället borde man ta vara på mångfalden som finns bland barnen. Vad är det som säger att Rinkebysvenskan med sina spännande bruushan och aboo skulle vara sämre än s.k. "rikssvenska"? Och vi tror ju på det demokratiska och mångkulturella samhället, så då bör ju barnen få kunna bidra med sina historier och vara med och bestämma hur undervisningen i s.k. "svenska" skall se ut.

Den politiskt ultrakorrekta: Samma som ovan, med tillägget att man utvidgar dyslexin till att även omfatta enklare felstavningar.

Jag var 4 när jag började prata på riktigt, eller jag menar räkna.. Det fanns dem som tyckte att jag var smart. På den tiden. Så vitt jag vet pratade jag inte för kommunikation. Hade ingen anledning för att göra det. Kommer fortfarande ihåg hur jag blev intresserad av mönstret hos siffror som satt ihop. Människor var nog tillräckligt kryptiska eller bara för tråkiga för att jag skulle orka engagera mig i alfabetet också.. Konstigt att man som "gravt handikappad" inte fick diagnos.