Det kanske finns en "aspergerbyråkrati". Idag var jag på habiliteringen. Tre personer sammanlagt träffade mig, kurator, psykolog och kurator. Men de vet inte riktig vad de kan hjälpa mig med. Kanske är det bättre med psykiatrin tyckte de eftersom jag bl.a. har vissa problem med ångest. Det är inte deras sak. Men när jag tidigare talat med psykiatrern sa hon att det endast var mycket stark ångest som hörde hemma där. Jag har också haft kontakt med en arbetsterapeut på psykiatrin. Nu ska de ringa varandra för att ta reda på vem som kan göra vad. Det finns även ett "aspergercenter"... Det är inte lätt att orientera sig om man har denna diagnos...

Nä, det verkar väldigt förvirrande.

När några av oss blev tillfrågade av Sthlms socialförvaltning för några år sedan hur vi blivit bemötta och vad vi skulle önska så framförde vi önskemålet om mer samordning mellan olika enheter och helst bara en huvudansvarig så att man slapp bli runtslussad av olika instanser och gå vilse i omsorgsdjungeln. De lovade vidarebefordra denna önskan till andra enheter och göra en pilotstudie med mer aspievänligt organiserat bemötande. Vet inte hur det gick sen.

Well.... You can say that again.

Fattar inte att det ska vara så svårt. Och det känns som att alla instanser lägger över ansvaret på varandra. Ungefär som med soc. och hab för min del.

Jag har "svår ångest" enligt papprena och har psykolog på Vuxenhabiliteringen. Psyk verkar inte vara så intresserad av just ångestbiten, mer än att jag själv fick be om Theralen.

Hmm...ja, har också märkt av sånt där "lägga över ansvaret på andra instanser". Nä det borde inte vara så svårt för man gör det bara svårare för den som skall ta emot hjälpen ändå. Om man redan har svårt att hitta bland allt sånt där.

Jag är nästan fysiskt allergisk mot allt som har med byråkrati att göra, min hjärna stänger av bara jag försöker tänka på det. Har gett upp att försöka fatta vilka som gör vad för jag blir bara förvirrad, även om jag råkat snappa upp lite här och där genom div forum.

Hade inte jag fått hjälp av en ängel till kurator som fixade allting så hade jag inte haft minsta susning om vart man vänder sig. Har man därutöver en väldigt hög tröskel mot att ta kontakt med någon ö h t (p g a sitt syndrom) så hjälper det ju inte precis heller.

Hehe, min hjärna stänger också av vid det ämnet egentligen, om jag inte skärper mig nån period sådär.

Samma här, hade jag inte haft tex. boendestöd nu så hade det kanske sett mer illa ut. Därför vågar jag inte byta kommun, så att inte allt blir liggande igen. Att inte veta var man vänder sig i byråkrati är ganska energikrävande i onödan. Jag vet inte om det är så för icke NPF-personer också, men iallafall. Just nu får jag nästan grav ångest om jag tittar på räkningspapper som kommer hem och jag skall fylla i sånt. Rädd att fylla i fel/otillräckligt, så inte saken skall gälla, och så att man inte får veta nåt förrän det är för sent, massa gissningslekar som jag är trött på. Man skall gissa sig fram eller kunna tredjedel av lagboken sedan man är strax innan 18 eller nåt för att ha hum om sitt område nästan. Och klara sig alltså.

Jo, det har man ju märkt. En u-balk är ju rent av flexibel i jämförelse.

Inger skrev:Jag är nästan fysiskt allergisk mot allt som har med byråkrati att göra, min hjärna stänger av bara jag försöker tänka på det. Har gett upp att försöka fatta vilka som gör vad för jag blir bara förvirrad, även om jag råkat snappa upp lite här och där genom div forum.

Samma här.

Hade inte jag fått hjälp av en ängel till kurator som fixade allting så hade jag inte haft minsta susning om vart man vänder sig. Har man därutöver en väldigt hög tröskel mot att ta kontakt med någon ö h t (p g a sitt syndrom) så hjälper det ju inte precis heller.

Efter min utredning så fick jag några telefonnummer jag kan ringa om det är något (t ex om man vill ha en samtalskontakt). Har också en emailadress, men fick höra att allt man mailar räknas som offentlig information, så den vill man ju inte använda. När de pratade om telefonnumren så satt jag mest och nickade (var trött och ville därifrån), men tänkte inom mig att jag i stort sett aldrig kommer att ringa, tröskeln är för stor för mig. Det är antingen email eller inget som gäller, så det blir inget. Bra för dem kanske, med tanke på vårdens ständiga överbelastning.

Skulle jag få akuta problem så är det en annan sak, då biter jag ihop och gör vad jag måste. Men jag kan inte förstå varför de inte drar nytta av email mer. Det har alla chanser att bli enklare för alla parter.

Inger skrev:Nä, det verkar väldigt förvirrande.

När några av oss blev tillfrågade av Sthlms socialförvaltning för några år sedan hur vi blivit bemötta och vad vi skulle önska så framförde vi önskemålet om mer samordning mellan olika enheter och helst bara en huvudansvarig så att man slapp bli runtslussad av olika instanser och gå vilse i omsorgsdjungeln. De lovade vidarebefordra denna önskan till andra enheter och göra en pilotstudie med mer aspievänligt organiserat bemötande. Vet inte hur det gick sen.

Så vitt jag kan bedöma är det inte annorlunda idag. Iaf är det det bild jag har, tyvärr.

Mail, vad då offentlig information? Vad har folk med det att göra?

regnif skrev:Mail, vad då offentlig information? Vad har folk med det att göra?

Mail till myndigheter är väldigt ofta information som måste lagras av myndigheten och vara tillgänglig för allmänheten. Jag vet inte var gränsen går mellan vilka mail som ska vara offentliga respektive hemligstämplade.

Alltså mail till psyk tex. kan allmänheten (alltså vemsomhelst ?) få veta om? T o m personliga saker?

regnif skrev:Alltså mail till psyk tex. kan allmänheten (alltså vemsomhelst ?) få veta om? T o m personliga saker?

Så var det iaf i kontakten med mina AS-utredare. Och när jag fick reda på det hade jag dessutom redan skickat flera långa mail, som jag senare bad om att få borttagna (fick inget svar på det).

Jag undrar om inte det delvis är en medveten strategi för att få ner antalet mail, liksom det är när man har kontaktformulär på hemsidan istället för emailadresser. Det sista fick jag svart på vitt från en person inom vården -- hon förklarade att om de ger ut epostadresser så blir det för mycket käbbel med patienterna, så de försöker medvetet (av tidsskäl) resa murar mellan läkare och patient.

För egen del tycker jag att det hade varit bättre om man tillät skrivkontakt (utan att göra informationen offentlig...) och istället införde vissa restriktioner. Alla patienter skulle t ex kunna ha ett konto på vårdcentralen (där man även skulle kunna läsa sin journal mm), där det inför varje besök öppnas en möjlighet att skriva ett mail av begränsad längd till den aktuella läkaren. Då slipper man käbbel samtidigt som skrivglada patienter får möjlighet att säga några saker i förväg.

Det skulle också kunna konfigureras på andra sätt, så att man har t ex 3-5 mail om året man har möjlighet att skriva utan att det är inför besök. Det skulle ta en viss tid för läkare att läsa och kanske besvara, men samtidigt skulle en del besök förmodligen bli onödiga. Receptförnyelse skulle också kunna skötas via ett sådant konto (sparar tid för alla parter jämfört med att t ex ringa).

Lysande idé, kan du inte framföra den till landstingen?

Inger skrev:Lysande idé, kan du inte framföra den till landstingen?

Tack. Ingen aning vem jag i så fall skulle vända mig till, och jag tror inte att de skulle lyssna ändå. Och skulle de lyssna och börja implementera ett sådant system så blir det väl till en kostnad av tusen miljarder (överdrift), som det där IT-systemet på FK som kostade 250 000 i timmen (dygnet runt) i tio år, och ändå inte fungerade:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3347009.ab

Hur som helst så finns ju mitt inlägg på den öppna avdelningen, så vem som helst kan kontakta lämplig person och hänvisa dem dit (eller klippa ut det och skicka). Skulle de vara intresserade så kan jag förstås försöka utveckla mina idéer mer. Inte för att jag funderat så mycket över saken, men det måste finnas en hel del man skulle kunna göra med ett sådant system.

Sedan tror jag iofs att ett system av det slaget ändå kommer att dyka upp tids nog. Det är en naturlig utveckling. Det finns ju redan personkonton på nätapoteket där man kan hantera recept och göra beställningar (väldigt smidigt).

Du (eller någon annan) kan ju börja här!

Själv har jag inte tid på ett tag...

Tack för länken, men jag har ingen lust...