nisse skrev:Jag har inte gått i terapi men jag är nyfiken på mentaliseringsbaserad terapi och dialektisk beteendeterapi.

har du bara borderline och inte AS? eller ska man förutsätta att du har AS efter som du är på AS förumet?

ja undrar därför jag vill veta mera om borderline utan AS, samt borderline med AS. vad som är största skillnaden.

puss

hangwithmeifyourforreal skrev:

nisse skrev:Jag har inte gått i terapi men jag är nyfiken på mentaliseringsbaserad terapi och dialektisk beteendeterapi.

har du bara borderline och inte AS? eller ska man förutsätta att du har AS efter som du är på AS förumet?

ja undrar därför jag vill veta mera om borderline utan AS, samt borderline med AS. vad som är största skillnaden.

puss

Jag har AS, ADD och är deprimerad. Men jag har en teori om att mentaliseringsbaserad terapi funkar på fler människor än de med borderline. Tyvärr orkar jag inte förklara skillnaden mellan borderline och AS.

http://www.mentalisering.se/
http://www.mentalisering.se/index.php/mbp-oeversikt
http://www.mbtsverige.se/mbt-modellen/

har inte energi att leta bland tidigare trådar. undrar om nån vet vilken terapiform som passar bäst vid asperger med mkt tvång och rutiner. är bipolär dessutom, så deprimerad är jag nästan jämt. tacksam för svar.


Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd.

Jag har en psykolog som är specialiserad på NPF. Har ingen speciell terapiform, men hon kan mycket.

Spontant skulle jag säga att INTE psykodynamisk och att det måste vara nån som kan npf/bipolaritet. Det är inget svar på din fråga, men det gör det iaf lite lättare att sålla. Det handlar alltså inte om vad för terapi utan terapeutens kunskap om dina grundförutsättningar, tänker jag.

tack för era svar! jag går i vad jag tror är psykodynamisk terapi och kommer ingen vart. prat och åter prat, alltså, med noll beteendeinriktning.

har hört talas om "arbetsterapeuter" men är osäker på vad dom gör och hur. är det som en mix av boendestöd och beteendeterapeut? vet inte hur jag ska komma vidare, men lss-handläggaren kanske kan hjälpa... går i pratterapi 3 ggr i veckan, och det är på tok för mycket. måste ju lära mej att sköta vardagen innan jag finputsar själen...

Dynamisk terapi kan visst vara nyttig för en NPF:are - om man behöver hjälp med att "finputsa själen" (inklusive skit man har pålagrats från av omgivningens reaktioner på ens NPF).

Jag skulle däremot tro att det står och faller med om terapeuten både accepterar och är inläst på NPF eller inte. Även då, precis som grundkravet måste vara för läkare, kuratorer, arbetsterapeuter och alla andra man som NPF:are har att göra med i vården där ens NPF på något sätt kan vara relevant. Hjälp med praktiska problem är också en riktig svaghet i hela den psykodynamiska skolan.

Tyvärr står de psykodynamiska och de mer kroppsligt inriktade skolorna av hävd i motsättning mot varandra och vill inte gärna se vad den andra har att ge, så sådana terapeuter växer nog inte på träd. Och för att mer direkt hantera NPF-problem, som det verkar handla om här, lär ju krävas direktare metoder och mycket och lyhörd praktisk hjälp.

Går själv i psykodynamisk terapi, har gjort det i snart ett och ett halvt år, men har inte känt att jag kommit någonvart förrän den senaste månaden. Det är väl det som är problemet med psykodynamisk terapi, man måste gå relativt länge innan man börjar se resultat, elelr över huvudtaget känner att man faktiskt kommer någonvart.

Sen är det såklart viktigt att man har en engagerad och kunnig terapeut, har själv träffat personal på BUP som är helt odugliga, och faktiskt fått mig att må ännu sämre.

Men vilken terapiform man ska ha beror nog på vad för sorts problem man har, men vilken du bör välja kan jag inte svara på.

Psykodynamiskt orientarad psykoterapi som inte grundar sig på ett mycket detaljerat kunnande om Asperger syndrom, dess symptom och bakgrundsfunktion, har ingen plats i behandlingen. Kliniska erfarenheter tyder på att psykoterapi syftande till att hitta orsaken till den aktuella problematiken i olösta barndomskonflikter kan vara förödande. (sidan 129.)

Ur boken: Asperger syndrom: normala geniala nördar?skriven av Cristopher Gillberg (1997).

En bok att läsa och begrunda!

Jag kan här berätta att jag gick i fem år (!) två gånger i veckan, i vanlig psykodynamisk terapi, och även om det var trevligt med bildade samtal med min mycket kunniga terapeut på det mycket välrenommerade stället så hjälpte det mig föga, om man ser till insatsen.

Dvs, jag blev mycket bättre på somligt och lärde mig en del, men två gånger i veckan i fem år väntar man sig mer ifrån.

Jag insåg långt senare att mycket vi försökte få bort/jobba med är JAG, det medfödda jag, det alternativkablade jaget som ALDRIG kan terapias bort. Eller bör terapias bort. Hade vi utgått ifrån en mer adekvat syn på mig och vad som var görbart med mig hade vi säkert landat nån annanstans.

Vidare är det så att vissa djupgående problem som t ex PTSD inte är åtkomliga genom "vanlig" terapi. (Som i mitt fall, som har PTSD och först idag kunnat göra lite grann åt det genom ADEKVAT behandling.) Så det gäller att ha pejl på vad det är man vill laborera med.

Mot tvång brukar kognitiv beteendeterapi fungera väl. Jag vet inte om det gjorts studier på huruvida det fungerar på aspergare med tvång, men det fungerar i vart fall på aspergare med ångestbesvär, så det verkar sannolikt att det skulle göra det.

Bipolaritet kräver i regel medicinering; det tycks inte finnas någon välfungerande samtalsterapeutisk behandlingsmetod.

Psykodynamisk terapi är såvitt jag förstått mest pseudovetenskapligt trams, som inte fungerar bättre än att bara prata om sina besvär med en kurator, så det är ju trist om vårdens resurser används så ineffektivt (och själv skulle jag ha svårt att känna förtroende för en läkare som remitterade mig till sådant).

Jag var på en föreläsning häromdagen och fick höra att det var framgångsrikt med DBT och MBT vid X diagnoser.
Tror diagnoserna var ADHD, borderline och några till, en eller flera samtidigt.
Men så har jag pratat med en forumist som fått DBT och det tyckte denne bara förstörde och gjorde det värre.

Tror de också nämnde att man inte kunde stirra sig blind på de olika behandlingsvarianterna, det som fungerar för en fungerar tydligen inte alltid för en annan men ofta fungerar det tydligen.

Självacceptans och alternativa strategier är det jag behöver få mer av...

Och integritet, det här är jag är och det här står jag för. En förutsättning är att jag ungefär vet vem jag är och vilka värderingar jag tror jag vill leva efter. Förut hade jag ännu mindre koll på mig själv, då blir det våld mot mig själv att göra sådant som går emot mitt innersta jag. Nu vet jag ungefär hur jag ska agera för det mesta, känns förstås lättare att leva då.

AAA skrev:Självacceptans och alternativa strategier är det jag behöver få mer av...

Samma här. Jag har gått i PDT i snart fem år nu och börjar tvivla på att det gör någon nytta. Det är liksom svårt att vrida och vända på känslorna när man knappt har något känsloliv.

marin139 skrev:

AAA skrev:Självacceptans och alternativa strategier är det jag behöver få mer av...

Samma här. Jag har gått i PDT i snart fem år nu och börjar tvivla på att det gör någon nytta. Det är liksom svårt att vrida och vända på känslorna när man knappt har något känsloliv.

Nej, jag känner mig bara dum i sådana situationer. Och så säger jag något som missförstås, då håller jag truten efteråt och framstår som ännu mer avstängd än vad jag egentligen är.

Det är svårt att tala om hur det känns när jag inte vet vad jag känner eller om det jag känner uppfattas som negativt av omgivningen.

AAA skrev:

marin139 skrev:

AAA skrev:Självacceptans och alternativa strategier är det jag behöver få mer av...

Samma här. Jag har gått i PDT i snart fem år nu och börjar tvivla på att det gör någon nytta. Det är liksom svårt att vrida och vända på känslorna när man knappt har något känsloliv.

Nej, jag känner mig bara dum i sådana situationer. Och så säger jag något som missförstås, då håller jag truten efteråt och framstår som ännu mer avstängd än vad jag egentligen är.

Det är svårt att tala om hur det känns när jag inte vet vad jag känner eller om det jag känner uppfattas som negativt av omgivningen.

Jag har väldigt svårt för att förklara hur jag känner eller vad jag menar, så det blir ofta missförstånd. Ofta märker jag inte ens att jag och någon annan (tex terapeut) pratar förbi varandra. Detta är en anledning till att PDT inte hjälpte mig ett dugg det första året; jag och min terapeut pratade inte på "samma nivå", så det blev inga givande samtal. Nu när hon förstått mitt problem anpassar hon sig efter mig, så att jag förstår vad hon menar.

Har ofta suttit på BUP och försökt förklara men inte kommit någonvart med det, och bara gett upp. Det är fan inte lätt, det där.

NoteToSelf skrev:Nu när hon förstått mitt problem anpassar hon sig efter mig, så att jag förstår vad hon menar.

Toppen, skönt med nån som fattar vad man fattar och inte fattar

AAA skrev:

NoteToSelf skrev:Nu när hon förstått mitt problem anpassar hon sig efter mig, så att jag förstår vad hon menar.

Toppen, skönt med nån som fattar vad man fattar och inte fattar

Absolut! helt ny värld man kommer till, känns det som