Hur tycker ni det är att prata i telefon?
Själv tycker jagatt det är bra, men jag vet aspies som har jättesvårt med det.

Jag älskar att prata i telefon. Rekordet är en natt i sträck eller något sådant men det var typ en dejt och då ter det sig kanske inte så konstigt. Rekordet med en vän är åtta timmar i sträck, vilket nog inte är så vanligt.

Tur att min vän mest gillar att lyssna och komma med kloka kommentarer och tankar emellanåt. Jag är enorm på att prata i telefon (4-5 timmar med vän ibland).Tur att det är ömsesidigt med långa telefonsamtal. Lika pratglad när jag träffar familj eller en bekant människa i taget Irl. (I grupp däremot pratar jag inte så mycket. Speciellt inte i början.) Vill man bli av med mig i telefon får man påminna bestämt då och då att man tänkt sig att göra något annat.

Det kan vara drygt med personer som inte slutar prata. Jag har råkat ut för några stycken. Det kan vara okej också men det bero på hur intressant personen är och ska den bara snacka sk*t om andra kan det vara.

Ett tips hur man kan få stopp på en långpratare i telefon; när personen i fråga tar en andhämtningspaus eller skulle tystna säg att du måste lägga på och ge en motivering. Vill du prata mer en annan gång kan du ju säga det annars är det smart att inte säga något alls. Frågar eller säger den andra att den vill höras igen kan man ju säga typ; vi får se. Men pratar man med någon med As. eller liknande problem är det klokt att vara tydligare/rakare än så.

Jag pratar hellre i telefon än öga mot öga, speciellt om jag inte känner personen i fråga.

>Övriga ämnen

Jag talar i telefon med en aspergervän, i flera timmar.
Vi kan inte ses så jätteofta, så telefonen är jättebra.

Jag tycker sämre och sämre om det. Tycker man alltid är upptagen av något när någon ringer och mest blir irriterad över att någon ringer just nu... "Vafan är det nu, då?" brukar tyvärr vara en vanlig spontan reaktion när det ringer hos mig, måste jag erkänna. När man sitter desto mer sysslolös och det inte alls skulle "störa" på samma sätt ringer det banne mig aldrig...

Nej, telefon är jag inte alls särskilt förtjust i. Det var det naturliga för mig före internet och e-post, och själva instinkterna sitter i, så att jag vill ha fast telefon hemma också, som fler och fler går ifrån. Men jag börjar inse att det kanske kunde få räcka med mobilen...

Ja.

Visserligen beror det på vem jag förväntas tala med. Jag satt omkring fem timmar i telefon med min f.d. kille ofta, ibland skypar jag iaf ett par-tre timmar med en f.d. klasskamrat som nu går på konstskola i Storbritannien. Däremot är det obehagligt att ringa Soc, Försäkringskassan och liknande, inte för telefonbiten i sig självt, utan därför att jag är rädd för risken att de kan ge besked jag inte tycker om, exempelvis kräva papper jag ej vet hur jag skall få tag på.

Avskyr att prata i telefon. *Ryser*
Och jag vet verkligen inte hur man avslutar ett samtal, brukar bli kort och prata med en högre not, och i slutet sjunker man lite men det funkar inte. Det funkar fan inte för mig.

Pemer skrev:Tycker man alltid är upptagen av något när någon ringer och mest blir irriterad över att någon ringer just nu... "Vafan är det nu, då?" brukar tyvärr vara en vanlig spontan reaktion när det ringer hos mig, måste jag erkänna.

Den reaktionen är bekant även hos mig.

Jag har väl inte precis telefonskräck men är inte så förtjust i den. Den ringer alltid olämpligt. Av samma orsak är jag rädd att ringa själv (förutom allmänna igångsättningssvårigheter) när det gäller "sociala samtal". Tänk om jag ringer olämpligt (mitt i maten/favoritprogrammet på TV etc). Däremot har jag inte svårt att ringa enkla samtal typ till tandläkaren (det är skräcken för tandläkarbesöket som hindrar mig, inte själva telefonsamtalet).

Pratade med min handledare på jobbet om chatt. Han sa att det måste ju gå mycket fortare att prata i telefon än att skriva på datorn. Visst, men chatt har andra fördelar (inte för att jag chattar så ofta el med så många):

- Man chattar när bägge är inne, ringer alltså inte och stör
- Man ockuperar inte telefonen för andra som vill ringa in el ut
- Man kan chatta på natten utan att störa sovande familj
- Man kan chatta "anonymt", dvs folk som man inte vet namn el adress på

Den enda jag pratar länge i telefon med är min kusin. Men det kan ta längre tid än jag vill och jag blir rastlös, men har ingen riktigt bra orsak att avsluta samtalet. Eller också blir min man otålig för att jag ockuperar telefonen för länge. Eller så blir hunden otålig och vill gå ut och skäller på mig. Det är därför jag chattar på sena kvällar och nätter, men man ringer knappast upp folk så sent.

Apropå chatt så tycker jag det känns smidigare och lättare (mindre obehag) att chatta med kundtjänster än att ringa tex. Tele2. Också slipper man ofta köa. Nackdelen är att vissa företag stänger ner chatten flera dagar. Antagligen pga. hög belastning på telefoni och mailsidan. Min telefon och ADSL-leverantör har bara chatten öppen typ 10 minuter per dag tyvärr. Ursäkta

Jag chattade med Tele2:s support. Men det tog ju 5-10 minuter innan de svarade på frågorna. Sedan avslutade de innan jag hann ställa fler frågor.

Så frustrerande, jag satt i en halvtimme och fick ett dåligt svar på en av tre frågor.

När man ringer Tele2 så tycker jag att de mestadels är rätt bra. Ibland någon idiot (mest semestertider).
De är mycket bättre än alla försäkringsbolag samt myndigheter som jag har haft kontakt med.

Jag tycker inte det är något särskilt alls med att prata i telefon, varken roligt eller jobbigt. Det är som att ta på sig strumporna på morgon.

Bror Duktig skrev: Jag chattade med Tele2:s support. Men det tog ju 5-10 minuter innan de svarade på frågorna. Sedan avslutade de innan jag hann ställa fler frågor.

Så frustrerande, jag satt i en halvtimme och fick ett dåligt svar på en av tre frågor.

När man ringer Tele2 så tycker jag att de mestadels är rätt bra. Ibland någon idiot (mest semestertider).
De är mycket bättre än alla försäkringsbolag samt myndigheter som jag har haft kontakt med.

Ibland har de lite kö innan man kommer till som jag skrev och ibland får man vänta ett tag på svar, särskilt om de är något de måste kolla upp. Hann du inte med tog du nog lång tid på dig för de brukar ge en gott om tid och brukar fråga om det är något mer man vill veta, precis som per telefon.

De kan också vara bra per telefon men jag föredrar chatt för att slippa prata med någon. Ibland är Tele2:s kundtjänst korkade oavsett kontaktsätt (m.fl. kundtjänster) och ännu värre är det med min leverantör.

Jag föredrar att folk ringer mer än att SMS:a mig. Kanske mest för att det är effektivare. Om man vill nånting som skulle kunna avklaras på 2 min i telefon tar det 30 min via text.

Men jag gillar inte nödvändigtvis att tala i telefon. Men föredrar effektiviteten. Vilket är irriterande i en tid då nästan alla föredrar att SMS:a om vart enda ärende.

Nej... jag pratar i stort sätt aldrig i telefon om det inte handlar om praktiska saker, som att bestämma tid för ett möte (ifall det inte går att göra över sms). De enda gångerna jag gör det är typ på nattbussen hem, lite kul att ha någon att prata under resan.

Jag tyckte det var jättesvårt och jättejobbigt att komma igång med att ringa "jobbiga samtal" förr. Dvs. såna där viktiga samtal till läkare osv. och var tvungen att skriva ner min exakta hälsningsfras innan jag kunde ringa. Folk jag kände var det däremot aldrig svårt med. Inte nu heller förstås.

Men det där med att ringa upp har jag verkligen fått övning på nu med mitt fortfarande ganska nya jobb som telefonintervjuare! Jag valde det jobbet till stor del för att just öva mig på sociala situationer. Och nu har jag jättelätt för att ringa "jobbiga samtal". Så det är ju skitbra. Jag kan lättare falla in i en professionell roll istället för "mig själv".

Och på jobbet så läser man ju från en datorskärm, så början är alltid lätt då. Förutom att man kan komma till superotrevliga och läskiga människor, eller folk som ska ifrågasätta varje fråga eller vägra svara på en skala som man måste ha svaret på eller så, men man lär sig hantera det! Så det har varit jättelärorikt för min del! Väldigt utvecklande. Lär mig mer och mer om hur man fyller ut ett samtal med en massa skitord medan man försöker fatta vad fan man gör på datorskärmen, samt hur man hälsar och säger hejdå på ett ganska naturligt sätt. Fast ibland gör jag bort mig och säger "Hej så mycket" istället för "Hejdå" eller "Tack så mycket".

Jag har också provat telefonförsäljarjobb.
Men vafan, jag tyckte inte alls om att bara säga något, jag ville vara kanonsäker på att det var korrekt.
Och de ville ha tempo men de lät mig ta min tid.

Är faktiskt ganska bra på att få folk intresserade men sedan att göra klart o ta alla detaljer som behövs det är jag tokdålig på för jag tycker jobbet i sig är dötrist.
Men jag gillade tanken på pengar.

Fast det är mer pengar i att göra roliga saker som elektronik,
Det skulle ju dessutom kunna göra gratis.

Prata i telefon i sig är trevligt

Jag jobbar inte som telefonförsäljare! Att intervjua är en helt annan femma. Oftast iaf. Jag tycker iaf det är en väsentlig skillnad. Speciellt när min stolthet vill tala.

Jag har inget mot att prata i telefon om det är personer som ringer till mig, och jag får en hel del sådana samtal. Däremot tycker jag det är svårt att ringa upp människor som jag inte känner väl eftersom jag inte vill störa dem, men jag kan nog tycka att jag har blivit bättre på det sedan jag blev ordförande.
Med nära vänner kan jag prata i timmar i telefon.

Jag ringer sällan någon om jag inte måste.

Men jag får mina ryck....då går jag igenom telefonbok
et.c. för att komma på vilka jag känner bara...de har
jag oftast glömt bort att de finns dessutom...

Fast jag kan tycka det är roligt när folk ringer mig.
Om jag möjligheten att prata just då vill säga...

En kompis ringde mig kl. 07:40 i morse för att han ville prata medan han åkte till jobbet, behöver jag tillägga att han har ADHD?

Att folk tycker det är så jobbigt att ringa "svåra samtal" till möten, "viktiga personer" osv.... Tycker att det är väsentligt mycket lättare då premisserna vad man ska prata om redan är bestämda. Har alltid funnit det lättare. Visst reviderar jag lite hälsningsfraser/ämnesordning osv men det är ju mycket lättare att göra med t ex en läkare än nån man ska prata socialt med.

F ö kan jag också tycka att det är svårt att veta när man ska ringa men det är ju inte svårare än att personen i andra änden säger att dom inte kan prata. Brukar t o m börja och fråga med om den jag ringer till har tid. Hellre att jag kommer fram och får det jag vill ha sagt, sagt än att vänta på att nån ska svara på mitt sms/mail etc i 3 dagar.

Hade riktig telefonskräck när jag var yngre, att t ex ringa till folktandvården och ändra en tid fick mig att darra som ett asplöv av skräck. Numera känns det inget särskilt alls, jobbade ett tag som telefonförsäljare och var riktigt bra på det. Men det har ju att göra med min förmåga att i vissa desperata lägen kunna gå in i en roll.

Föredrar hursomhelst helt klart e-mail framför telefon. Att prata i telefon är inte livskvalitet.