En saker har retat gallfeber på mig länge. Polletter trillar ner, och ljuset går upp för en. Men vad gör egentligen talgdankar? Jag vet att det finns en konstruktion med "en talgdank" som används på samma sätt, men hur lyder uttrycket och vad betyder uttrycket?

Talg användes förr att stöpa ljus av. Dank vet jag inte.
Men när det "går upp en talgdank" går det upp ett ljus, lite skämtsamt.

Efter vad jag har förstått är en talgdank ett smalt ljus eller en ljusbit.

Aha, så de går upp? Bra att veta! Låter som en rimlig förklaring till det också, från er båda - det är alltså synonymt med att det går upp ett ljus. TACK!

Tintomara Ariadne skrev:Aha, så de går upp? Bra att veta! Låter som en rimlig förklaring till det också, från er båda - det är alltså synonymt med att det går upp ett ljus. TACK!

Mer än ett ljus, som i mycket ljus, av en talgdank blir det mer ljus än av ett ljus

Mvh segdeg

Dank eller dånk är (var) ett smalt talgljus, ett sådant man kan rulla upp så att bara den översta, brinnande, biten sticker upp, eller smälla fast i en hållare en bit under lågan så att resten hänger och dankar/dånkar = danglar/dånglar = dinglar (a/å och i är olika avljudsstadier i samma ordstam).

Suveränt! Det är verkligen som jag skryter om till hela min bekantskapskrets nu för tiden: jag fattar inte hur människor klarar sig utan ett nätverk av aspergare. Det här är ju det enda stället där man kan ställa en fråga, i princip vilken som helst, och inom loppet av ett ögonblick få ett mer utförligt svar än man någonsin kunnat drömma om.

Glömde nämna att dänga är ett annat ord från samma stam. En personlig gissning är att också ding och dång kan ha någon koppling dit förutom att vara ljudhärmande — som verbalsubstantiv eller genom sekundär intolkning.

Zombie skrev:Glömde nämna att dänga är ett annat ord från samma stam. En personlig gissning är att också ding och dång kan ha åtminstone någon koppling dit förutom att vara ljudhärmande — som verbalsubstantiv eller genom sekundär intolkning.

Aha. Det förklarar också varför tyngre metallkulor kallas "dank". Jag tyckte att det var konstigt att använda samma ord för ett ljus som för dessa, men det förklaras av att en bit av ljuset dinglar medan man dänger iväg kulan. Strålande (som från en talgdank)!

Zombie skrev:ljudhärmande

Men... hallå, varför använder du inte ordet onomatopoetiskt?

Ett helt annat ord är avdankad som väl betyder avtackad=pensionerad av tyskans danken. Avdankad, arm och grå. Inte på dekis som jag trodde. Eller vad säger Zombie?

Miche skrev:

Zombie skrev:ljudhärmande

Men... hallå, varför använder du inte ordet onomatopoetiskt?

För att ljudhärmande är självförklarande och för att ord av det egna språkets material kan stimulera folks språkliga självkänsla och ordbildningsnerver, medan onödig ersättning med lånord gör motsatsen.

Jag delar inte den missuppfattning som brer ut sig alltmer ju fler som aldrig har läst "svårare" texter på svenska, att våra egna termer skulle vara "lägre stil" eller "för vardagliga" på något sätt. Och tror man de är "ovetenskapliga" så kan man inte sin vetenskapshistoria. Jag menar att hör man till de mer bildade i ett sammanhang så har man ett ansvar att lära ut vad man kan till de mindre bildade, och att anpassa sig till dem är att svika både dem och det ansvaret.

Dagobert skrev:Ett helt annat ord är avdankad som väl betyder avtackad=pensionerad av tyskans danken. Avdankad, arm och grå. Inte på dekis som jag trodde. Eller vad säger Zombie?

Instämmer. Samma ord som avtacka, men har fått en litet annan innebörd.

Tintomara Ariadne skrev:Suveränt! Det är verkligen som jag skryter om till hela min bekantskapskrets nu för tiden: jag fattar inte hur människor klarar sig utan ett nätverk av aspergare. Det här är ju det enda stället där man kan ställa en fråga, i princip vilken som helst, och inom loppet av ett ögonblick få ett mer utförligt svar än man någonsin kunnat drömma om.

Behöver du en överdängare; kom till oss på AspergerForum.se så hjälper vi dig i ett huj.

Slå dank, någon?

Vad jag har förstått så antas dank vara ett verbalsubstantiv till danka (se ovan), så att uttrycket blir ungefär "slå häng-och-släng", eller mer idiomatiskt översatt gå och hänga, hänga omkring, gå och dega, gå och dra.

Jag Tackar

Zombie skrev:Vad jag har förstått så antas dank vara ett verbalsubstantiv till danka (se ovan), så att uttrycket blir ungefär "slå häng-och-släng", eller mer idiomatiskt översatt hänga, gå och dra.

Mvh segdeg

Zombie skrev:Vad jag har förstått så antas dank vara ett verbalsubstantiv till danka (se ovan), så att uttrycket blir ungefär "slå häng-och-släng", eller mer idiomatiskt översatt gå och hänga, hänga omkring, gå och dega, gå och dra.

Citatet gick påpassligt sönder.

segdeg skrev:Jag Tackar

Zombie skrev:Vad jag har förstått så antas dank vara ett verbalsubstantiv till danka (se ovan), så att uttrycket blir ungefär "slå häng-och-släng", eller mer idiomatiskt översatt hänga, gå och dra.

Mvh segdeg

Mvh segadega

Hehe. Eller min ovana att aldrig veta vad jag kommer att komma på för viktigt sedan jag har postat. Trappespri.

Talgoxar heter inte så för att de joxar i tallar. Jag tror att "-oxe" är nån som gillar nåt, men utöver talgoxe som gillar talg vet jag bara kortoxe som gillar att spela kort. Möjligen myskoxe som gillar mysk...
Rovdjur äter inte rovor som man kan tro. Talgoxen kan ibland bli rovfågel och anfalla och förtära andra småfåglar, har jag hört en fågel kvittra. Ja, djävlar i min njurtalg.

Zombie skrev:Jag delar inte den missuppfattning som brer ut sig alltmer ju fler som aldrig har läst "svårare" texter på svenska, att våra egna termer skulle vara "lägre stil" eller "för vardagliga" på något sätt. Och tror man de är "ovetenskapliga" så kan man inte sin vetenskapshistoria. Jag menar att hör man till de mer bildade i ett sammanhang så har man ett ansvar att lära ut vad man kan till de mindre bildade, och att anpassa sig till dem är att svika både dem och det ansvaret.

För att slingra iväg lite... det slog mig just att det kan vara en poäng med att inte använda vardagliga ord i striktare sammanhang just för att vardagliga ord är "självförklarande" (autologiska?). Genom att definiera (gärna formellt) en i sammanhanget tidigare oanvänd term, kan man ge den en väldigt klar betydelse och därmed koppla loss resonemanget från intuition, slentrian och magkänslor - och därmed vinna både precision och stringens.

För termer som helt och hållet är vardagliga kan det stämma. Och i sammanhang där den sortens stringens är av nöden.

Men, till att börja med finns det populärare sammanhang, och frågan är om inte det här är ett sådant; vidare är det som jag antydde:

Zombie skrev:tror man de [svenskspråkiga vetenskapliga termerna] är "ovetenskapliga" så kan man inte sin vetenskapshistoria.

— en missuppfattning att tro att en svensk term automatiskt skulle vara vardaglig, eller rentav slangartad som folk ofta verkar tro numera, bara för att den är svensk. I den här tråden har vi några misstänkta exempel som jag råkade stöta på igår. Och att den missuppfattningen brer ut sig anser i varje fall inte jag vara något skäl att anpassa sig till den — tvärtom. Tillsammans med andra följder av att folk inte längre använder svenska språket till intellektuellt utbyte leder det till vad som brukar kallas domänförluster, det vill säga att språket också blir odugligt till sådant i ämne efter ämne.

mjo... den här gången försökte jag faktiskt bara komplettera dig. Fast jag anser nog att de flesta sammanhang mår bra av stringens - men det var inte riktigt poängen.

Varför inte ta citatet och starta en ny tråd istället för att dra iväg så där?

nallen skrev:mjo... den här gången försökte jag faktiskt bara komplettera dig.

Oj då. Säkert att inte nallar kräver stora kanonen jämt?

Olika sorters stringens skulle vi nog kunna diskutera till döddagar, dock...