Ibland blir familj och vänner förvirrade av mig.

Å ena sidan kan jag alltså ha det mest otroliga tålamod när det gäller att fila på detaljer som ingen annan bry sig om (t ex om jag ska fålla en klänning eller tröja för hand så sitter jag och räknar maskor så att det är lika många mellan varje stygn...) Likaså kan jag hyperfokusera på projekt dagar, veckor eller månader i sträck och inte ge upp förrän jag själv känner mig nöjd. När jag nu märkt om musiken så gäller inte bara enhetlig märkning utan formateringen måste vara likadan på alla låtar också - även om det tar en vecka extra.

Men å andra sidan är jag ofta väldigt otålig, särskilt i sociala sammanhang där jag t ex kan avsluta meningen åt folk jag känner väl för att jag tror jag vet vad de ska säga och inte har tålamod att vänta på att de ska göra det själva. När någon berättar något jag redan hört har jag också svårt att lägga band på min otålighet (trots att jag säkert också upprepar mig själv ibland).

Att vänta på att mat ska koka eller att datorn ska starta känns olidligt. Eller sekunderna som går från det man skickat något till att det postas.

Rödljus ska vi bara inte tala om! Eller när någon framför kör för långsamt. Fast i trafiken har jag blivit lugnare än förut eftersom det inte blir bättre för att man sitter och hoppar och svär. Blir mest stressad om det är någon hög bil framför så att jag inte får överblick. Köer (bil- och kassa-) har jag också blivit bättre på att stå ut med - men inte för ofta!

Sega engelska lågbudgetdokumentärer frestar svårt på tålamodet. Och @%&£# reklamavbrott. Alltför långa filmer är inte heller nån höjdare (t ex när jag såg Deer Hunter och lyssnade på klockan för att se om den hade stannat). Eller alla dessa ändlösa Shakespeare-dramatiseringar med förvirrande intrig och ordsvall som orsakar översvämning i örat (Henry V gick att stå ut med då den hade andra kvaliteter som uppvägde ordfloden).

Gå på museum, utställningar o dyl är också sånt jag lätt blir otålig av om det inte går snabbt nog.

Skulle kunna fortsätta listan hur länge som helst, men vill inte fresta för mycket på andras tålamod heller.

*********************

Om man ska sammafatta så verkar det som att jag har väldigt kort korttidstålamod men ovanligt långt långtidstålamod.
Kan det vara kombinationen AS och drag av ADD, tro?

Kan bara säga att jag känner igen mig löjligt mycket även i denna dubbelhet. För sent för att skriva på vilket sätt nu, men tack för dina exempel, det är alltid lättare att klura på sig själv utifrån nåt konkret.

Jag tillhör definitivt de otåligas skara. Det ska gå fort!
Det värsta som finns är att handla med människor som står och väljer mellan kryddburkarna i minuter. Blir otroligt frustrerad av sånt. När jag ska göra något gör jag det effektivt, med 100% fokus och - snabbt. När jag måste följa andras tempo blir jag skitsned. Som att tvinga en muskelbil att ligga bakom en traktor...

Enligt min åsikt så ska det aldrig ta mer tid att göra något än vad som är nödvändigt och rimligt. Jag vandrar iväg till mataffären utan någon inköpslista och sällan med planer på något att tillaga utan bestämmer mig när jag väl är där, jag vet vad jag som faller mig i smaken och vad som inte gör det. Vad gäller allt som är jag är osäker på (sockerärter med tonfisk till exempel) så tycker jag om att pröva dem från tid till tid.

Att stå och vela i tio minuter över simpla val gör jag aldrig, och för mig förefaller alla val som simpla.

Liksom krigis blir jag skitsned av att behöva följamin omgivnings tempo, som att vänta vid rödljus när trafiken inte rör sig, så vandrar jag bara över, om jag ens brytt mig om att ta mig till övergångsstället istället för att gena över vill säga.

Samtidigt som ovanstående herrars otålighet visar jag en envetenhet och upprepningsförmåga eller tjurskallighet som kan tas för tålamod, eller användas istället för tålamod, för att göra om göra om göra om tills det blir bra, eller stå ut stå ut stå ut tills nåt funkar eller går över. Fast ofta är jag ilsk under tiden, så nån blid tålmodighet finns det inte mycket av hos mig. Har lättare att uthärda riktigt jobbiga saker än mindre förändringar i planer, dröjsmål och ovisshet, i alla fall oftast, samtidigt som jag blir tokirriterad på folk som gnäller över ingenting. (Hjälp vad jag låter osympatisk!)

Och välja kryddburkar och sånt är inte egentligen välja kryddburk, det är ett slags meditation eller varande nån annanstans medan man råkar befinna sig i affären. I alla fall för mig.

alfapetsmamma skrev:Samtidigt som ovanstående herrars otålighet visar jag en envetenhet och upprepningsförmåga eller tjurskallighet som kan tas för tålamod, eller användas istället för tålamod, för att göra om göra om göra om tills det blir bra, eller stå ut stå ut stå ut tills nåt funkar eller går över. Fast ofta är jag ilsk under tiden, så nån blid tålmodighet finns det inte mycket av hos mig. Har lättare att uthärda riktigt jobbiga saker än mindre förändringar i planer, dröjsmål och ovisshet, i alla fall oftast, samtidigt som jag blir tokirriterad på folk som gnäller över ingenting. (Hjälp vad jag låter osympatisk!)

Eller aspig. Alt. mänsklig.

alfapetsmamma skrev:Och välja kryddburkar och sånt är inte egentligen välja kryddburk, det är ett slags meditation eller varande nån annanstans medan man råkar befinna sig i affären. I alla fall för mig.

Kryddburksmeditation på konsum? Den var ny!

Jag är tålmodig om det är värt tålamodet.

Jag har jättemassa tålamod när det gäller VIKTIGA SAKER. Som att lyssna på någon som mår dåligt och behöver prata. Som att sortera iordning något så det ligger i rätt (för mej) ordning så jag lätt hittar det när jag behöver det. Som att läsa på ordentligt när det är något som intresserar mej.

Men för tjyvingen INTE när jag ska vara smakråd åt någon som handlar kläder! Eller någon som drar benen efter sej och ska fönstershoppa när jag ska någonstans! Eller mammor med barnvagn! (#¤%"#% !!!)

Det är få saker som är mer trista än att vara smakråd åt vanliga människor. Det ska provas. Och provas igen. Och funderas. Och det eviga tjattret:

- Hur sitter den här? ("vafan har du inga egna ögon, människa?")
- När ska jag ha den tro? ("du får väl ha den när du vill, skiter väl jag i!")
- Ser jag tjock ut i den här? ("saaatanasperkele")
- Man kanske kan piffa upp den med en sjal, vilken färg tror du passar bäst? ("du är inte färgblind och du HAR favoritfärger, ta en av dem vettja!")
- Vad ska jag ha för skor till? ("öööööööööööööööööh")
- Ser det för uppklätt ut? ("ser jag ut att bry mej om det eller? *svart och nitar*")
- Jag måste nog ha en ny handväska för att matcha klänningen. ("!!!!!ett11!!!!!11!!!")
- Borde handväskan ha detaljer i silver eller guld? ("*börjar tänka på stickning*")
- Tror du den här handväskan är lagom stor? ("jag är nog lite hungrig, undrar om jag skulle ta och handla en ciabatta med mozarella på?")
- Nä, det får bli den där andra klänningen. Kan du vara snäll och hämta den i en strl mindre så jag får prova? ("mozarella är gott, undrar hur det smakar när det är på riktig buffelmjölk")
- Nej jag tror jag ändrar mej. Om jag tar den första klänningen, och den där sjalen så kan vi väl gå till NN-affären och titta om de har väskor med gulddetaljer? ("nu börjar det göra ont i fötterna. jag vill hem och sticka!!")

Haha, folk brukar inte jätteofta fråga mig om råd längre angående kläder, jag är nog för ärlig och tydligen är dte inte ärlighet de vill ha...

Sen tar jag aldrig med mig folk när jag köper kläder till mig själv heller. Visst, jag passar säkert jättebra i såndära kläder, men det passar VERKLIGEN inte min personlighet, har dom inget i svart...?

Jag tycker dte är jättera att dom satt ut sånna där "gubbänkar" i köpcentren för att damerna ska få sköta sin shopoholism i fred, dem nyttjar jag ofta...

Jag kommer att sakna smakråd. Mitt ex hade känsla för stil och kunde ha nyanserade uppfattningar men min nuvarande han säger bara att är det betalt så är det snyggt. Det är ju totalt meningslöst att fråga i så fall. Jag brukar gärna ta till lite för stort för att jag tycker inte om när det sitter åt. I värsta fall kan man ju fråga expediten men såna kan man ju inte lita på, för ibland så säger dom att man passar i sånt som inte funkar för att de vill sälja. Annars brukar jag mycket sällan behöva något smakråd utan det är ibland när man tvekar mellan två storlekar.

MsTibbs skrev:har dom inget i svart...?

Det där känner jag igen. I vår familj har vi t.o.m. benämningar på allt från ljussvart till mörksvart

Nilale skrev:

MsTibbs skrev:har dom inget i svart...?

Det där känner jag igen. I vår familj har vi t.o.m. benämningar på allt från ljussvart till mörksvart

Haha jag satt o störde mig på bussen, att mina bondagebyxor är militärgrön-svarta och min jacka är lila-svart.... men jag tror knappast att en normalmänniska skulle kunna skilja de två färgerna åt ens om jag bad dem försöka definera mer specifikt...

MsTibbs skrev:

Nilale skrev:

MsTibbs skrev:har dom inget i svart...?

Det där känner jag igen. I vår familj har vi t.o.m. benämningar på allt från ljussvart till mörksvart :D

Haha jag satt o störde mig på bussen, att mina bondagebyxor är militärgrön-svarta och min jacka är lila-svart.... men jag tror knappast att en normalmänniska skulle kunna skilja de två färgerna åt ens om jag bad dem försöka definera mer specifikt... ;)

*räcker upp handen*

Jag vill också vara med i klubben som ser olika svarta nyanser där andra bara ser "SVART"!!

Ähum...

Ny tråd att diskutera svarta nyanser i...?

Den här handlar om tålamod.

Inger skrev:Ähum...

Ny tråd att diskutera svarta nyanser i...?

Den här handlar om tålamod.

Seså, Inger, lite TÅLAMOD nu!

Jag misstänker att vi var klara iom min medgång i klubben. Dvs fritt fram för tålamodsdiskussionen igen!

Just nu, tex, försöker jag ha tålamod nog att stanna ute i solen (på min balkong) så länge att jag får lite annan färg än ljust blekvit på armar och ben. Tålamodet med det går sisådär. Det är varmt och svettigt och mina extrakilon syns nåt förfärligt utan kläder!

Det är en sak till jag inte har tålamod med. Att promenera BARA FÖR ATT promenera. Eller att ligga i solen BARA FÖR ATT bli brun. Det måste, för MEJ, finnas ett syfte med promenerandet eller solandet.
Exempelvis går det hur bra som helst att promenera t-o-r stan om jag har ett ärende. Men att bara "ta en promenad" är totalt urtrist. Då springer jag hellre!
Det går också finfint att springa runt i solen i bara bikini om jag leker samtidigt: kastar frisbee, spelar krocket eller någon annan aktivitet. Men att -bara- steka -bara- för att bli brun är så tråkigt att det finns inte!
Just nu går det bra eftersom jag har min vän (den lånade) laptopen att leka med samtidigt som jag sitter här. Annars hade jag käkat min frukost och sen gått in igen.

Tålamod är en egenskap som jag önskar att jag hade...som någon sade tidigare, jag kan ha ett STORT tålamod om det är något jag brinner för...men annars är det inte min starka sida...